Senast publicerat
Senast publicerat:

Kvinnodominerade arbetsplatser diskrimineras

Arbetsplatser som domineras av kvinnor får mindre inflytande när de samverkar med andra organisationer och myndigheter inom krisberedskapssektorn. Det visar en ny studie från Försvarshögskolan.

Redaktionen
Istock
Resultaten i studien är baserade på intervjuer med 23 personer som arbetar som tjänsteman i beredskap vid Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, regioner och länsstyrelser.

Enligt studien är den här typen av strukturella problem särskilt tydliga inom regionerna som har en hög andel kvinnlig personal.   

– Den här exkluderingen visar sig bland annat genom att de kvinnodominerade yrkesgrupperna tilldelas mindre resurser och inte får vara med och tycka till om arbetet trots sin betydelse i samhället, säger Aida Alvinius universitetslektor i ledarskap vid Försvarshögskolan i en artikel på FHS webbplats.

Forskarna för fram militärisering som en av orsakerna bakom problemen. 

» Förtroendet för uniformerad personal växte och har resulterat i ett ökat tolkningsföreträde och utrymme för den här yrkesgruppen «

– När Försvarsmakten trappade ned sin verksamhet från slutet av 1990-talet rekryterades militär personal till den civila krishanteringssektorn. Förtroendet för uniformerad personal växte och har resulterat i ett ökat tolkningsföreträde och utrymme för den här yrkesgruppen, på bekostnad av civila tjänstemän, säger hon. 

Även maskulinisering uppges påverka exkluderingen genom att manligt kodade sociala roller förstärkas i en akut situation och att krishantering tenderar att mestadels ses ur ett manligt perspektiv.

Liknande läsning:
Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    När David Carlqvist skadade knät upptäckte han att han inte hade den sjukvårdsförsäkring han trott.

    David Carlqvist
    David Carlqvist

    Det var under det sista genomförandet det hände, såklart. Egentligen var det inte ens det sista, det här var det extra, det jag ville göra för att säkerställa att en av soldaterna verkligen hade förstått.

    Skyddsvaktsutbildningen är långt ifrån den farligaste verksamheten som bedrivs inom Försvarsmakten. Men blir man som instruktör nedbrottad av taggade 19-åriga värnpliktiga tillräckligt många gånger så, förr eller senare, kommer skadan.

    Men inte för mig. Som skyddsvaktsexaminator hade jag utbildat flertalet officerare och uppemot tusen värnpliktiga över årens lopp, utan en enda skada mer än några blåmärken.

    Men så var det den där kvällen precis innan semestern. Det där extra genomförandet. Jag spelade en aggressiv fyllegubbe, de greppade tag i mig, och skulle lägga ned mig. Pang. Mitt knä exploderade i smärta.

    Jag spelade en aggressiv fyllegubbe, de greppade tag i mig, och skulle lägga ned mig. Pang. Mitt knä exploderade i smärta.

    Det var inte de värnpliktigas fel, det är sånt som händer. Men det hände likväl. Det initiala beskedet var att knät var för svullet för att kunna ställa en diagnos. Sommaren kom och gick, och efter semestern konstaterade läkaren på Försvarshälsan att det behövdes en magnetröntgen.

    Och det var då jag förstod. Jag trodde, oinsatt som jag var, att för skador som uppstod i tjänsten hade jag givetvis en sjukvårdsförsäkring. Men icke.

    Här finns det anledning att stanna upp vid begreppen en stund. Många av er vet säkerligen skillnaden på en sjukförsäkring, en olycksfallsförsäkring, och en sjukvårdsförsäkring. Men för de av er som inte vet: En sjukförsäkring och en olycksfallsförsäkring innebär i praktiken att du får pengar. En sjukvårdsförsäkring å andra sidan är en försäkring som innebär att du får rätt vård snabbare.

    Och det var en sådan jag trodde jag hade som försvarsmaktsanställd. Men det hade jag alltså inte. Det har ingen av er som läser heller. Blir ni skadade i tjänsten kommer ni, precis som jag, bli hänvisade till den allmänna vården. Till vårdköerna, till brottandet med byråkratin, till remissernas förlovade land där klockorna går i ultrarapid. Detsamma gäller för alla de tusentals unga killar och tjejer vi varje år pliktar in. ”Välkommen, du måste vara här. Det här är farlig och fysiskt krävande verksamhet med hög skaderisk. Blir du skadad skickar vi dig till en vårdkö. Enjoy.”

    Det är inte i sin ordning. Militär verksamhet är krävande och riskfylld. Vi går sönder ibland. Marschfrakturer, brutna ben, överbelastade ryggar, ja ni vet själva. För att då inte tala om de betydligt allvarligare skador som ibland tyvärr uppstår. Men vad gör arbetsgivaren då? Skickar oss till regionerna.

    I en optimal värld hade Försvarsmakten haft en egen sjukvårdsorganisation, med röntgenapparater, ortopeder, och kirurger. Men vår myndighet är för liten för det. Vi är inte den amerikanska krigsmakten.

    Istället borde vi ha sjukvårdsförsäkringar, genom vår arbetsgivare. Det är ett fullt rimligt krav att ställa. Men till dess att Högkvarteret finner för gott att ge oss dylika försäkringar har vi inget annat val än att förlita oss på oss själva. Som medlemmar i Officersförbundet har vi rabatt på bland annat sjukvårdsförsäkring genom If.

    Det är fortfarande en dyr försäkring, den kostar flera tusenlappar per år. Jag struntade i att teckna en dylik, för jag trodde, korkat nog som sagt, att jag hade en sådan om skadan var tjänsterelaterad.

    Gör inte om mina misstag. Teckna en sjukvårdsförsäkring, åk aldrig sista åket, och bli aldrig nedbrottad av värnpliktiga en extra gång när ni egentligen redan är klara med utbildningspasset.

    Ur arkivet: