Senast publicerat
Senast publicerat:

”Gör officerares yrkesexamen mer ändamålsenlig”

Överstelöjtnant Fredric Westerdahl, doktorand och lärare vid Försvarshögskolan. Tidigare chef för kadettbataljonen vid Militärhögskolan Karlberg.

Foto: Försvarsmakten

Detta är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

För att stärka Sveriges förmåga att försvara oss och våra allierade behöver officersutbildningen stärkas. Officersprogrammet vid Försvarshögskolan behöver reformeras i grunden. Nya officerares förmåga att leda förband, med vinnande taktik och stridsteknik, behöver prioriteras. Den grundläggande officersutbildningen för nya officerare behöver främst ge de färdigheter yrket kräver och bygga på vetenskaplig grund samt beprövad erfarenhet. I dag får officerare en yrkesexamen utan ett yrkesspecifikt huvudområde – till skillnad från alla andra statliga yrkesutbildningar. Det gör tyvärr att utvecklingen av vår försvarsförmåga begränsas.

I Officersprogrammets alumnenkät som genomfördes förra året tillfrågades yrkesofficerare om nyttan av utbildningen utifrån erfarenheterna av att ha jobbat som officerare i mellan fyra och fem år. Med några års erfarenhet i sitt yrke uppger officerare att programmet gav ”inte i tillräckligt hög grad sådana behörigheter och praktiska kompetenser som krävs i de initiala befattningarna”.

Lägst medelvärde (3,2) får påståendet att Officersprogrammet bidrog till att utveckla de faktakunskaper och färdigheter som behövdes i de första befattningarna. Näst lägst medelvärde (3,8)” får påståendet att programmet förberedde respondenten väl för yrkeslivet. […] ”Högst medelvärde ges frågan om vetenskapligt förhållningssätt […] (4,9)”.

Yrkesofficerarna uppfattar att ”programmet erbjöd alltför lite praktik i form av truppföring eller annan befälsföring”. Det är bra att Försvarshögskolan, efter att i 18 år ha ansvarat för att utfärda yrkesexamen till officerare, äntligen undersökt hur yrkesofficerare uppfattar att Officersprogrammet förberedde dem för yrket. Resultatet borde inte vara oväntat, då såväl företrädare för Försvarsmakten, Officersförbundet, och debattörer återkommande gett uttryck för att officerarna efter yrkesexamen från Officersprogrammet har haft betydande brister i färdigheter de behöver i sitt yrke.

För att nämna några har det på Militär debatt publicerats texter av Ola Sandberg, tidigare militär lärare vid FHS, som skrev ett inlägg under rubriken ”Officersutbildning: Akademisering eller teoretisering?” samt av Martin Schüler, doktor i arbetsintegrerat lärande, som skrev om ”En annan typ av officersutbildning”.

Svensk grundläggande officersutbildning behöver ge nya officerare de färdigheter som de behöver för att känna att de är väl förberedda för sina första år i yrket.

Ukrainska arméns grundläggande officersutbildning har fokuserat om till förmåga leda strid med kompani och pluton, i stället för fokus på högre förbandsnivåer och samhällsvetenskapliga teorier om krig. De ukrainska erfarenheterna från kriget tydliggör att nya officerare först behöver överleva i sina första jobb. Konsekvenserna av brister i de praktiska kompetenser som krävs för att leda strid kan bli ödesdigra. Nyttan av kunskaper officerare inte kommer att praktisera i yrket är begränsad, såsom att behärska samhällsvetenskapliga forskningsmetoder vilka inte används i yrkesutövningen. Natoallierade Estlands militära akademi ger en treårig grundläggande officersutbildning som förbereder studerande för yrkeslivet som plutonchef och kompanichef.

Sebastian Larsson, doktor i krigsvetenskap, har skrivit i bland annat Officerstidningen om att Sveriges nuvarande grundläggande officersutbildning är en av de mest akademiserade i världen. Nuvarande officersutbildning utgörs helt av samhällsvetenskapliga ämnen, ett val som Sverige är ensam om i Nato. Även svensk grundläggande officersutbildning behöver ge nya officerare de färdigheter som de behöver för att känna att de är väl förberedda för sina första år i yrket. Allt för många nya officerare lämnar yrket efter bara några år.

Försvarshögskolan valde 2006 att huvudområdet för Officersprogrammets yrkesexamen ska utgöras av det samhällsvetenskapliga ämnet krigsvetenskap, istället för ett för officersyrket specifikt huvudområde. Alla andra svenska yrkesexamina har huvudområden vilka är ämnesspecifika för det yrke som yrkesexamen avser. Sjuksköterskeexamen har vårdvetenskap med inriktning på omvårdnad, och på motsvarande sätt har alla andra yrkesexamina, som exempelvis högskoleingenjörsexamen och sjökaptensexamen sina för yrket specifika huvudområden.

Högskoleförordningens examensordning specificerar att yrkesexamina skiljer sig från generella examina i att yrkesexamina innehåller ytterligare mål utöver de allmänna målen och avser utbildning till yrken med behörighet av särskilt stort intresse för staten. Förmåga att leda strid är inte ens uttryckt som ett mål för Officersexamen enligt Förordning för Försvarshögskolan från 2007.

Huvudområdet för en officersexamen borde vara ett för yrket eget huvudområde, som för alla andra svenska yrkesexamina. För exempelvis yrkesexamen som högskoleingenjör är det självklart att utbilda på gällande standarder i respektive bransch. Vid Försvarshögskolan är det inte självklart att utbilda i gällande standarder som allierad i Nato. Militära standarder och doktriner är inte vetenskapliga publikationer och anses därför inte passa som kurslitteratur i samhällsvetenskap. En konsekvens är att jämfört med officersutbildning i andra Nato-länder ges i svensk officersutbildning mindre utrymme för de studerande att bygga sina färdigheter att använda i Nato överenskomna militära begrepp och metoder.

Att bedriva officersutbildning som samhällsvetenskap är i internationell jämförelse unikt för Sverige.

Kurser i krigsvetenskap är utformade likt samhällsvetenskapliga kurser vilka leder till generella kandidatexamina. Yrkesexamen som officer behöver ge den förmåga yrket kräver, men motsvarar nu väsentligen en kandidatexamen i det samhällsvetenskapliga ämnet krigsvetenskap. Att bedriva officersutbildning som samhällsvetenskap är i internationell jämförelse unikt för Sverige.

Stridsteknik och taktik är inte samhällsvetenskap, men nuvarande utbildning vid officersprogrammet sker enbart inom ramen för samhällsvetenskapliga ämnen. Ett för officersyrket eget huvudområde behöver därför inrättas. Samhällsfenomen kan studeras med samhällsvetenskapliga metoder, begrepp och teorier. Det betyder inte att professioner i samhället bäst utbildas med samhällsvetenskap.

Medicinska operationer utförs av läkare och sjuksköterskor med yrkesexamina i egna yrkesspecifika huvudområden. Flygplan konstrueras av ingenjörer med yrkesexamen i eget yrkesspecifikt huvudområde. Varför ska inte militära operationer ledas av officerare med yrkesexamen i eget yrkesspecifikt huvudområde byggt på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet?

Officerare ska efter yrkesexamen kunna leda förband i strid. Färdighet att leda militära operationer ges mindre utrymme i utbildningen till förmån för teoretiska kunskaper om samhällsvetenskapliga forskningsmetoder. Yrkesofficerare med yrkeserfarenhet av att leda förband tjänstgör som militära lärare vid Försvarshögskolan, men möjligheterna att utbilda blivande officerare i militära metoder och militära begrepp trängs undan när även kurser i taktik i stället examineras med fokus på samhällsvetenskapliga metoder och begrepp.

Risken med så få militärer som examinatorer i taktik är urholkning av den militära professionens kärnkompetens.

Människor fokuserar på att bli bra på vad de prövas på. Vilka som prövar har då betydelse. Av Officersprogrammets kurser i krigsvetenskap under 2024 avsåg 14 av 20 kurser att utbilda i taktik i olika former. Endast tre (3) av examinatorerna för dessa krigsvetenskapliga kurser var yrkesofficerare. Militära lärare äger egen yrkeserfarenhet av det yrke som utbildningen avser och de många olika militära kompetenser officersyrket innefattar, men är examinatorer i ytterst få av kurserna. Risken med så få militärer som examinatorer i taktik är urholkning av den militära professionens kärnkompetens.

Den samhällsvetenskapliga forskning som görs vid Försvarshögskolan är av stor betydelse för vårt samhälle i rådande omvärldsläge. Med ett inrättat eget ämne för officersyrket som huvudområden för officersexamen, kan samhällsvetare vid Försvarshögskolan ägna mer av sin tid till forskning, och mindre tid åt att utbilda blivande officerare i fler samhällsvetenskapliga metoder och begrepp än vad som behövs för att utöva officersyrket.

Praktiken i officersyrket skulle stödjas av en mer praktiskt inriktad forskning, där resultat kan omsättas i yrkesverksamheten. Med ett för officersyrket eget huvudområde kan bättre utrymme ges för forskning som inte är främst abstrakt teoretisk utan praktiskt tillämpad.

Om grundläggande officersutbildning skulle göras som uppdragsutbildning, på samma sätt som Högre officersprogrammet redan är, hade Försvarsmakten av Försvarshögskolan kunnat beställa till innehåll specificerad officersutbildning. Försvarshögskolan kan välja att inrätta ett eget yrkesspecifikt huvudområde för officerare.

Våra folkvalda lagstiftare bör snarast fatta de beslut som behövs för inrättande av ett eget yrkesspecifikt huvudområde för officersexamen. En ny förordning för Försvarshögskolan som anger förmåga att leda eget förband i strid som ett tydligt mål för officersexamen vore särskilt välkommen.

Fredric Westerdahl

Fredric Westerdahl

Doktorand och lärare vid FHS

Om överstelöjtnant Fredric Westerdahl: Tidigare chef för kadettbataljonen vid Militärhögskolan Karlberg. Masterexamen i Military Arts and Science, U.S. Army Command and General Staff College. Styrelseledamot i Officersförbundets officersförening på Försvarshögskolan.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Medarbetare vid Försvarsmaktens underrättelse- och säkerhetscentrum, FM undsäkC, har kunnat sammanställa över 60 enskilda berättelser om missförhållanden vid förbandet. Därmed borde problemen med tystnadskultur och dålig arbetsmiljö inte längre kunna avfärdas med att det handlar om fåtal missnöjda individer, skriver flera anställda vid FM undsäkC i en debattartikel.

    Josefine Owetz

    Foto: Försvarsmakten

    Under de gångna månaderna har vi kunnat följa den debatt om tystnadskultur i Försvarsmakten som utspelat sig i media och sociala media. Vi har även kunnat ta del av beskrivningar av det allvarliga omvärldsläget, och överbefälhavarens devis ”allt för krigsförbanden”.

    I Officerstidningens temanummer om tystnadskultur säger överste Jonas Karlsson, ställföreträdande personaldirektör i myndigheten, att ledningen och ledarskapets ansvar är centralt i arbetet med att motverka tystnadskultur. Försvarsmaktsförvaltare Rickard Wilhemsson har på X skrivit att det ska råda ”total nolltolerans” mot tystnadskultur.

    Vi har även i ett antal artiklar i Officerstidningen kunnat läsa om situationen vid vårt förband FM undsäkC och hur våra chefer ställer sig oförstående till den tystnadskultur och destruktiva arbetsmiljö som påvisats i FM Vind pulsmätning, vid Säkerhetsinspektionens besök, samt i en mängd artiklar och inlägg i såväl etablerade som sociala media (Officerstidningen, Militär Debatt, @taktisk på Instagram).

    I studien Tala om tystnad (Sociologisk Forskning 62 nr 3, 2025) har forskarna Anna Stevenson och Anna-Karin Wyndhamn undersökt hur begreppet tystnadskultur används som ett maktverktyg. Begreppet, menar forskarna, är därför inte en neutral beskrivning av organisatoriska förhållanden utan en aktiv komponent i maktförhandlingar. Inom Försvarsmakten förefaller det finnas en mängd olika tolkningar av vad ordet tystnadskultur innebär, och vi kan här tala om så kallat concept creep, där ord används brett och gradvis får en otydligare innebörd. För att undvika att fastna i detta maktspel är det inte tystnadskulturen som är i fokus i denna text, utan det faktiska läget vid vårt förband.

    Centrumets modiga arbetsmiljöhandläggare, Cina Enhorn, har skrivit en insiktsfull text om hur polariseringen i fråga om situationen FM undsäkC enbart har en enda vinnare: fienden i öst. Hon anför, med stöd i forskning, att det första steget till att ena organisationen är att öppna för en dialog istället för att debattera. Vi instämmer helt, och tycker det är oerhört sorgligt att vår förbandsledning bemöter beskrivningar av våra upplevelser med att förminska dem till något som beror på bland annat ”kriget i Ukraina” och ”ökade uppdrag” (Officerstidningen nr 6, 2025). Den inställning som förbandsledningen har till sina medarbetares perspektiv kan inte beskrivas som annat än kränkande.

    Vi vet att många fler med oss upplever psykologisk otrygghet, och känner en djup förfäran över att det tillåts fortgå år efter år.

    Vi vill här lyfta fram hur vi ser på och känner inför den rådande situationen vid förbandet, och vi utmanar ledningen att lyssna och aktivt försöka förstå. Vi är ledsna och förfärade över hur den allvarliga och ohälsosamma situationen vid vårt förband tonas ned av chefer i ledande befattning och bortförklaras med ”enstaka missnöjda individer”, när vi med gemensamma krafter tillsammans kunnat sammanställa över 60 enskilda berättelser från nuvarande eller tills nyligen anställda som under de senaste tre åren behandlats antingen lagvidrigt eller på ett sätt som tydligt strider mot myndighetens värdegrund.

    De senaste två åren har det genomförts fem arbetsmiljöutredningar vid fyra olika avdelningar vid FM undsäkC. Detta allvarliga läge har en negativ påverkan på medarbetarnas fysiska hälsa. Vi ser tyvärr att chefer och ledning inte tar utrednings- och åtgärdsansvar för vare sig indikerade eller redan konstaterade arbetsmiljöproblem. Strukturella och organisatoriska problem hanteras som individproblematik och åtgärdas därmed inte på ett bra sätt, vilket leder till ytterligare ohälsa hos fler individer. Oroande nog har vi just nu eller tills nyligt sammanlagt minst sju sjukskrivna kollegor vid minst tre olika enheter, som alla drabbats av ohälsa orsakad av arbetsmiljön. Utöver dessa vet vi också om flera kollegor vid olika enheter som sökt vård för ohälsa orsakad av sin arbetsmiljö, men som inte vågar sjukskriva sig av rädsla att drabbas av repressalier eller social utfrysning.

    Vi räknar dessutom till över tio före detta kollegor som alla uppgett att de valt att lämna arbetsplatsen på grund av den dåliga arbetsmiljön. Vi anser att vi i och med detta kan påvisa en systematik som har tydlig grund i en ohälsosam organisationskultur. Vi vet att många fler med oss upplever psykologisk otrygghet, och känner en djup förfäran över att det tillåts fortgå år efter år. Samtidigt läser vi i intervjun i Officerstidningen hur vår förbandsledning säger att ”vi känner inte igen oss i den negativa bild som målas upp”. Detta oroar oss, och vi misstänker att en bidragande orsak till ohälsan hos oss är att våra chefer helt avstår från att rapportera en ärlig bild av hur verksamheten faktiskt ser ut.

    Vi har flera exempel på hur flera olika chefer, vid flera olika tillfällen, valt att rapportera bättre värden än det faktiska läget. Allt detta sammantaget upplever vi att vi arbetar i en organisation där medarbetares hälsa förefaller offras till förmån för chefernas egna karriärer.

    Vi kan inte undgå att notera att de företrädare vid förbandet som ihärdigt framhärdar att talet om missnöje och tystnadskultur har sitt ursprung hos ett fåtal missnöjda och högljudda individer, förefaller vara samma personer som har något att förlora på att erkänna problemen; exempelvis prestigeförlust, karriärfluktuationer eller utebliven befordran.

    Vi undrar vilken kompetens vi som centrum ska uppbära, när den konstant och målmedvetet urlakas. Vi har under många år kunnat se att kunniga medarbetare med mångårig erfarenhet inom sitt kunskapsområde ska ersättas, enligt av de öppet publicerade platsannonserna, av individer där kvalifikationerna för tjänsten inte innefattar tillämplig kunskap inom underrättelse- och säkerhetstjänst. Vi oroar oss för de långsiktiga effekterna av detta, i kombination med en destruktiv kultur där medarbetare blir marginaliserade om de uttrycker åsikter som avviker från ledningens.

    Vi har alla utsatts för repressalier efter att vi uttryckt vår uppfattning när den skiljer sig från ledningens och våra chefers.

    Vi ser att väldigt få av de chefer som leder verksamheten har reell erfarenhet och kunskap inom vårt kompetensområde. Därtill ser vi flera exempel på hur kompetensbärande medarbetare inte har tillåtelse att utöva sin expertis, för att chefen ska kunna utöva kontroll. Vi har många exempel på hur chefer i skrämmande många fall uttalat och medvetet väljer att bortse från beredda underlag och väl underbyggda argument som förs fram av de underställda nära verksamheten, för att i stället fatta beslut utifrån sin egen känsla.

    Vi är medvetna om att våra åsikter som uttrycks i den här texten inte delas av alla vid förbandet, och vi vill lugna cheferna med att det är normalt. En sund organisation rymmer många perspektiv och upplevelser – det är något bra. Som Cina skriver i sin text, det första steget mot att nå en lösning är att vi närmar oss varandra. Ett första steg i detta tycker vi är att chefer och ledning faktiskt tar oss medarbetare på allvar, tar hänsyn till de åsikter och perspektiv som finns hos oss som arbetar nära verksamheten och fullt ut erkänner den problematik som påvisats gång efter annan.

    Vi är inte ”en enstaka, högljudd, missnöjd individ”. Vi är en grupp individer som står bakom denna text. Vi skiljer oss åt i fråga om kön, ålder, tjänstegrad, tjänsteställning och anställningsform. Det som förenar oss är att vi alla är anställda vid FM undsäkC, och vi har alla drabbats av den påtagligt närvarande problematiken som finns vid vår gemensamma arbetsplats. Vi har alla utsatts för repressalier efter att vi uttryckt vår uppfattning när den skiljer sig från ledningens och våra chefers. Därför vågar vi inte skriva ut våra namn, särskilt inte eftersom det finns indikationer på att våra chefer inte följer lagen om efterforskningsförbud. 

    Vi undrar om stridskraftsledningen reflekterat över vilken påverkan som vår situation har på dels tjänstegrenen men framför allt på krigsförbanden, som av överbefälhavaren är utpekade som det absolut viktigaste i vår verksamhet?

    Flera medarbetare vid Försvarsmaktens underrättelse- och säkerhetscentrum

    Ledningen vid FM undsäkC har avböjt en replik.

    Ur arkivet: