Att dygnet inte har fler än 24 timmar känns ibland som något frustrerande för Peter. Men bördig från Gnosjöbygden i djupaste Småland, känns den strävsamma envisheten också som något mer eller mindre nedärvt. Att jobba hårt och länge verkar inte vara något som egentligen bekommer Peter särskilt mycket.
– Våra medlemmar kämpar på under ofta rätt stökiga förhållanden och om inte vi finns där för dem, då finns ingen som ser till att de får schyssta förutsättningar och villkor för att utföra sina för Sverige så oerhört viktiga jobb, sammanfattar han drivkrafterna för sin egen arbetsinsats.
Men att han själv blev militär, och sedan fick en facklig karriär, var långt ifrån självklart.
– När det gäller det fackliga var jag nog egentligen ideologiskt ganska främmande för ett sådant engagemang från början. Jag var politiskt engagerad lokalt, men inte åt det fackliga hållet. Sedan kommer jag från en småländsk småföretagarsläkt där företagandets frågor stod högt på dagordningen.
Men väl i det militära gick Peter med i förbundet redan på OHS, och det dröjde inte länge innan han var djupt engagerad i den lokala föreningen. Ganska snabbt blev han lokalordförande.
– Väl på plats som officer insåg jag att det var många fackliga frågor som diskuterades i befälsrummet. Började inse att man måste engagera sig för att få till förändring. En drivkraft var också att jag upplevde att det fanns mycket att ta tag i, jag såg många exempel på både orättvisa och dubbla budskap från arbetsgivarhållet.
När Peter ryckte in, som sambandsgruppschef på A6 i Jönköping år 1981, hade han som sagt ingen tanke på en militär karriär. Planen var egentligen att läsa till brand-ingenjör. Men när det var dags för muck var det ingen antagning till brandingenjörsutbildningen. Och eftersom Peter trivts under värnplikten och blivit uppmuntrad av sina befäl så sökte han och kom in på OHS.
– Jag tänkte att det kan bli en bra start. En bra utbildning och vettiga villkor under utbildningstiden. Jag var fortfarande inte säker på att det militära var min framtida karriär för evigt, men det var ett intressant erbjudande.
Det blev en hel del år inom det militära skulle det visa sig. Då A6 i Jönköping lagts ner under tiden på OHS blev istället dåvarande A1 i Linköping Peters hemmaförband. Befattningar på förbandet varvades med vidareutbildning. Då, på 80-talet var det Krigshögskolans Allmänna och högre kurser på Karlberg och AIHS som gällde. Sedan Militärhögskolans allmänna kurs för att 1994 befordras till major.
Det har alltid funnit en vilja att vidga vyerna, lära sig mer. Så under sin förbandstid började Peter studera juridik vid sidan av det ordinarie jobbet. Samtidigt som det fackliga engagemanget som förtroendevald på hemmaförbandet växt sig starkt.
Heltidsjobb, heltidsstudier och fackliga uppdrag – hur orkade du med allting?
– Den där småländska envisheten gör sig väl gällande ibland. Men det är klart, det blev ju många långa dagar och nätter bitvis även på den tiden, säger Peter.
I samband med att MHS-studierna avslutades kom erbjudandet om att ta en ombudsmannatjänst på förbundets kansli, något som passade bra in i livet just då. Så 1994 hängde Peter av sig uniformen, flyttade till Stockholm och blev facklig på heltid. Efter nio år som ombudsman kom erbjudandet om att ta över som förbundsdirektör, något han också accepterade. Valet att kliva upp som förbundsdirektör har han aldrig ångrat, men erkänner villigt att det ibland varit såväl tufft som ensamt ”på toppen”.
– Det är en hög arbetsbelastning, det är klart, och omfattningen på personalfrågorna var kanske inget jag var riktigt förberedd på. Vi har gått igenom många förändringar på kansliet sedan jag tog över, lite som Försvarsmakten i stort. När jag klev på som förbundsdirektör var vi över 20 anställda på kansliet, nu är vi 14. Samtidigt, här känner jag att jag verkligen kan kombinera alla de områden jag faktiskt behärskar och brinner för – det militära, juridiken och det fackliga.
25 år i förbundets tjänst, hur bibehåller man engagemanget så länge, hur orkar man vara kvar när man jobbar så intensivt som du uppenbarligen gör?
– Här ges jag tillfälle att jobba med helheten. Alltifrån vårt opinionsbildningsarbete där vi träffar regering och riksdag, ner till lokalfackliga frågor. Jag får jobba med oerhört skickliga och kunniga ombudsmän, kommunikatörer, journalister, administratörer och förtroendevalda. Var jag än skulle gå om jag bytte jobb skulle de aspekterna inte bli bättre. Och här är det våra medlemmar vi jobbar för, en grupp som sannerligen är värd att kämpa och engagera sig för. I så måtto har jag världens bästa jobb!
