Senast publicerat
Senast publicerat:

”En tjänstehund ska kunna verka i många olika miljöer”

Som testledare på avelsavdelningen är kapten Pierre Wahlström militär besiktningsman för samtliga Försvarsmaktens tjänstehundar. Sedan 2005 har han lämplighetstestat runt 3 000 hundar ur det statliga avelsprogrammet.

Josefine Owetz
Försvarsmakten
Pierre Wahlström med valpen Sebastian.

E

För att avgöra om en hund är lämplig att arbeta som tjänstehund inom Försvarsmakten måste den först bli godkänd på lämplighetstestet. Det genomförs när hunden är 12–18 månader och omfattar ett antal olika moment och syftar till att bedöma hundens mentala egenskaper. 

Liknande läsning:

– Vi testar två olika huvudegenskaper kan man säga. Det handlar om hundens energi och hundens självtillit. Energi testar vi genom att mäta hundens förmåga att arbeta och intressera sig för att exempelvis leka med bollar och trasor. Vi vill se hur hunden tar sig an livet, vilket driv och kamplust den har. Självtilliten hos hunden handlar om temperament, mod och hundens självkänsla helt enkelt, säger kapten Pierre Wahlström, testledare på Försvarsmaktens hundtjänstenhets avelsavdelning. 

I testet kontrollerar man bland annat hundens sociala förmåga och om den har det driv och intresse som kännetecknar en bra hund. Tjänstehundar måste ha en hög arbetskapacitet med en utpräglad jakt- och kamplust, men samtidigt klara de mentala belastningar som arbetet kan innebär.

– En tjänstehund ska kunna verka i många olika typer av miljöer och sammanhang. Det är ofta mycket som händer runt omkring den. Den måste därför vara miljöstabil, modig och ta tag i situationen. Den får gärna bli rädd, men hunden måste hantera och kunna avreagera sina rädslor snabbt.

Varje år lämplighetstestar Pierre Wahlström och hans kollegor mellan 200–250 hundar. De bedömer och analyserar hundens beteende för att avgöra om hunden uppfyller kriterierna för godkänt eller icke godkänt. Drygt hälften av hundarna som testas går vidare och blir slutligen tjänstehundar.

– Hunden behöver inte glänsa på lämplighetstestet för att vi ska ta ut den. Ibland har hundarna en dålig dag, men vi kan ändå se om det finns potential och att den uppvisar det beteende som vi vill se. Vi friar hellre än fäller, men det är helt klart ett nålsöga som hunden ska ta sig igenom och många faller bort. 

Prioriteringslistan för de godkända hundarna i lämplighetstestet är: avelsverksamhet i Sollefteå, Försvarsmaktens krigsförband, polisen, hemvärnet och slutligen andra statliga myndigheter. 

» Försvarsmaktens tjänstehundar är populära ute i världen och det är många länder som vill köpa avels­material från oss. «

Lämplighetstestet är bara det första av ett antal kontrollstationer där hundens färdigheter undersöks. När testet är klart placeras hunden på hundavdelningen i Märsta för att påbörja förberedelser inför dressyren till sök- eller patrullhundar. De första två månaderna är som en prövotid för att säkerhetsställa hundens lämplighet som tjänstehund. 

– Hunden kan ha gjort ett jättefint lämplighetstest, men sedan visar det sig att den inte trivs eller mår bra i utbildningsmiljön eller i hundstallet. Fördressyren är till för att se om hunden klarar av och passar i Försvarsmaktens system. 

De hundar som inte klarar lämplighetstestet eller som inte lever upp till kraven under fördressyren på hundavdelningen får oftast komma tillbaka till sina fodervärdar.

– Om fodervärden inte vill ha hunden har vi en lista på intressenter som vill köpa en hund från Försvarsmakten, oftast människor som vill ha tävlingshundar. Det finns också hundar som blev icke godkända på lämplighetstestet men som dyker upp i systemet några år senare ändå, inom väktarbolag exempelvis. De går tillbaka till samhällsnyttan på så vis och det är det vi krigar för hela tiden. Varje hund ska vara en viktig sensor i systemet. Bara för att den inte passar hos Försvarsmakten eller polisen finns det andra instanser i samhället där den kan göra nytta.

Det finns också ett stort intresse från andra länders försvarsmakter att köpa hundar och avelsmaterial från det svenska avelsprogrammet, berättar Pierre Wahlström. 

– Det finns ingen annan nation som har riktad schäferavel på samma sätt som vi har. Vi säger nej till många då Försvarsmakten inte kan skicka hundar överallt av olika anledningar, men vi har hundar i Norge och Danmark. 

Pierre Wahlström rekryterades till hundtjänstenheten 2004 som besiktningsman. Som testledare har han testat i princip alla av Försvarsmaktens hundar sedan dess, berättar han. 

– Det som är mest tillfredsställande är att se alla unga hundarna på lämplighetstesterna. 3 000 hundar har jag testat och det får man väl säga är en specialisering. Det finns en stimulans att träffa alla dessa hundar och få analysera deras beteende. Man blir aldrig fullärd. Hundar gör hela tiden nya saker och man lär sig hela tiden.  

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    "Jag anser att utbildningen kräver en repetitionsutbildning inom strid i samband med inryck på skolan, i syfte att fylla i luckor i kadetternas tidigare utbildning", skriver insändarskribenten.

    Foto: Niklas Englund/Försvarsmakten.

    Efter att precis ha avslutat min värnplikt ryckte jag in på Officersprogrammet (OP) 2025 och visste inte riktigt vad jag kunde förvänta mig. Visserligen hade jag genomfört min värnplikt som logistikgruppchef, men trots det anser jag inte att jag var redo för de krav jag upplever utbildningen ställer på mig. En genomförd värnplikt var inte nog för att ge mig den kunskap jag behöver för att utvecklas optimalt på Officersprogrammet. Jag anser att utbildningen kräver en repetitionsutbildning inom strid i samband med inryck på skolan, i syfte att fylla i luckor i kadetternas tidigare utbildning.

    Fördelen med OP är kadetternas många tidigare erfarenheter. Detta innebär att man kan lära av varandra och knyta viktiga kontakter inom Försvarsmaktens många funktioner. Dock är detta även en nackdel när utbildningen är standardiserad och är starkt formad efter arméns stridande förband.

    Varje officer i Försvarsmakten måste kunna strida och leda strid, men för att uppnå detta krävs att kadetterna har en gemensam lägstanivå som är känd av befälslaget. En känd lägstanivå medför att utbildningen kan fokusera mer på att utveckla kadetternas ledarskap i strid, än att kadetterna skall behöva jaga i kapp sina kollegor som har mer stridsvana.

    Kadettbataljonen har enligt mig varit undermålig i att fånga upp de kadetter vars kunskap är bristande

    För många som tidigare har arbetat med någon av arméns funktioner, såsom underhåll, ledning eller fältarbete, är markstridsförmågan i min mening skrämmande låg. Detta inkluderar inte de andra vapengrenarna, vars genomsnittsförmåga troligtvis är ännu sämre. Eftersom väpnad strid i mångt och mycket är Försvarsmaktens huvuduppgift, krävs att kadetterna hanterar grunderna innan övrig utbildning kan staplas ovanpå.

    Kadettbataljonen har enligt mig varit undermålig i att fånga upp de kadetter vars kunskap är bristande, och det känns enligt mig som att bataljonen stoppar huvudet i sanden och ignorerar problemet. Trots detta uttrycker befälslaget ett missnöje över den låga utbildningsnivån. En kortare repetitionsutbildning på cirka en månad med fokus på att strida och leda strid, hade enligt mig löst många av de ovannämnda problemen.

    I samband med mitt inryck tilldelades Försvarsmakten blott två veckor att förbereda kadetterna för utbildningen samt att kontrollera kadetternas fysiska förutsättningar. Inrycksveckorna borde utan större förhinder för Försvarshögskolans planering kunna förlängas med ett par veckor. De kadetter som tidigare varit anställda som GSS/K kan eventuellt möta en sådan utbildning med skepsis, då den kan för den erfarne te sig överflödig.

    En repetitionsutbildning hade gett kadetterna en gemensam utbildningsnivå 

    Dock är en sådan utbildning vital för de som antingen varit civila och behöver skaka av sig rosten, eller haft en mestadels ickestridande funktionsbefattning under värnplikten. Detta hade möjliggjort att kadetterna med mindre erfarenhet inte behöver oroa sig för att deras tidigare erfarenheter är otillräckliga för att ta tillvara på utbildningen till fullo.

    Sammanfattningsvis anser jag att en repetitionsutbildning hade gett kadetterna en gemensam utbildningsnivå som gör det lättare för befälslaget att utgå från. Utbildningen hade även gett kadetterna lika villkor inför utbildningens krav inom markstrid och tagit bort kadetternas behov av att jaga i kapp sina kollegor.

    Slutligen hade en sådan repitionsutbildning möjliggjort att kadetterna inte behöver oroa sig för att otillräcklig kunskap inom en arméfärgad utbildning begränsar deras möjlighet till personlig ledarskapsutveckling.

    Kadett R

    Ur arkivet: