Senast publicerat
Senast publicerat:

GSS/K: vattendelare mellan förband och ledning

Foto: Lennart Ek

Lennart Ek. Foto: Anna-Karin Nilsson

Ett decennium efter införandet undrar flera förband varför GSS/K – som i hög grad bidrar till den operativa förmågan – tvingas lämna Försvarsmakten. Men på Högkvarteret ser man inget behov av förändring.

Maria Widehed

Våren 2009 beslutar riksdagen om en ny försvarspolitisk inriktning. Med regeringens proposition ”Ett användbart försvar” som grund fastslås att personalförsörjningen för alla personalkategorier i Försvarsmakten ska bygga på frivillighet.

Regeringen anser nu att en effektiv bemanning av insatsorganisationen kräver att gruppbefäl, soldater och sjömän kan anställas med betydligt längre anställningstider – dock tidsbegränsade sådana – och personalkategori GSS/K gör entré. De ska bidra till användbarhet och flexibilitet för insatsförbanden, inte minst för att kunna genomföra internationella insatser, och öka kostnadseffektiviteten på personalsidan.

Drygt tio år senare, när Försvarsmakten fastställer sin verksamhetsplan för 2020–2026, framgår att det jämfört med Försvarsmaktens långsiktiga behov saknas cirka 1 000 kontinuerligt tjänstgörande gruppbefäl, soldater och sjömän. Spåren av att GSS/K-befattningarna under åren utan värnplikt var svårare att fylla än väntat märks tydligt.

– Våra GMU- och GU-volymer var för små, vi fick helt enkelt inte in tillräckligt många, säger överstelöjtnant Lennart Ek vid Ledningsstabens personalplaneringsavdelning.

Men det är nya tider nu. Värnplikten är tillbaka och i Försvarsmaktens budgetunderlag för 2023 framgår att den planerade personalvolymen med GSS/K är tänkt att öka med 1 700 gruppbefäl, soldater och sjömän mellan 2022 och 2032.

Liknande läsning:
Fördelen med tidsbegränsning är ju att man generellt sett inte är sugna på att ha 70-åriga soldater.

Klas Eksell, Försvarsmaktens personaldirektör

Genom den överenskommelse inom försvarsberedningen som träffades under mars med satsningar för att stärka försvaret under 2022 ligger viss förstärkning av personalvolymer, däribland ytterligare ökning med ungefär 100 GSS/K årligen framöver.

Hur målet om en anslagsnivå på två procent av bnp påverkar volymerna framåt är däremot ännu oklart. Oavsett var volymmålet landar så konstaterar Lennart Ek att det krävs att inflödet av GSS/K är större än utflödet.

– Det är inget anmärkningsvärt att avgångsvärdena i dag är högre i den här personalkategorin än för andra anställda. Erbjuder man möjlighet till tidsbegränsad anställning så kommer det innebära att rörligheten blir större, säger Lennart Ek och fortsätter: 

– Det är ju klart att soldater väljer att lämna för att de inte ser framför sig att de kan fortsätta. Ur Försvarsmaktens perspektiv är det inte något större problem om vårt inflöde fungerar och under förutsättning att man stannar tillräckligt länge så vi på totalen har tillräcklig kompetens – skulle vi ha väldigt hög rörlighet i den här kategorin skulle vi inte få den professionalitet som vi är ute efter.

Så vad är ”tillräckligt länge”? I regeringens proposition från 2008 skriver man att exakt hur lång anställningen för GSS/K bör vara ska utredas vidare, man konstaterar dock att ”en effektiv och rationell personalförsörjning kräver att soldaternas och sjömännens anställningstid inte är för kort”. 

Man fastslår vidare att tidsbegränsade anställningar enligt lagen om anställningsskydd (Las) om högst två år är en dålig idé, bland annat eftersom man i det nya insatsförsvaret då inte hinner med flera insatser med mellanliggande återhämtnings-, utbildnings- och beredskapsperioder. Man vill möjliggöra en ökning av antalet insatser, eftersom det minskar rekryteringsbehoven och dessutom ger bättre avkastning på de utbildningsinvesteringar som lagts ned.

Tillsammans med fackförbunden kan man förvisso sluta kollektivavtal enligt Las som möjliggör längre tidsbegränsade anställningar, men regeringen går på Försvarsmaktens rekommendation som är tillsvidareanställning med tidsbegränsning.

I Försvarsmaktens underlag för regeringens försvarspolitiska proposition 2009 rekommenderas att det ”för att säkerställa kostnadseffektivitet, rationalitet och kvalitet krävs att tjänstgöringstiden inte blir för kort. Strävan är att tjänstgöringstiden blir minst fyra år”. Längden baserar man på studier gjorda vid FOI som visar på att brytpunkten för kostnadseffektivitet mellan anställningstid och årlig rekrytering/utbildning ligger runt anställningstider runt 4,5 år, förutsatt årliga avgångar på runt tio procent.

Efter utredningar fastställs att tidsbegränsningen för GSS/K ska vara åtta år, med möjlighet att förlänga till tolv år. 2012 blir en ny lag, Lag (2012:332) om vissa försvarsmaktsanställningar, verklighet. I propositionen som föreslår lagen går att läsa att det nya personalförsörjningssystemet ”på ett kostnadseffektivt sätt gagnar insatsorganisationens tillgänglighet, användbarhet och förmåga att möta nya uppgifter”. 

Det faktum att befattningarna på soldatnivå främst bemannas av yngre personal gör det viktigt, menar man, att övergången till civil verksamhet inte sker för sent i arbetslivet. Den tidsbegränsade anställningen, summerar man, ska dels tydliggöra att det inte handlar om en utveckling mot ett svenskt yrkesförsvar och dessutom ska det försäkra att återgången till civila yrken inte försvåras för soldater som blivit kvar allt för länge i Försvarsmakten.

Klas Eksell

Generalmajor Klas Eksell, Försvarsmaktens personaldirektör, kallar införandet av GSS/K för helt avgörande när Försvarsmakten gick in i den fullständiga frivilligheten, utan värnpliktiga och med fokus på internationell tjänst.

– Vi hade ett behov av att professionalisera oss och soldatprofessionen kunde åstadkomma en tillgänglighet, en insatsfrekvens och en beredskapsfunktion som inte var möjlig med värnpliktiga, säger han och fortsätter:

– Och vad har vi nu? En tillgänglig och kompetent funktion som används i verksamheten och är en resurs för förbanden.

Har systemet fungerat som man tänkt?

– Det har fungerat jävligt bra. Det är jätteduktiga individer som åstadkommer enorm effekt i organisationen.

Samtidigt är Klas Eksell bestämd i sin uppfattning att tidsbegränsningen i anställningen bör vara kvar.

– Politiken är inte intresserad av att vi har ett soldatkollektiv som varit anställda i 40 år. Fördelen med tidsbegränsning är ju att man generellt sett inte är sugna på att ha 70-åriga soldater. ”Jaha kan man inte ha en 50-årig soldat?” tänker du kanske då. Jo, och det har vi också. Men om hela kollektivet ska omhändertas inom ramen för tillsvidareanställning i soldatprofessionen ett helt liv så bedömer jag att det i absoluta huvuddelen inte är gynnsamt. Vi ser inte att det är en bra idé, säger Klas Eksell och fortsätter: 

– Det handlar också om möjlighet till fortsatt utveckling och kompetensdjup inom befattningen. 

Ser du några nackdelar med begränsningen?

– Det innebär givetvis en viss otrygghet och det i sig påverkar individen och förbanden.

Har Försvarsmakten råd att tappa dessa gruppbefäl, soldater och sjömän?

– Man krigsplaceras ju och försvinner inte, vi har tillgång till dem vid höjd beredskap. Vi vill dessutom att man kliver vidare som specialistofficer eller reservofficer, om man har förutsättningar att göra det. Jag vill också att man som GSS/K känner sig användbar och välkommen att söka sig vidare inom försvaret – i att bli GSS/T, söka sig till Hemvärnet, i att söka civila befattningar som finns. Och att man känner sig uppskattad i det man har gjort, för jag är övertygad om att det i varenda fall är utmärkta insatser.

Klas Eksell berättar om en genomförd statlig offentlig utredning i vilken Försvarsmakten besvarat frågeställningar kring soldaternas anställningsform. I den uppger Försvarsmakten att man kan tänka sig att förlänga GSS/K med två år i stöten, i obegränsad tid, förutsatt att det är ett ensidigt beslut från Försvarsmakten utan inblandning av fackliga organisationer. Inga ytterligare förslag har kommit ur utredningen.

– Jag ser det som mycket låg förutsättning för att detta omhändertas i någon form av lagförslag. Om soldaten inte klarar fyskrav, är för långsam, om vi behöver föryngra, förnya eller få in andra – då blir det ingen förlängning. Min bedömning är generellt att man från lagstiftarens sida inte är ett dugg intresserad av att ge sig på soldatlagen. 

Och det är inte Försvarsmakten heller?

– Lagen om en tolvårig tidsbegränsad anställning är en helt unik konstruktion på den svenska arbetsmarknaden. Med att öppna upp en sådan lagstiftning tar vi en risk att man inte accepterar en sådan form igen. Vi får hantera lagen, snarare än förändra den. 

I propositionen från 2008 konstateras att Försvarsmakten ska underlätta för en framtida karriärväxling för GSS/K om närmar sig slutet av sin tidsbegränsade anställning.

Klas Eksell vill påminna om Trygghetsstiftelsen som finns för hjälp till omställning om man varit anställd under mer än två år. Och han vill lyfta de möjligheter på den civila marknaden som väntar de soldater som nu lagt tolv år av sitt arbetsliv på Försvarsmakten. Det handlar bland annat om avsiktsförklaringar med organisationer och företag som Försvarsmakten gör, vars annonser sedan publiceras på soldatkarriär.se. När Officerstidningen kikar på annonser på sidan i början av juni finns fortsatta jobbmöjligheter som vaktmästare i Jönköping eller orderplockare i Helsingborg.

– Både individ och arbetsgivare har ansvar för att föra resonemang om att tiden snart är kommen. GSS/K är kan en massa saker, är attraktiva och tar kompetens med sig som uppskattas när de lämnar Försvarsmakten.

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Östersjön ska inte längre ses som enbart en vallgrav mot öst med uppgift att hålla en fientlig granne på avstånd. Genom inträdet i Nato har Sveriges försvarsstrategiska roll i området utvidgats och vi ska nu tillsammans med våra allierade ta kontrollen över havet för att säkerställa försvaret och försörjningen i regionen.

Peter Haldén
Kampen om Östersjön – Sveriges nya ­verklighet i Nato
De ryska aktiviteterna i Östersjön har ökat markant efter den fullskaliga invasionen av Ukraina. Här syns svenskt stridsflyg följa en rysk ubåt på väg in i Östersjön.

Foto: Försvarsmakten

Östersjön är Sveriges geopolitiska tyngdpunkt i ordets samtliga bemärkelser. Otroligt mycket har förändrats sedan Sveariket började bildas från små hövdingadömen på 900-talet och fram tills idag, men Östersjön och dess speciella egenskaper har varit centrala faktorer under hela Sveriges existens. Framtiden är som alltid oviss och öppen men att den kommer kretsa kring detta hav, det står klart.

Vad som sker med och i länderna runt Östersjön samt hur teknologi och strategiskt tänkande påverkar både civil och militär sjöfart är de främsta påverkansfaktorerna för vårt land. I ett långt perspektiv ser vi två grundläggande mönster. Det första handlar om kampen mellan ett öppet och ett stängt hav. Ända sedan medeltiden har ett antal regionala makter, framför allt Danmark och Sverige, velat monopolisera kontrollen över Östersjön och därmed marknader i Östeuropa som kan nås via floderna som mynnar ut i havet.

Det andra handlar om de växlande konfliktdimensionerna. Länge ägde de flesta militära konfrontationer rum längs en nord-sydlig axel där Danmark och Sverige bekämpade varandra. Under Sveriges och Rysslands långa tvekamp övergick konfrontationslinjen i en öst-västlig dimension och även Bottenhavet blev en krigsskådeplats. Under världskrigen mellan Tyskland och Ryssland (i olika skepnader) återkom den nord-sydliga dimensionen, men sedan 1945 har konfrontationen ånyo rört sig i en öst-västlig riktning.
Efter att krigen mellan Sverige och Ryssland tog slut 1809 rådde fred och öppenhet i Östersjön (med undantag för Krimkriget 1853–1856) fram till första världskriget då havet stängdes och minerades. Mellankrigstiden, då både Tyskland och Sovjetunionen var svaga, var åter en tid av öppenhet och politisk pluralism. Andra världskrigets härjningar och det efterföljande kalla kriget stängde havet igen då först Nazityskland och sedan Sovjetunionen i stort sett kontrollerade Östersjön.

Efter murens och Sovjetunionens fall har Östersjön på nytt öppnats för fredligt utbyte mellan länder och konfliktnivån har sjunkit drastiskt. Men Rysslands återkomst som krigisk stormakt har kastat skuggor över dessa framsteg. Nu måste Sverige och våra allierade på nytt använda marina resurser, inte för att monopolisera Östersjön utan för att se till att handelsflödena förblir fria och för att trygga Baltstaternas existens.

Militärstrategiskt och försvarspolitiskt gäller att Östersjön inte längre bara är en vallgrav som skyddar riket. Istället är det en ovärderlig transportled som måste hållas öppen och säker, både för oss och för våra allierade.

Hur ser då vår närmaste framtid ut? På 1500-talet sa Machiavelli att hälften av världen är bortom vår kontroll och bestäms av fienden, slump och friktioner. Men han sade också att vi styr över den andra hälften med vår styrka, beslutsamhet och förstånd. Militärstrategiskt och försvarspolitiskt gäller att Östersjön inte längre bara är en vallgrav som skyddar riket. Istället är det en ovärderlig transportled som måste hållas öppen och säker, både för oss och för våra allierade.

Under det kalla kriget var Sverige inriktat på att bedriva sea denial. Det vill säga att kunna förneka Sovjetunionen användning av Östersjön som ett militärt operationsområde och i allra värsta fall förhindra att de använde havet för att angripa svenskt territorium. Detta var huvuduppgiften för båda beståndsdelarna av den svenska marinen, både flottan och kustartilleriet.

Men i och med inträdet i Nato har vår militärstrategiska roll förändrats. Nu handlar det snarare om att kunna upprätta sea control så att Baltikum och Finland, men även svenska ostkusten, kan förses från havet. Detta gör vi framför allt genom att avskräcka Ryssland från angrepp och hot, men givetvis även genom förmågan att bedriva och skydda logistik.

Även om situationen idag kan påminna om läget under stormaktstiden då Sverige var beroende av att fara på Östersjön har den tekniska situationen förändrats. Här tar jag bara upp två element, men dessa är ofrånkomliga. För det första står Sverige inför en enorm fartygsaffär. Vi kommer att inhandla fyra nya fregatter för mångmiljardbelopp. Som alla förändringar har den sina anhängare och sina kritiker. Fregatterna utgör kraftfulla plattformar med ett otal resurser för att övervaka och kontrollera sjöområden, men är samtidigt stora och dyrbara måltavlor, inte minst för drönare.

Debatten lär fortsätta om detta är en klok investering eller ej, men som alla system avgörs dess nytta inte bara av tekniska egenskaper utan också av vilken strategisk och försvarspolitisk kontext de ska verka i. Med fregatterna kommer inte bara nya behov av att träna på fartygen utan även behov för strateger och politiker att tänka i nya banor.

För det andra torde det vara uppenbart att drönare förvandlat stridens och krigets villkor de senaste decennierna. Detta gäller i snart sagt samtliga domäner: mark, sjö och luft. I början av det rysk-ukrainska kriget var Ukraina i stort sett resurs- och chanslöst i Svarta havet. De hade ytterst begränsade marina resurser som kunde matcha den på pappret så mäktiga ryska svartahavsflottan. Landet försattes i en förlamande blockad och hotet om en landstigning i hamnstaden Odessa föreföll överhängande. Men inom ett par månader lyckades man vända situationen till dess diametrala motsats. Med hjälp av havsdrönare och specialoperationer har man bekämpat Svartahavsflottan och tvingat den att söka skydd i hamnar långt bort från områden där den kan göra nytta.

I Israels och USA:s krig mot Iran 2025 och 2026 har drönare gjort ytterligare framsteg, dels för angrepp mot markmål, dels mot sjömål. I den senare rollen har drönare också klivit fram som ett vapensystem som kan uppnå en strategisk verkan som inte står i proportion till dess kinetiska effekter.

Givetvis måste drönare spela en huvudroll i tänkandet om Östersjöns militära framtid. För det första måste fartyg och baser utrustas med skydd mot både luft- och sjöburna drönare och personal måste utbildas. Eftersom Östersjön är ett så litet hav är det möjligt att nå alla fartyg med drönare som opereras från markdomänen vilket ställer krav på övervaknings- och spaningssystem med lång räckvidd.

Fregatter

De fyra fregatterna som Sverige ska beställa av Frankrike, riskerar att bli lätta måltavlor för ryska drönare, menar Peter Haldén.

Foto: REA/Pierre Ollier

I detta hänseende måste vi ta höjd för att en drönare inte kommer ensam utan att alla trender verkar gå mot att en angripare använder sig av stora svärmar. Det är det taktiska hotet vi måste vara dimensionerade för.
För det andra måste vi reflektera över vilka möjligheter drönartekniken ger oss – i luften, på ytan och under ytan. Ett område där de tydligt förstärker våra förmågor är övervakning, både på och under ytan. Bevakning och skydd av undervattenskablar är en uppgift där drönare, kanske med hög grad av AI-driven autonomi, kan göra oerhörd nytta. Förstärkningen av övervakningsförmåga är en tillgång i krig, skymningsläge och fredstid. För uppgifter som bordningsaktioner kan en drönarsvärm ge värdefullt skydd.

För samtliga användningsområden gäller även att drönare är system som inte kostar mycket att producera eller använda, vilket ger oerhörda fördelar när det gäller skalbarhet och redundans. Men drönarna påverkar också den strategiska dimensionen. Ett sätt att tänka på drönarnas inflytande på Sverige är att ta hjälp av de klassiska marinstrategiska begreppen sea control och sea denial. Drönare förefaller vara ett vapensystem som stärker defensiven och försvårar offensiven, både till lands och till sjöss. Om Sverige skulle bedriva sea denial och försvara oss mot ett angrepp i Östersjön vore drönarteknologin en välsignelse. I ett fiktivt scenario där svenska amfibiesoldater har tillgång till svärmar av drönare för att bekämpa en angripare vore det inte roligt att vara en fientlig fartygschef. Även om amfibie­förbanden ges uppgifter att bedriva ­operationer syftande till sea denial, kanske baserade på andra sidan Östersjön, då gäller alltjämt att drönare skulle kunna ge avsevärda fördelar.

Ömsesidig blockad är inte ovanligt i den marina historien och vi ser det idag i Persiska viken. Kanske är detta ett tänkbart scenario även för Östersjön men i ett sådant – visserligen inte önskvärt – läge är det vi som sitter med de bästa korten på hand.

Omvänt skulle man kunna hävda att drönartekniken stärker Rysslands marinstrategiska position eftersom den gör det lättare att försvåra överskeppningar och användandet av Östersjön för att försvara Baltikum och Finland. En starkt drönarutrustad rysk marin skulle kunna försätta dessa länder i ett blockadliknande tillstånd, ungefär som Iran gör i Persiska viken idag. Men, begreppet sea denial gör det också möjligt att vända på perspektivet och se Östersjön som en stor strategisk svaghet för Ryssland. Ända sedan början av 1700-talet då landets första flotta byggdes, Baltikum erövrades och Sankt Petersburg byggdes har Östersjön varit landets livlina. Så är det även idag. Ishavshamnarna Arkhangelsk och Murmansk är avlägsna och i dåligt skick, Vladivostok ligger långt bort från industri- och befolkningscentra och Svartahavshamnarna befinner sig i en krigszon och är sårbara för ukrainska angrepp.

Rysslands ekonomi är helt enkelt beroende av Östersjön för transporter. Ett viktigt strategiskt mål blir då att få Kreml att inse att de inte ska göra något som äventyrar denna pulsåder. Om Ryssland börjar rubba sjöfarten i Östersjön, undervattenskablarna eller luftfarten över dess yta, då kan vi göra samma sak.

Ömsesidig blockad är inte ovanligt i den marina historien och vi ser det idag i Persiska viken. Kanske är detta ett tänkbart scenario även för Östersjön men i ett sådant – visserligen inte önskvärt – läge är det vi som sitter med de bästa korten på hand.

Agerar då stater alltid i enlighet med sina rationella intressen? Givetvis inte. Men en stark och smart svensk marin närvaro är ett viktigt sätt att övertyga Ryssland att de inte kan vinna en tävlan som handlar om att stänga Östersjön.

Peter Haldén

Peter Haldén

Lärare på Strategiavdelningen på Försvarshögskolan och huvudredaktör till antologin ”Östersjön. En geopolitisk historia”, Stolpe förlag, 2026.

Fakta

Drönare i sjökrigföring

Obemannade farkoster har på kort tid för­ändrat krigföringen till sjöss. De kan upptäcka fientliga fartyg, ubåtar och rörelser långt ­innan dessa når eget territorium – och dessutom göra det billigare och mer uthålligt än be­mannade fartyg och flygfarkoster. Drönare kan också användas för precisionsangrepp eller för att störa ut och överbelasta fiendens ­försvarssystem.

Källa: Försvarsmakten

Ur arkivet: