Under seminariet presenterades tre forskningsstudier om specialist-
officerare. I en av studierna har 20 specialistofficerare intervjuats och de gav överlag positiva omdömen om sin yrkesroll. Ända funderade nio av dem på att sluta. Vad beror det på?
– Den bild jag får är att många initialt upplever stora möjligheter att utvecklas, men att det efter några år ofta inte är lika tydligt. För officerare finns av tradition en närmast livslång idé om att vidareutbildas, utvecklas, byta nivå, byta spår och bredda sitt kunnande. Något motsvarande finns i regel inte för specialistofficerare. I en viss fas i livet, med familjebildning, husköp med mera blir även löneutveckling viktigare. Vad som anses vara en bra lön är förstås relativt, men helheten utvecklingsmöjligheter respektive löneutveckling blir kanske mindre attraktiv en bit in i yrkeslivet.
Du har tidigare sagt att inställningen till specialistofficersrollen skiljer sig mellan försvarsgrenarna. På vilket sätt gör den det?
– På ett administrativt plan är det en reform, ur ett verksamhetsperspektiv är det snarare flera parallella reformer. Arméns främsta målsättning med reformen var att få erfarna instruktörer – trupputbildare som stannar i sin befattning och blir duktiga. Inom flygvapnet var stora delar av strukturen redan relativt specialiserad i olika skrån. Flygtekniker, flygstridsledare och stridspiloter var redan tydligt specialiserade domäner. I flottan finns fler positivt inställda. Där har funktionsspecialiseringen inte varit lika strukturerad och befälsreformen uppfattas öka möjligheten till kontinuitet och kompetensfördjupning.
Liknande läsning:
» Specialistofficersreformen var ett sätt att radikalt stöpa om befälskårens åldersstruktur «
I en pågående studie om specialistofficersreformen beskrivs den som en nedskärningsreform. På vilket sätt?
– Det finns en nedskärningslogik i dess DNA. När reformen utformades i början av 2000-talet hade Försvarsmaktens militära personalförsörjning och dess kostnader kritiserats under en längre tid. Försvaret skulle skäras ned och omstöpas mot internationella missioner. Medelålders majorer och överstelöjtnanter ansågs vara för många och för dyra i drift. De gick inte att skicka regelbundet till exempelvis Afghanistan, och ansågs inte heller användbara på trupp. Specialistofficersreformen var ett sätt att radikalt stöpa om befälskårens åldersstruktur. Ursprungligen ville Försvarsmakten att specialistofficerare skulle ha en begränsad anställningstid på 15 år, men den idén gick inte igenom i Regeringskansliet. Att specialistofficerare skulle utveckla ett djupt expertkunnande är en tanke som fått större tyngd långt senare.
Vilka åtgärder bör vidtas för att göra specialistofficersyrket attraktivt under en längre tid så att personal inte lämnar Försvarsmakten i förtid?
– Lika mycket tid och resurser behöver läggas på att utveckla specialistofficerarnas utvecklingsmöjligheter som officerarnas. Det finns sannolikt dussintals specialistofficersskrån som behöver ägnas mer uppmärksamhet. En del är förvisso gjort, men mycket återstår om man ska leva upp till att vara militärprofessionella yrkesgrupper.
