För några år sen hade jag nått min drömbefattning. En fantastisk pluton på ett fantastiskt förband. Plutonen som jag inte ens hoppades att få jobba på när jag gjorde värnplikten. Nu var jag chef över plutonen. Hybrisen var på topp. En internationell insats började planeras, och hybrisen steg ännu mer i kombination med en känsla av otillräcklighet. Jag, en medelmåtta, med dessa krigsmaskiner till soldater skulle testa våra vingar.
En förbandsövning och ett par mindre övningar senare var drömmen krossad. Chefen avsatte mig – jag var för oerfaren och inte tillräckligt drillad som plutonchef i strid. Förnedringen var total. Jag skulle bli kvar hemma, mina soldater skulle åka. Där och då var det bittert – nu i efterhand är det en av de viktigaste händelserna i mitt arbetsliv. De äldre officerarna som fattade beslutet gjorde, som jag ser det, mig och förbandet en stor tjänst.
Att bli avsatt, bänkad, petad låter ju knappast positivt. Men ärligt talat hoppas jag att fler av mina kollegor får uppleva samma sak. Det är en vass sporre rakt i mellangärdet, och det är för förbandets bästa. I mitt fall var budskapet: Bli bättre! Ofta fastnar vi i dysfunktionella konstellationer, där bristande förtroende i befälshierarkin leder till att onödiga spänningar byggs upp.
Jag hade aldrig velat vara en officer som fick föra befäl ”på nåder” trots mina överordnades bristande förtroende och min låga förmåga. När alla andra möjligheter har undersökts är faktiskt petningen det mest rationella alternativet för alla inblandade.
» Ofta fastnar vi i dysfunktionella konstellationer, där bristande förtroende i befälshierarkin leder till att onödiga spänningar byggs upp «
Motgångarna i karriären är enormt lärorika. Att få rida ut en intern storm på plutonen eller kompaniet, eller få sig en törn i stoltheten genom att bli avsatt utmanar oss och får oss att bli bättre. I stället för att fastna i en sviktande relation med chefen ges den petade en ny chans, att börja om från noll. En chans att bryta en negativ spiral och nyttja sin talang på ett bättre sätt. Bryt ihop och kom igen.
Jag tror att petningar borde bli vanligare. Det förutsätter dock att vi har en proffsig inställning till dem som blivit petade. De har drabbats av motgång, varit i fel befattning vid fel tillfälle, men borde inte anses som skadat gods. Nya chanser måste ges, på rätt nivå för den som blivit avsatt. Jag själv har petat underställda som jag där och då saknat förtroende för. I efterhand känner jag bara beundran för dådkraften hos chefen som petade mig.
» Den dag jag summerar mitt militära liv så kommer jag vara mest tacksam för petningen. Den öppnade nya dörrar och fick mig att faktiskt lära känna mig själv. «
Hur gick det då för mig? Den dag jag summerar mitt militära liv så kommer jag vara mest tacksam för petningen. Den öppnade nya dörrar och fick mig att faktiskt lära känna mig själv. Det gjorde mig bättre, starkare och dämpade min hybris. Jag lärde mig massor, och fick senare åka på internationell insats med ytterligare en fantastisk pluton. De nya soldaterna jag fick lära känna hade jag helt missat om jag inte hade blivit petad.
Om Sverige hamnar i krig kommer vi snart att märka vilka chefer, från general ner till ställföreträdande gruppchef, som inte är mogna sin uppgift. Erfarenheten säger att det inte alltid är de vi tror som klarar kriget bäst. Det är inte en mänsklig rättighet att behålla sin befattning.
Kanske kommer just du att bli avsatt? I så fall är det bara att tacka och ta emot. Du kommer förmodligen bli lyckligare och bättre av det.
