Senast publicerat
Senast publicerat:

Avbryt de tvingande omgaloneringarna

Mot bakgrund av det rådande omvärldsläget och Sveriges kommande inträde i Nato har Officersförbundet uppmanat Försvarsmakten att avbryta de tvingande omgaloneringarna av NBO-officerare.

Redaktionen
Foto: Niklas Englund/Försvarsmakten
Artikel från Officersförbundet.

Det är krig i Europa, Försvarsmakten ska växa och Sverige ska gå in i Nato – just nu behövs varenda yrkesofficer. Det är helt enkelt inte läge att fortsätta tvinga människor att byta personalkategori mot deras vilja och riskera att de lämnar Försvarsmakten. Dessutom är processen i sig oerhört resurskrävande, upp mot 300 individuella MBL-förhandlingar kan komma att behöva genomföras innan jul och så eventuella förhandlingar i Arbetsdomstolen efter det. Officersförbundet har därför uppmanat Försvarsmakten att låta bytena vara fortsatt frivilliga, säger förbundsordförande Lars Fresker.

Det var i maj 2021 som överbefälhavaren beslutade om att en gång för alla implementera flerbefälssystemet som infördes 2008. Beslutet innebär att yrkesofficerare utbildade i det tidigare NBO-systemet och som inte uppnått major/örlogskaptens grad eller högre ska byta personalkategori (omgaloneras) från officer till specialistofficer och bli översergeant eller fanjunkare senast den 1 januari nästa år.

Redan när flerbefälssystemet infördes 2008 rekommenderade Officersförbundet att byte av personalkategori skulle vara frivillig och det rådet återupprepades i fjol när väl arbetstagarorganisationerna blev insläppta i processen. Inför beslutet genomförde förbundet en medlemsundersökning som visade att en majoritet av de som svarat var emot en tvingande omgalonering, inte minst för att det riskerar att skada trovärdigheten för trebefälssystemet. 

» Det är helt enkelt inte läge att fortsätta tvinga människor att byta personalkategori mot deras vilja och riskera att de lämnar Försvarsmakten. «

– Medlemmarna gav också uttryck för oro för löneutvecklingen och karriär- och utvecklingsmöjligheter för specialistofficerarna. Vi krävde därför att arbetsgivaren först skulle omhänderta de frågorna innan man genomförde det här, men av någon anledning var man väldigt ivrig med att få det här på plats.

Officersförbundet har också, bland annat med hjälp av externa jurister, utrett huruvida det är arbetsrättsligt och förvaltningsmässigt tillåtet för arbetsgivaren att ensidigt kunna besluta om byte av personalkategori. Slutsatsen blev att det kan vara tillåtet men varje fall måste prövas individuellt, ytterst genom MBL-förhandlingar för de medlemmar som inte frivilligt vill låta sig omgaloneras.

Liknande läsning:

– Våra beräkningar visar på att det kan bli upp mot 300 sådana förhandlingar som ska genomföras runt om på förbanden. Om man inte blir enig blir det dessutom nya förhandlingar mellan oss på central nivå och förbanden. Vi har dessutom varit tydliga med att vi kommer driva det här till Arbetsdomstolen om så krävs. Det suger enormt mycket kraft och vi vet att det finns mycket dugliga yrkesofficerare som slutat i Försvarsmakten på grund av det här beslutet. Det är sorgligt i de här tiderna när det råder stor befälsbrist och varenda yrkesofficer behövs.

lars-fresker-high-res-portratt-feb-19
Lars Fresker, Officersförbundets ordförande.

Lars Fresker har personligen kontaktat Försvarsmaktens tillförordnade personaldirektör Fredrik Ståhlberg och förbundet har också meddelat sin inställning på flera samverkansmöten mellan Försvarsmakten och arbetstagarorganisationerna. Förslaget från förbundets sida är att fortsatt frivillighet ska råda och att de som inte byter personalkategori behåller sin grad fram till dess att de lämnar Försvarsmakten genom till exempel pension.

– Vill man särskilja dem kan man göra det på något sätt med en markering i system PRIO. Nyttan, i en tid när krig råder i Europa, med att inte tvinga dem att byta personalkategori kommer vida överstiga den administrativa korrektheten, säger Lars Fresker.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    I 16 år har Peter Löfvendahl innehaft Officersförbundets högsta och viktigaste tjänstemannaroll – förbundsdirektör. Men varken det militära eller fackliga engagemanget var egentligen självklart från början.

    Fredrik Hultgren
    Johan Alp
    Officeren, juristen, ombudsmannen – som förbundsdirektör kan Peter Löfvendahl kombinera sina tre expertisområden.
    Officeren, juristen, ombudsmannen – som förbundsdirektör kan Peter Löfvendahl kombinera sina tre expertisområden.

    Skulle man skriva en lista över individer som verkligen betytt något för Officersförbundet, som gjort och fortfarande gör avtryck, skulle Peter Löfvendahls namn hamna högt, kanske till och med högst, på den listan. Under mer än två decennier finns knappt en enda facklig fråga eller större Försvarsmaktsförändring där Peter inte på ett eller annat sätt haft ett finger med i spelet.

    Som förbundsdirektör är det Peter som leder och driver den professionella delen av förbundet – kansliet. Han har personalansvar för de 13 kanslimedarbetarna, är rådgivare åt förbundsstyrelsen och är förbundets representant i en mängd olika sammanhang. Enkelt förklarat är jobbet som förbundsdirektör att vara vd, chefsjurist, utredare och personaldirektör – i en och samma roll.

    Peter återkommer ofta till att han i perioder jobbat ”tjugofyrasju”, det vill säga i princip dygnet runt sju dagar i veckan. När det under intervjun börjar framgå vad han faktiskt gör, hans ansvarsområden och arbetsbelastning, känns det snarare som att han jobbar 48 timmar om dygnet, tio dagar i veckan.

    Förbundet strider ju för sina medlemmars rätt till god arbetsmiljö och schyssta villkor. Hur går den kampen ihop med din egen arbetsbelastning egentligen?

    – Jag har nog ofta svårt att släppa taget, vägrar lämna saker halvfärdiga. Men den militära personalen är värd varje kamp. Då blir det kanske lite väl mycket jobb ibland, erkänner Peter.

    Att dygnet inte har fler än 24 timmar känns ibland som något frustrerande för Peter. Men bördig från Gnosjöbygden i djupaste Småland, känns den strävsamma envisheten också som något mer eller mindre nedärvt. Att jobba hårt och länge verkar inte vara något som egentligen bekommer Peter särskilt mycket.

    – Våra medlemmar kämpar på under ofta rätt stökiga förhållanden och om inte vi finns där för dem, då finns ingen som ser till att de får schyssta förutsättningar och villkor för att utföra sina för Sverige så oerhört viktiga jobb, sammanfattar han drivkrafterna för sin egen arbetsinsats.

    Men att han själv blev militär, och sedan fick en facklig karriär, var långt ifrån självklart.

    – När det gäller det fackliga var jag nog egentligen ideologiskt ganska främmande för ett sådant engagemang från början. Jag var politiskt engagerad lokalt, men inte åt det fackliga hållet. Sedan kommer jag från en småländsk småföretagarsläkt där företagandets frågor stod högt på dagordningen. 

    Men väl i det militära gick Peter med i förbundet redan på OHS, och det dröjde inte länge innan han var djupt engagerad i den lokala föreningen. Ganska snabbt blev han lokalordförande.

    – Väl på plats som officer insåg jag att det var många fackliga frågor som diskuterades i befälsrummet. Började inse att man måste engagera sig för att få till förändring. En drivkraft var också att jag upplevde att det fanns mycket att ta tag i, jag såg många exempel på både orättvisa och dubbla budskap från arbetsgivarhållet.

    När Peter ryckte in, som sambandsgruppschef på A6 i Jönköping år 1981, hade han som sagt ingen tanke på en militär karriär. Planen var egentligen att läsa till brand-ingenjör. Men när det var dags för muck var det ingen antagning till brandingenjörsutbildningen. Och eftersom Peter trivts under värnplikten och blivit uppmuntrad av sina befäl så sökte han och kom in på OHS.

    – Jag tänkte att det kan bli en bra start. En bra utbildning och vettiga villkor under utbildningstiden. Jag var fortfarande inte säker på att det militära var min framtida karriär för evigt, men det var ett intressant erbjudande.

    Det blev en hel del år inom det militära skulle det visa sig. Då A6 i Jönköping lagts ner under tiden på OHS blev istället dåvarande A1 i Linköping Peters hemmaförband. Befattningar på förbandet varvades med vidareutbildning. Då, på 80-talet var det Krigshögskolans Allmänna och högre kurser på Karlberg och AIHS som gällde. Sedan Militärhögskolans allmänna kurs för att 1994 befordras till major. 

    Det har alltid funnit en vilja att vidga vyerna, lära sig mer. Så under sin förbandstid började Peter studera juridik vid sidan av det ordinarie jobbet. Samtidigt som det fackliga engagemanget som förtroendevald på hemmaförbandet växt sig starkt.

    Heltidsjobb, heltidsstudier och fackliga uppdrag – hur orkade du med allting?

    – Den där småländska envisheten gör sig väl gällande ibland. Men det är klart, det blev ju många långa dagar och nätter bitvis även på den tiden, säger Peter. 

    I samband med att MHS-studierna avslutades kom erbjudandet om att ta en ombudsmannatjänst på förbundets kansli, något som passade bra in i livet just då. Så 1994 hängde Peter av sig uniformen, flyttade till Stockholm och blev facklig på heltid. Efter nio år som ombudsman kom erbjudandet om att ta över som förbundsdirektör, något han också accepterade. Valet att kliva upp som förbundsdirektör har han aldrig ångrat, men erkänner villigt att det ibland varit såväl tufft som ensamt ”på toppen”.

    – Det är en hög arbetsbelastning, det är klart, och omfattningen på personalfrågorna var kanske inget jag var riktigt förberedd på. Vi har gått igenom många förändringar på kansliet sedan jag tog över, lite som Försvarsmakten i stort. När jag klev på som förbundsdirektör var vi över 20 anställda på kansliet, nu är vi 14. Samtidigt, här känner jag att jag verkligen kan kombinera alla de områden jag faktiskt behärskar och brinner för – det militära, juridiken och det fackliga. 

    25 år i förbundets tjänst, hur bibehåller man engagemanget så länge, hur orkar man vara kvar när man jobbar så intensivt som du uppenbarligen gör?

    – Här ges jag tillfälle att jobba med helheten. Alltifrån vårt opinionsbildningsarbete där vi träffar regering och riksdag, ner till lokalfackliga frågor. Jag får jobba med oerhört skickliga och kunniga ombudsmän, kommunikatörer, journalister, administratörer och förtroendevalda. Var jag än skulle gå om jag bytte jobb skulle de aspekterna inte bli bättre. Och här är det våra medlemmar vi jobbar för, en grupp som sannerligen är värd att kämpa och engagera sig för. I så måtto har jag världens bästa jobb!

    FAKTA

    Peter Löfvendahl

    Ålder: 58 år

    Fackligt uppdrag: Förbundsdirektör

    Bakgrund i korthet: Artilleriofficer med majors grad. Utbildad jurist. Ledamots- och ordförandeuppdrag i lokalförening, ombudsman på Officersförbundet sedan 1994.

    Familj: Fru och två vuxna barn.

    Bor: I Bromma Kyrka utanför Stockholm. Född och uppvuxen i Reftele i Småland

    På fritiden: Passionerad bilsportsentusiast, en hel del träning samt det nybyggda fritidshuset i Östergötland.

    Ur arkivet: