Senast publicerat
Senast publicerat:

Är morgondagens officerare mindre värda?

Tobias Karlsson, kadett
Militärhögskolan Karlberg.
Dagersättningen är en ersättning som kadetter får när de studerar på Officersprogrammet. Utöver ersättningen erhåller de fritt boende, kost, kurslitteratur, resor och utrustning.
Detta är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

I den svenska Försvarsmakten är utbildningen till officer på tre år, en högskoleutbildning om 180 högskolepoäng där teoretiska ämnen varvas med praktiska moment. Trots likheterna med övriga civila lärosäten är situationen som kadett unik. Möjlighet till studiestöd via Centrala studiestödsnämnden, CSN, saknas; i stället erbjuds en mindre ersättning från Försvarsmakten.

Att man som värnpliktig knappast lever ett liv i överflöd är inga nyheter. Ersättningen uppgår idag till 292 kronor per dag, fördelat på en dagersättning om 146 kronor samt ett tillägg på 146 kronor som betalas ut i samband med muck. Ingen hiskelig summa men något många kan förlika sig med i utbyte mot ett år av unika erfarenheter och kamrater för livet.

I Officersförordningen (2007:1268) 13 § framgår att officersaspiranter ”…har rätt till samma förmåner som tillkommer dem som genomgår grundutbildning som är längre än 60 dagar enligt lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt.”.

Under samma stycke följer sedan formuleringen: ”Dagersättningen ska dock alltid bestämmas till 140 kronor.” 140 kronor per dag, sex kronor mindre än för värnpliktiga och ingen ersättning vid slutförd utbildning. Effektiv ersättning för kadetter blir alltså 52 procent lägre än ersättningen till värnpliktiga.

Att lagen om ersättning är från 2007 och helt saknar möjlighet till förändring, till skillnad mot det civila studiestödet via CSN som följer utvecklingen av prisbasbeloppet, är både ologiskt och orimligt. För att ytterligare belysa problemet har exempelvis arvodet för riksdagsledamöter ökat med över 35 procent under samma period.

Årets årskurs på Officersprogrammet består av cirka 230 individer, att höja ersättningen för samtliga till 300 kronor per dag i syfte att åtminstone motsvara ersättningen till landets värnpliktiga görs till en ökad kostnad av 13 432 000 kronor per år. En försumbar kostnad i relation till samhällets försäkring; morgondagens officerare.

» Att lagen om ersättning är från 2007 och helt saknar möjlighet till förändring, till skillnad mot det civila studiestödet via CSN som följer utvecklingen av prisbasbeloppet, är både ologiskt och orimligt. «

För mig och många av mina medstuderande räcker inte den knappa och oförändrade ersättningen till, framför allt i en tid då inflationstakten närmar sig tvåsiffrigt. Har man bostad, familj eller barn sedan tidigare finns dock möjlighet till bostadsbidrag från Försäkringskassan.

När privatekonomin inte räcker till är det rimligt att det borde ligga på individen att jobba och tjäna pengar. Tyvärr hindrar Försäkringskassan detta då fribeloppet för inkomst med bibehållet bidrag idag ligger på 2 000 kronor per månad, till skillnad mot stödet via CSN där motsvarande fribelopp är mer än 20 000 kronor per månad, tio gånger högre. Ett så pass lågt tak innebär hög risk för både bidragsfusk och svartjobb, en ohållbar situation som inte gynnar någon.

Att genom en höjning av fribeloppet tillåta motiverade kadetter att jobba extra utöver studierna borde vara en självklarhet, då arbetande kadetter inte bara bidrar till sin egen situation utan även till resterande samhället. Förlusten av en sådan förändring är svår att se, bidrag till samhällsnyttan bör i varje fall inte straffas.

Att vara kadett i dagens Sverige förutsätter antingen stora tillgångar eller föräldrar som kan ge ekonomiskt stöd. Officersyrket har återigen blivit ett klassyrke.

» Att vara kadett i dagens Sverige förutsätter antingen stora tillgångar eller föräldrar som kan ge ekonomiskt stöd. «

Frihet och demokrati är långt ifrån gratis, vilket i dag knappast undgått någon. Jag älskar mitt jobb, jag är stolt över att värna om vårt gemensamma samhälle, våra värderingar och allas rätt att leva som de själva väljer, men likt vårdpersonalen under pandemin betalar inte handhjärtan och hejarop räkningar.

Som kadett saknas både skälig dagersättning och tillräckligt bostadsbidrag. Att utöver det inte tillåtas ha en inkomst på mer än 2 000 kronor i månaden för att på egen hand förbättra sin situation är inte hållbart. Att samtidigt som Försvarsmakten växer med fler regementen och större värnpliktskullar behöva oroa sig över den egna levnadssituationen är inte rimligt.

Att plocka poäng i välvilja och lojalitet har aldrig varit enklare än nu.

Förslag på åtgärd:

  1. Riksdagen, Regeringen & Försvarsmakten. Besluta om höjning av dagersättningen för kadetter från nuvarande 140 kronor till 300 kronor i syfte att minst motsvara ersättningen till värnpliktiga. Säkerställ fortsatt utveckling av dagersättningen genom att koppla denna till prisbasbeloppet likt studiemedel från CSN till övriga.
  2. Försäkringskassan. Höj beloppsgränsen för maximal tillåten inkomst från nuvarande 2 000 kronor i månaden till 20 000 kronor i månaden, i linje med fribeloppet från CSN. Säkerställ fortsatt utveckling genom att koppla denna till prisbasbeloppet likt fribeloppet från CSN till övriga.

Med hopp om förändring,

Tobias Karlsson, kadett i  Försvarsmakten.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    "Vad händer när en organisation inte bara har problem med trakasserier, utan också med sin egen förståelse av problemet? När diagnosen är felaktig blir även behandlingen det. I detta avseende bör händelserna på Livgardet inte bara förstås som ett isolerat och avgränsat fall", skriver Håkan Silverup.

    Josefine Owetz

    Foto: Kollage

    Det som nu har uppdagats vid Livgardet är inte bara ännu ett uppmärksammat rättsfall av sexuella övergrepp och trakasserier i Försvarsmakten. Det är en händelse som tvingar fram en mer obekväm och analytiskt krävande fråga: vad säger detta om de sociala och organisatoriska villkor som präglar Försvarsmakten?

    Att reducera det som skett till enskilda individers handlingar är otillräckligt. Det osynliggör de mekanismer som gör övergreppen möjliga och återkommande. Sexuella övergrepp och trakasserier återkommer gång på gång – både i Försvarsmakten och i försvarsmakter internationellt.

    Fallet på Livgardet framstår, med svenska mått, som exceptionellt i sin omfattning. Det rör sig inte om en isolerad gärningsperson, utan om flera förövare, många utsatta offer och en upprepning över tid som pekar på ett mönster. Det är centralt. När övergrepp sker systematiskt förändras också analysen. Då handlar det inte längre om en avvikelse från en norm, utan om sociala normers faktiska funktion i en given organisation.

    Samtidigt finns det en historia av att dessa frågor har uppkommit och hanterats i Försvarsmakten flera gånger tidigare – och att de ändå kvarstår och upprepas. Flera överbefälhavare, från Owe Wiktorin till Micael Bydén, har återkommande deklarerat nolltolerans mot sexuella trakasserier. Dessutom har flertalet politiska interpellationer behandlat ämnet i riksdagen sedan slutet av 1990-talet.

    När uppropet #givaktochbitihop, en del av den bredare Metoo-rörelsen, samlade omkring 1 700 kvinnor inom Försvarsmakten, blev det tydligt att erfarenheter av trakasserier och kränkningar inte var marginella. Vittnesmålen pekade mot återkommande mönster: normalisering av sexistisk jargong, tystnad, rädsla för repressalier och en upplevelse av att organisationens interna logik vägde tyngre än individens trygghet. Den centrala frågan blir därmed vad som faktiskt förändrades efter detta. Vilka strukturella åtgärder implementerades – och varför tycks de i så fall inte ha varit tillräckliga? Många händelser och många har agerat genom åren, men ändå återkommer problemen.

    För att förstå Livgardet-fallet måste det också placeras i ett bredare, internationellt sammanhang. Liknande problem har dokumenterats i militära organisationer världen över. Tailhook-skandalen i USA visade redan på 1990-talet hur en hierarkisk och homogen kultur kunde möjliggöra omfattande övergrepp. Liknande mönster har därefter uppmärksammats i bland annat Storbritannien, Norge och Kanada. Problemen uppstår inte i marginalen, utan i organisationernas kärna.

    Militära organisationer är, ur ett sociologiskt perspektiv, särskilt värda att utforska eftersom de förenar flera faktorer som forskning kopplar till en ökad risk för trakasserier och exkludering. De är strikt hierarkiska, vilket skapar asymmetrier i makt och beroende. De är också ofta starkt könskodade, där maskulinitetsnormer inte bara är närvarande utan också är funktionella för verksamheten i att socialt konstruera det legitima militära dödliga våldet. Detta innebär inte att våld automatiskt riktas internt, men det påverkar hur gränser för acceptabelt beteende konstrueras och upprätthålls.

    I sådana miljöer kan trakasserier och övergrepp fungera som mekanismer och medel för social positionering. De kan användas för att testa lojalitet, etablera hierarkier, stärka sin egen maktposition eller markera tillhörighet samt skapa former för social utestängning. Det gäller inte enbart sexuella övergrepp mot kvinnor, utan även andra former av mobbning, kränkningar, inklusive pennalism och destruktiva jargonger riktade mot både män och kvinnor i det militära. Det centrala är att dessa handlingar inte nödvändigtvis uppfattas som avvikelser inom gruppen, utan som en del av dess interna logik.

    Samtidigt visar forskning om att anmäla trakasserier och övergrepp i att majoriteten av dem som utsätts för trakasserier inte säger ifrån. I vissa undersökningar inom försvarssektorn uppger runt 80 procent att de inte anmäler sina erfarenheter eller upplevda oegentligheter. Orsakerna är välkända: bristande tillit, rädsla för konsekvenser, osäkerhet kring hur ärenden hanteras – och inte minst en organisatorisk normbildning där gränserna för vad som anses acceptabelt successivt förskjuts.

    ”Vad händer när en organisation inte bara har problem med trakasserier, utan också med sin egen förståelse av problemet?”

    Detta skapar en dubbel problematik. Dels sker övergrepp och trakasserier inom organisationen. Dels saknar organisationen förmåga – eller trovärdighet – att fånga upp, bearbeta och åtgärda dem i sitt innersta. Resultatet blir ett slutet system där problemen reproduceras samtidigt som organisationen misslyckas med att hantera dem. För stundtals får förövare stanna kvar i sina befattningar, och ibland går de till och med vidare i sin karriär medan offren står kvar med skam och skuld som leder till psykisk ohälsa.

    Det är just i detta resonemang som parallellen till Livgardet blir analytiskt väsentlig. Risken är överhängande att även detta fall kommer att förstås inom ramen för en liknande logik: att identifiera individuella förövare, genomföra disciplinära åtgärder och därefter återgå till den organisatoriska normaliteten. Det innebär inte att ansvar ska upplösas eller relativiseras. Tvärtom. Individuellt ansvar är en nödvändig del av varje rättsprocess. Men om analysen stannar där riskerar man att reproducera samma problem. Erfarenheten visar att en sådan strategi, att enbart jaga det ”ruttna äpplet”, inte bara är otillräcklig – den riskerar att förstärka problemet genom att skapa en illusion av åtgärd utan faktisk förändring.

    Den centrala frågan blir därmed mer fundamental: vad händer när en organisation inte bara har problem med trakasserier, utan också med sin egen förståelse av problemet? När diagnosen är felaktig blir även behandlingen det. I detta avseende bör Livgardet inte bara förstås som ett isolerat och avgränsat fall. Det är snarare en del av ett omfångsrikare svenskt – och internationellt – mönster, där militära organisationer återkommande konfronteras med samma typ av problem, och där lösningarna gång på gång visar sig otillräckliga eftersom de inte adresserar de underliggande sociala strukturerna.

    Så länge problemen förstås som några enskilda individers agerande  kommer övergrepp att återkomma. Först när Försvarsmakten börjar granska sina egna sociala strukturer finns möjlighet till verklig förändring.

    Håkan Silverup, officer och doktorand i militär sociologi vid Lunds universitet

    Ur arkivet: