Senast publicerat
Senast publicerat:

”Jag anser inte att det var specialistofficer jag tog anställning som”

Fredrik avslutade nyligen sin anställning i Försvarsmakten efter 20 år som officer. Vid årsskiftet skulle han omgaloneras från löjtnant till fanjunkare.

Josefine Owetz

Nyligen gjorde löjtnanten Fredrik sin sista arbetsdag som logistikofficer. Han har jobbat i Försvarsmakten sedan början av 2000-talet.  När beslutet kom förra våren bestämde han sig tidigt för att han skulle sluta.

– Halva mitt liv har jag gått i uniform, men jag anser inte att det var specialistofficer jag tog anställning  som en gång i tiden. Jag sa direkt när informationen gick ut att: nej, detta är inte något för mig. Jag bestämde mig för att Försvarsmakten helt enkelt får vara utan mig, säger Fredrik, och fortsätter:

– Jag tappade förtroendet för Försvarsmakten som arbetsgivare i och med detta. Det som har gjort mig mest förbannad är sättet som man har drivit genom beslutet på. Det har inte funnits någon som helst pedagogik hos våra högre chefer, ingen har kunnat förklara varför detta är så viktigt. Det har snarare varit hot om att man ska fixa detta snabbt och bara genomföra detta nu. En sådan organisation vill inte jag jobba för.

Införandet av ett flerbefälssystem inleddes 2008 och tanken var att officerare självmant skulle välja att byta personalkategori om de tjänstgjorde på en specialistofficersbefattning. Men frivilligheten levererade inte och för få valde att växla kategori. Fredrik sitter på en befattning som är avsedd för en specialistofficer, och det har inte varit aktuellt att han skulle kvarstanna som officer. 

– Trots att man har varit med sedan de började prata om det här första gången, så har jag inte fått någon vettig förklaring till varför vi behöver tvinga anställda till detta. Jag ser inte att mina möjligheter till utveckling kommer bli bättre och det kommer inte öppna upp sig fler tjänster. 

» Många känner som jag, men väljer att vara tysta för att de inte orkar försöka ta kampen. «

Vad tänkte du när det slutliga beslutet kom?

– Jag blev irriterad och uppgiven, samtidigt som jag också blev förbannad. Luften gick ur. Jag tappade helt arbetslusten och kände mest att varför ska jag anstränga mig och offra hälsan för detta. Framför allt i en tid när vi lever med ett högt vakansläge, och där man bitvis jobbar dubbelt ändå. Sedan får man det här i knät. Ridån gick ner.

Han berättar att det har blivit många diskussioner med andra berörda kollegor under året.

Liknande läsning:

– Många känner som jag, men väljer att vara tysta för att de inte orkar försöka ta kampen. De knyter näven i fickan och tänker på att det inte är så långt kvar till pensionen. Många lider i det tysta.

Fredrik tycker inte kommunikationen om beslutet har varit tillräckligt bra. Han tycker inte heller att Försvarsmakten har lyckats förklara nyttan med varför anställda ska omgalonera sig.

– Det har varit mycket envägskommunikation i denna fråga och en bristande förståelse för hur de drabbade upplever det här. Många menar att det är logiskt beslut, och upprepar att detta är logiskt och ska skapa tydlighet, men få av oss ser vad som är det logiska. Vi är löjtnanter och kaptener som varit chefer och agerat i den rollen under hela karriären, och som över en natt inte duger längre. Då är inte personalen det viktigaste man har.

Hur har den här perioden varit?

– För min del blev hela processen en psykisk belastning. Jag gick in i väggen. Arbetsbelastningen kontra hur jag mådde, det gick helt enkelt inte ihop till slut. I slutet av förra året blev jag sjukskriven för psykisk ohälsa. 

Han berättar att han har fått bra hjälp genom samtalsstöd och är nöjd med stödet från de närmaste chefer.  Han poängterar också hur viktig hans familj har varit under den här perioden.

– Detta har inte bara drabbat NBO-officerarna. Det finns några som vi glömmer bort i debatten om beslutet, nämligen de anhöriga. Jag vet att det finns, precis som i mitt fall, många som tagit med sin bitterhet och ilska hem. Det har tärt på relationerna hemma, fast skillnaden har varit att hemmafronten nog haft en större förståelse än vad många kollegor och chefer haft över denna situation.

» Flera har sagt att de tycker att jag är modig som vågar ta steget, att de hade gjort samma sak om de varit yngre. «

Vad ska du göra nu?

– Just nu söker jag jobb. Arbetssituationen i regionen där jag bor är god och det finns gott om jobb. Alternativt så tänker jag plugga några kurser inom logistik för att komplettera.

Vad fick du för reaktioner från dina kollegor när du sa upp dig?

– Många var förstående, även om de inte tyckte att jag skulle sluta. Flera har sagt att de tycker att jag är modig som vågar ta steget, att de hade gjort samma sak om de varit yngre.

Han har hunnit fundera på hur han tycker att implementeringen av trebefälssystemet borde ha gått till.

– Om det nu var så viktigt att införa detta så hade man kunnat få folk att komplettera och läsa in sin utbildning i ett tidigare skede. Det känns som att det gick väldigt snabbt på slutet bara för att det viktigaste var att driva genom det.

Fredrik heter egentligen något annat.

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Försvarsmaktens forskningsbudget har mer än fördubblats på bara några år och nu ökar sam­­arbetet med civila lärosäten för att stärka kunskaps­utvecklingen ytterligare. Överstelöjtnant David Bergman, själv disputerad officer, är forskningschef i Försvarsmakten sedan den 1 september 2025.

Linda Sundgren
David Bergman
Forskningssamarbetet med civila universitet och högskolor ökar, berättar David Bergman.

Foto: Filip Erlind

Hur har det första året som forskningschef varit?

– Jättespännande. Hög belastning. Jag har aldrig tidigare haft en befattning där jag jobbat så mycket på min mentala tröskelnivå som här och jag står i spagat mellan olika delar. Generalläkarens forskningsmänniskor vill prata om dammpartiklar i lungor efter prolongerad ökenexponering, Undsäk och kryptologerna vill prata kvantsäkra kryptosystem och rymdgänget vill prata om friktionskoefficient vid atmosfäriskt återinträde. Det är extremt många roliga och intressanta områden, men det är mycket att sätta sig in i för att kunna prata vältaligt om dem.

Förutsätts du själv ha koll på alla olika forskningsområden?

– Nej, det kan jag ju inte men jag är jättestolt över att ha extremt kompetenta människor som jag arbetar med. Under mig finns 25 Fot-områden, alltså forsknings- och teknikutvecklingsområden, som är funktionellt indelade. Vi har såklart marksystem, flygsystem, marinsystem, rymdsystem och cybersystem. Sedan har vi också Undsäk som ligger under Must. Vi har försvarsmedicin som sköts av generalläkaren och CBRN som sköts av skyddscentrum och så vidare. För varje område finns en utsedd ordförande, men jag jobbar nära dem och vi har regelbundna avstämningar. Min uppgift som forskningschef är att ansvara för den kunskapsbyggande delen av forskning och utveckling. Forskningschefen är också ansvarig för doktorander och disputerade i myndigheten.

Jag har aldrig tidigare haft en befattning där jag jobbat så mycket på min mentala tröskelnivå som här och jag står i spagat mellan olika delar.

Genom åren har det riktats en del kritik mot Försvarsmakten för bristande förmåga att ta hand om disputerade officerares kompetens. Hur tycker du att Försvarsmakten sköter den uppgiften?

– Vi har historiskt inte varit bra på det här, och ironiskt nog har det som jag klagat på i alla år nu blivit mitt problem att lösa. 1993 inrättades ÖB:s doktorandprogram. Ambitionen var god, men det fanns inte någon riktig styrning och ibland hamnade forskningen väl långt ifrån den militära kontexten. Man visste heller inte vad man skulle ha disputerade officerare till. Sedan har vi haft doktorandprogram på Försvarshögskolan ett tag, men världen är större än FHS. Nu är vi ändå ett drygt 50-tal officerare med forskarutbildning i organisationen och försvarsgrenarna har sina egna disputerade forskningschefer, även om den befattningen i armén just nu är vakant. Vi befolkar organisationen och äger den, en befattning i taget. Jag är inte på något sätt nöjd, men jag är oerhört stolt över att vi är så många som vi ändå är.

Du är själv disputerad officer och doktorerade 2021 inom området stresspsykologi. Vad betyder det för den befattning du har idag?

– Du måste vara forskare för att kunna leda andra forskare. Det är extremt många områden att sätta sig in i snabbt och det kräver att du har förståelse för hur det akademiska systemet fungerar. Jag blir också ofta rådgivande och det dyker hela tiden upp frågor om vad vetenskapen säger om ditt eller datt. Många gånger har vi bra forskning och då kan jag ge ett faktaunderlag som bygger på vetenskap och inte så mycket på känslor. Man behöver också ha en förståelse för hur den akademiska friheten fungerar kontra den ibland nödvändiga sekretessen. Det enklaste sättet att förklara det på är att jag kan prata både militäriska och akademiska. Å ena sidan måste jag vara en erfaren officer för att kunna förklara för ett civilt lärosäte vad som är relevant ur ett militärt perspektiv. Å andra sidan måste jag vara en meriterad forskare och förstå etikprövningsansökan och friheten att ingå publiceringar för att kunna föra samtal med Vetenskapsrådet om ansvarsfull internationalisering.

Och ansvarsfull internationalisering, vad innebär det?

– Civila lärosäten bygger alltid på öppenhet. Det är så vi bygger kunskap och transparens. Vi ska kunna granska och kritisera det som publiceras för att utvecklas framåt, och det bygger på den villkorslösa öppenheten. Men det fungerar bara så länge alla länder respekterar öppenheten och inte utnyttjar den ensidigt för sin egen förmågeutveckling. Det här har lärosätena nu börjat upptäcka och det är det som kallas ansvarsfull internationalisering. Dela med dig så mycket som möjligt, men dela inte med dig av alla dina forskningsrön till exempelvis Kina gratis. Annars finns risken att vi bygger ett annat lands förmågeutveckling med våra forskningsresurser. Inom Försvarsmakten är det inget konstigt att hantera sekretess, men för den civila forskningsvärlden går det stick i stäv med deras principer. Vetenskapsrådet gav förra året ut riktlinjer för ansvarsfull internationalisering. Nu har de fått i uppdrag av regeringen att titta på om det finns särskilda tekniker som vi bör skydda genom lag. Jag tror att det är bra. En fullständig sekretess hade varit katastrofal. Vi måste sprida kunskapen för att bygga trovärdighet, men en viss kontroll kan vara nödvändig.

David Bergman

Den öppenhet som allmänt råder inom forskning måste hanteras med viss försiktighet i den militära kontexten, menar David Bergman.

Foto: Filip Erlind

Hur står sig den svenska försvarsforskningen i en internationell jämförelse?

– Vi står oss bra i Sverige och vi har en historik på området. Efter andra världskriget upptäckte vi att vi behövde försvarsforskning och började bygga upp dåvarande FOA (Försvarets forskningsanstalt, red. anm), Militärpsykologiska institutet och Flygtekniska försöksanstalten. Det lade grunden för FOI och FMV som kom sedan, och på nittiotalet började vi forskningsstyra dem mer och tala om vilka områden som vi ville ha beforskade. Nu är vi på väg in i tredje generationens forskning där vi börjar utveckla förband som kan utveckla själva och vi ser också en större innovationskraft nere på förbanden. Samtidigt är de 80 år av kunskapsuppbyggnad som FOI bidragit med och den organisatoriska kunskap som kommer därifrån är oersättlig. Många andra länder saknar försvarsforskningsmyndigheter. De är helt beroende av civila lärosäten för sin utveckling och då spelar det ingen roll hur mycket pengar du slänger på dem, de kommer ändå inte kunna komma fram med den kunskap som vi har tillgång till. Vi ligger konsekvent på topp tio i världen på Akademiskt frihetsindex och på Innovationsindex, vilket är väldigt bra. Vi saknar inte problem, men vi har alla förutsättningar att lösa dem.

Hur stor är Försvarsmaktens forskningsbudget?

– Vi har 1,5 miljarder i år och vi går mot 2 miljarder de kommande åren. Det kan jämföras med de 600 miljoner som vi var nere på under svältåren på den eviga fredens tid. Då var det nätt och jämnt att vi kunde hålla FOI levande och få inser nog hur nära det var att Rysslandsforskningen helt lades ner. Men vi lyckades hålla liv i den mest kritiska kompetensen, och det är guld värt idag. Att bygga upp den sortens kompetens tar en halv livstid och sedan har du en halv livstid att nyttja den. Nu kan vi istället vidmakthålla och fortsätta låta våra försvarsmyndigheter göra det de är bra på.

Från vilka institutioner beställer Försvarsmakten sin forskning?

– Huvuddelen av forskningen beställs från våra försvarsmyndigheter: Försvarshögskolan, Totalförsvarets forskningsinstitut och Försvarets materielverk. Men vi vänder oss allt oftare till civila lärosäten inom de områden där de är experter. Exempelvis har vi styrt om försvarsmedicin mot Karolinska institutet, eftersom det är det bästa medicinska universitetet i Sverige. Visserligen har FHS kvar några delar av försvarsmedicin hos sig, men då handlar det om hur du arbetar med sjukvårdsresurserna, inte om själva kirurgin. Igår hade jag toppmöte med företrädare för Chalmers om nästa generations 3D-printing, alltså additiv tillverkning, där de är ledande. Men det här innebär inte att våra försvarsforskningsmyndigheter kommer att få minskade forskningsanslag, det handlar om en breddning.

Vi är redan inne på implantat och 3D-printade öron. Vad är nästa generation inom det området? Det blir lite science fiction, men det var ju AI också för tio, femton år sedan.

Forskning handlar ju om att bygga kunskap och utveckling framåt. Vad ser du för behov av forskning kopplat till försvaret de kommande åren? 

– Kvantteknik kommer, alltså nästa generations datorer. När vi får kvantdatorer som kan börja tänka själva, har vi då kvantsäkra kryptosystem som klarar av det hotet eller behöver vi designa om dem? Likaså sensorsystem. När vi får kvantsensorer, hur kommer det att påverka det skydd vi har? Bioteknik är en annan sak. Vi är redan inne på implantat och 3D-printade öron. Vad är nästa generation inom det området? Det blir lite science fiction, men det var ju AI också för tio, femton år sedan.

David Bergman

David Bergman är disputerad officer och har doktorerat inom området stresspsykologi.

Foto: Filip Erlind

Ur arkivet: