Senast publicerat
Senast publicerat:

”Jag anser inte att det var specialistofficer jag tog anställning som”

Fredrik avslutade nyligen sin anställning i Försvarsmakten efter 20 år som officer. Vid årsskiftet skulle han omgaloneras från löjtnant till fanjunkare.

Josefine Owetz

Nyligen gjorde löjtnanten Fredrik sin sista arbetsdag som logistikofficer. Han har jobbat i Försvarsmakten sedan början av 2000-talet.  När beslutet kom förra våren bestämde han sig tidigt för att han skulle sluta.

– Halva mitt liv har jag gått i uniform, men jag anser inte att det var specialistofficer jag tog anställning  som en gång i tiden. Jag sa direkt när informationen gick ut att: nej, detta är inte något för mig. Jag bestämde mig för att Försvarsmakten helt enkelt får vara utan mig, säger Fredrik, och fortsätter:

– Jag tappade förtroendet för Försvarsmakten som arbetsgivare i och med detta. Det som har gjort mig mest förbannad är sättet som man har drivit genom beslutet på. Det har inte funnits någon som helst pedagogik hos våra högre chefer, ingen har kunnat förklara varför detta är så viktigt. Det har snarare varit hot om att man ska fixa detta snabbt och bara genomföra detta nu. En sådan organisation vill inte jag jobba för.

Införandet av ett flerbefälssystem inleddes 2008 och tanken var att officerare självmant skulle välja att byta personalkategori om de tjänstgjorde på en specialistofficersbefattning. Men frivilligheten levererade inte och för få valde att växla kategori. Fredrik sitter på en befattning som är avsedd för en specialistofficer, och det har inte varit aktuellt att han skulle kvarstanna som officer. 

– Trots att man har varit med sedan de började prata om det här första gången, så har jag inte fått någon vettig förklaring till varför vi behöver tvinga anställda till detta. Jag ser inte att mina möjligheter till utveckling kommer bli bättre och det kommer inte öppna upp sig fler tjänster. 

» Många känner som jag, men väljer att vara tysta för att de inte orkar försöka ta kampen. «

Vad tänkte du när det slutliga beslutet kom?

– Jag blev irriterad och uppgiven, samtidigt som jag också blev förbannad. Luften gick ur. Jag tappade helt arbetslusten och kände mest att varför ska jag anstränga mig och offra hälsan för detta. Framför allt i en tid när vi lever med ett högt vakansläge, och där man bitvis jobbar dubbelt ändå. Sedan får man det här i knät. Ridån gick ner.

Han berättar att det har blivit många diskussioner med andra berörda kollegor under året.

Liknande läsning:

– Många känner som jag, men väljer att vara tysta för att de inte orkar försöka ta kampen. De knyter näven i fickan och tänker på att det inte är så långt kvar till pensionen. Många lider i det tysta.

Fredrik tycker inte kommunikationen om beslutet har varit tillräckligt bra. Han tycker inte heller att Försvarsmakten har lyckats förklara nyttan med varför anställda ska omgalonera sig.

– Det har varit mycket envägskommunikation i denna fråga och en bristande förståelse för hur de drabbade upplever det här. Många menar att det är logiskt beslut, och upprepar att detta är logiskt och ska skapa tydlighet, men få av oss ser vad som är det logiska. Vi är löjtnanter och kaptener som varit chefer och agerat i den rollen under hela karriären, och som över en natt inte duger längre. Då är inte personalen det viktigaste man har.

Hur har den här perioden varit?

– För min del blev hela processen en psykisk belastning. Jag gick in i väggen. Arbetsbelastningen kontra hur jag mådde, det gick helt enkelt inte ihop till slut. I slutet av förra året blev jag sjukskriven för psykisk ohälsa. 

Han berättar att han har fått bra hjälp genom samtalsstöd och är nöjd med stödet från de närmaste chefer.  Han poängterar också hur viktig hans familj har varit under den här perioden.

– Detta har inte bara drabbat NBO-officerarna. Det finns några som vi glömmer bort i debatten om beslutet, nämligen de anhöriga. Jag vet att det finns, precis som i mitt fall, många som tagit med sin bitterhet och ilska hem. Det har tärt på relationerna hemma, fast skillnaden har varit att hemmafronten nog haft en större förståelse än vad många kollegor och chefer haft över denna situation.

» Flera har sagt att de tycker att jag är modig som vågar ta steget, att de hade gjort samma sak om de varit yngre. «

Vad ska du göra nu?

– Just nu söker jag jobb. Arbetssituationen i regionen där jag bor är god och det finns gott om jobb. Alternativt så tänker jag plugga några kurser inom logistik för att komplettera.

Vad fick du för reaktioner från dina kollegor när du sa upp dig?

– Många var förstående, även om de inte tyckte att jag skulle sluta. Flera har sagt att de tycker att jag är modig som vågar ta steget, att de hade gjort samma sak om de varit yngre.

Han har hunnit fundera på hur han tycker att implementeringen av trebefälssystemet borde ha gått till.

– Om det nu var så viktigt att införa detta så hade man kunnat få folk att komplettera och läsa in sin utbildning i ett tidigare skede. Det känns som att det gick väldigt snabbt på slutet bara för att det viktigaste var att driva genom det.

Fredrik heter egentligen något annat.

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Flera med insyn i Försvarsmakten och Försvarets materielverk beskriver en utveckling där externa konsulter får stort inflytande över strategiska vägval. När rollerna blir otydliga och beroenden växer behöver vi ställa frågan om vi har tillräcklig kontroll över våra egna system och beslut, skriver insändarskribenten.

Josefine Owetz

Foto: iStock

Sverige befinner sig i ett säkerhetspolitiskt allvarligt läge. Den militära upprustningen går snabbt och kraven på effektivitet är höga. Just därför måste en obekväm fråga våga ställas: har staten full kontroll över hur de digitala vägvalen inom försvaret formas?

Uppgifter från personer med insyn i både Försvarsmakten och Försvarets materielverk, FMV, pekar på mönster som förtjänar seriös granskning. Det handlar inte om enskilda individer, utan om strukturer där gränsen mellan stat och leverantör riskerar att bli otydlig. Om bilden stämmer är det ett systemproblem, inte ett personproblem. Offentlig sektor behöver konsulter. Det är inget kontroversiellt. Problemet uppstår när roller och incitament börjar flyta ihop.

Det som beskrivs inifrån är miljöer där externa konsulter i praktiken får stort inflytande över strategiska vägval: de deltar i centrala forum, bidrar till kravställning och påverkar tekniska riktningar.

Samtidigt kan det vara oklart för omgivningen när någon talar som oberoende expert och när samma person har koppling till en specifik plattform eller företag. När sådana gränser blir otydliga riskerar ansvarskedjor att försvagas. Det jag och mina kollegor inne i organisationen ser följer ett välkänt mönster från internationella it-skandaler. Varningsflaggorna är tydliga och återkommer gång på gång:

Konsulter utan tydlig rollmärkning
Externa konsulter uppges sitta i centrala forum, leda arbetsgrupper och driva beslut utan att det alltid är tydligt att de representerar kommersiella intressen. När konsulter uppträder som myndighetspersonal suddas ansvarskedjor ut.

Inbäddade konsulter i kärnverksamheten
Personer med leverantörskopplingar sägs arbeta djupt integrerat i organisationen med intern tillgång, inflytande över vägval och deltagande i strategiska diskussioner. Det skapar beroenden som är svåra att bryta.

Kravställning som låser upphandlingar
Ett återkommande mönster är att behov och krav formuleras på sätt som i praktiken passar en viss plattform, ofta kring ett specifikt system. Alternativ existerar formellt, men blir i praktiken orealistiska.

Samma aktörer påverkar både strategi och leverans
När konsulter först hjälper till att definiera problem och arkitektur och sedan levererar lösningen uppstår en uppenbar intressekonflikt. Det är en klassisk mekanism bakom leverantörsinlåsning.

Ledningar som börjar se ett enda alternativ
Den mest oroande signalen är kulturell. När högre chefer börjar beskriva ett systemval som “det enda realistiska” har oberoendet redan eroderat. Då har leverantörens världsbild blivit organisationens.

Internationellt är detta ett välkänt mönster. Leverantörsinlåsning uppstår sällan genom ett enskilt beslut. Den växer fram gradvis genom att: 1. Behovsbild och strategi formas. 2. Krav skrivs nära ett visst ekosystem 3. Alternativ framstår som oprövade eller riskabla. 4. Beroendet cementeras.

I flera beskrivningar återkommer hur stora affärssystem (inte minst kring it-system) tenderar att bli referenspunkten kring vilken allt annat organiseras. Det behöver inte vara fel i sig, men när ett system börjar behandlas som mål snarare än verktyg bör varningsklockor ringa. Detta är inte en teoretisk oro. Internationellt finns flera exempel där stora affärssystem kopplats till korruptionsutredningar.

Så sent som 2024 gick ett stort internationellt företag med på att betala över 220 miljoner dollar i böter efter amerikanska mutanklagelser kopplade till affärer med offentliga aktörer i bland annat Sydafrika och Indonesien. Utredningar pekade på systematiska försök att vinna statliga kontrakt genom otillbörliga förmåner och mellanhänder.

Mönstret är välkänt: komplexa system, starka leverantörsberoenden och svag insyn skapar grogrund för otillbörlig påverkan.

Historiskt har även stora industrisystem kopplats till politiska skandaler i Europa, där leverantörer misstänkts ha använt nätverk av konsulter och mellanhänder för att påverka offentliga upphandlingar. Mönstret är välkänt: komplexa system, starka leverantörsberoenden och svag insyn skapar grogrund för otillbörlig påverkan.

Poängen är inte att alla implementationer är korrupta utan att riskerna är dokumenterade och kräver starka skyddsmekanismer. Sverige har redan sett vad som händer när styrning och riskkontroll brister i känslig statlig verksamhet. Ett exempel är Transportstyrelseskandalen 2017 där känslig information blev tillgänglig för icke säkerhetsklassad personal i utlandet. Där ignorerades varningssignaler tills skadan var ett faktum. Skillnaden nu är att det som beskrivs rör strukturer inom Försvarsmakten.

Om liknande mönster av otydligt ansvar, beroenden och förbisedda larm får växa i en verksamhet med ansvar för rikets säkerhet kan konsekvenserna bli betydligt allvarligare. Lärdomen från Transportstyrelsen är enkel, systemfel måste tas på allvar medan de fortfarande går att rätta till. I komplexa organisationer får experter naturligt stort inflytande. Men om långvariga beroenden och informationsövertag gör att beslutsfattare successivt tappar handlingsfrihet uppstår en risk att strategiska val i praktiken formas utanför staten. Det behöver inte handla om otillbörligheter i juridisk mening. Strukturella beroenden räcker för att gradvis förskjuta maktbalansen. I försvarssektorn är det i sig ett allvarligt styrningsproblem.

Den mest allvarliga bilden handlar dock om ledarskap. Flera uppgiftslämnare beskriver hur höga chefer i praktiken införlivat leverantörernas narrativ. När beslutsfattare börjar försvara plattformar snarare än verksamhetsmål har något gått fundamentalt fel.

Det kan ske gradvis genom att konsulter sätter agendan, alternativ framstår som riskabla, kritik tolkas som okunnighet och plattformen blir “oundviklig”. Till slut agerar organisationen som om systemet vore ett mål i sig. I en myndighet med ansvar för nationell säkerhet är det en farlig förskjutning. I detta sammanhang väcker även affärsmodeller frågor. Ett exempel som ofta nämns i diskussioner är ett litet konsultbolag med närvaro i försvarsrelaterade miljöer och återkommande höga marginaler.

När konsultbolag med stark närhet till verksamheten samtidigt genererar betydande utdelningar till ägare som själva är verksamma i uppdragen uppstår frågor om incitament och transparens. Det betyder inte att något är fel per automatik, men det är en typ av konstruktion som i andra sektorer brukar granskas noggrant. Särskilt när det gäller samhällskritiska funktioner.

När upplevelsen blir att larm inte tas på allvar riskerar tystnad att framstå som det säkrare alternativet.

En särskilt oroande uppgift är att dessa frågor inte tycks vara okända internt. Personer med insyn beskriver hur oro ska ha lyfts genom flera kanaler: via linjevägar, säkerhetsfunktioner och visselblåsarsystem. Om sådana signaler inte leder till tydliga åtgärder uppstår en farlig dynamik. Visselblåsarsystem finns för att fånga upp strukturella risker. När upplevelsen blir att larm inte tas på allvar riskerar tystnad att framstå som det säkrare alternativet. Det gynnar aldrig en organisation som verkar i hög riskmiljö.

Parallellt finns vittnesmål om att personer som ifrågasätter narrativet där systemet i praktiken blivit målbilden i sig marginaliseras. Anställda som lyfter alternativa lösningar eller problem med beroendet uppges uteslutas från centrala forum, plockas bort från beslutsprocesser eller tystas på andra sätt. Om detta stämmer är det djupt oroande. Försvarssektorn är beroende av intern intellektuell höjd och öppen debatt. När kritiskt tänkande ersätts av konformitet urholkas både kompetens och säkerhet.

Det är viktigt att vara tydlig, detta är inte en text om att peka ut enskilda bolag eller individer. Inte heller om att ifrågasätta behovet av extern kompetens. Det handlar om strukturer där roller kan bli otydliga, beroenden kan växa fram över tid, incitament kan sammanfalla med inflytande och interna varningssignaler riskerar att tappas bort. Sådana mönster måste kunna diskuteras öppet i en demokrati, särskilt inom totalförsvaret.

Om Sverige menar allvar med att bygga ett robust försvar krävs inte bara ökade anslag, utan också stark styrning och transparens. Detta är inte en hypotetisk diskussion om framtida risker. Uppgifter pekar på att dessa utmaningar upplevs som högst närvarande redan idag inom Försvarsmakten. Just därför blir frågan akut, inte teoretisk, och därför behövs oberoende granskning av konsultberoenden i försvarssektorn, hantering av intressekonflikter, styrning av stora affärssystem samt hur interna larm tas om hand. Inte för att leta syndabockar, utan för att säkerställa att systemen vi bygger vilar på stabil grund.

För i slutänden borde principen vara självklar: strategiska vägval för försvaret av riket ska formas av statens behov, fullt ut och utan tvekan. Detta är en diskussion som måste kunna föras öppet, sakligt och utan prestige. Försvarsförmåga byggs inte bara av materiel och system utan av förtroende, integritet och modet att granska sig själv.


Med risk för slutet på min egen karriär,

anonym yrkesofficer

Ur arkivet: