Nyligen gjorde löjtnanten Fredrik sin sista arbetsdag som logistikofficer. Han har jobbat i Försvarsmakten sedan början av 2000-talet. När beslutet kom förra våren bestämde han sig tidigt för att han skulle sluta.
– Halva mitt liv har jag gått i uniform, men jag anser inte att det var specialistofficer jag tog anställning som en gång i tiden. Jag sa direkt när informationen gick ut att: nej, detta är inte något för mig. Jag bestämde mig för att Försvarsmakten helt enkelt får vara utan mig, säger Fredrik, och fortsätter:
– Jag tappade förtroendet för Försvarsmakten som arbetsgivare i och med detta. Det som har gjort mig mest förbannad är sättet som man har drivit genom beslutet på. Det har inte funnits någon som helst pedagogik hos våra högre chefer, ingen har kunnat förklara varför detta är så viktigt. Det har snarare varit hot om att man ska fixa detta snabbt och bara genomföra detta nu. En sådan organisation vill inte jag jobba för.
Införandet av ett flerbefälssystem inleddes 2008 och tanken var att officerare självmant skulle välja att byta personalkategori om de tjänstgjorde på en specialistofficersbefattning. Men frivilligheten levererade inte och för få valde att växla kategori. Fredrik sitter på en befattning som är avsedd för en specialistofficer, och det har inte varit aktuellt att han skulle kvarstanna som officer.
– Trots att man har varit med sedan de började prata om det här första gången, så har jag inte fått någon vettig förklaring till varför vi behöver tvinga anställda till detta. Jag ser inte att mina möjligheter till utveckling kommer bli bättre och det kommer inte öppna upp sig fler tjänster.
» Många känner som jag, men väljer att vara tysta för att de inte orkar försöka ta kampen. «
Vad tänkte du när det slutliga beslutet kom?
– Jag blev irriterad och uppgiven, samtidigt som jag också blev förbannad. Luften gick ur. Jag tappade helt arbetslusten och kände mest att varför ska jag anstränga mig och offra hälsan för detta. Framför allt i en tid när vi lever med ett högt vakansläge, och där man bitvis jobbar dubbelt ändå. Sedan får man det här i knät. Ridån gick ner.
Han berättar att det har blivit många diskussioner med andra berörda kollegor under året.
– Många känner som jag, men väljer att vara tysta för att de inte orkar försöka ta kampen. De knyter näven i fickan och tänker på att det inte är så långt kvar till pensionen. Många lider i det tysta.
Fredrik tycker inte kommunikationen om beslutet har varit tillräckligt bra. Han tycker inte heller att Försvarsmakten har lyckats förklara nyttan med varför anställda ska omgalonera sig.
– Det har varit mycket envägskommunikation i denna fråga och en bristande förståelse för hur de drabbade upplever det här. Många menar att det är logiskt beslut, och upprepar att detta är logiskt och ska skapa tydlighet, men få av oss ser vad som är det logiska. Vi är löjtnanter och kaptener som varit chefer och agerat i den rollen under hela karriären, och som över en natt inte duger längre. Då är inte personalen det viktigaste man har.
Hur har den här perioden varit?
– För min del blev hela processen en psykisk belastning. Jag gick in i väggen. Arbetsbelastningen kontra hur jag mådde, det gick helt enkelt inte ihop till slut. I slutet av förra året blev jag sjukskriven för psykisk ohälsa.
Han berättar att han har fått bra hjälp genom samtalsstöd och är nöjd med stödet från de närmaste chefer. Han poängterar också hur viktig hans familj har varit under den här perioden.
– Detta har inte bara drabbat NBO-officerarna. Det finns några som vi glömmer bort i debatten om beslutet, nämligen de anhöriga. Jag vet att det finns, precis som i mitt fall, många som tagit med sin bitterhet och ilska hem. Det har tärt på relationerna hemma, fast skillnaden har varit att hemmafronten nog haft en större förståelse än vad många kollegor och chefer haft över denna situation.
» Flera har sagt att de tycker att jag är modig som vågar ta steget, att de hade gjort samma sak om de varit yngre. «
Vad ska du göra nu?
– Just nu söker jag jobb. Arbetssituationen i regionen där jag bor är god och det finns gott om jobb. Alternativt så tänker jag plugga några kurser inom logistik för att komplettera.
Vad fick du för reaktioner från dina kollegor när du sa upp dig?
– Många var förstående, även om de inte tyckte att jag skulle sluta. Flera har sagt att de tycker att jag är modig som vågar ta steget, att de hade gjort samma sak om de varit yngre.
Han har hunnit fundera på hur han tycker att implementeringen av trebefälssystemet borde ha gått till.
– Om det nu var så viktigt att införa detta så hade man kunnat få folk att komplettera och läsa in sin utbildning i ett tidigare skede. Det känns som att det gick väldigt snabbt på slutet bara för att det viktigaste var att driva genom det.
Fredrik heter egentligen något annat.
