Senast publicerat
Senast publicerat:

Elitsoldat i fackets tjänst

Från den fartfyllda och stundtals farliga tillvaron i en av landets hemligaste och mest välutbildade styrkor till vakt­kuren i Revingehed. Den resan har Officersförbundets Johan Reispass gjort. Nu sitter han både i förbundsstyrelsen och jobbar fackligt lokalt.

Anna Hjorth
Viktor Westin
Styrelseledamot Johan Reispass instruerar under skjutövning på sitt ordinarie arbete på P7.
Artikel från Officersförbundet.

Han har hunnit göra många resor i karriären, Johan Reispass. Först från Kiruna, där han gjorde värnplikt, till Arvidsjaur, där han hade sin första tjänst som officer. Sedan till Karlsborg, där han utbildades till en av operatörerna i dåvarande specialförbandet SSG, Särskilda skyddsgruppen. Som operatör i elitstyrkan hade han bland annat uppdraget som ÖB:s livvakt på utlandsresor och det förde honom till platser som Afghanistan, Balkan och flera länder i Afrika. 

Nu har den tidigare elitsoldaten gjort en helt annan resa. Efter 17 år i specialförbanden beslutade han sig för att lugna ner tempot och jobba på ett och samma ställe. Platsen blev Revingehed, mellan rapsfält och bokskogar i Skåne. Officerstidningen möter honom i vakten, som också visar sig vara hans arbetsplats.

– Det jag gjorde i specialförbanden var så speciellt, det finns inte något annat jobb som är likt det. Det kan vara lite svårt att nyttja oss som har den erfarenheten, eftersom vi är så nischade. Så vakten är bra, vi är lite av en egen verksamhet här och jobbar på ett schema som passar mig, säger Johan Reispass.

Som biträdande insatschef i vakten på Revingehed trivs han och tycker att kamratskapet är bra, vilket det har varit på alla arbetsplatser han haft i Försvarsmakten. Däremot är jobbet inte lika fyllt av kickar som tidigare i specialförbanden. Johan Reispass berättar om ett arbete som till stor del bestod av träning och övningar. Själv började han som sjukvårdare men blev snart teamchef och specialiserad på fallskärmshoppning och personskydd.

Liknande läsning:

– Först var det en grundutbildning på ett och ett halvt år. Den var som en pojkdröm med allt häftigt man kunde tänka sig. Fallskärm, helikopter, åka båt. Vi fick bli riktigt bra på det vi gjorde och hade bra utrustning. Och sedan fick vi fortsätta utvecklas hela tiden, berättar han.

När Johan Reispass jobbade i SSG, som sedermera blev SOG, Särskilda operationsgruppen, var styrkan och arbetsuppgifterna omgärdade med mycket sekretess. 

– När jag började var jag 24 år och det var som att hoppa på ett tåg där jobbet var otroligt kul och det blev allt. Men man kunde inte berätta vad man gjorde för sina kompisar eller familjen. Det gjorde att man blev lite avskärmad och mest levde för jobbet. 

För den oinvigda låter det som att personer som jobbat inom specialförbanden borde vara mycket attraktiva för andra befattningar i Försvarsmakten. Men Johan Reispass berättar att det inte riktigt är så.

– Nej, mina kompetenser syns inte någonstans i försvarets datasystem. Det gör det hela lite komplicerat. Och det är en fråga jag har lyft genom facket, hur vi ska lösa det för alla som satsar mycket av sitt liv för jobbet i ett specialförband. Det måste gå att ta vara på den kompetensen, och dessutom har ju Försvarsmakten investerat mycket pengar! 

Jobbet för Johan Reispass var inte bara uppdraget som operatör med komplicerade och hemliga arbetsuppgifter. Redan 2007 engagerade han sig i Officersförbundet på specialförbanden. Han blev invald i den lokala styrelsen och började utbilda sig fackligt.

– Jag tror jag är en person som vill att saker ska fungera och att det ska gå rätt till. Vår verksamhet hade egna avtal som ändå inte var helt anpassade efter den speciella verksamheten. Resultatet blev inte alltid bra. Jag ville vara med och prata med arbetsgivaren. Så för mig var det lite av ett val – antingen satsa på att försöka bli chef och förändra den vägen, eller att bli facklig och vara med och påverka från det hållet.  

Och på den vägen har det fortsatt för Johan Reispass. Efter några år tog han och en facklig kollega över ansvaret för den fackliga verksamheten på specialförbanden. Men han var inte formell ordförande i Officersföreningen där, eftersom verksamheten är så omgärdad av sekretess. Då går det inte heller att ha någon som är ansiktet utåt för den fackliga verksamheten.

På det viset har han varit något av en doldis i fackliga sammanhang fram tills han blev invald i förbundsstyrelsen 2017. Men den mesta tiden ägnar han åt det lokala fackliga arbetet i styrelsen för sin Officersförening, Södra Skåningarna. 

– Ibland känns det lite tråkigt när bilden av facket är att vi är ett gäng gamla gubbar. Då kan det vara bra med en sådan som jag, med min bakgrund som en del tycker är lite speciell, säger han. 

Men bilden av elitsoldaten som en tuff, hård eller cool person stämmer inte riktigt. Självklart finns en hård yta både fysiskt och mentalt för att klara alla typer av farliga och krävande situationer. Men det betyder inte att man är otrevlig, säger Johan Reispass. 

– Det händer att soldaterna tisslar och tasslar lite när de förstår vad jag jobbat med. Det finns en bild av en stentuff soldat som jag inte tycker stämmer. De jag har jobbat med har varit väldigt duktiga professionellt, men samtidigt väldigt ödmjuka personer som inte slagit sig för bröstet eller behövt hävda sig. 

Som facklig företrädare tycker han att han har nytta av sina tidigare erfarenheter. 

– Specialförbanden är inte så toppstyrda. Mycket kommer underifrån och det gällde att hitta kreativa lösningar. Så försöker jag tänka i mina nuvarande fackliga uppdrag också. Facket är ju sina medlemmar och det är vad medlemmarna tycker som vi förtroendevalda ska jobba för. 

Den viktigaste fackliga frågan just nu är dock den klassiska: Lönerna. Den är viktig både på det lokala och det centrala planet. Och den utgör ett orosmoln. Särskilt med tanke på försvarsuppgörelsen som inte blev någon heltäckande politisk överenskommelse. Johan Reispass uttrycker en viss skepsis inför förslaget om att inrätta nya regementen. 

– Se till att fylla de regementen vi har först. Om folk slutar för att lönerna är för låga så blir arbetsbelastningen tyngre på oss som är kvar. Vad är det värt att slita och inte bara behöva göra sitt eget jobb, utan kanske två eller tre andras på grund av vakansläget? På något sätt måste vi få in mer personal och lönerna är avgörande. Det är den viktigaste fackliga frågan! 

FAKTA

Johan Reispass

Ålder: 43 år

Fackligt uppdrag: Vice ordförande i Officersföreningen Södra Skåningarnas styrelse och ledamot i Officersförbundets förbundsstyrelse.

Jobb: Ställföreträdande insatschef i vakten på P7 Revingehed. 

Bakgrund i korthet: Värnplikten som Lapplandsjägare i Kiruna. Officershögskolan i Kvarn. Soldat i specialförbanden SSG och SOG i Karlsborg. 

Familj: Två söner.

Bor: Hus på landet i Blentarp i Skåne.

På fritiden: Spelar basket i Lund, renoverar huset, kör sönerna till innebandy- och fotbollsträningar. 

Försvarsmakten befinner sig i den kraftigaste tillväxtfasen sedan andra världskriget. Då är fackets roll kanske viktigare än någonsin. ”Vi kan bromsa lite, hjälpa arbetsgivaren att tänka rätt”. Det menar Simon Abrahamsson, facklig förtroendeman och styrelseledamot i OF Amfibiekåren.

Fredrik Hultgren
Margareta Bloom Sandebäck
”När jag startade som GSS var ingångslönen 16 000 kronor, och det var ju på tok för lågt förstås. I-lönerna börjar gå åt rätt håll men vi är inte där än”, säger Simon Abrahamsson.
”När jag startade som GSS var ingångslönen 16 000 kronor, och det var ju på tok för lågt förstås. I-lönerna börjar gå åt rätt håll men vi är inte där än”, säger Simon Abrahamsson.

Vägen in i Försvarsmakten för Simon beskriver han som ”old school”,  det vill säga genom värnplikten. Den genomfördes 2009-2010 som  stridsbåtsmekaniker på Amfibieregementet på Berga, ett förband han sedan dess varit trogen. Efter värnplikten tog Simon sedan anställning som GSS/K för att efter ett par år söka sig till specialistofficersutbildningen, från vilken han tog examen i december 2014. Sedan har det fortsatt i en rad befattningar, tills han förra hösten klev på jobbet som facklig förtroendeman på heltid.

– Sedan jag var liten har jag varit intresserad av uniformsyrkena, militär, polis och så vidare. Och eftersom jag ryckte in precis i övergången mellan värnplikts– och yrkesförsvar innebar det att i princip alla som gjorde värnplikten erbjöds anställning, så det kändes enkelt att fortsätta.

Under Simons militära karriär har kraftiga omvälvningar inom Försvarsmakten skett – från fokus på insatsförsvar och internationella insatser till nationellt försvar, införande av trebefälssystem samt skrotad och därefter återuppstånden värnplikt. Och synen på vem man ska vara och vilka erfarenheter man ska ha för att bli en bra officer har ändrats, menar Simon.

– Det har nog funnits, och finns kanske än på sina ställen, en känsla av att man måste ha en väldig massa erfarenhet innan man kan bli en duglig specialistofficer. Du ska ha jobbat x antal år som GSS och varit på ett gäng utlandsmissioner. Men sättet att arbeta i en internationell kontext skiljer sig i arbetet från nationell kontext. Jag, till exempel, blir inte duktigare i min granatkastartjänst i Mali eller Afghanistan då vi idag inte har granatkastare grupperade där. Det innebär att alla erfarenheter inte går att tillämpa i den nationella kontexten, säger han och fortsätter:

–Känslan av att man måste kunna jobbet som gruppchef innan man pluggar är inte helt relevant. Du har tid att skaffa erfarenhet och kunskap även under skolan. På den tiden värnplikt begav sig fanns det inget behov att ha arbetat som soldat utan då kunde man gå från soldat till att studera till officer.

Vägen in i det fackliga arbetet inleddes redan 2011 när Simon jobbade som GSS. Hans dåvarande plutonchef satt i lokalföreningens valberedning och de ville ha in duktiga GSS-anställda.

– Som 20-årig nyanställd soldat hade jag varken någon större kunskap om det fackliga eller, om jag ska vara ärlig, något jätteintresse. Jag frågade vad det skulle innebära och fick svaret att det bara handlade om att sitta med på ”några möten”.

Simon tackade ja till att sätta sig i styrelsen för OF Amfibiekåren, följde med på mötena och gick de inledande kurserna. I takt med ökad kunskap följde också en fördjupad förståelse för möjligheten att påverka.

– Man ser potentialen i att faktiskt kunna påverka sin egen och även alla andras vardag. Jag ägnade mig mycket åt lagsport som ung. Just den erfarenheten – att man uppnår störst effekt tillsammans, som ett lag – var nog det som fick mig att trivas så bra både i Försvarsmakten och i den fackliga rollen.

I den situation som Försvarsmakten befinner sig i nu – kraftig expansion, återinförd värnplikt och ett snabbt återtagande av förlorade förmågor – behövs facket mer än någonsin menar Simon.

– Nu i Försvarsmaktens expansionsfas upplever jag att beslut ibland fattas väldigt fort, vilka konsekvenser besluten får tar man tag i senare känns det som. Jag tror att Försvarsmakten skulle vara betjänt av att sätta sig ner och andas lite, titta på uppgiften en gång till innan man rusar iväg. Här kan vi som facklig organisation vara med och bromsa lite, och kanske hjälpa arbetsgivaren att tänka rätt i visa fall innan man fattar beslut som får negativa konsekvenser för både personal och organisation på längre sikt, säger Simon.

Men den kanske viktigaste frågan för facket, menar Simon, en fråga han kämpat för sedan han först engagerade sig fackligt, är att man ska ha rätt lön, i rätt tid.

– Det här har varit en hjärtefråga för mig sedan start. När jag startade som GSS var ingångslönen 16.000, och det var ju på tok för lågt förstås. I-lönerna börjar gå åt rätt håll men vi är inte där än. Vad vi på många håll måste få att fungera är frågan om ändrad lön vid byte av befattning. Jag ser en stor förbättring på mitt förband men vet att det haltar betänkligt på många ställen i Försvarsmakten.

Just lönefrågan ser Simon också som den viktigaste för Försvarsmakten att komma tillrätta med om myndigheten ska lyckas med sin personalförsörjning.

– Militärer har aldrig haft några jättelöner jämfört med övriga arbetsmarknaden. För tio, tjugo eller till och med trettio år sen var det en helt annan balans mellan förmånerna och lönen i Försvarsmakten. Sedan dess har många av dessa förmåner tagits bort men löneutvecklingen har inte följt med. I dag har allt fler företag förstått värdet av bra förmåner och använder dessa som en balans i samband med lönesättning. Försvarsmakten måste hitta fler vägar för att bli konkurrenskraftiga på riktigt, avslutar Simon Abrahamsson.

Ur arkivet: