Vägen in i Försvarsmakten för Simon beskriver han som ”old school”, det vill säga genom värnplikten. Den genomfördes 2009-2010 som stridsbåtsmekaniker på Amfibieregementet på Berga, ett förband han sedan dess varit trogen. Efter värnplikten tog Simon sedan anställning som GSS/K för att efter ett par år söka sig till specialistofficersutbildningen, från vilken han tog examen i december 2014. Sedan har det fortsatt i en rad befattningar, tills han förra hösten klev på jobbet som facklig förtroendeman på heltid.
– Sedan jag var liten har jag varit intresserad av uniformsyrkena, militär, polis och så vidare. Och eftersom jag ryckte in precis i övergången mellan värnplikts– och yrkesförsvar innebar det att i princip alla som gjorde värnplikten erbjöds anställning, så det kändes enkelt att fortsätta.
Under Simons militära karriär har kraftiga omvälvningar inom Försvarsmakten skett – från fokus på insatsförsvar och internationella insatser till nationellt försvar, införande av trebefälssystem samt skrotad och därefter återuppstånden värnplikt. Och synen på vem man ska vara och vilka erfarenheter man ska ha för att bli en bra officer har ändrats, menar Simon.
» Som tjugoårig nyanställd soldat hade jag varken någon större kunskap om det fackliga eller, om jag ska vara ärlig, något jätteintresse «
– Det har nog funnits, och finns kanske än på sina ställen, en känsla av att man måste ha en väldig massa erfarenhet innan man kan bli en duglig specialistofficer. Du ska ha jobbat x antal år som GSS och varit på ett gäng utlandsmissioner. Men sättet att arbeta i en internationell kontext skiljer sig i arbetet från nationell kontext. Jag, till exempel, blir inte duktigare i min granatkastartjänst i Mali eller Afghanistan då vi idag inte har granatkastare grupperade där. Det innebär att alla erfarenheter inte går att tillämpa i den nationella kontexten, säger han och fortsätter:
–Känslan av att man måste kunna jobbet som gruppchef innan man pluggar är inte helt relevant. Du har tid att skaffa erfarenhet och kunskap även under skolan. På den tiden värnplikt begav sig fanns det inget behov att ha arbetat som soldat utan då kunde man gå från soldat till att studera till officer.
Vägen in i det fackliga arbetet inleddes redan 2011 när Simon jobbade som GSS. Hans dåvarande plutonchef satt i lokalföreningens valberedning och de ville ha in duktiga GSS-anställda.
– Som 20-årig nyanställd soldat hade jag varken någon större kunskap om det fackliga eller, om jag ska vara ärlig, något jätteintresse. Jag frågade vad det skulle innebära och fick svaret att det bara handlade om att sitta med på ”några möten”.
FAKTA
Simon Abrahamsson
Ålder: 31 år
Fackligt uppdrag: Facklig förtroendeman på heltid vid Amfibieregementet.
Bakgrund i urval: uppvuxen i Högdalen, Stockholm. Värnplikt 2009. Specialistofficersexamen 2014. Fackligt engagerad sedan 2011.
Familj: Sambo och två katter (”jag är egentligen hundmänniska, vad gör man inte för kärleken…”)
Bor: Hägersten i södra Stockholm.
På fritiden: Reser mycket (inte i år då), snowboard.
Simon tackade ja till att sätta sig i styrelsen för OF Amfibiekåren, följde med på mötena och gick de inledande kurserna. I takt med ökad kunskap följde också en fördjupad förståelse för möjligheten att påverka.
– Man ser potentialen i att faktiskt kunna påverka sin egen och även alla andras vardag. Jag ägnade mig mycket åt lagsport som ung. Just den erfarenheten – att man uppnår störst effekt tillsammans, som ett lag – var nog det som fick mig att trivas så bra både i Försvarsmakten och i den fackliga rollen.
I den situation som Försvarsmakten befinner sig i nu – kraftig expansion, återinförd värnplikt och ett snabbt återtagande av förlorade förmågor – behövs facket mer än någonsin menar Simon.
– Nu i Försvarsmaktens expansionsfas upplever jag att beslut ibland fattas väldigt fort, vilka konsekvenser besluten får tar man tag i senare känns det som. Jag tror att Försvarsmakten skulle vara betjänt av att sätta sig ner och andas lite, titta på uppgiften en gång till innan man rusar iväg. Här kan vi som facklig organisation vara med och bromsa lite, och kanske hjälpa arbetsgivaren att tänka rätt i visa fall innan man fattar beslut som får negativa konsekvenser för både personal och organisation på längre sikt, säger Simon.
Men den kanske viktigaste frågan för facket, menar Simon, en fråga han kämpat för sedan han först engagerade sig fackligt, är att man ska ha rätt lön, i rätt tid.
– Det här har varit en hjärtefråga för mig sedan start. När jag startade som GSS var ingångslönen 16.000, och det var ju på tok för lågt förstås. I-lönerna börjar gå åt rätt håll men vi är inte där än. Vad vi på många håll måste få att fungera är frågan om ändrad lön vid byte av befattning. Jag ser en stor förbättring på mitt förband men vet att det haltar betänkligt på många ställen i Försvarsmakten.
Just lönefrågan ser Simon också som den viktigaste för Försvarsmakten att komma tillrätta med om myndigheten ska lyckas med sin personalförsörjning.
– Militärer har aldrig haft några jättelöner jämfört med övriga arbetsmarknaden. För tio, tjugo eller till och med trettio år sen var det en helt annan balans mellan förmånerna och lönen i Försvarsmakten. Sedan dess har många av dessa förmåner tagits bort men löneutvecklingen har inte följt med. I dag har allt fler företag förstått värdet av bra förmåner och använder dessa som en balans i samband med lönesättning. Försvarsmakten måste hitta fler vägar för att bli konkurrenskraftiga på riktigt, avslutar Simon Abrahamsson.
