Senast publicerat
Senast publicerat:

»Undermålig personalhantering driver bort personal«

"Taktisk", anställd i Försvarsmakten med intresse för ledarskap, fysiskt stridsvärde och personlig utrustning.
Jimmy Croona, Försvarsmakten
Detta är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

När framsidan till det förra numret av Officerstidningen publicerades på Twitter var det en sak som direkt fångade mitt intresse. Nämligen rubriken; ”Debatt: Dåligt ledarskap driver bort personal från försvarsmakten”. Just ledarskap är något jag kontinuerligt återkommer till i inlägg på de olika plattformarna, oftast ledarskap kopplat till det typiska militära vilket oftast innebär ledarskap under strid. Ibland däremot, återkommer jag till det dagliga ledarskapet som sker varje dag ute på förbanden. Det ledarskap (och chefskap) som behöver hantera förvaltning, arbetsrätt och personaltjänst. Det är just det ledarskapet som debattinlägget berör.

Författaren till artikeln är kapten Smith som tjänstgör vid Försvarsmaktens HR-centrum. En placering som sannolikt innebär en kvalificerad inblick i hur personalen hanteras ute i organisationen. Det som beskrivs i inlägget är händelser jag känner igen från olika förband och som drabbar samtliga personalkategorier. I stort handlar artikeln om hur chefer på olika sätt genom sitt agerande trycker personal ut ur organisationen. Det handlar bland annat om utebliven utbildning med hänvisning till att individen är för gammal/ung, personal på insats som blir omplacerade på hemmaförbandet utan vetskap och personal som inte blir befordrade för att de inte kan lösa en tvåårs-kommendering med hänsyn till familjelivet.

”Försvarsmakten behöver på allvar ta tag i ledarskapsproblemen. Vi dunkar varandra i ryggen för att vi har så bra ledarskap, men varför låter vi då riktigt dåliga chefer jobba kvar som just chefer”, frågar sig kapten Malin Smith i texten.

Nu finns det två (2) sidor av myntet, och det exempel som anges är sannolikt färgade av personen som upplever sig utsatt för en felaktig behandling. En chef kan med hänsyn till personalläget känna sig tvingad till att omplacera en individ till ny befattning för att det är där individen behövs. Samtidigt visar exemplen i texten på undermålig kommunikation mellan chefen och den underställda. Om en person anses vara lämplig och ha rätt kompetens för en utbildning ska inte åldern ligga individen i fatet.

”Med rådande läge har vi definitivt inte råd med chefer som bryter mot bestämmelser, far med osanning, åldersdiskriminerar, tydligt favoriserar eller trycker ner sina yngre officerskollegor”, skriver hon. 

Det är här kapten Smith kommer till själva kärnan vilket vi som organisation behöver hantera. Nämligen varför vi tillåter chefer fortsätta verka i chefsrollen när det framkommer att de ljuger för eller vilseleder sin personal? Varför straffas personal för att de föll mellan stolarna när befälssystemen ändrades? Och varför fortsätter förband envisas med att köra med taktiken ”take it or leave it” mot ny personal när de uttrycker missnöje med en placering? Är det verkligen bättre att ta två (2) vakanser istället för en (1)? Försvarsmakten har uppmärksammat att det behövs fler officerare för att klara verksamheten nu och flera år framöver, framförallt med hänvisning till pensionsavgångar.

Det är kanske inte så värst märkligt att yngre officerare lämnar om de inte upplever att de utvecklas inom sitt kompetensområde på grund av sin ålder, eller för att det inte är deras ”tur än”.

Försvarsmaktens fyrkantighet i allmänhet, och förbandens oförmåga att omhänderta personalen i synnerhet, skapar en situation där kadetter inte ens tar anställning på sina förband för att de varken får en tjänst som motsvarar deras kompetensområde eller för den delen lyckas få en tydlig plan för vad som ska hända under de närmsta åren. Andra lämnar några år in i tjänstgöringen för att de tröttnar på löften som aldrig infrias eller att chefer underlåter sig att åtgärda arbetsmiljöproblem.

Jag tycker att det är ett viktigt debattinlägg för att lyfta fram ett vanligt förekommande problemområde ute bland förbanden. Situationer där personalen behandlas felaktigt vilket i det långa loppet påverkar hela organisationen. Vi kan inte enbart skylla på lönebilden eller att det är normalt med den här rörligheten bland yngre människor. Vi behöver även inse att förbandens undermåliga personalhantering driver bort personal från ett jobb som de annars hade kunnat frodas i.

Jag hoppas att fler följer kapten Smiths exempel och vädrar det de upplever ute i verksamheten. 

Försvarsmakten har erbjudits möjlighet att bemöta kritiken som framkom i debattinlägget i Officerstidningen nr 5/2019, men har avböjt att kommentera. 

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    ”Vi har landat i ett moraliskt ställningstagande där vi ser truppminor som ett nödvändigt ont för markstriden”, för att skydda befolkningen och minska förluster för egen trupp, skriver debattskribenterna i en slutreplik till Ulrika Modéer, generalsekreterare Svenska Röda korset.

    Josefine Owetz

    Foto: Natacha Pisarenko/AP/TT

    Frågan om Ottawakonventionen och Sverige handlar om två saker samtidigt. Ska svenska yrkesofficerare och soldater dömas till fängelse i Sverige för att man medverkar till försvaret av grannländer, i enlighet med landets lagar? Det var vår huvudingång i debattartikeln i Officerstidningen. Där välkomnar vi att Röda korset vill medverka i opinionsbildningen för att ändra lagstiftningen, till gagn ytterst för civila i Finland och Lettland. Så långt är vi överens med Ulrika Modéer.

    Nästa fråga handlar om ifall Sverige ska lämna Ottawakonventionen eller inte? Modéer säger nej, med hänvisning till att det är ett moraliskt ställningstagande, och hänvisar till en resa i Ukraina, men det är illustrerande att det var en resa på fritt ukrainskt område och inte de territorier där de ohyggliga följderna av en rysk ockupation kan ses. Vi har också landat i ett moraliskt ställningstagande där vi ser truppminor som ett nödvändigt ont för markstriden, för att skydda befolkningen och minska förluster för egen trupp.

    Med vilka andra metoder, som skulle innebära mindre skador på civilbefolkningen, kan en rysk framryckning på marken försvåras?

    Ansvarsbördan för att besvara Modéers slutfråga ”Om målet är att skydda civila i väpnad konflikt måste man fråga sig om det inte finns bättre alternativ” landar därmed inte på oss utan på Modéer och Svenska Röda korset; med vilka andra metoder, som skulle innebära mindre skador på civilbefolkningen, kan en rysk framryckning på marken försvåras, och dessutom, hur undvika de ökade förluster det skulle innebära för svenska förband om de tvingas strida utan stöd av truppminor?

    Patrik Oksanen, verksam som strategisk rådgivare på Centrum för totalförsvar och samhällets säkerhet vid Försvarshögskolan och resident senior fellow tankesmedjan Frivärld.
    Karlis Neretnieks, generalmajor (PA), tidigare rektor för Försvarshögskolan.
    Stefan Forss, docent vid finska Försvarshögskolan.

    Samtliga tre skribenter är ledamöter i Kungliga Krigsvetenskapsakademien

    Ur arkivet: