”Försvarsmakten behöver på allvar ta tag i ledarskapsproblemen. Vi dunkar varandra i ryggen för att vi har så bra ledarskap, men varför låter vi då riktigt dåliga chefer jobba kvar som just chefer”, frågar sig kapten Malin Smith i texten.

Nu finns det två (2) sidor av myntet, och det exempel som anges är sannolikt färgade av personen som upplever sig utsatt för en felaktig behandling. En chef kan med hänsyn till personalläget känna sig tvingad till att omplacera en individ till ny befattning för att det är där individen behövs. Samtidigt visar exemplen i texten på undermålig kommunikation mellan chefen och den underställda. Om en person anses vara lämplig och ha rätt kompetens för en utbildning ska inte åldern ligga individen i fatet.

”Med rådande läge har vi definitivt inte råd med chefer som bryter mot bestämmelser, far med osanning, åldersdiskriminerar, tydligt favoriserar eller trycker ner sina yngre officerskollegor”, skriver hon. 

Det är här kapten Smith kommer till själva kärnan vilket vi som organisation behöver hantera. Nämligen varför vi tillåter chefer fortsätta verka i chefsrollen när det framkommer att de ljuger för eller vilseleder sin personal? Varför straffas personal för att de föll mellan stolarna när befälssystemen ändrades? Och varför fortsätter förband envisas med att köra med taktiken ”take it or leave it” mot ny personal när de uttrycker missnöje med en placering? Är det verkligen bättre att ta två (2) vakanser istället för en (1)? Försvarsmakten har uppmärksammat att det behövs fler officerare för att klara verksamheten nu och flera år framöver, framförallt med hänvisning till pensionsavgångar.

Det är kanske inte så värst märkligt att yngre officerare lämnar om de inte upplever att de utvecklas inom sitt kompetensområde på grund av sin ålder, eller för att det inte är deras ”tur än”.

Försvarsmaktens fyrkantighet i allmänhet, och förbandens oförmåga att omhänderta personalen i synnerhet, skapar en situation där kadetter inte ens tar anställning på sina förband för att de varken får en tjänst som motsvarar deras kompetensområde eller för den delen lyckas få en tydlig plan för vad som ska hända under de närmsta åren. Andra lämnar några år in i tjänstgöringen för att de tröttnar på löften som aldrig infrias eller att chefer underlåter sig att åtgärda arbetsmiljöproblem.

Jag tycker att det är ett viktigt debattinlägg för att lyfta fram ett vanligt förekommande problemområde ute bland förbanden. Situationer där personalen behandlas felaktigt vilket i det långa loppet påverkar hela organisationen. Vi kan inte enbart skylla på lönebilden eller att det är normalt med den här rörligheten bland yngre människor. Vi behöver även inse att förbandens undermåliga personalhantering driver bort personal från ett jobb som de annars hade kunnat frodas i.

Jag hoppas att fler följer kapten Smiths exempel och vädrar det de upplever ute i verksamheten.