Senast publicerat
Senast publicerat:

»Undermålig personalhantering driver bort personal«

"Taktisk", anställd i Försvarsmakten med intresse för ledarskap, fysiskt stridsvärde och personlig utrustning.
Jimmy Croona, Försvarsmakten
Detta är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

När framsidan till det förra numret av Officerstidningen publicerades på Twitter var det en sak som direkt fångade mitt intresse. Nämligen rubriken; ”Debatt: Dåligt ledarskap driver bort personal från försvarsmakten”. Just ledarskap är något jag kontinuerligt återkommer till i inlägg på de olika plattformarna, oftast ledarskap kopplat till det typiska militära vilket oftast innebär ledarskap under strid. Ibland däremot, återkommer jag till det dagliga ledarskapet som sker varje dag ute på förbanden. Det ledarskap (och chefskap) som behöver hantera förvaltning, arbetsrätt och personaltjänst. Det är just det ledarskapet som debattinlägget berör.

Författaren till artikeln är kapten Smith som tjänstgör vid Försvarsmaktens HR-centrum. En placering som sannolikt innebär en kvalificerad inblick i hur personalen hanteras ute i organisationen. Det som beskrivs i inlägget är händelser jag känner igen från olika förband och som drabbar samtliga personalkategorier. I stort handlar artikeln om hur chefer på olika sätt genom sitt agerande trycker personal ut ur organisationen. Det handlar bland annat om utebliven utbildning med hänvisning till att individen är för gammal/ung, personal på insats som blir omplacerade på hemmaförbandet utan vetskap och personal som inte blir befordrade för att de inte kan lösa en tvåårs-kommendering med hänsyn till familjelivet.

”Försvarsmakten behöver allvar ta tag i ledarskapsproblemen. Vi dunkar varandra i ryggen för att vi har så bra ledarskap, men varför låter vi då riktigt dåliga chefer jobba kvar som just chefer”, frågar sig kapten Malin Smith i texten.

Nu finns det två (2) sidor av myntet, och det exempel som anges är sannolikt färgade av personen som upplever sig utsatt för en felaktig behandling. En chef kan med hänsyn till personalläget känna sig tvingad till att omplacera en individ till ny befattning för att det är där individen behövs. Samtidigt visar exemplen i texten på undermålig kommunikation mellan chefen och den underställda. Om en person anses vara lämplig och ha rätt kompetens för en utbildning ska inte åldern ligga individen i fatet.

”Med rådande läge har vi definitivt inte råd med chefer som bryter mot bestämmelser, far med osanning, åldersdiskriminerar, tydligt favoriserar eller trycker ner sina yngre officerskollegor”, skriver hon. 

Det är här kapten Smith kommer till själva kärnan vilket vi som organisation behöver hantera. Nämligen varför vi tillåter chefer fortsätta verka i chefsrollen när det framkommer att de ljuger för eller vilseleder sin personal? Varför straffas personal för att de föll mellan stolarna när befälssystemen ändrades? Och varför fortsätter förband envisas med att köra med taktiken ”take it or leave it” mot ny personal när de uttrycker missnöje med en placering? Är det verkligen bättre att ta två (2) vakanser istället för en (1)? Försvarsmakten har uppmärksammat att det behövs fler officerare för att klara verksamheten nu och flera år framöver, framförallt med hänvisning till pensionsavgångar.

Det är kanske inte så värst märkligt att yngre officerare lämnar om de inte upplever att de utvecklas inom sitt kompetensområde på grund av sin ålder, eller för att det inte är deras ”tur än”.

Försvarsmaktens fyrkantighet i allmänhet, och förbandens oförmåga att omhänderta personalen i synnerhet, skapar en situation där kadetter inte ens tar anställning på sina förband för att de varken får en tjänst som motsvarar deras kompetensområde eller för den delen lyckas få en tydlig plan för vad som ska hända under de närmsta åren. Andra lämnar några år in i tjänstgöringen för att de tröttnar på löften som aldrig infrias eller att chefer underlåter sig att åtgärda arbetsmiljöproblem.

Jag tycker att det är ett viktigt debattinlägg för att lyfta fram ett vanligt förekommande problemområde ute bland förbanden. Situationer där personalen behandlas felaktigt vilket i det långa loppet påverkar hela organisationen. Vi kan inte enbart skylla på lönebilden eller att det är normalt med den här rörligheten bland yngre människor. Vi behöver även inse att förbandens undermåliga personalhantering driver bort personal från ett jobb som de annars hade kunnat frodas i.

Jag hoppas att fler följer kapten Smiths exempel och vädrar det de upplever ute i verksamheten. 

Försvarsmakten har erbjudits möjlighet att bemöta kritiken som framkom i debattinlägget i Officerstidningen nr 5/2019, men har avböjt att kommentera. 

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Ungdomar till välutbildade föräldrar med höga inkomster blir oftare antagna till militär grundutbildning än dem från socioekonomiskt svaga familjer. Bland värnpliktiga som utbildas mot befälsbefattning är skillnaderna som störst. Det visar en rapport från Totalförsvarets forskningsinstitut.

    Linda Sundgren
    Värnpliktiga vid Ledningsregementet.
    Det finns ett tydligt samband mellan inskrivning till värnplikt och socioekonomisk status, visar en rapport från FOI. Ju högre utbildning föräldrarna har desto vanligare är det att bli inskriven till värnplikt.

    Foto: Antonia Sehlstedt/Försvarsmakten

    I höstas kom en rapport från Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) som visar att socioekonomisk status inte spelar någon roll för ungdomars inställning till värnplikten. Ungdomar till lågutbildade föräldrar med låga inkomster var ungefär lika intresserade av att göra lumpen som dem i andra samhällsklasser. Däremot finns det tydliga skillnader mellan olika socioekonomiska grupper utifrån vem som faktiskt gör lumpen.

    Enligt FOI-studien, Vem får försvara Sverige, som publicerades under våren är ungdomar från resursstarka familjer överrepresenterade bland de värnpliktiga. Av de cirka 500 000 totalförsvarspliktiga födda mellan 2000 och 2004 som ingår i studien, har 42 procent högutbildade föräldrar. Bland dem som faktiskt skrivs in till värnplikt stiger andelen till närmare 60 procent.

    – Värnplikten är inte den sociala smältdegel den en gång var. Många har fortfarande uppfattningen att värnplikten är en arena för social integration och att deltagandet i militären jämnar ut skillnaderna mellan olika samhällsklasser, men det stämmer inte, säger Peter Bäckström, forskare vid FOI som lett undersökningen.   

    Sammansättningen på dem som gör värnplikten liknar den vi ser på civila lärosäten

    Skillnaderna mellan dem som vill göra värnplikten och de som får göra den, ökar i takt med föräldrarnas utbildningsnivå. Störst är överrepresentationen av ungdomar vars föräldrar har en forskarutbildning. Lägger man även till andra faktorer som om föräldrarna förvärvsarbetar eller inte och om familjen någon gång tagit emot ekonomiskt bistånd, blir skillnaderna ännu tydligare.

    – Sammansättningen på dem som gör värnplikten liknar den vi ser på civila lärosäten. Även där är barn till socioekonomiskt starka föräldrar överrepresenterade. Egentligen är det inte särskilt konstigt, men jag tror inte att vare sig allmänheten eller politikerna alltid är medvetna om det, säger Peter Bäckström.

    Peter Bäckström, FOI.

    Peter Bäckström

    Forskare på FOI

    Studien visar också ett samband mellan socioekonomisk bakgrund och vilken sorts värnpliktsutbildning som individen genomför. Flest deltagare från resursstarka familjer är det bland dem som utbildas till en befälsbefattning. Närmare 70 procent av de som skrevs in på en längre befälsutbildning hade högutbildade föräldrar, vilket kan jämföras med 55 procent av de som utbildades mot en soldatbefattning.

    Enligt rapporten motsvarar sammansättningen i värnpliktskullarna som går den längre befälsutbildningen, den fördelningen av studenter som råder på läkarprogrammet. Men den sociala snedrekryteringen beror inte på att Plikt- och prövningsverket gör något fel vid mönstring och uttagning till värnplikten. Peter Bäckström konstaterar att myndigheten följer de direktiv och lagar som politikerna beslutat om.

    Ungdomar från socioekonomiskt starka familjer presterar bättre på testerna än andra.

    – Det handlar alltså inte om någon godtycklighet eller medveten särbehandling. Plikt- och prövningsverket har till uppgift att välja ut dem som är bäst lämpade för uppgiften och ungdomar från socioekonomiskt starka familjer presterar bättre på testerna än andra, säger han.  

    Enligt Peter Bäckström är det av stor nytta för samhället att försvaret har tillgång till högpresterande ungdomar. Samtidigt konstaterar han att denna nytta måste vägas mot värnpliktens kostnader och att det ur ett samhällsekonomiskt perspektiv är tveksamt om det är effektivt att blivande toppstudenter kommer in på arbetsmarknaden ett år senare än andra.

    Det är heller inte säkert att de som antas till grundutbildningen också är de som är mest intresserade av att efter värnplikten ta anställning som soldat eller söka till Officersprogrammet. I slutändan är värnplikten också en rättvisefråga som handlar om vem som ska försvara Sverige.

    – I fredstid kan det vara lätt att tänka på värnplikten som en utbildning eller ett privilegium.  Men i slutändan handlar det om att försvara Sverige och Nato och det är förenat med risker, säger Peter Bäckström och fortsätter:

    – Till syvende och sist handlar det om vem som ska bära bördan av kriget. Man kan se värnplikten som en slags beskattning och i det perspektivet är frågan om vem som gör lumpen inte trivial.

    Ur arkivet: