Senast publicerat
Senast publicerat:

”Vem tar lead på nationellt anhörigstöd?”

Cesilia Kabaca Karlsson, grundare och generalsekreterare, Invidzonen
Detta är en krönika. Åsikterna är skribentens egna.

Utsatta yrken i riskfyllda miljöer eller vid krävande omständigheter får många gånger konsekvenser på hemmaplan. Det behöver inte vara särskilt riskfyllt för att det ska påverka de närstående. Det kan handla om antalet tillfällen, tid, egna förutsättningar, kommunikationen hemma eller helt enkelt om det rådande världsläget. Relationens grundförutsättningar är en viktig aspekt, hur relationen till barnen ser ut, barnens behov och såklart, livet som drabbar oss alla emellanåt.

Försvarsmaktens personal i utlandstjänst har sedan länge ett stöd till anhöriga. Stödet är ett verktyg för att understödja uppdragen. Utvärderingar visar att stödet är verksamt och gör skillnad. I vårt arbete med anhörigstöd till Försvarsmaktens personal under internationella insatser möter vi män och kvinnor, anhöriga och veteraner som månar om ett fungerande privatliv. De rykten som florerar om att anhörigstöd handlar om däckbyte och snöskottning, underminerar. Vår erfarenhet är att de vi stöttar vill ha tips, råd och bekräftelse för att hitta sina nycklar. Få verktyg för att hantera kommunikationen. Rådgivning kring barn eller egen utveckling före, under och efter insatstid. Skilsmässostatistiken är enligt nyligen presenterad forskning hög inom Försvarsmakten, de internationella insatserna kan bli droppen. De relationsproblem vi på Invidzonen möter är ofta sprungna ur år av slitningar.

» Jag ställer mig frågande varje dag till att arbetsgivare och myndigheter inte använder anhörigstödet som ett verktyg även under nationell tjänst­göring. «

Människor presterar som bäst när deras närstående supportar det man arbetar med. Ett brinnande engagemang kan slockna om man behöver försvara sitt yrkesval under lång tid. Det borde inte behöva ställas emot omsorgen om den egna familjen.

Både inom och utom våra egna gränser ger många yrkesgrupper sitt bidrag till sjukvård, försvar, skola, rättsväsende med mera. De ser det stora perspektivet och tar ansvar. Vi ska vara rädda om de människor som väljer att göra det. Grunden för ett fungerande, tryggt och demokratiskt samhälle kräver många osjälviska resurser. Det rapporteras på många håll om underbemanning som genererar en arbetsbelastning som tynger. En sårbar spiral som accelererar snabbt i redan utsatta yrken. När lönerna är låga, ekonomin sårbar och omvärldsläget försämras bör arbetsgivare se efter vad som mer finns i skafferiet för att höja attraktionsvärdet, se det ur behållaperspektivet. Satsa på mervärden som inte kostar skjortan. Ha en målsättning att få personalen att trivas eller i bästa fall älska sitt viktiga arbete.

Jag ställer mig frågande varje dag till att arbetsgivare och myndigheter inte använder anhörigstödet som ett verktyg även under nationell tjänstgöring. Stödet är enkelt, supportande, efterfrågat och gör skillnad. När frågan om nationellt anhörig- och veteranstöd tas vidare till politiker och myndighetschefer blir svaret att de ser behovet. Att frågan är viktig. De förstår att det skulle vara rekryteringsfrämjande, ett mervärde, ett sätt att höja attraktionsvärdet för dessa yrkesgrupper.

Men då så. Då tar vi ett modernt omtag om personalförsörjningen och erbjuder även nationell personal ett viktigt stöd. Arbetsgivaren skulle vara den stora vinnaren! Då återstår bara frågan;

Vem tar lead på det?

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    "Jag anser att utbildningen kräver en repetitionsutbildning inom strid i samband med inryck på skolan, i syfte att fylla i luckor i kadetternas tidigare utbildning", skriver insändarskribenten.

    Foto: Niklas Englund/Försvarsmakten.

    Efter att precis ha avslutat min värnplikt ryckte jag in på Officersprogrammet (OP) 2025 och visste inte riktigt vad jag kunde förvänta mig. Visserligen hade jag genomfört min värnplikt som logistikgruppchef, men trots det anser jag inte att jag var redo för de krav jag upplever att utbildningen ställer på mig. En genomförd värnplikt var inte nog för att ge mig den kunskap jag behöver för att utvecklas optimalt på Officersprogrammet. Därför anser jag att utbildningen behöver en repetitionsutbildning inom strid i samband med inryck på skolan, i syfte att fylla i luckor i kadetternas tidigare utbildning.

    Fördelen med OP är kadetternas många tidigare erfarenheter. Detta innebär att man kan lära av varandra och knyta värdefulla kontakter inom Försvarsmaktens många funktioner. Dock är detta även en nackdel när utbildningen är standardiserad och är starkt präglad av arméns stridande förband. Självklart ska varje officer i Försvarsmakten måste kunna strida och leda strid, men för att uppnå detta krävs att kadetterna har en gemensam lägstanivå som är känd av befälslaget. En känd lägsta nivå medför att utbildningen kan fokusera mer på att utveckla kadetternas ledarskap i strid, än att kadetterna skall behöva jaga i kapp sina kollegor som har mer stridsvana.

    Kadettbataljonen har enligt mig varit undermålig i att fånga upp de kadetter vars kunskap är bristande

    För många som tidigare har arbetat inom någon av arméns funktioner, såsom underhåll, ledning eller fältarbete, är markstridsförmågan i min mening skrämmande låg. Detta inkluderar inte de andra försvarsgrenarna, vars genomsnittsförmåga troligtvis är ännu sämre. Eftersom väpnad strid i mångt och mycket är Försvarsmaktens huvuduppgift, krävs att kadetterna hanterar grunderna innan övrig utbildning kan staplas ovanpå.

    Kadettbataljonen har enligt mig varit undermålig i att fånga upp de kadetter vars kunskap är bristande, och det känns enligt mig som att bataljonen hoppas på stoppar huvudet i sanden och ignorerar problemet. Trots detta uttrycker befälslaget ett missnöje över den låga utbildningsnivån. En kortare repetitionsutbildning på cirka en månad med fokus på att strida och leda strid, hade enligt mig löst många av de ovan nämnda problemen.

    I samband med mitt inryck tilldelades Försvarsmakten blott två veckor att förbereda kadetterna för utbildningen samt att kontrollera kadetternas fysiska förutsättningar. Denna period borde utan större förhinder för Försvarshögskolans planering kunna förlängas med ett par veckor. De kadetter som tidigare varit anställda som GSS/K kan eventuellt möta en sådan utbildning med skepsis, då den kan för den erfarne te sig överflödig.

    En repetitionsutbildning hade gett kadetterna en gemensam utbildningsnivå 

    Dock är en sådan utbildning vital för de som antingen varit civila och behöver skaka av sig rosten, eller haft en mestadels ickestridande funktionsbefattning under värnplikten. Detta hade möjliggjort att kadetterna med mindre erfarenhet inte behöver oroa sig för att deras tidigare erfarenheter är otillräckliga för att ta vara på utbildningen till fullo.

    Sammanfattningsvis anser jag att en repetitionsutbildning hade gett kadetterna en gemensam utbildningsnivå som gör det lättare för befälslaget att utgå från. Det hade också gett kadetter med kunskap inom andra områden än enbart markstrid en möjlighet att komma ikapp sina kollegor.

    Slutligen hade en sådan repitionsutbildning möjliggjort att kadetterna inte behöver oroa sig för att otillräcklig kunskap inom en arméfärgad utbildning begränsar deras möjlighet till personlig ledarskapsutveckling.

    Kadett R

    Ur arkivet: