”Git thar fustest with the mostest”. Citatet, på sin udda engelska, tillskrivs ibland generalen Nathan Bedford Forrest, en lysande taktiker under amerikanska inbördeskriget. Han var dock inte först med att uttala sig om tidens betydelse i krig. Redan 500 före Kristus skrev Sun Tzu “The value of time, that is of being a little ahead of your opponent, often provides greater advantage than superior numbers or greater resources.”
Vad har då det att göra med vår roll i Nato? Mer än vad man kan tro.
I de flesta diskussioner om Sveriges bidrag till Nato pekas på betydelsen av Sverige som basområde och som ett nav för logistik- och förstärkningstransporter till grannländerna. Det med all rätt. Mer sällan diskuteras dock den stora betydelsen av att kunna sätta in svenska förband på våra grannländers territorium kopplat till alliansens avskräcknings- och försvarsförmåga. Beror det på att vi inte gjort våra tidsberäkningar?
Såväl Finland som de baltiska staterna är beroende av förstärkningar för att framgångsrikt kunna möta ett ryskt angrepp. Det kommer dock ta tid innan substantiella förstärkningar kan nå fram. Den stora bristvaran är markstridsförband, något som saknas i hela Europa. Att tillföra sådana, främst då från USA, tar i storleksordningen någon månad. Allierade flygstridskrafter kan antagligen komma till insats inom dagar, men lär knappast på egen hand kunna hejda ett angrepp.
Tidsberäkningar är inte bara viktiga på taktisk nivå, de kan också ha strategisk betydelse.
En insats av ungefär två svenska brigader i vardera riktningen, Nordkalotten respektive Baltikum, skulle göra skillnad. Eventuellt tillräckligt stor för att vara tungan på vågen för att hindra Ryssland att vinna avgörande framgångar, innan ytterligare allierade förstärkningar hinner anlända. Här måste även avskräckningsfaktorn vägas in: om det hos försvararen finns ett väl förberett förstärkningsalternativ, hur förändras då en presumtiv angripares riskkalkyl – blir risken för stor? Blir den tillräckligt stor för att han ska avstå från ett angrepp?
För att skapa ett trovärdigt sådant koncept saknas i det förra försvarsbeslutet en av de två svenska brigader som skulle kunna uppträda på Nordkalotten. Kanske bör vi fundera på att återskapa en norrlandsbrigad? En förbandstyp som skulle vara ett värdefullt komplement till den mekaniserade brigad som sätts upp av I19 i Boden, och till de finska och norska förband som också kommer uppträda i området. Kanske en gemensam uppgift för garnisonerna i Östersund och Sollefteå (och dessutom ge en rationellare volym åt funktionsutbildningarna i Boden).
Ser vi till alla brigader så skulle den nybildade norrlandsbrigaden och brigaden från I 19 då kunna öronmärkas för insatser i norr, och brigaderna som sätts upp av P 4 och P 7 inriktas mot Baltikum. Det skulle också skapa bättre förutsättningar för att rotera den bataljon som periodvis ska finnas i Lettland om båda de sydliga brigaderna delade på den uppgiften.
Emellanåt framförs att svenska förstärkningar till Baltikum bara skulle ha begränsad betydelse. Det är den tysk-polska kåren, Multinational Corps Northeast som ska stå för de tidiga förstärkningarna till Baltikum. Det är en mycket osäker planeringsförutsättning. Att slå sig igenom det endast 70 kilometer breda Suwalkigapet mellan Kalingrad och Belarus, vilket Ryssland kommer göra sitt bästa för att täppa till som en första åtgärd vid ett krig i Östersjöområdet, kommer antagligen bli en både tids- och resurskrävande affär.
Tidsberäkningar är inte bara viktiga på taktisk nivå, de kan också ha strategisk betydelse.
