Senast publicerat
Senast publicerat:

GSS/K tvingas sluta på grund av tidsbegränsning

På Insats- och bevakningsavdelningen vid Skövde garnison kommer hälften av soldaterna att lämna Försvarsmakten de kommande två åren. Anledningen är att de uppnår tolv års anställningstid, vilket är taket för en tidsbegränsad anställning som gruppbefäl, soldat eller sjöman (GSS/K) i myndigheten. Bland personalen i Skövde är frustrationen stor.

Josefine Owetz
Tobias Andersson

– Legitimation, tack.

Insatssoldaten Simon Ingemarsson står i vakten på Skövde garnison. Efter att ha kontrollerat ID-handlingar och besöksanmälan släpper han in oss genom grindarna in till Skaraborgs regemente.  

Som soldat vid Insats- och bevakningsavdelningen ingår han i en grupp som löser ut insatser och bevakning gentemot garnisonens skyddsobjekt.  Utöver att genomföra inpasseringskontroller och sköta den löpande administrationen av besökshanterings- och passagesystemen består de huvudsakliga arbetsuppgifterna av att bemanna bevakningscentralen och hantera den tekniska övervakningen på garnisonen.

Simon Ingemarsson är en av drygt 40 anställda soldater vid avdelningen. Den består av fyra olika arbetslag om tolv personer, varav tio är soldater och två är officerare. Soldaterna är anställda enligt Försvarsmaktens avtal för anställning av gruppbefäl, soldater och sjömän, GSS/K. Det innebär en tidsbegränsad anställning upp till åtta år med möjlighet till förlängning i fyra år.

– Hälften av oss kommer att sluta de kommande två åren. När det uppdagades i personallistorna att nästan alla skulle behöva lämna 2024 insåg cheferna att det inte skulle funka. Under en längre period har de därför jobbat aktivt med att hantera och planera för detta, säger Simon Ingemarsson.  

Åtgärderna som cheferna vidtagit handlar konkret om utfasning av personal enligt ett schema för att försöka möjliggöra en överlappande personalrotation för att det inte ska bli kunskapsglapp på avdelningen. I praktiken innebär detta att alla soldater inte kommer ges möjlighet att arbeta kvar de tolv åren ut, även om de skulle vilja det. 

– Om alla skulle sluta samtidigt skulle inte verksamheten kunna gå runt. Vi har därför fått veta att alla inte kommer att få jobba full tid. Det finns en plan för när folk ska sluta de kommande åren så att man hinner rekrytera ny personal, säger larmoperatören Sarah Algstrand, som har arbetat på avdelningen sedan 2011. 

Liknande läsning:

Som larmoperatör är hon den som hanterar informationsflödet som kommer in till Insats- och bevakningsavdelningen. 

– Jag övervakar övningskameror, skickat ut insatsstyrkan på larm och har hand om alla nationella- och internationella besök på garnisonen.

Om alla skulle sluta samtidigt skulle inte verksamheten kunna gå runt.

Sarah Algstrand, larmoperatör

Fanjunkare Björn Håkansson är chef för ett av arbetslagen. Han berättar att i planeringen för att fasa ut personalen har de tittat på utbildning och kompetens hos soldaterna. De med mest erfarenhet, och som kan användas som instruktörer eller insatschefer, är de som kommer att få stanna kvar längst. 

– Jag kommer under året att behöva förlora kompetent personal som jag gärna hade sett varit kvar och utbildat de nya soldaterna, säger han och fortsätter:

– Vi får lösa ut det så klart. Vi har försökt att få utfasningen utspridd, det har gjort att jag förlorade en duglig soldat nyss. Han hade kunnat jobba längre, men insåg att han ändå behövde sluta snart och valde därför att lämna Försvarsmakten i förtid i stället. 

Hur går rekryteringen till avdelningen? 

– Det är till och från. Om det hade varit en gigantisk kö av soldater som ville hit, då hade jag förstått tanken med att man vill ha och möjliggöra för en ruljangs av personal. Men så ser det inte ut, säger Björn Håkansson.

En som snart lämnar sin anställning som kontinuerligt tjänstgörande soldat är Christian Eskelinen. Han är gruppchef och har arbetat på Insats- och bevakningsavdelningen sedan 2014.  

– Jag gjorde lumpen på P 4 och efter värnplikten åkte jag på en mission till Liberia. Därefter blev det två insatskompanier med en vända till Afghanistan. Efter det så blev jag kvar som GSS och efter ett par år sökte jag till vakten.

Han har nyligen fått klartecken att han får arbeta kvar på en så kallad BFA i ytterligare ett år. BFA står för befälsförstärkningsavtal och används för att tillgodose tillfälligt behov av militär personal i grundorganisationen på annat sätt än genom kommendering eller placering av yrkesofficer.

– Det är en annan anställningsform, men jag kommer fortsätta ha samma arbetsuppgifter som i dag. Jag är soldat men löser befälsuppgifter. Avtalet är på ett år i stöten och kan max vara två år. Det har tidigare ofta använts för värnpliktiga som kunde stanna kvar som BFA i väntan för att komma in på officersutbildningen, säger Christian Eskelinen.

Simon Ingemarsson har arbetat i Skövde sedan 2016. Efter värnplikt på Skaraborgs regemente 2009 blev han anställd som soldat på Livkompaniet vid Livgardet. Där arbetade han i fem år med statsceremoniell tjänst innan han sökte jobbet som insatssoldat på Skövde garnison. Hans avtal går ut i mars nästa år.

– Då har jag gjort mina tolv år. Jag har redan börjat söka andra civila jobb för att inte behöva stå utan jobb då, säger han. 

Soldaterna och Björn Håkansson poängterar vikten av att ha erfaren personal som insatssoldater. I regel vill Insats- och bevakningsavdelningen anställa soldater som har några års erfarenhet i Försvarsmakten. Det finns i dag inte några planer på att ta in värnpliktiga rekryter för vakttjänst istället för anställda soldater, berättar de. 

– Vi jobbar med säkerhet och ordningstjänst. Förmanskapet är viktigt som militärpolis. Vi vill på Insats och bevakning helst inte ta soldater direkt från värnplikten, utan vi vill ha soldater med några års erfarenhet och mognad, säger Björn Håkansson. 

De menar också att det är viktigt ur säkerhetssynpunkt att det är låg personalrotation på avdelningen. Detta eftersom personalen har kunskap om de skyddsvärda delarna av garnisonens verksamhet. 

– Det är mycket säkerhetsklassad information som passerar oss. Vi får veta saker kring objekt, rutiner och personal, därför är det dåligt med för mycket personalrotation. Det är viktigt med erfarenhet och kunskap för att man ska kunna hantera olika händelser och uppkomna situationer, säger Simon Ingemarsson. 

Här har vi personal som vill jobba kvar, men som inte får eller kan det. Det är inte rimligt.

Simon Ingemarsson, insatssoldat

Något som återkommer i samtalet med soldaterna är frustrationen de känner över att behöva lämna Försvarsmakten i fasen av tillväxt som myndigheten är inne i just nu. 

– Nu pratar Försvarsmakten om att behålla personal, att säkra sin personalförsörjning och öka sina volymer. Här har vi personal som vill jobba kvar, men som inte får eller kan det. Det är inte rimligt. Särskilt med hänsyn till nuvarande säkerhetsläge tycker vi att det är orimligt att Försvarsmakten accepterar att förlora erfarna och motiverade soldater, säger Simon Ingemarsson och fortsätter:

– Försvarsmakten verkar väldigt ointresserade att ta tillvara på kunskapen och kompetensen som finns hos oss anställda soldater som har jobbat i många år. Vi har erfarna soldater, som har varit på flera internationella insatser och med mångårig erfarenhet, som nu lämnar myndigheten, säger Simon Ingemarsson. 

Sarah Algstrand delar frustrationen:

– Vi känner alla att det vi gör har effekt, och betydelse för verksamheten, och vi förlorar en viktig resurs i varje enskild individ som avlutar sin anställning som en följd av begränsningen i anställningsavtalet. 

På Skaraborgs regemente är det vid Insats- och bevakningsavdelningen som huvuddelen av de GSS/K som har en anställningstid som närmar sig tolv år finns. Majoriteten av förbandets övriga soldater stannar inte lika många år. Hur kommer det sig?

– Jag trivs bra på garnisonen. Efter så här många år har man också fått mycket kunskap. Sedan har vi bra arbetstider vilket gör att jag kan bo på en annan ort. Jag bor i Göteborg och har fått förfrågningar från Göteborgs garnison som jag har tackat nej till, för jag trivs väldigt bra här i Skövde, säger Sarah Algstrand.

Jag vill inte plugga och komma tillbaka till en ovisshet om var jag kommer arbeta eller hamna.

Sarah Algstrand, larmoperatör

Vakten är bemannad dygnet runt under årets alla dagar. Arbetet innebär ett rullande arbetsschema med tjänstgöring på dagar, nätter och helger samt jour med övernattning. 

– Det är ett flexibelt arbete med bra arbetstider. Vi jobbar längre dagar när vi jobbar och har längre ledighet, vilket gör att man kan bo på annan ort. Som gruppchef har jag gått flera utbildningar och jag har dialog med närmaste chef om vad som behöver göras och utbildas på, samtidigt som man är soldat. Jag trivs i befattningen och med arbetsuppgifterna, säger Christian Eskelinen. 

Simon Ingemarsson nickar instämmande. 

– Jag känner att jag gör nytta. Det är bra kollegor och det känns meningsfullt. Det är ett väldigt socialt arbete. Vi har också en bra arbetsbelastning.  Jag har ofta fått frågan varför jag inte vill läsa till officer. Jag känner många officerare som trivs med sitt jobb, men som har en väldigt hög arbetsbelastning.

Få av soldaterna på Insats- och bevakningsavdelningen har de senaste åren sökt sig vidare till officersutbildningar. Det rör sig om ett par stycken, berättar Björn Håkansson. 

– Jag var 22 år när jag sökte till specialistofficersutbildningen. Jag kunde bo i Boden några år. Det är en annan sak nu när man har soldater som har bildat familj och skaffat hus, då vill man vill veta mer hur och var man ska jobba efter utbildningen, säger han.  

Både Algstrand och Ingemarsson har genom åren funderat på officersyrket, men för Sarah Algstrand har det egentligen aldrig varit aktuellt.

– Jag trivs bra där jag i dag. Jag vill inte plugga och komma tillbaka till en ovisshet om var jag kommer arbeta eller hamna, säger hon. 

Simon Ingemarsson har i perioder övervägt officersyrket desto mer, men har ändå landat i att han hellre har velat kvarstanna som soldat.

– Jag har definitivt funderat på att bli officer, men om man ska bli det tycker jag att man ska man brinna för det och verkligen vilja det. Jag har aldrig riktigt känt att det har lockat så mycket. 

Det plingar till i vaktchef Björn Håkanssons telefon. Ett larm, förklarar han. Det råder full aktivitet innanför grindarna på Skaraborgs regemente denna dag. Övningen Våreld 22 har nyligen avslutats och nu står vård av materiel och personlig utrustning på schemat.

– Det är mycket personal som har kommit tillbaka efter övningen. Det är troligen något vapenskåp eller liknande som står och larmar. Det är vanligt att folk glömmer bort koder till lokaler och vapenskåp, säger han. 

I lagen om vissa försvarsmaktsanställningar från 2012 regleras Försvarsmaktens möjlighet att anställa gruppbefäl, soldater och sjömän. Där framgår att anställningstiden får uppgå till högst tolv år. Det är därför inte upp till Försvarsmakten att fatta beslut om att häva begränsningen, utan det åligger riksdag och regering att förändra lagstiftningen i fråga.

Sarah Algstrand berättar att hon har haft många diskussioner med familj och vänner om anställningsformen för soldater den senaste tiden. 

– När man berättar för vänner och familj att man kommer behöva sluta nästa år, inte för att man vill utan för att lagen inte möjliggör en fortsatt anställning, då skrattar ju folk åt en och tror att man skämtar, säger hon och tillägger:

– Det är en annan sak om man jobbat som skyttesoldat i tolv år. Det klarar man kanske inte att fortsätta rent fysiskt. Men stabstjänst eller tjänsten som vi har är inte lika fysiskt tung. Där borde det vara en överenskommelse mellan arbetstagaren och arbetsgivaren, där man kan bestämma att man kan förlänga med exempelvis två år i taget.

Björn Håkansson håller med och säger att han givetvis gärna skulle vilja behålla kompetenta och utbildade soldater om han kunde det. 

– Vi ska vara glada att vi ens har anställda som vill vara GSS/K. Det är en allmän visstidsanställning, vilket är en väldigt otrygg anställningsform. Vill jag som chef ha kvar soldater och de vill vara kvar borde de kunna få vara det, säger han. 

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Det var Top Gun-drömmen som tog generalmajor Jonas Wikman till flygvapnet, men det var laget han fastnade för. Som flygvapenchef leder han idag försvarsgrenen genom en reformtid och ett förändrat säkerhetsläge – samtidigt som flygvapnet i år fyller 100 år. ”Det är ett tillfälle för oss att stanna upp och värdera vår historia och framtid”, säger han.

Josefine Owetz
Jonas Wikman
Jonas Wikman var ställföreträdande insatschef när Rysslands invasion av Ukraina inleddes 2022. ”Det var en period när Försvarsmakten gjorde skiftet till att bli ett aktivt försvar”, säger han.

Foto: Margareta Bloom Sandebäck

Solen skiner över Flygskolan i Linköping när den traditionsenliga vingexamen genomförs i slutet av september. Vid en ceremoni delar flygvapenchef generalmajor Jonas Wikman ut de gyllene utbildningstecknen till flygvapnets nya piloter.

– Vilken dag! En dag när solen skiner både ute och inne. Jag har starka minnen själv från examensceremonin och det här är en dag som många av oss minns, säger han i sitt tal, enligt en artikel på Försvarsmaktens webbplats.

Att ”få sina vingar” markerar övergången från elev till pilot inom flygvapnet. Jonas Wikmans egen examen ägde rum 1993 på Krigsflygskolan, F 5, i Ljungbyhed.

– Det var stort att få vingarna. Det markerade att man hade genomfört flygutbildning, fått flyga själv för första gången och blev examinerad som riktig pilot.

Första gången vi ses för den här intervjun är det en fredag i slutet av maj. Jonas Wikman sitter vid mötesbordet på sitt kontor på Flygstaben vid Uppsala garnison. I år firar flygvapnet 100 år, vilket uppmärksammas på många olika sätt under året. Flygvapnets jubileumsdag, med ceremonier, vaktparad genom Stockholm och en historiskt stor överflygning av huvudstaden, är ännu några veckor bort.

Det är ett tillfälle för oss att stanna upp och värdera vår historia och framtid. Jag är därför väldigt glad för att 100-årsfirandet sker nu.

Hur har arbetsveckan varit?

– Den har varit intensiv, innehållsrik och koncentrerad, som alla veckor är nu. 100-årsfirandet märks av hela tiden och det innebär såklart en extra arbetsuppgift för hela organisationen. Men det är samtidigt en väldigt bra tajming. Vi är mitt i en stor reform, med Nato, nya plattformar, ett nytt operativt koncept och nya operationer, säger han.

Han medger dock att han först såg jubileumsåret som ytterligare en uppgift i en redan fulltecknad kalender, men i stället har det blivit något helt annat.

– Det har blivit ett sätt att stärka oss. Det är ett tillfälle för oss att stanna upp och värdera vår historia och framtid. Jag är därför väldigt glad för att 100-årsfirandet sker nu.

Jonas Wikman har varit chef för flygvapnet sedan december 2022. I början av 2025 förlängdes hans förordnande till den 31 december i år. Nyligen kom beskedet att det förlängs ytterligare, till mars 2027.

Hur kom det sig att det blev en karriär i Försvarsmakten från början?

– Det är en bra fråga. Jag tror nog ingen riktigt kan svara på den frågan. Allas liv består väl av en rad tillfälligheter och möjligheter med dörrar som har öppnats och stängts, och där man har klivit in genom en dörr och inte genom en annan. Det är väl det tråkiga svaret.

Han är född 1972 i Härnösand och tillhör generationen där värnplikt var en naturlig del för alla unga män, förklarar han. Inledningsvis hade han inga tankar på en militär karriär, men under grundutbildningen ändrades det.

– Jag var som alla då en del av Top Gun-generationen, om man kan säga det utan att det låter alltför pajigt. Men när jag var ung fanns det inget häftigare än att bli stridspilot. Det skulle väl möjligen ha varit hockeyproffs då.

Filmen Top Gun har premiär 1986 och för Jonas, i likhet med många andra av hans jämnåriga, föds en dröm om att bli stridspilot. Men för de allra flesta mötte drömmarna om en karriär som pilot, med de karaktäristiska solglasögonen och häftiga flygmanövrar, den hårda verkligheten under de tuffa testerna.

– Jag hade på något vis självförtroende nog att söka till stridspilot under värnplikten. De flesta av oss som sökte då var helt säkra på att vi aldrig skulle komma in. Men vi sökte ändå, ifall att. Jag klarade testerna och sedan blev det som det blev. Jag kände mig hemma direkt.

Känslan av att komma hem hade han dock redan känt tidigare, innan han ens påbörjade sin värnplikt. Eftersom Jonas redan hade börjat drömma om en pilotkarriär ville han byta till flygvapnet och göra sin värnplikt på Jämtlands flygflottilj, F 4, på Frösön, i stället för i armén.

– Jag kommer fortfarande ihåg det där samtalet när jag ringde till rekryteringsofficeren på F 4. Jag kände mig välkomnad direkt när jag sa att jag hellre ville göra värnplikt i flygvapnet. ’Klart du vill, välkommen’, sa han. Jag fick en känsla av att han hade väntat på mitt samtal, och ända sedan dess har jag upplevt att vi är ett ’vi’. Jag älskar gruppen och laget, att få vara en del av helheten. Att det finns ett oss.

Jag förälskade mig i en högprestandamiljö där kärnan är ett lag som har en uppgift att lösa tillsammans och som varje dag tränar för att göra det.

Just att få tillhöra ett lag är något som Jonas Wikman återkommer till flera gånger. Även om det var pilotyrket och flygplanen som lockade inledningsvis, var det något annat som han verkligen fattade tycke för, berättar han när vi ses igen några veckor senare – den här gången under Almedalsveckan i Visby. Officerstidningen träffar honom en tidig morgon ombord på HMS Carlskrona, innan dagens hektiska seminarieschema drar igång. Han sitter uppe på däck och blickar ut över hamnen.

– Jag förälskade mig i en högprestandamiljö där kärnan är ett lag som har en uppgift att lösa tillsammans och som varje dag tränar för att göra det. Dagen börjar med att man diskuterar hur man ska bli bättre, sedan genomför man verksamhet och dagen slutar med att man diskuterar vad man har åstadkommit, säger han och tillägger:

– Det är väl väldigt likt vilken lagsport som helst: man ritar på whiteboardtavlan, byter om tillsammans, går ut och löser en uppgift, och funderar sedan efteråt på hur man kan bli bättre.

Jonas Wikman

”Mitt dunderrecept är träning. Det är den stora resetknappen för mig. Jag blir stark och pigg av det”, säger Jonas Wikman om hur han kopplar bort jobbet på fritiden. Oftast blir det tyngdlyftning och löpning.

Foto: Margareta Bloom Sandebäck

Jonas Wikman

”Embrace the Chaos” har blivit ett uttryck som Jonas Wikman ofta använder.

Foto: Margareta Bloom Sandebäck

Som nybakad pilot flög han attackversionen av skolflygplan 60 vid Skånska flygflottiljen, F 10, i Ängelholm. Efter några år blev han flyglärare och arbetade som det något år. När det sedan var dags att välja flygsystem valde han Draken. Han berättar att det var ett enkelt beslut.

– Det var sista chansen att få flyga detta fantastiska flygplan. Det var på något vis den sista generationen där flygningen och aerodynamiken avgjorde striden. Själva spakandet var det svåra och det som man skulle bli bra på.

Han beskriver Draken som ”old school” och svårflugen, ett flygplan där pilotens skicklighet gjorde stor skillnad. Med Gripen kom en annan sorts strid, där systemhanteringen och samverkan med andra står i centrum.

– Jag säger inte att det ena var bättre än det andra. Men det är häftigt att ha fått uppleva båda generationerna, både spakandet och systemgenerationen.

Han flög Draken så länge flygplanet var i tjänst i flygvapnet och därefter väntade omskolningen till Gripen. Men turordningen att påbörja utbildningen gick efter ålder, och som en av de yngsta i divisionen på F 10 fick han vänta några år. Under väntetiden började han arbeta med flygfysiologi och flygmedicin.

– Människan i flygsystemet kan man säga. Jag var redan då intresserad av hur människan fungerar under extrema belastningar. Höga höjder, överlevnad i vatten och vinter, g-krafter och den typen av frågor.

Tidpunkten var också avgörande. Jas 39 Gripen skulle klara belastningar på upp till nio gånger jordens dragningskraft, samtidigt som flera haverier i USA hade orsakats av att piloter förlorat medvetandet på grund av g-krafterna.

– Frågan var väldigt het. Det var då som utvecklingen av vår utrustning skedde, för att faktiskt klara de höga krafter som vi klarar idag. Jag engagerade mig mycket i hur vi skulle få människorna att fungera under de extrema belastningar som flygning är.

Han arbetade med utbildningsverksamhet för besättningar, blev chef för utbildningsenheten och sedan, som major, chef för Flygmedicincentrum. Genom flygmedicinen tog Jonas Wikmans chefskarriär en annan riktning än den vanliga.

– Normalt går man från pilot till gruppchef, divisionschef, flygchef, flottiljchef och så vidare. Jag gjorde inte det. Jag lämnade egentligen inte flygvapnet, men gick efter flygmedicin till Flygstaben och sedan vidare till Försvarets materielverk.

Omvägen visade sig bli en tillgång för den fortsatta karriären, konstaterar han.

– Jag fick ta del av Försvarsmaktens centrala verksamhet väldigt tidigt i karriären. Det har hjälpt mig att förstå helheten, och det är en stor del till varför jag har kunnat jobba på många högre befattningar.

Innan Jonas Wikman blev flygvapenchef kom han närmast från befattningen som ställföreträdande insatschef. Han arbetade på Insatsstaben under den svenska evakueringen från Afghanistan och när Rysslands storskaliga invasion av Ukraina inleddes.

– Jag var ställföreträdande chef där när vi ledde de operationer som vi genomförde före och efter invasionen. Det var en period när Försvarsmakten gjorde skiftet till att bli ett aktivt försvar.

Karriären har innehållit försvarsmaktsplanering, materielanskaffning och flygutprovning på Försvarets materielverk. Han var också den första svenska flygvapenofficeren att ha befattningen som senior rådgivare till det afghanska flygvapnet.

– Jag var ensam svensk där, inbäddad i en amerikansk enhet som hade till uppgift att bygga ett nytt flygvapen. Det gav mig kunskap om den internationella miljön och erfarenhet av att förstå, beskriva och ge råd om hur man från grunden bygger ett väl fungerande flygvapen.

Vilka har varit karriärens höjdpunkter?

– Jag tror att jag har börjat och slutar på mina absoluta favoritbefattningar i Försvarsmakten. Pilottiden var fantastisk, att som ung pilot få ägna sig åt hantverket i en division och i ett lag. Och nu har jag det bästa jobbet jag har haft och kommer att ha.

Att tacka ja till uppdraget som flygvapenchef när dåvarande ÖB Micael Bydén ringde var självklart, men han berättar att det var svårt att greppa vad befattningen innebar innan han var på plats.

– Det är lite för stort för en flygvapenofficer att förstå innan man är där. Flygvapnet betyder så mycket i så många perspektiv. Det var svårt att föreställa sig att man skulle vara ledare eller chef för hela flygvapnet. Sedan blir det alltmer konkret när man börjar jobba, och då känns det helt naturligt.

Hur har åren som flygvapenchef varit?

– De har varit allt. Roliga, intensiva, pressande, svåra.

Rollen som flygvapenchef upplever han inte som ensam, men däremot som utsatt.

– Jag känner ett väldigt stort ansvar, med all rätt, för jag har en stor påverkan på flygvapnet. Både att föra det vidare mot en ljusare framtid och att möta det som befolkningen, mina chefer och politiken förväntar sig. Trycket är stort, säger han och fortsätter:

– Men jag företräder en organisation, och jag gör det med känslan av att vara en del av en organisation där vi tillsammans tar ansvar för uppgiften. Det låter klyschigt, men jag känner mig nästan som motsatsen till ensam.

Jag känner ett väldigt stort ansvar, med all rätt, för jag har en stor påverkan på flygvapnet. […] Trycket är stort.

Hur han vill bli ihågkommen som flygvapenchef vill Jonas Wikman ännu inte tänka på. Han är fortfarande mitt i uppdraget, betonar han. Men han vet åtminstone vad han vill ha åstadkommit när han lämnar över befälet för flygvapnet.

– Under min tid förändrades omvärlden och det säkerhetspolitiska läget. Jag vill ha lyckats frigöra den potential och kraft som finns i Försvarsmakten och flygvapnet, så att vi har kunnat anta den utmaningen. Att vi angrep den med rätt prioriteringar i en otroligt dynamisk och pressad situation.

Det som drev honom som ung officer var att bli bra tillsammans med sina kamrater. Den drivkraften finns kvar, men laget har blivit större, konstaterar han.

– Nu är laget flygvapnet, Försvarsmakten, landet och i större omfattning Nato. Många av mina stridsparskamrater sitter i andra Natoländer. Men det inspirerande är fortfarande att tillsammans lösa en svår uppgift, en av de viktigaste uppgifterna som finns. Det är svårt att hitta en starkare motor.

260101_petblo05_jubileumsdagen108

Under året har företrädare för flygvapnet besökt nuvarande och nedlagda flygflottiljer och genomfört krans- nedläggning vid ett 30-tal platser, för att hedra dem som tjänstgjort under flygvapnets första 100 år. ”Det är en omfattande men väldigt fin minnesresa genom vår historia”, säger Jonas Wikman.

Foto: Petra Blomqvist/Försvarsmakten

Fakta

JONAS WIKMAN

Ålder: 54 år.

Familj: Hustru Katarina och tre (utflugna) barn.

Bor: Stockholmsområdet.

Intressen: Träning, friluftsliv, familj och Formel 1.

Läser just nu: Allehanda läsunderlag och boken ”ZOV: en avhoppad rysk soldat om Putins krig mot Ukraina”.

Lyssnar på just nu: DJ X (Spotifys personliga AI-DJ) och Flygvapenpodden.

Karriär i urval:
1993: Pilotexamen vid F 5.

1996–2000: Stridspilot vid F 10.

2005–2006: Chef för Flygmedicin- centrum.

2012–2014: Chef för Test och Evaluering Luft, FMV.

2016–2017: Rådgivare flyg vid Nato Resolute Support, Afghanistan.

2017–2021: Chef för resursproduktionsenheten vid Produktionsledningen.

2021–2022: Ställföreträdande insatschef vid Operationsledningen.

Ur arkivet: