Senast publicerat
Senast publicerat:

GSS/K tvingas sluta på grund av tidsbegränsning

På Insats- och bevakningsavdelningen vid Skövde garnison kommer hälften av soldaterna att lämna Försvarsmakten de kommande två åren. Anledningen är att de uppnår tolv års anställningstid, vilket är taket för en tidsbegränsad anställning som gruppbefäl, soldat eller sjöman (GSS/K) i myndigheten. Bland personalen i Skövde är frustrationen stor.

Josefine Owetz
Tobias Andersson

– Legitimation, tack.

Insatssoldaten Simon Ingemarsson står i vakten på Skövde garnison. Efter att ha kontrollerat ID-handlingar och besöksanmälan släpper han in oss genom grindarna in till Skaraborgs regemente.  

Som soldat vid Insats- och bevakningsavdelningen ingår han i en grupp som löser ut insatser och bevakning gentemot garnisonens skyddsobjekt.  Utöver att genomföra inpasseringskontroller och sköta den löpande administrationen av besökshanterings- och passagesystemen består de huvudsakliga arbetsuppgifterna av att bemanna bevakningscentralen och hantera den tekniska övervakningen på garnisonen.

Simon Ingemarsson är en av drygt 40 anställda soldater vid avdelningen. Den består av fyra olika arbetslag om tolv personer, varav tio är soldater och två är officerare. Soldaterna är anställda enligt Försvarsmaktens avtal för anställning av gruppbefäl, soldater och sjömän, GSS/K. Det innebär en tidsbegränsad anställning upp till åtta år med möjlighet till förlängning i fyra år.

– Hälften av oss kommer att sluta de kommande två åren. När det uppdagades i personallistorna att nästan alla skulle behöva lämna 2024 insåg cheferna att det inte skulle funka. Under en längre period har de därför jobbat aktivt med att hantera och planera för detta, säger Simon Ingemarsson.  

Åtgärderna som cheferna vidtagit handlar konkret om utfasning av personal enligt ett schema för att försöka möjliggöra en överlappande personalrotation för att det inte ska bli kunskapsglapp på avdelningen. I praktiken innebär detta att alla soldater inte kommer ges möjlighet att arbeta kvar de tolv åren ut, även om de skulle vilja det. 

– Om alla skulle sluta samtidigt skulle inte verksamheten kunna gå runt. Vi har därför fått veta att alla inte kommer att få jobba full tid. Det finns en plan för när folk ska sluta de kommande åren så att man hinner rekrytera ny personal, säger larmoperatören Sarah Algstrand, som har arbetat på avdelningen sedan 2011. 

Liknande läsning:

Som larmoperatör är hon den som hanterar informationsflödet som kommer in till Insats- och bevakningsavdelningen. 

– Jag övervakar övningskameror, skickat ut insatsstyrkan på larm och har hand om alla nationella- och internationella besök på garnisonen.

Om alla skulle sluta samtidigt skulle inte verksamheten kunna gå runt.

Sarah Algstrand, larmoperatör

Fanjunkare Björn Håkansson är chef för ett av arbetslagen. Han berättar att i planeringen för att fasa ut personalen har de tittat på utbildning och kompetens hos soldaterna. De med mest erfarenhet, och som kan användas som instruktörer eller insatschefer, är de som kommer att få stanna kvar längst. 

– Jag kommer under året att behöva förlora kompetent personal som jag gärna hade sett varit kvar och utbildat de nya soldaterna, säger han och fortsätter:

– Vi får lösa ut det så klart. Vi har försökt att få utfasningen utspridd, det har gjort att jag förlorade en duglig soldat nyss. Han hade kunnat jobba längre, men insåg att han ändå behövde sluta snart och valde därför att lämna Försvarsmakten i förtid i stället. 

Hur går rekryteringen till avdelningen? 

– Det är till och från. Om det hade varit en gigantisk kö av soldater som ville hit, då hade jag förstått tanken med att man vill ha och möjliggöra för en ruljangs av personal. Men så ser det inte ut, säger Björn Håkansson.

En som snart lämnar sin anställning som kontinuerligt tjänstgörande soldat är Christian Eskelinen. Han är gruppchef och har arbetat på Insats- och bevakningsavdelningen sedan 2014.  

– Jag gjorde lumpen på P 4 och efter värnplikten åkte jag på en mission till Liberia. Därefter blev det två insatskompanier med en vända till Afghanistan. Efter det så blev jag kvar som GSS och efter ett par år sökte jag till vakten.

Han har nyligen fått klartecken att han får arbeta kvar på en så kallad BFA i ytterligare ett år. BFA står för befälsförstärkningsavtal och används för att tillgodose tillfälligt behov av militär personal i grundorganisationen på annat sätt än genom kommendering eller placering av yrkesofficer.

– Det är en annan anställningsform, men jag kommer fortsätta ha samma arbetsuppgifter som i dag. Jag är soldat men löser befälsuppgifter. Avtalet är på ett år i stöten och kan max vara två år. Det har tidigare ofta använts för värnpliktiga som kunde stanna kvar som BFA i väntan för att komma in på officersutbildningen, säger Christian Eskelinen.

Simon Ingemarsson har arbetat i Skövde sedan 2016. Efter värnplikt på Skaraborgs regemente 2009 blev han anställd som soldat på Livkompaniet vid Livgardet. Där arbetade han i fem år med statsceremoniell tjänst innan han sökte jobbet som insatssoldat på Skövde garnison. Hans avtal går ut i mars nästa år.

– Då har jag gjort mina tolv år. Jag har redan börjat söka andra civila jobb för att inte behöva stå utan jobb då, säger han. 

Soldaterna och Björn Håkansson poängterar vikten av att ha erfaren personal som insatssoldater. I regel vill Insats- och bevakningsavdelningen anställa soldater som har några års erfarenhet i Försvarsmakten. Det finns i dag inte några planer på att ta in värnpliktiga rekryter för vakttjänst istället för anställda soldater, berättar de. 

– Vi jobbar med säkerhet och ordningstjänst. Förmanskapet är viktigt som militärpolis. Vi vill på Insats och bevakning helst inte ta soldater direkt från värnplikten, utan vi vill ha soldater med några års erfarenhet och mognad, säger Björn Håkansson. 

De menar också att det är viktigt ur säkerhetssynpunkt att det är låg personalrotation på avdelningen. Detta eftersom personalen har kunskap om de skyddsvärda delarna av garnisonens verksamhet. 

– Det är mycket säkerhetsklassad information som passerar oss. Vi får veta saker kring objekt, rutiner och personal, därför är det dåligt med för mycket personalrotation. Det är viktigt med erfarenhet och kunskap för att man ska kunna hantera olika händelser och uppkomna situationer, säger Simon Ingemarsson. 

Här har vi personal som vill jobba kvar, men som inte får eller kan det. Det är inte rimligt.

Simon Ingemarsson, insatssoldat

Något som återkommer i samtalet med soldaterna är frustrationen de känner över att behöva lämna Försvarsmakten i fasen av tillväxt som myndigheten är inne i just nu. 

– Nu pratar Försvarsmakten om att behålla personal, att säkra sin personalförsörjning och öka sina volymer. Här har vi personal som vill jobba kvar, men som inte får eller kan det. Det är inte rimligt. Särskilt med hänsyn till nuvarande säkerhetsläge tycker vi att det är orimligt att Försvarsmakten accepterar att förlora erfarna och motiverade soldater, säger Simon Ingemarsson och fortsätter:

– Försvarsmakten verkar väldigt ointresserade att ta tillvara på kunskapen och kompetensen som finns hos oss anställda soldater som har jobbat i många år. Vi har erfarna soldater, som har varit på flera internationella insatser och med mångårig erfarenhet, som nu lämnar myndigheten, säger Simon Ingemarsson. 

Sarah Algstrand delar frustrationen:

– Vi känner alla att det vi gör har effekt, och betydelse för verksamheten, och vi förlorar en viktig resurs i varje enskild individ som avlutar sin anställning som en följd av begränsningen i anställningsavtalet. 

På Skaraborgs regemente är det vid Insats- och bevakningsavdelningen som huvuddelen av de GSS/K som har en anställningstid som närmar sig tolv år finns. Majoriteten av förbandets övriga soldater stannar inte lika många år. Hur kommer det sig?

– Jag trivs bra på garnisonen. Efter så här många år har man också fått mycket kunskap. Sedan har vi bra arbetstider vilket gör att jag kan bo på en annan ort. Jag bor i Göteborg och har fått förfrågningar från Göteborgs garnison som jag har tackat nej till, för jag trivs väldigt bra här i Skövde, säger Sarah Algstrand.

Jag vill inte plugga och komma tillbaka till en ovisshet om var jag kommer arbeta eller hamna.

Sarah Algstrand, larmoperatör

Vakten är bemannad dygnet runt under årets alla dagar. Arbetet innebär ett rullande arbetsschema med tjänstgöring på dagar, nätter och helger samt jour med övernattning. 

– Det är ett flexibelt arbete med bra arbetstider. Vi jobbar längre dagar när vi jobbar och har längre ledighet, vilket gör att man kan bo på annan ort. Som gruppchef har jag gått flera utbildningar och jag har dialog med närmaste chef om vad som behöver göras och utbildas på, samtidigt som man är soldat. Jag trivs i befattningen och med arbetsuppgifterna, säger Christian Eskelinen. 

Simon Ingemarsson nickar instämmande. 

– Jag känner att jag gör nytta. Det är bra kollegor och det känns meningsfullt. Det är ett väldigt socialt arbete. Vi har också en bra arbetsbelastning.  Jag har ofta fått frågan varför jag inte vill läsa till officer. Jag känner många officerare som trivs med sitt jobb, men som har en väldigt hög arbetsbelastning.

Få av soldaterna på Insats- och bevakningsavdelningen har de senaste åren sökt sig vidare till officersutbildningar. Det rör sig om ett par stycken, berättar Björn Håkansson. 

– Jag var 22 år när jag sökte till specialistofficersutbildningen. Jag kunde bo i Boden några år. Det är en annan sak nu när man har soldater som har bildat familj och skaffat hus, då vill man vill veta mer hur och var man ska jobba efter utbildningen, säger han.  

Både Algstrand och Ingemarsson har genom åren funderat på officersyrket, men för Sarah Algstrand har det egentligen aldrig varit aktuellt.

– Jag trivs bra där jag i dag. Jag vill inte plugga och komma tillbaka till en ovisshet om var jag kommer arbeta eller hamna, säger hon. 

Simon Ingemarsson har i perioder övervägt officersyrket desto mer, men har ändå landat i att han hellre har velat kvarstanna som soldat.

– Jag har definitivt funderat på att bli officer, men om man ska bli det tycker jag att man ska man brinna för det och verkligen vilja det. Jag har aldrig riktigt känt att det har lockat så mycket. 

Det plingar till i vaktchef Björn Håkanssons telefon. Ett larm, förklarar han. Det råder full aktivitet innanför grindarna på Skaraborgs regemente denna dag. Övningen Våreld 22 har nyligen avslutats och nu står vård av materiel och personlig utrustning på schemat.

– Det är mycket personal som har kommit tillbaka efter övningen. Det är troligen något vapenskåp eller liknande som står och larmar. Det är vanligt att folk glömmer bort koder till lokaler och vapenskåp, säger han. 

I lagen om vissa försvarsmaktsanställningar från 2012 regleras Försvarsmaktens möjlighet att anställa gruppbefäl, soldater och sjömän. Där framgår att anställningstiden får uppgå till högst tolv år. Det är därför inte upp till Försvarsmakten att fatta beslut om att häva begränsningen, utan det åligger riksdag och regering att förändra lagstiftningen i fråga.

Sarah Algstrand berättar att hon har haft många diskussioner med familj och vänner om anställningsformen för soldater den senaste tiden. 

– När man berättar för vänner och familj att man kommer behöva sluta nästa år, inte för att man vill utan för att lagen inte möjliggör en fortsatt anställning, då skrattar ju folk åt en och tror att man skämtar, säger hon och tillägger:

– Det är en annan sak om man jobbat som skyttesoldat i tolv år. Det klarar man kanske inte att fortsätta rent fysiskt. Men stabstjänst eller tjänsten som vi har är inte lika fysiskt tung. Där borde det vara en överenskommelse mellan arbetstagaren och arbetsgivaren, där man kan bestämma att man kan förlänga med exempelvis två år i taget.

Björn Håkansson håller med och säger att han givetvis gärna skulle vilja behålla kompetenta och utbildade soldater om han kunde det. 

– Vi ska vara glada att vi ens har anställda som vill vara GSS/K. Det är en allmän visstidsanställning, vilket är en väldigt otrygg anställningsform. Vill jag som chef ha kvar soldater och de vill vara kvar borde de kunna få vara det, säger han. 

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Varannan anställd i Försvarsmakten har upplevt tystnadskultur och ju högre upp i organisationen man kommer desto mer utbrett är det. Arbetsställen som präglas av den här typen av problem riskerar att tappa i förtroende och bli mindre effektiva än andra. Det visar forskning om tystnadskultur och destruktivt ledarskap som publicerats de senaste åren.

Linda Sundgren
Tystnadskultur
På arbetsplatser med tystnadskultur riskerar den som för fram kritik att hamna i social och karriärmässig karantän.

Foto: Björn Öberg

Den här artikeln är en del av en serie artiklar om tystnadskultur i Försvarsmakten.

Hälften av Försvarsmaktens anställda har någon gång upplevt tystnadskultur under sin tjänstgöring. Det visar en forskningsrapport från Försvarshögskolan. Att åtgärda problemen kan vara både svårt och tids­­krävande, men nu pågår ett arbete vid Försvarsstabens HR-avdelning med att ta fram ett analysverktyg för att upptäcka den här typen av destruktivt ledarskap ute på förbanden.

I december publicerade Officerstidningen en artikel som beskrev problem med tystnadskultur vid Försvarsmaktens underrättelse- och säkerhetscentrum, FM undsäkC. Chefer anklagades för att hålla varandra om ryggen och medarbetare vågade inte lyfta kritik av rädsla för repressalier. Efter den publiceringen hörde personal från andra förband av sig och berättade om liknande problem hos dem. Däribland ett skyddsombud som efter att ha lyft allvarliga arbetsmiljöproblem blivit motarbetad, förflyttad och nekats befattningar som han varit kvalificerad för med oklar motivering.

”Jag och flera kollegor har försökt att lyfta arbetsmiljöproblem, men vi har mötts av en ovilja att agera och i vissa fall av direkta repressalier. Jag upplever att det finns en stark kultur av mörkläggning, intern korruption och att personal som försöker följa arbetsmiljöregler motarbetas”, skriver han till Officerstidningen.

En yrkesofficer berättar hur nära relationer mellan vissa medarbetare och chefer på hans förband påverkar beslut och arbetsmiljö på ett negativt sätt. Den som för fram kritik riskerar försämrade karriärmöjligheter och att skällas ut offentligt.

– Cheferna tar inte sitt ansvar som arbetsgivare och de gömmer sig bakom kommandostyrning och order. Jag kämpar med näbbar och klor för att få åka på uppdrag till andra ställen. Det är jätteskönt att komma bort härifrån, säger han.

Jag kämpar med näbbar och klor för att få åka på uppdrag till andra ställen. Det är jätteskönt att komma bort härifrån.

Under senare år har det forskats allt mer inom området tystnadskultur. I början av året publicerades en vetenskaplig artikel i Scandinavian Journal of Psychology, baserad på en studie om destruktivt ledarskap i den svenska försvarsmakten. Enligt studien har runt hälften av de drygt 850 försvarsmaktsanställda som deltog i undersökningen någon gång upplevt inslag av tystnadskultur, antingen på sitt nuvarande förband eller hos en tidigare organisationsenhet. Studien leddes av Maria Fors Brandebo vid Institutionen för ledarskap och ledning på Försvarshögskolan. Hon forskar och undervisar om destruktivt ledarskap och tystnadskultur i Försvarsmakten sedan ett 20-tal år.

– Tystnadskultur är ganska vanligt i Försvarsmakten och när jag presenterarar vår forskning för officerare är det fler som säger att de känner igen sig än de som inte gör det. Ibland blir jag förvånad över deras öppenhet i de här frågorna. Många gånger konstaterar de bara att ’så här är det’, säger Maria Fors Brandebo. 

Maria Fors Brandebo, Försvashögskolan

Maria Fors Brandebo

Försvarshögskolan

Forskning visar att det finns skillnader i tystnadskulturens utbredning inom olika yrkes- och åldersgrupper i Försvarsmakten. Bland annat är yngre militärer längre ner i organisationen och civila medarbetare mer benägna att säga ifrån än yrkesofficerare som kommit längre i karriären.

– Ju högre upp i hierarkin man kommer desto vanligare tycks det vara med tystnadskultur. Sannolikt beror det på att individer på lägre nivå har mindre att förlora än de högre upp. Att riskera att behöva lämna uniformen efter många år i yrket kan vara ett enormt steg jämfört med en yngre medarbetare eller civilanställd som byter jobb, säger Maria Fors Brandebo. 

Myndigheten för arbetsmiljökunskap (Mynak), sedan årsskiftet en del av Arbetsmiljöverket, publicerade i höstas forskningsstudien Tystnadskultur på arbetsplatser. Av de cirka 7 000 personer från olika branscher och sektorer som deltog i studien, hade 26 procent upplevt tystnadskultur.

– Vi såg att tystnadskultur är något vanligare i offentlig sektor än i det privata näringslivet, säger Lotta Dellve, professor i arbetsvetenskap vid Göteborgs universitet som var forskningsledare för studien från Mynak och fortsätter: 

– Ibland är den som utövar tystnadskultur väldigt medveten om sitt agerande medan det i andra fall handlar om att man gör på ett visst sätt därför att man ’alltid har gjort så’.

Vi såg att militära medarbetare oftare bet ihop. De tänkte att antingen kommer jag att byta befattning snart eller också gör chefen det, då är det inte värt att ta striden.

Arbetsplatser med tystnadskultur präglas av tre samspelande faktorer, enligt Mynaks rapport: tystnad (rädsla eller ovilja att säga ifrån), censur (att tysta varandra) och dövhet (en ledning som inte lyssnar och som förnekar problem). Skälen till att individer skapar tystnadskultur varierar. Medarbetares tystnad kan bero på en rädsla för repressalier eller på att det upplevs som meningslöst att säga ifrån. Den som censurerar andra kan göra det för att exempelvis gynna den egna karriären medan nonchalans mot kritik kan bero på att chefer vill slippa omhänderta besvärliga frågor eller vill undvika att framstå i dålig dager uppåt i organisationen.

– Vanligast är att man upplever dövhet i organisationen, hela 42 procent uppgav det. 30 procent hade upplevt tystnad och 24 procent censur. Till viss del skiljer sig resultaten åt mellan män och kvinnor. Vi ser att män oftare censurerar varandra medan kvinnor oftare upplever organisatorisk dövhet, säger Lotta Dellve.

Lotta Dellve

Lotta Dellve

Professor i arbetsvetenskap vid Göteborgs universitet

Medarbetare som inte vill anpassa sig till tystnadskulturen riskerar att bli motarbetade och utsatta på olika sätt. Det kan handla om social utfrysning, att bli förfördelad i fråga om exempelvis kurser och utbildningar eller en utebliven befordran. 

 – Den som inte anpassar sig riskerar att pekas ut som sårbar och svag, framför allt på mansdominerade arbetsplatser. Du kan också hamna utanför gemenskapen. På chefsnivå kan vi se att linjechefer som går mot normen i organisationen visserligen har en starkare röst att använda uppåt, men även de riskerar att bli utfrysta. De håller sig därför ängsligt undan och filtrerar kommunikationen uppåt, säger Lotta Dellve.   

Maria Fors Brandebo ser liknande mönster av konsekvenser för dem som går emot tystnadskutlur i Försvarsmakten. Medarbetare som ifrågasätter missförhållanden eller lyfter problem kan hållas tillbaka på olika sätt.

– Chefer kan genom sitt agerande skapa en oro och rädsla för repressalier som gör att medarbetarna slutar att säga ifrån och försöka påverka. I vår senaste studie såg vi också att den som inte fick gehör hos närmaste chef och därför valde att gå till högre chef, kunde få höra att man inte ska skvallra på chefen, säger Maria Fors Brandebo.

Hon berättar att den studien också visade tydliga skillnader mellan hur civila och militära medarbetare agerar.

– Vi såg att militära medarbetare oftare bet ihop. De tänkte att antingen kommer jag att byta befattning snart eller också gör chefen det, då är det inte värt att ta striden. De vill inte vara besvärliga och riskera att hamna i frysfacket. Militärer är ofta otroligt tåliga och står ut med mycket, säger hon och fortsätter.

– Civila medarbetare som upplevde problem gick oftare till sin närmaste chef, till högre chef eller till HR, men då kunde de få höra att de inte passade in i organisationen. De visste inte det militärer vet, att man inte ska säga ifrån eller göra något som kan få chefen att framstå i dålig dager. När vi frågade de här individerna vilket råd de skulle ge till andra i samma situation, sa de att ’säg ingenting och gör ingenting. Det blir bara värre då ’.  

Tystnadskultur

Illustration: Björn Öberg

Maria Fors Brandebo menar att det finns flera parametrar i det militära systemet som bidrar till att skapa en grogrund för tystnadskultur. Bland annat pekar hon på hierarkier och befordringssystem.

– Karriärsystemet gör att du är beroende av positiva omdömen och goda vitsord från högre chefer för att komma vidare. Alltså är det inte bara dina faktiska meriter som avgör om du blir befordrad eller får relevanta befattningar utan också din relation till chefer. Det skapar en rädsla för att gå i klinch med andra. Längre fram är i karriären är det kanske den individen som sitter i en nomineringsnämnd när du ska ansöka om att bli befordrad, säger hon.

Även det sätt på vilket Försvarsmakten leds kan påverka öppenhet och vilja att yttra sig.

– Organisationer som kännetecknas av att man ska följa order och där det är viktigt med lydnad, löper större risk än andra att drabbas av tystnadskultur. I den typen av organisationer är det svårare att samtidigt uppmuntra individer att säga ifrån och påtala fel, brister och misstag. Det kan vara en svår balansgång, säger Maria Fors Brandebo.

En metod som chefer ibland använder för att bemöta kritik om tystnadskultur är att hävda att det endast handlar om ett fåtal missnöjda individer, snarare än en utbredd kultur. Men den typen av respons är något man som chef bör vara försiktig med, menar Maria Fors Brandebo.

– Då skickar man en tydlig signal ut i organisationen att den typen av kritik inte bör lyftas, och då ska det väldigt mycket till om någon annan vågar säga ifrån. Jag brukar säga till chefer som tycker att de har gnälliga medarbetare att de ska vara glada för det. Det visar att det finns tillräckligt mycket tillit för att det ska uppfattas som meningsfullt att lyfta problem. Det är när man inte får höra något som man ska börja bli orolig.

Tystnadskultur kan påverka en arbetsplats på olika sätt. Det kan skada tilliten och förtroendet mellan individer och chefer och hämma motivation, handlingskraft och produktivitet. Det kan också leda till ohälsa med sjukskrivningar som följd och problem med personalförsörjningen.

– Om man inte vågar prata om sådant som är fel eller om det uppfattas som meningslöst för att man ändå inte får gehör, kommer det att påverka organisationens utveckling. Problem försvinner inte bara för att man inte pratar om dem. På arbetsplatser med tystnadskultur brukar folk heller inte trivas särskilt bra och det kan påverka möjligheten att behålla och rekrytera personal, säger Maria Fors Brandebo.

Många gånger finns det vissa chefer som är symbol för tystnadskulturen och som det saknas tillit för. Då måste man våga byta ut de cheferna för att nå resultat, även om jag vet att det är en ’unpopular opinion’.

Att omvända en arbetsplats där tystnadskultur råder och skapa en sund arbetsmiljö, kräver omfattande insatser, menar forskarna. Det kan handla om personalförändringar, införande av rutiner och nya sätt att förhålla sig till varandra. Maria Fors Brandebo säger att det i grunden handlar om att bygga tillit och förtroende.

– Man behöver jobba med tilliten och många gånger finns det vissa chefer som är symbol för tystnadskulturen och som det saknas tillit för. Då måste man våga byta ut de cheferna för att nå resultat, även om jag vet att det är en ’unpopular opinion’.

Att byta ut chefer är inte den enda åtgärd som krävs. Det måste även till andra insatser.

– Det handlar sällan bara om enstaka chefer utan också om hur individer runt de här cheferna agerat. Du kan ha vänt dig till chefer högre upp i organisationen och till kollegor som du tappat tilliten till. Att återskapa tillit tar väldigt lång tid och det kommer inte att gå från en dag till en annan. Det kanske inte ens räcker med ett år ett två. Man måste tänka långsiktigt, säger Maria Fors Brandebo.

Även Lotta Dellve menar att de chefer som bidragit till att skapa tystnadskultur inte kan vara dem som ska lösa problemet.

–Man behöver ta tag i de chefer som sprider en toxisk känsla på alla nivåer, även de allra högsta nivåerna. Det kan också finnas problem med chefsrekryteringen som man behöver fundera över. Många av de tuffa chefer som står ut länge skapar många problem under sig, säger hon.

Enligt Lotta Dellve behöver man skapa arenor där medarbetare och chefer kan kommunicera med varandra på ett bra sätt. Det kan handla om exempelvis veckomöten och regelbundna arbetsplatsträffar.

– Det handlar om att skapa trygghet för en tillitsfull kommunikation med trygga grupper, trygga chefer och ett tryggt och säkert klimat där kritik tas på allvar. Det är grunden för att kunna lösa problemen, säger hon. 

Men enligt Lotta Dellve behöver även de chefer som varit en del tystnadskulturen, bli lyssnade på.

– De har kanske blivit dysfunktionella i det här avseendet därför att de har varit i en kultur väldigt länge där de lärt sig att det är bästa sättet att agera på. Det är så de har överlevt. Men för att kunna åtgärda problemen behöver man definitivt ta in någon utifrån eller från högre upp i organisationen som tar över ansvaret under en period. Det är de organisationer som gjort på det sättet som har lyckats bäst, säger hon.

Fakta

Tecken som pekar på ­tystnadskultur

  • En underförstådd gemensam uppfattning att tystnad är den lämpliga reaktionen på ­kritiska frågor.
  • Att det finns en rädsla för repressalier om man lyfter problem.
  • Att det finns en uppfattning att det är meningslöst att lyfta problem eftersom chefer/ledning ändå inte lyssnar.
  • Att medarbetare som vill lyfta kritiska frågor tystas av kollegor.
  • Att kritik som förs fram under arbetsplats­träffar och andra möten inte dokumenteras, hanteras och följs upp på ett korrekt sätt.


Källa: Forskningsrapporterna Tystnadskultur på arbetsplatser och Den destruktiva loopen

 

Åtgärder för att lösa problemen

Lotta Dellve och Maria Fors Brandebo om åtgärder för att lösa problem med tystnadskultur:

  • Byt ut de chefer som sprider en toxisk stämning och som har bidragit till att skapa tystnadskultur. Dessa chefer saknar tillit och förtroende hos medarbetarna och kan inte vara med och lösa de problemen som de själva varit med att skapa.
  • Ta hjälp av en utomstående resurs eller chefer högre upp i organisationen under en övergångsperiod.
  • Skapa arenor för kommunikation som veckomöten, arbetsplatsträffar och skyddskommittémöten. Ta kritik på ­allvar och var noga med att dokumentera, åtgärda och återkoppla till med­arbetarna.
  • Skapa rutiner för att omhänderta situationer där medarbetare inte får gehör hos cheferna i ­linjen. Som att inrätta en visselblåsarfunktion och informera om hur den fungerar.
  • Räkna med att det kommer ta tid att återskapa tillit och förtroende i organisationen, ibland ett år eller mer.
Ur arkivet: