Senast publicerat

Senast publicerat:

”Fördröjningsstrid i förvaltningen”

Andreas Braw, kompanichef i Försvarsmakten

2024-05-27

Detta är en krönika. Åsikterna är skribentens egna.

Jag har under en längre tid funderat över varför mitt arbete är så krångligt. Allting, även rutinärenden, tar en ohygglig tid. Jag upplever det som att varje beslut jag fattar, varje åtgärd jag vidtar, varje behov som jag påtalar i min tjänst som kompanichef möts av motstånd. Det är inte ett medvetet motstånd, ofta är alla överens om vad som behöver göras. Och ändå så finns motståndet där.

Det är en enorm energitjuv. Det är som att köra bil utan att kunna lossa på handbromsen. I stort sett allting som avviker från status quo möts av motstånd. Ibland möter jag motstånd när jag försöker göra något så enkelt som att betala ut lön för utfört arbete.

Jag möter motstånd och strul när jag försöker anställa arbetstagare på vakanta befattningar. Vill jag skaffa en cykel för ärenden inom regementet så blir det motstånd. Vill jag samöva med ett annat förband så blir det motstånd. Allt ska motiveras, beredas, vridas och vändas på, besvära redan överbelastade kollegor på bataljons- och regementsstab.

För att köpa en cykel till kompaniet så skulle jag behöva vända mig till en central funktion i Försvarsmakten genom att skapa en kundvagn i Prio, en mystisk och invecklad process som jag ännu inte behärskar trots mina högskolepoäng och tio års tjänstgöring som officer.

För att köpa en cykel till kompaniet så skulle jag behöva vända mig till en central funktion i Försvarsmakten genom att skapa en kundvagn i Prio, en mystisk och invecklad process som jag ännu inte behärskar.

Jag arbetar på ett infanteriförband, där en tämligen central verksamhet är att manuellt bära olika grejer. Fältarbeten (Farb), det vill säga att påverka terrängen genom att spränga, gräva, klippa, hugga och såga, är viktigt för oss. Till detta behöver man utrustning. Den måste bäras.

För en tid sedan försökte jag därför skaffa stridsvästfickor till mina Farb-soldater för att bära sprängpatroner, tänger och mineringsprotokoll. Fickorna kostade 500 kronor och jag anhöll underdånigt om att få köpa tolv stycken. Det var naivt, för att köpa dessa fickor var totalt omöjligt. Den centrala kontrollfunktionen sa blankt nej, och hänvisade till någon galonväska som köptes in för ändamålet innan Försvarsmakten ens hade infört modulära stridsvästar.

Organisationens reflexiva beteende är aldrig ”Intressant idé, den ska vi hjälpa dig att förverkliga så att vi tillsammans kan lösa problemet som du upplever”. I stället måste jag som chef stånga mig igenom försvarslinje efter försvarslinje. Organisationen befinner sig i en ständig fördröjningsstrid mot sig själv.

Jag vill betona att detta inte rör sig om dåliga individer som motarbetar mig. Det är duktiga och intelligenta människor som gör sitt jobb. Problemet är att mitt uppdrag och deras uppdrag ligger i konflikt med varandra. Samtidigt hävdar organisationen att man vill skapa handlingskraftiga ledare. Självbilden glider isär. Inom psykologin så skulle en individ med denna typ av identitetsklyvning kunna diagnosticeras med dissociativ identitetsstörning.

Vi har ett officiellt lärande som vi tutas i under våra officersutbildningar om ledarskap, uppdragstaktik och handlingskraft. Men det omedvetna lärandet i vardagen har motsatt budskap: ”Gör så lite som möjligt, håll huvudet nere, ta inga egna initiativ för det fungerar ändå inte, följ dina order och invänta befordran”. Om man hela tiden detaljstyr sin personal så framstår det som oändligt naivt att tro att samma personal plötsligt ska börja visa dådkraft och kreativitet.

I stället måste jag som chef stånga mig igenom försvarslinje efter försvarslinje. Organisationen befinner sig i en ständig fördröjningsstrid mot sig själv.

Följden av detta blir att en stor del av personalen blir passiv. Man inväntar tilldelning och order, man påtalar problem och behov men försöker egentligen inte att åtgärda något. Processerna får ta hand om det där. En annan del av personalen börjar agera utanför processerna. Precis som gångstigar uppstår där människor brukar snedda över gräsmattan (så kallade ”desire paths”) finns det en mängd olika inofficiella metoder för att lösa problem som man stöter på i vardagen.

Ofta är stigarna förbjudna, men här gäller det att gena i varje kurva om man vill lyckas lösa problemen. I stället för att förbjuda och bekämpa dessa stigar så skulle nog organisationen kunna lära sig mycket av att – utan dömande attityd – försöka analysera dem och anpassa processerna efter personalens ”desire paths”.

Jag vill också passa på att dela ut en känga till Officersförbundet. En stor del av fördröjningen, strulet och bordläggningen av de simplaste personalärenden kommer nämligen direkt från facket. När jag försökte förstå Rals-processen på mitt förband så konstaterade jag att hänsyn inte alls tagits till de officerare som sedan ska manövrera i Rals-labyrinten.

Vi har i stort sett inget beslutsmandat, utan är någon typ av lönehandläggare för välvilliga fackliga företrädare och icke-militära HR-funktionärer som tillsammans förhandlat fram den lösning som medför mesta möjliga krångel för oss som chefer. Är det så man omhändertar personalens intressen?

Allt som jag gör som inte enbart syftar till att bibehålla stagnationen ska fördröjas in i oändligheten.

Känslan jag får är att organisationen egentligen vill att jag ska vara passiv. Eftersom organisationen ändå inte har något större intresse för fältförbandens förmåga (det är ju för tillfället inte krig i Sverige) så är det viktigaste att följa processerna och att inte ställa till med oreda. Allt som jag gör som inte enbart syftar till att bibehålla stagnationen ska fördröjas in i oändligheten. Huruvida mitt kompani blev bra eller dåligt spelar ingen roll, varken för min karriär eller organisationen. Det är nog bara vi på kompaniet som bryr oss om resultatet.

Vi avslutar med ett litet stycke av Kjell Höglund. Min företrädare spelade låten för mig när jag fick ta befälet över min första pluton.

”Och jobbet som man gör det har man ingenting för

Det är nån annan som drar nytta av det ingen aning vem

Man bara flyttar sina papper drar i sina spakar

Hämtar sina pengar det känns dumt och idiotiskt

Men man vänjer sig

Man vänjer sig”

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

Senast publicerat:

Aktuellt /

Fortifikationsverket

Fortifikationsverkets generaldirektör: ”Infrastruktur är en förmåga – inte en belastning”

Aktuellt /

Flygvapnet

Jonas Wikman: ”Vi måste skapa en organisation som kan stå mitt i stormen”

Aktuellt /

Marinen

Johan Norlén: ”Nu blir det handling bakom orden om marinens tillväxt”

Aktuellt /

Armén

Jonny Lindfors: ”Jag hoppas att alla i armén känner vilka steg vi har tagit”

Jonny Lindfors: ”Jag hoppas att alla i armén känner vilka steg vi har tagit”

Efter tre år lämnar Jonny Lindfors nu över befälet för armén till sin efterträdare. När han summerar sin tid som arméchef beskriver han en försvarsgren som tagit stora steg framåt – med bidrag till Natos stående styrkor, bättre tillgång på materiel och växande förband. ”Flera milstolpar har passerats och vi ser resultat av sådant som vi har arbetat länge med”, säger han.

Josefine Owetz

2026-07-07

Det är Almedalsveckans nästsista dag när Officerstidningen träffar arméchef generalmajor Jonny Lindfors ombord på HMS Carlskrona i Visby hamn. Det är också hans nästsista dag som chef över armén. Dagen därpå ska han lämna över befälet för armén efter tre år på posten. Nu väntar Bryssel och uppdraget som Sveriges militära representant i Nato och EU. Men först återstår den sista riktiga arbetsdagen – och ett bokslut över en intensiv period för armén. När han får frågan hur läget är i armén i juni 2026 kommer svaret snabbt:

– Vansinnigt mycket bättre än läget i armén i juni 2022, 2023, 2024 och 2025, säger han och fortsätter:

– Det är lite en känsla av ”äntligen”. Nu börjar materielen faktiskt komma, flera milstolpar har passerats och vi ser resultat av sådant som vi har arbetat länge med.

Våren har varit hektisk, konstaterar han. Armén har bland annat genomfört en rad större övningar, bemannat Natos Forward Land Forces i Lettland, etablerat FLF Finland och fortsatt utveckla samarbetet inom Nato. Jonny Lindfors återkommer flera gånger till övningsverksamheten som årets stora styrkebesked för armén.

– Vi har haft en intensiv övningsvår. Personalen har varit borta väldigt mycket hemifrån, men vi har haft en oerhört bra övningsverksamhet. Det jag är särskilt nöjd med under året är att vi faktiskt förflyttade 4:e brigaden och ett antal funktionsförband upp till norra Sverige, med alla de utmaningar som det innebar. Det var oerhört lärorikt. Vi kan givetvis bli bättre, men vi klarar av att göra det, säger han och fortsätter:

– Sedan har vi Cold Response i Finland, som jag faktiskt tror överträffade allas förväntningar. Vi övade verkligen hela kedjan utan att det blev en dålig övning längst ner.

Den 4:e brigaden har nått dit jag ville att den skulle nå.

Vårens lyckade övningar är ytterligare en pusselbit, menar han, i en försvarsgren som utvecklas snabbare än på länge.

– Jag stack ut hakan efter Cold Response och sa att vi nog har Europas bästa brigad. Det är svårt att mäta såklart, men den 4:e brigaden har nått dit jag ville att den skulle nå. Och det är en tydlig bock i kanten på väg mot att leverera försvarsbeslutet 2025.

Det har inte varit utan svårigheter dock, tillägger han, och lyfter att det har varit vissa utmaningar med att få till ett fungerande ledningssystem till brigaden.

– Men nu har vi tagit oss till en nivå som är acceptabel och vi har en väldigt bra plan framåt för hur det ska bli riktigt bra.

Övningsvåren avslutades med försvarsmaktsövning Aurora 26. För arméns del innebar det bland annat att flera lokala slutövningar genomfördes.

– Vi hade stöd i våra slutövningar av ukrainska soldater som var inbäddade i övningarna och delade med sig av sina kunskaper av hur de tar sig an dagens stridsfält. Allt detta gör att vi verkligen känner att vi tar stora steg framåt.

De senaste åren har armén i perioder haft problem med tillgången på personlig utrustning. Inför det stora inrycket av värnpliktiga hösten 2023 nådde bristen på personlig utrustning sin kulmen. Inför höstens inryck av värnpliktiga ser situationen betydligt bättre ut, berättar Jonny Lindfors.

– Vi har lidit av brist på personlig utrustning. Det har inte gått över helt, men vi har mycket bättre kontroll över problemet idag. Jag är optimistisk. För några år sedan kände man lite av en klump i magen den här årstiden. Man tänkte: nu är det inryck, nu kommer snart de hemska rapporterna. Men i år har jag ingen klump i magen, säger han och tillägger:

– Det kommer som vanligt att vara en del brist på storlekar till en början. Men vi har som målsättning att det ska finnas på plats efter en vecka. Så får vi utvärdera hur det går sen. Vi har ett mycket större självförtroende i den frågan idag och vi har bättre koll på läget.

När personalförsörjningen kommer på tal beskriver Jonny Lindfors utvecklingen som positiv. Inflödet av både yrkesofficerare och soldater ökar och de större utbildningskullarna börjar nu märkas ute på förbanden.

– Inflödet är väldigt stort, nästan så att vi behöver bromsa. Jag skulle önska att vi behöll våra soldater längre och fick en bättre return on investment i Vi har en hög personalomsättning i soldatklientelet. I officerskåren har vi en rätt normal personalomsättning, säger han och fortsätter:

– Det som är skönt att se är att det fylls på ute på skolorna och att stora kullar kommer ut. Det växer ute på förbanden på ett sätt som vi har pratat om länge, men nu händer det faktiskt. Och när det växer kommer nya problem.

Vi behöver nog vänja oss vid att ha en enklare standard på vissa av våra faciliteter.

Den största utmaningen för armén just nu handlar enligt Jonny Lindfors inte längre främst om personal eller materiel, utan om infrastruktur. Det finns ett stort behov av utbyggnad av förråd, verkstäder, uppställningsytor och kontor.

– Det går för långsamt, både vad gäller att kunna ta emot materiel på ett bra sätt och det börjar bli trångt i kaserner och befälsrum. Vi behöver nog vänja oss vid att ha en enklare standard på vissa av våra faciliteter. Good enough just nu är bättre än perfekt alldeles för sent.

Han menar att enklare lösningar ibland måste accepteras för att utbyggnaden ska kunna gå tillräckligt snabbt. Han återkommer till ett citat från en tysk kollega:

– ”Det värsta hotet mot en bra plan är drömmen om den perfekta planen”. Det tycker jag att det ligger väldigt mycket i. Om vi väntar på den perfekta lösningen riskerar vi att komma för sent.

Det är många uppgifter som ska lösas och personalen är en ändlig resurs. Hur ser du på balansen mellan uppgifter och resurser i armén?

– De personer som går jättehårt, om man tittar på övertid och tidsuttag, är våra bristkompetenser som alltid behövs överallt; det vill säga logistikpersonal, tekniker, viss it-personal och personal inom säkerhetstjänst. I den stora massan tror jag att det är ett ganska lagom tryck, med toppar och dalar, men över lag tror jag att det finns till och med mer att hämta. Jag är också helt övertygad om att det finns befattningshavare som sitter på chefsstolar som är jäkligt utsatta och som känner att nu är det mycket på mitt bord. Men det går ju också i vågor. Jag känner inte att armén är på väg att utmattas eller gå under.

Ett område där Jonny Lindfors ser behov av förändringar är nuvarande arbetstidsavtal. Han säger att han litar på att arbetstagarorganisationerna och Försvarsmakten förhandlar fram ett ändamålsenligt avtal, men att han anser att det behövs förändringar som både underlättar tillgängligheten på förbanden och samtidigt ger de anställda en skälig ersättning.

– Det ska vara en morot att tjänstgöra. Sedan ur arbetsgivarperspektiv, och faktiskt även ur den enskilda soldatens perspektiv, ska tjänstgöring inte generera så hysteriskt mycket ledighet som det gör idag. Den feedback som jag får av många av soldater, är att man gör sin insats, tjänar bra och kommer hem. Sedan kan man ha en ledighetsperiod på upp till tre månader och det är inte alltid uppskattat, säger han och fortsätter:

– Att hitta en bra mellanväg tror jag är eftersträvansvärt. Och lita på att ingen vill driva personal i botten eller att vi ska få ett dåligt stridsvärde. Men det bygger på att man känner att det finns en skälig ersättning från början.

När Officerstidningen träffar Jonny Lindfors är det som sagt en dag kvar innan han ska lämna över befälet för armén till ställföreträdande arméchef brigadgeneral Per Nilsson, som kommer att vara tjänsteförrättande chef fram till dess att en ny arméchef utses i början av hösten.

– Jag har nästan förträngt det där fram tills nyligen. Jag har ju vetat att den här dagen kommer. Det visste jag för tre år sedan när jag klev på. Men det är med viss sorg och en känsla av att det känns lite för tidigt att lämna armén, samtidigt som jag ser fram emot ett nytt förtroende och ett superspännande uppdrag. Men det är ändå en känslosam övergång. Mer än vad jag trodde det skulle vara.

Blir du nostalgisk?

– Nja, nej, det blir jag nog inte. Däremot har jag den här känslan av att jag hade gärna velat göra det här och det här också. Känslan är nog snarare att det här gick väldigt fort och att jag hade behövt mer tid.

Har du något medskick till de anställda?

– Jag är oerhört nöjd med det som presteras på förbanden. Jag tycker att jag har bra koll, men jag inser att jag alltid blir positivt överraskad när jag kommer ut och besöker förbanden och ser vad som händer. Och den utveckling, den drivkraft och den framåtanda som finns på lägre nivå, den är jag otroligt stolt över och vill verkligen uppmuntra, säger han och fortsätter:

– Sedan vill jag skicka med att de ska vila i sommar och ha en välförtjänt sommarledighet. Jag hoppas verkligen att alla i armén känner vilka steg vi har tagit. Det är svårt att känna det när man är mitt uppe i det, utan det är väl kanske för att jag själv är på väg att lämna och tittar tillbaka på hur det blev.

Man kan hälla på hur mycket teknik och AI som helst, men till slut kommer kärnan alltid att vara en soldat som står där på marken längst ut och ska lösa en uppgift.

Jonny Lindfors befordras till generallöjtnant inför sin kommande befattning som svensk militär representant, Milrep, i Natos och EU:s respektive militära kommittéer i Bryssel.

Hur ser du på din nya befattning?

– Jag ser jättemycket fram emot den. Det är en ny miljö för mig, men med gamla kontakter. Jag känner att jag har mycket att lära och att jag behöver sätta mig in i de dagsaktuella frågorna i både EU- och Natosfären.

Vad kommer du att sakna mest med att vara arméchef?

– Det är relationerna och människorna och att faktiskt ha förmånen att kunna åka mellan ÖB och den militärstrategiska nivån till att vara med på en stridsskjutning med soldaterna. Den närheten kommer jag att sakna. Jag har haft ett väldigt stort förtroende från ÖB med mandat, resurser och en stor frihet att inrikta armén. Det har varit jäkligt stimulerande och det är därför jag känner lite sorg också för att det hade varit kul att få driva några frågor lite längre och kanske se lite mer av utfallet av mina egna beslut.

Om du skulle ge ett råd till din efterträdare, vad skulle det vara?

– Att sätta sig in i hur våra landtaktiska planer ser ut och vart Nato är på väg vad gäller hur man vill strida. Men heller aldrig glömma att det är soldaten som är kärnan i armén. Man kan hälla på hur mycket teknik och AI som helst, men till slut kommer kärnan alltid att vara en soldat som står där på marken längst ut och ska lösa en uppgift.