Senast publicerat
Senast publicerat:

”Gnäll i fikarummet förändrar ju ingenting”

Vikten av starka nätverk, att hon blev trött på gnället i fikarummet – och Prio. Det var anledningarna till att Kristina Lundström, ledamot i förbundsstyrelsen, valde att engagera sig i Officersförbundet.

Fredrik Hultgren
Tobias Andersson
”Vill du ha förändring måste du engagera dig”, menar Kristin Lundström.
Artikel från Officersförbundet.

Kristina är i dag huvudlärare i ledarskap och pedagogik vid Trängregementet i Skövde, en arbetsort hon varit trogen sedan officersexamen 2009.

Vägen till officersyrket var dock inte spikrak, och det tog ganska många år från värnplikt till att Kristina, född och uppvuxen i Falun, till sist tog sin officersexamen

– Jag gick naturvetenskapligt gymnasium med inriktning räddningstjänst. Under en vinterträning på sportlovsveckan fick vi komma upp till Älvdalens skjutfält. Det i sin tur ledde till ett större intresse för försvaret och en sommarkurs på P4 i Skövde. Sedan blev det mönstring och till sist, år 2001, värnplikt som kompanibefäl på A9 som då låg i Kristinehamn.

Men trots att intresset för det militära höll i sig skulle det dröja innan Kristina påbörjade sin officersutbildning.

– Efter värnplikten fick jag en BFA-anställning, tillfällig befälsförstärkning. Sedan, när det var dags för officersutbildning vid dåvarande Militärhögskolan, pajade jag foten vilket ledde till att jag inte kunde genomföra fystestet. Jag erbjöds en fyllnadstjänstgöring under rehabiliteringstiden i väntan på nästa antagning. Sen stängdes intagningen till skolan ner, i anslutning till försvarsbeslut 04. 

Taskig tajming, skulle man kunna säga?

– Jo, lite kanske. Men jag fick jobba vidare på regementet och blev erbjuden en civil befattning som handläggare. Då, när det var så osäkert hur det skulle bli, började jag även plugga en massa kurser parallellt med jobbet. 

Men till slut blev Kristina antagen till officersutbildningen och påbörjade 2006 den första treåriga utbildningsomgången. 

Liknande läsning:

Efter examen är det Skövde som varit arbetsorten, med undantag från en mission i Afghanistan, FS 22 under 2011-2012. Det var efter återkomsten från Afghanistan som Kristina blev mer fackligt aktiv, som sekreterare i sin lokalförening. Vid Förbundsmötet 2017 blev hon även invald som ordinarie ledamot i Förbundsstyrelsen. Innan hon tillträdde sin nuvarande tjänst i augusti hade uniformen under två år mestadels hängt i garderoben då Kristina tjänstgjort som facklig förtroendeman på heltid. 

Men förståelsen för vikten av det fackliga arbetet kom före Afghanistan, under tiden som plutonchef på NBG 11. Detta sammanföll med att värnplikten lades vilande, Försvarsmakten började anställa soldater och införandet av Prio. Kristina insåg snart hur galet fel det hade en tendens att bli när vare sig chefer eller medarbetare riktigt visste hur systemet var tänkt att fungera.

–Det var oerhört mycket stök med Prio. Det strulade och krånglade med löner och allt möjligt. Men jag gav mig den på att lära mig systemet. 

Under en tvåveckorsperiod ringde Kristina HRC i princip varje dag för att bena ut saker och ställa frågor. Till slut hade hon alla sina anställda hos sig i systemet.

– Jag har fått söka all information själv, det är ingen från arbetsgivarhåll som lärt mig det här. Så ska det ju egentligen inte behöva vara, och okunskapen skapar så mycket onödiga fel, merarbete och allmän frustration. 

– Jag sitter nu fortfarande på mycket kunskap som många andra inte har, vilket i både den fackliga rollen och i chefsrollen är oerhört värdefullt. Att kunna avtalen är bra. Att kunna Prio är bra. Men det är först när du kan kombinera de här kunskaperna som det blir riktigt bra.

Kristina understryker ofta chefens roll för att få arbetsplatsen och arbetsmiljön att fungera.

– Känner man att man som chef saknar rätt verktyg så finns risken att man inte uppfattar sig själv som bra, eller uppfattas som en bra chef av andra. Det här gäller även bemötandet kollegor emellan i vardagen Och det i sin tur kan leda till att såväl chefer som medarbetare får ont i magen. Och ingen ska behöva ha ont i magen av att gå till jobbet!

– Att lära sig de system man behöver tar tid, och kan ta kraft. Men jag tror på utbildning. Prio är ett tydligt exempel på när det kan gå fel. Det är ett typiskt tyskt system – det är superbra OM du vet exakt hur det fungerar. Du behöver skriva in koder som är hur logiska som helst om du har järnkoll på systemet, men kan vara obegripliga om du inte har den kollen. Med den begränsade utbildning man som chef får är det klart att det blir fel. Men jag vet att det inte är för att jävlas som folk gör fel, vare sig chefer eller medarbetare. Det handlar om utbildning, och här måste arbetsgivaren ta ett större ansvar. 

Det har blivit många timmar framför Prio för Kristina Lundström.

Att Försvarsmakten brister i den här typen av utbildning menar Kristina får konsekvenser för hela systemet, inte bara för de chefer och medarbetare som sitter och sliter sina hår över krånglig administration. 

– Att Försvarsmakten faktiskt har tillsatt en skuldgrupp – ett gäng människor som i princip enbart jobbar med att återkräva felutbetalda löner, säger ju egentligen allt. Det handlar inte om att all personal i Försvarsmakten fuskar med rapporteringen, det handlar om att de tvingas arbeta i ett rapporteringssystem de inte behärskar och inte utbildats i, och det leder i slutändan till sådana absurda resultat som att FM nu tycker sig behöva en skuldgrupp.

Men att bli en fena på Prio kräver ju egentligen inget fackligt engagemang. Vad var det som fick dig att engagera dig i Officersförbundet?

– Jag blev nog lite trött på gnället, men också att jag märkte att allt fler kollegor inte mådde helt bra på jobbet. Det finns mycket man kan ha synpunkter på med Försvarsmakten, men att gnälla om det i fikarummet förändrar ju ingenting. Ska du få till en förändring så måste du engagera dig. Är du inte chef med tydliga mandat så är det i Sverige via facket man har störst möjlighet att påverka sin egen och andras situation, säger Kristina och fortsätter:

– Den här negativa grundsynen är lite av en sjuka inom det militära, en sjuka som det finns en ganska naturlig förklaring till. Vi söker hela tiden sätt att förbättra vår verksamhet. 99 procent kan vara bra, men i viljan att förbättra den sista procenten så hamnar fokus ofta där. Vi måste bli bättre på att ge varandra en klapp i ryggen när vi gör något bra.

Vikten av starka nätverk för att åstadkomma förändring är något Kristina ständigt återkommer till. 

– Engagemanget handlar nog i grunden om solidaritet och att vi alla på ett eller annat sätt behöver varandra. Och att vi då måste respektera varandra. Att jag är engagerad i många nätverk, där Officersförbundet kanske är det främsta, handlar här och nu inte främst om mig. Jag kanske inte behöver nätverket i dag, men någon i nätverket behöver förmodligen mig. Och i morgon gäller kanske det omvända. 

FAKTA

Kristina Lundström

Ålder: 38

Fackligt uppdrag: Ledamot i förbundsstyrelsen. Fram till augusti 2019 facklig förtroendeman på heltid. Vice ordförande i OF TrängR och har nyligen slutfört Högre facklig ledarutbildning.

Bakgrund i korthet: Anställd i FM sedan 2002. Officersexamen 2009. Diverse befattningar på Trängregementet i Skövde sedan dess.

Familj: Man och två barn.

Bor: Villa i Skultorp, Skövde.

På fritiden: Framförallt umgänge med familjen. ”Det blir mycket Disneyfilm och pyssel just nu…” 

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Längst ut på linan – i skogen, i en grop i mörkret och regnet – finns en soldat. Han eller hon är trött, hungrig, smutsig och blöt. Romantiken från rekryteringsaffischerna är helt borta. Soldaten snyftar, känner sig rädd och ensam. Det är i den där gropen Lars Westerbergs engagemang och lojalitet ligger – såväl det fackliga som yrkesmässiga.

    Fredrik Hultgren
    Text: Fredrik Hultgren Foto: Tobias Andersson
    Lars Westerberg 11

     – Jag har levt mitt yrkesliv i den blå pilens spets. Strid till fots med burna vapen är det jag ägnat mig åt. I den kontexten blir de kanske viktigaste fackliga frågorna, arbetsmiljö och verksamhetssäkerhet, på sätt och vis väldigt lätta att renodla.

    Lars Westerberg är Regementsförvaltare vid Livregementets husarer, K 3, Karlsborg. Tillika är han förtroendevald i den lokala officersföreningen med ett långt fackligt engagemang bakom sig.

    Lars Westerberg inledde sin militära karriär som alla andra av hans generation. Efter några turer med pliktverket ryckte han in för värnplikt som kompanibefäl vid dåvarande I 15 i Borås. Det var den 6 juni 1983. Sedan den dagen, Sveriges första officiella nationaldag, har han varit Försvarsmakten trogen.

    – Jag trivdes oerhört bra på I15 och blev kvar där i åtta. Sedan var det det i livet som är viktigt på riktigt som fick mig att begära förflyttning till K3 i Karlsborg. Och där har jag blivit kvar.

    Sedan ett år tillbaka är Lars som sagt Regementsförvaltare vid K 3. Sin plats i OF Wanäs styrelse, den lokala officersföreningen, har han behållit, även om han klivit av rollen som vice ordförande.

    – Anledningen till att jag klev av som vice var främst för att jag vill ge plats åt de yngre. Vi som är lite äldre ska inte sitta som stoppklossar när nästa generation ska komma fram. Men naturligtvis finns ju även aspekten att man som Regementsförvaltare och fackligt förtroendevald ibland kan hamna på två stolar, vi ville inte ta den risken, säger Lars Westerberg.

    Men egentligen ser Lars inte kombinationen chefskap och fackligt förtroendemannaskap som något som nödvändigtvis behöver innebära en konflikt.

    – I slutändan handlar båda rollerna om att värna soldaten längst ut, han eller hon som ligger ensam i den där gropen, i regnet och mörkret.

    Just soldaten längst ut på linan är något Lars ständigt återkommer till som grunden för hans engagemang.

    – Det är ju där ute den verkliga arbetsmiljön är. Vi måste vara relevanta där ute om vi ska vara relevanta över huvud taget. Visst ska vi ha höj– och sänkbara skrivbord på befälsrummen, det är också arbetsmiljö. Men här hos oss står flera sådana skrivbord oanvända, samtidigt saknar soldaten vettiga ryggsäckar, säger Lars och fortsätter:

    – Min moraliska kompass säger mig att det är skamligt att den där soldaten i gropen inte får ut en riktig kompass.

    På frågan om vad han ser som viktigt för förbundet, och Försvarsmakten, att fokusera på för att lyckas skapa bästa tänkbara förutsättningar för sina medlemmar och medarbetare nämner Lars Försvarsmaktens värdegrund, vars principer även Officersförbundet i sitt fackliga program ställt sig bakom och följer.

    – Värdegrunden är oerhört viktig för oss. Många tror tyvärr att värdegrunden är något annat än vad den är. Men vad den handlar om är faktiskt bara om hur vi bäst löser vår uppgift. Att verka i enlighet med värdegrunden tar inte bort fokus från något annat, tvärtom. Men det handlar om att leva värdegrunden, inte bara att läsa den, säger Lars Westerberg.

    – De ”skenhårda” får tycka vad de vill, men värdegrund och schyssthet bäddar för framgång i anfallsmålet, lägger han till.

    Regementsförvaltare Lars Westerberg är även förtroendevald i Wanäs OF vid K3.

    FAKTA

    Lars Westerberg
    Ålder: 57
    Fackligt uppdrag: Revisor OF Wanäs
    Bakgrund i urval: Uppvuxen i Skövde. Militärtjänst på I 15 i Borås. Trupptjänst på K 3 sedan 1991. Regementsförvaltare sedan 2019
    Familj: Gift, två utflugna flickor
    Bor: Karlsborgs fästning
    På fritiden: Fysisk träning och amerikanska bilar

    Att Lars tidigt valde att engagera sig fackligt hade mycket att göra med lojalitet, en aspekt som återfinns i just värdegrunden. Men också om tacksamhet.

    – Jag är oerhört tacksam gentemot alla de som tar ett stort engagemang och lägger så mycket tid på att jobba som förtroendevalda. Jag kände helt enkelt att jag också kunde dra mitt strå till stacken.

    På K 3 har Lars haft fackliga roller som skyddsombud och ledamot i valberedningen. Att han hamnade som vice ordförande var dock lite av en slump och berodde helt enkelt, erkänner han, på att han misslyckats med sitt jobb som valberedare.

    – Jag hade inte hittat någon som ville ta på sig rollen, så när sekreteraren spände ögonen i mig var det bara att ta det själv, skrattar han och fortsätter:

    – Jag var alltså lite oförberedd på det mer djupgående fackliga arbetet. Jag gick några kurser i förbundets regi och slogs snart av hur oerhört stimulerande fackligt arbete är. Särskilt när det handlar om personärenden. En enskild medarbetare som behöver hjälp och som via facket också kan få det. Det är ju någonstans essensen och spetsen i det vi ägnar oss åt inom förbundet. Sedan blir jag också ofta både imponerad och inspirerad av yrkesskickligheten och kunskapen, både hos de som arbetar fackligt och hos arbetsgivarsidan. Det finns mycket duktigt folk på båda sidor av förhandlingsbordet helt enkelt.

    När det kommer till Officersförbundets framtid återkommer Lars hela tiden till frågan om behovet av föryngring, av att släppa fram nästa generation.

    – Vi som har varit med länge måste lämna plats. Engagemanget hos de yngre finns där, och visar vi att det finns en lucka kommer den att fyllas. Nytänkande och yngre engagemang måste premieras och släppas fram. Folk som jag, som varit med i snart 40 år, tycker ju exempelvis att fältuniform m/90 och AK 5:an fortfarande känns ganska nya och fräscha, för vi jämför med vad som fanns innan. Men med en sådan inställning blir det ingen förändring.

    Samtidigt som det yngre engagemanget måste premieras menar Lars att de som varit med länge också har en oerhört viktig roll att fylla – nämligen att säga emot.

    – Vi som äldre har i det närmaste en skyldighet att agera lite surgubbe. Det viktigaste vi kan göra för den unga generationen är att komma med invändningar. Som ung har du en massa fantastiska, kreativa men ibland vansinniga idéer. Vi som har varit med ska då vara där och ifrågasätta, få de yngre att slipa sina argument. De är redan hungriga, vi kan få dem vassare och, faktiskt, kanske lite arga. Det tror jag är bra, säger Lars. 

    Ur arkivet: