»Task Force Takuba kommer ses som ett föregångsexempel«

Svenska översten ”Peter” har lett Task Force Takubas specialförband i strid mot jihadister i Mali, i situationer om liv och död. Det svenska truppbidraget till insatsen avslutades nyligen helt enligt plan. ”Vi kommer som europeisk försvarsmakt att ha nytt­a av denna insats under lång tid framöver”, säger Peter.

Foto: EMA/Franska försvarsmaktens högkvarter

I november förra året tog Sverige över befälet för den multinationella specialförbandsinsatsen Task Force Takuba i Mali. En insats under Frankrike som varit en del av deras största insats utomlands, Operation Barkhane, med syftet att bekämpa väpnade terroristgrupper i Sahelregionen. Specialförbandens uppdrag har varit att utbilda, stödja och följa med maliska partnerförband under operation, vilket flera gånger visat sig vara både farligt och utmanande i den komplexa miljö som Mali befinner sig i. 

I april förra året skadades två svenska soldater lindrigt i samband med att fordonet de färdades i körde på en vägbomb (Improvised Explosive Device, IED) i östra Mali. I slutet av januari i år utsattes militärbasen i Gao i östra Mali för en granatattack där en fransk soldat stupade och flera andra skadades. Ytterligare en attack skedde mot militärbasen i Ménaka dagen därpå. 

Under det senaste året har två militärkupper ägt rum, landet är inne på sin tredje president – en juntaledare – och sin femte regering. Juntaledaren, som inte velat gå till demokratiska val, har dessutom vänt sig till det ryska privata militärföretaget Wagnergruppen för stöd. I januari beordrade juntan Danmark att ta hem sina soldater som bjudits in inom ramen för Takuba, och dagar senare fick Frankrikes ambassadör i Mali 72 timmar på sig att lämna landet. För Frankrike blev det droppen och landet beslutade i februari att dra ut alla sina militärenheter ur Mali.

– Under vår tid i Mali har det också varit en statskupp i grannlandet Burkina Faso. Samtidigt sprider sig jihadismen som en cancer i regionen som ett seriöst problem för alla ömtåliga och bräckliga nationer där. Det är en stökig situation, säger den svenska översten Peter, som egentligen heter något annat. 

Med anledning av operationssäkerheten för specialförbanden vill Försvarsmakten hålla hans identitet hemlig, liksom alla uppgifter rörande förbandets personal, uppgifter och arbetsmetoder.

Peter tog över chefsrollen för Task Force Takuba i november förra året och berättar om en intensiv händelseutveckling bara under hans fyra månader i Mali.

– Vi har ofta varit i strid, med alla medel. Det är situationer som handlar om liv och död och jag är glad att vi under min tid fått hem alla hela och rena, med goda resultat för våra operationer, säger han. 

Specialförbandens operationer avslutades formellt den 15 februari. De har bestått av så kallade trippel-A-operationer (advice, assist och accompany) där målet varit att höja tre partnerförbands förmåga att på kompanis storlek självständigt kunna operera mot terroristgrupper i regionen, utan stöd från Task Force Takuba.

– Vi var på god väg och hann i stort sett genomföra detta när beskedet kom att vi skulle avveckla. Vi hann även trycka bort en av terroristgrupperna från vårt område, vilket regionalt var en ganska bra framgång, säger Peter.

Det är främst terroristgruppen JNIM, med Al-Qaeda-anknytningar, och ISGS, en IS-grupp i Sahararegionen som utgjort det största hotet mot specialförbanden och som är också är det största hotet mot säkerheten i landet i stort.

– Terroristgrupperna har olika modus och bekämpar även varandra internt. Några är bra på att tillverka och placera ut IED:er och skjuta indirekt eld, använda sig av granatkastare eller skjuta raketer. De har varit ett stort hot mot våra camper. De har väldigt god lokalkännedom och kan röra sig snabbt över stora ytor med motorcyklar och pickuper, men har inga avancerade vapen, säger Peter.

Ovanpå detta finns också andra grupperingar i landet som kallas för SAG-grupper (Signatory Armed Groups). Det är beväpnade grupperingar som gått med på fredsavtalet, men som ibland agerar med dolda motiv och där det finns etniska och ekonomiska kopplingar som familjeallianser och smugglingsmotiv, som gör konflikten ännu mer komplex. 

I och med att Frankrike och Task Force Takuba nu lämnat Mali kan hotet komma att öka från terroristgrupperna då de får friare spelrum att skapa så kallade ”safe havens”, fristäder, för att återhämta sig, vara trygga och tillväxa ännu mer, enligt Peter.

– De kommer kunna sprida sina budskap över befolkningen och skaffa sig inflytande i regionen. I sina safe havens ser man till att stjäla boskap och vi har även sett att man etniskt rensat hela byar på folk, säger han. 

Även den ryska Wagnergruppen har tillsammans med maliska trupper så sent som i slutet på mars anklagats av Human Rights Watch för att ha dödat omkring 300 civila i den centrala regionen Mopti. Ryssland har inte bekräftat Wagnergruppens närvaro i Mali, men enligt Försvarsmakten rör det sig om cirka 800 personer från Wagnergruppen i landet.

Öppna flygspårningsdata har även kunnat registrera flygplan i Mali som tillhör det ryska flygvapnet och som tidigare varit kontrakterade för Wagnergruppen. Bland annat ska de ha använts för att transportera personal till andra afrikanska länder som Sudan.  Satellitbilder på militärbaser i regionen Segoú, söder om Mopti, samt bilder på franska Barkhanes gamla bas i Timbuktu i norr, bekräftar gruppens närvaro i Mali, enligt Center for Strategic and International Studies (CSIS). 

» De har väldigt god lokalkännedom och kan röra sig snabbt över stora ytor med motorcykel-pickuper, men har inga avancerade vapen. «

I utbyte mot att utbilda maliska säkerhetsstyrkor och försvara maliska politiska ledare, ska Ryssland givits möjlighet att utvinna ur gruvor i landet, enligt uppgifter till det amerikanska institutet Modern War Institute (MWI) vid militärakademin West Point. Ryssland har således nationella intressen i såväl Mali som i hela regionen, där landet nu riktar in sig på att bli en politisk, militär och ekonomisk stormakt, enligt flera bedömare. 

Brigadgeneral Anders Löfberg är chef för specialförbandsledningen vid Försvarsmaktens högkvarter i Stockholm. Även han anser att det bestämt finns intressen för Ryssland i Afrika, och att Ryssland agerar genom bland annat Wagnergruppen där.

– Min bedömning är att Wagnergruppen kommer att hålla sig på behörigt avstånd från all västeurpeisk personal. De kommer inte att söka konfrontation eller strid, då kommer de att råka riktigt illa ut, säger Anders Löfberg.

Han konstaterar att utmaningarna som Mali redan har säkerhetsmässigt, fortsatt kommer att finnas kvar efter att de internationella insatserna lämnat landet.

– Jag ser inte att ryska legosoldater skulle förändra den situationen långsiktigt. Tyvärr tror jag att säkerhetsläget kan bli värre eftersom det inte finns ett stabilt förtroende för ledningen i Bamako, säger Anders Löfberg.

Anders_Löfberg kopiera
Anders Löfberg

För de övriga insatserna som nu är kvar i Mali – som FN-insatsen Minusma och Europas tränings- och utbildningsinsats EUTM – kan den förändrade situationen även innebära en risk för ett för ytterligare försämrat säkerhetspolitiskt läge, enligt Peter.

– Det blir mindre tryck på motståndaren, den får större möjlighet att röra sig fritt i regionen och utsätta både FN och EUTM-camper för mer attacker än vad som hittills varit möjligt. Det kan bli en ökad hotbild, men det är spekulationer, säger han.

Det är också sorgligt att den maliska juntan vänder sig till en rysk privat aktör, inte minst för den maliska befolkningen, anser Peter, även om han säger att han står bakom det franska beslutet att dra sig ut. Förutom den komplexa hotbilden säger Peter att själva operationsmiljön har varit en av de största utmaningarna för specialförbanden.

– Ménaka som varit vår huvudbas ligger snudd på mitt i öknen med 20 mil till närmaste asfalterade väg där vi baserat helikoptrar, ledningsplats och annat. Att få dit, drifta, vidmakthålla och tillväxa samtidigt som att hålla en tillräcklig skyddsnivå när vi varit utsatta för raketbeskjutning har varit en utmaning, säger han. 

Att jobba tillsammans med tio andra nationer i en
multinationell insats beskriver han som stimulerande, även om han anser att underrättelsedelning mellan länder alltid är en svår fråga.

– Vi har alla olika militärkulturer vilket vi varit öppna med och jobbat utifrån en approach med självinsikt och att kunna kompromissa. Vi har sett det som en styrka. Fransmännen har jobbat hårt för att underlätta underrättelsedelning med översättningar av franska rapporter, säger Peter. 

Vad tar du med dig från din tid som chef för specialförbanden i Mali?

– Personligen känner jag stolthet och glädje över att ha fått vara med och fått erfarenheter och möjligheter att nå framgång i en komplex miljö. Jag har också fått en förnyad bekräftelse på att specialförbanden håller mycket hög klass, vilket är glädjande men ingen nyhet. 

Han ser det som uppfriskande att ha jobbat i en multinationell miljö där europeiska länder tillsammans har sett till att insatsen fungerat utan stöd eller ledning från Nato eller USA.

Sverige har genom Task Force Takuba visat sig vara en trovärdig partner till Frankrike, menar han, och säger att samarbetet stärkts på såväl individ- som organisatorisk nivå. 

– Detta ska vi nu se till att vidmakthålla. Jag tror att vi kommer ha nytta som europeiska specialförband och europeisk försvarsmakt under lång tid framöver, där detta kommer att ses som ett förgångsexempel. 

FAKTA

Task Force Takuba

Task Force Takuba har ingått i den bredare insatsen Operation Barkhane som varit inriktad på att bekämpa väpnade terroristgrupper i Sahelregionen. Det svenska bidraget har bestått av cirka 150 personer och innefattat en helikopterstyrka, specialförbandsoperatörer, personal från specialförbandens stödförband samt en jägarpluton. 15 svenskar är fortsatt kvar i Gao i Mali för att sköta hemtransporter av materiel.

Källa: Försvarsmakten.

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post

Är du intresserad av ett nyhetsbrev?

Prenumerera på Officerstidningen nyhetsbrev och få de viktigaste artiklarna direkt i mejlkorgen. Nyhetsbrevet är under uppbyggnad men ange gärna din mejladress redan nu om du är intresserad.

Efter omfattande bekymmer häver norska försvaret avtalet med leverantören av helikopter NH90. I Sverige pågår en utredning om Försvarsmaktens samlade helikopterförmåga, inklusive framtiden för det problemtyngda helikopter 14-systemet.

Den pågående helikopterutredningen ska förelså hur den svenska svenska helikopterförmågan bör utvecklas mot 2035 och 2040.

Vid en pressträff den 10 juni meddelade Norges försvarsminister att kontraktet med leverantören av NH90-systemet, Norges motsvarighet till helikopter 14, hävs. Något som bland annat Dagens Industri, DI, rapporterat om. I artikeln i DI uppges fyra skäl till norrmännens beslut: förseningar, att antalet fel i förhållande till flygtimmar långt överstiger det förväntade, tidskrävande underhåll och så pass försenade leveranser att vissa system har gått ur produktion.

– Konsekvenserna av de här fyra förhållandena är att vi i dag har färre helikoptrar än vi skulle ha haft. De vi har flyger för lite och flera av dem saknar viktig utrustning, sa chefen för Norges försvarsmateriel, Gro Jaere, enligt artikeln.

brigadgeneral anders persson 680x350 kopiera
Anders Persson

I december 2021 meddelade Australien att de kommer att lämna NH90-systemet tidigare än planerat. Enligt en artikel i Flight Global bottnar beslutet i låg tillgänglighet och höga kostnader. Ersättare blir amerikanska Black Hawk. Även det svenska försvaret har haft återkommande problem med helikopter 14-systemet såsom förseningar, brist på reservdelar, dyra flygtimmar och höga bullernivåer. Trots att det är över 20 år sedan helikoptersystemet beställdes är fortfarande inte alla maskiner i drift och enstaka helikoptrar befinner sig fortfarande i Finland respektive Frankrike för uppgradering till den nivå de enligt beställningen ska ha. Sedan början av 2021 pågår en utredning om Försvarsmaktens samlade helikopterförmåga, däribland helikopter 14. Brigadgeneral Anders Persson är ställföreträdande flygvapenchef och ordförande i utredningen.

– Vi har utrett helikopterförmågan flera gånger förut, men aldrig i den här omfattningen. Vi behövde ta ett helhetsgrepp om vår helikopterförmåga. De utmaningar vi haft med befintliga helikoptrar har bidragit till det beslutet, inte minst helikopter 14, säger han.

För helikopter 14 har utredningen landat i två alternativ, berättar Anders Persson. Det ena är att behålla systemet som det är i dag. Det andra är att överge 14-systemet och ersätta det med amerikanska Black Hawk (helikopter 16) och Sea Hawk som är den sjögående modellen.

– Men om vi väljer att lämna helikopter 14 är frågan hur det i så fall ska gå till. Det är en mängd parametrar att ta hänsyn till. Men vi kommer inte att lämna projektet på motsvarande abrupta sätt som Norge gjort. Om vi bara stänger av en förmåga har vi ingen förmåga alls. Hela syftet med utredningen är att säkerställa att vi får en bättre helikopterförmåga och får den förmåga vi en gång beställde, säger Anders Persson. 

» Om vi väljer att lämna helikopter 14 är frågan hur det i så fall ska gå till. «

Sedan tidigare finns ett inriktningsbeslut om att helikopter 15, som är på väg att falla för åldersstrecket, kommer att fasas ut från 2026 och framåt. Därmed behöver Försvarsmakten hitta en ersättare till 15-systemet.

– Att ersätta den med Black Hawk är helt klart ett alternativ. Behåller vi helikopter 14 kan den sjöoperativa helikopter 14 ersätta den sjögående helikopter 15. Om vi beslutar att lämna helikopter 14 är ett alternativ att köpa in Sea Hawk istället. Oavsett vilket beslut som fattas kommer vi framöver att få en mer enhetlig helikopterflotta, säger Anders Persson.

Helikopterutredningens rekommendationer kommer att överlämnas till försvarsmaktsledningen under hösten för beslut. Därefter går utredningen in i nästa etapp som handlar om organisation, bemanning och utbildning.

– För att kunna gå vidare med etapp två måste ett beslut om Försvarsmaktens samlade helikopterförmåga finnas med i det ekonomiska underlag som ska överlämna till regeringen i november. Det här kommer att kosta pengar och vi måste veta vilken helikopterförmåga Försvarsmakten ska ha innan vi fördjupar oss i nästa etapp, säger överste Anders Edqvist som är sekreterare i helikopterutredningen.

FAKTA

Försvarsmaktens helikoptersystem
Hkp 14 (NHIndustries NH90) är en medeltung helikopter som köptes in för att ersätta helikopter 3 och helikopter 4. 

Hkp 15 (AgustaWestland AW109 LUH) är Försvars­maktens lättaste helikopter och används i första hand för träning och utbildning. 

Hkp 16 (Sikorsky UH-60 Black Hawk) köptes in rekord­snabbt för att kunna användas under insatsen i Afghan­istan. 

Källa: Försvarsmakten 

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post

I slutet av augusti genomförde Försvarsmakten en oanmäld beredskapskontroll i Norrbotten. När den närmade sig sitt slut kom en ny order om förflyttning till Finland, där 800 svenska soldater deltog i övningen Vigilant Knife under finskt befäl.

En operativ transport genomfördes från Lombens skjutfält i närheten av Kalix, över finska gränsen, till Rovajärvi.

Den oanmälda beredskapskontrollen, där personal från ett 10-tal förband deltog, övergick i en operativ transport från Lombens skjutfält utanför Kalix, över finska gränsen, till Rovajärvi i norra Finland. Syftet var att testa den gemensamma operativa planeringen i händelse av ett militärt angrepp.

– När man väl befinner sig i trakten av Rovaniemi påminns man om den svenska frivilligkårens historia och de frivilliga som här stred under finska vinterkriget. Att följa i deras fotspår leder till eftertanke, säger överstelöjtnant Bengt Fransson som var en del av övningsledningen, i en artikel på Försvarsmaktens webbplats den 29 augusti. 

Han var också övningsledare för den oanmälda beredskapskontrollen. Beredskapskontroller är insatschefens verktyg för att säkerställa att förbanden klarar kraven på beredskap och tillgänglighet. 

– Det vi kontrollerar är bland annat förbandens förmåga att med kort varsel förflytta sig från olika delar av landet till norra Sverige, för att väl där lösa en rad varierande stridsuppgifter, säger Bengt Fransson i en artikel om kontrollen. 

» När man väl befinner sig i trakten av Rovaniemi påminns man om den svenska frivilligkårens historia. «

På plats i finska Lappland övade finska och svenska arméförband under fem dagar. Totalt ställdes 800 svenska soldater ställs under finskt befäl tillsammans med drygt 1 300 finska soldater.

– Det är ett historiskt tillfälle att visa hur många år av finskt-svenskt samarbete nu också kan materialiseras i praktiken. Det är klart att vi har övat tillsammans tidigare. Det som är unikt nu är att vi har genomfört en hel sekvens. Där vi började med en beredskapskontroll, för vår del i Sverige, samla ihop förband i norra Sverige, samträna, gå över gränsen och sedan ingå i en övning med de finska förbanden och bidrag från Storbritannien, säger Försvarsmaktens insatschef generallöjtnant Michael Claesson i en intervju med SR Ekot.

Vigilant Knife genomfördes i Rovaniemi- och Rovajärviområdena den 29 augusti till 2 september. Utöver Sverige deltog också ett bidrag på 80 soldater från Storbritannien.  ”Syftet med övningen är att öka den taktiska och tekniska kompatibiliteten och att förbättra förmågan att ta emot svenska armétrupper till norra Finland och att ordna det värdlandsstöd som dessa trupper behöver” skriver finska armén. 

De svenska förband som deltog i beredskapsövningen kom från I 19, P 4, K 4, A 8, T 2, Livgardet, LedR, Swedec, FMTIS, FMTS och FömedC. Dessutom ansvarade FMLOG för de operativa transporterna med stöd av militärregionerna.

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post

På fredagsmorgonen genomfördes ett möte mellan Officersförbundet, OFR/S,P,O och Arbetsgivarverket efter torsdagens beslut om nya pensionsvillkor för flygförare.

Ett flertal stridspiloter har under vintern ansökt om tjänstledighet för studier. Det beror främst på ett missnöje med pensionsavtalet, men också på en frustration över rådande lönestruktur.

Susanne Hultgren är förhandlingschef på Officersförbundet:

– Mötet var mycket klargörande och det är helt klart att arbetsgivaren menar väl med sitt beslut, säger hon. 

Det var igår som Arbetsgivarverkets förhandlingschef fattade beslut om nya pensionsvillkor och en övergångslösning för en avgränsad grupp stridspiloter. Den grupp som beslutet avser är piloter födda 1988 och senare, och som var antagna till pilotutbildning när det statliga pensionsavtalet PA 16 trädde i kraft.

Totalt handlar det om runt 90 piloter som fick höjd pensionsålder, från 55 år till 67 år. Övergångsreglerna innebär att piloterna efter 25 flygtjänstår får motsvarande villkor som piloter födda 1987 och tidigare, enligt ett pressmeddelande från Arbetsgivarverket.

Försvarsmakten kommer nu att informera de personer som berörs av beslutet, som träder i kraft omedelbart.

– Från förbundets håll kommer vi analysera beslutet för att kunna ställa ytterligare frågor till Arbetsgivarverket och för att kunna svara på frågor från våra medlemmar, säger Susanne Hultgren, Officersförbundets förhandlingschef. 

» Lönen kommer bli en avgörande faktor för att över huvud taget ha en chans att få tillbaka och behålla piloter. «

Flygvapenchef Carl-Johan Edström välkomnar Arbetsgivarverkets beslut om övergångsregler, sa han i ett pressmeddelande igår

– Jag är glad och tacksam över att Arbetsgivarverket tog sig an frågan och fann en lösning inom avtalet. Jag hoppas och tror att våra tjänstlediga piloter kommer tillbaka och att övriga väljer att stanna. Mitt förtroende för piloterna är högt och de gör ett fantastiskt arbete. De är värdefulla, för mig och för försvaret av Sverige. Särskilt i det förändrade omvärldsläge vi befinner oss i, sa flygvapenchefen i pressmeddelandet. 

Tidigare i veckan kunde Officerstidningen rapportera att ett 30-tal av de stridspiloter som i vintras ansökte om tjänstledighet nu lämnat flygvapnet för studier. 

– Det är runt 35 stridspiloter som går på tjänstledighet nu, säger Per-Martin Sternevi, ordförande för Försvarspiloternas intresseorganisation. 

Räcker det nya beslutet om pensionslösning för att era medlemmar ska komma tillbaka efter tjänstledigheterna? 

– Det enkla och raka svaret är nej. Om man lever i tron att man kan lösa detta genom att ge tillbaka det som en gång togs ifrån dessa individer så har man inte insett vilken förtroendekris man har. Lönen kommer bli en avgörande faktor för att över huvud taget ha en chans att få tillbaka och behålla piloter. Vi ligger lönemässigt 20 000 kronor i månaden under andra statliga myndigheter som bedriver flygtjänst. Det är inte konstigt att Försvarsmakten inte behåller piloter när man är så hopplöst efter, säger Per-Martin Sternevi.

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post