Senast publicerat

Senast publicerat:

”De ska vara den gröna väggen”

P 7 ska säkra gränsen mot Ryssland och skickar en reducerad bataljon som blir del av Natos Forward Land Forces, FLF. Mycket skiljer från tidigare utlandsmissioner och på förbandet trycker man på vikten av ett dynamiskt förhållningssätt – liksom tillräcklig materiel och vettiga avtal.

Maria Widehed

2024-06-25

Värnpliktige Olle Roosling har tagits ut som vagnchef till den reducerade bataljon som blir del av Natos stridsgrupp i Lettland. Drygt 170 soldater nyanställs inför uppdraget och erbjuds efteråt anställning som GSS/K eller GSS/T.

Foto: Emil Malmborg

Det står Remi (reorganisation och materielinlämning) på schemat. Efter att de värnpliktiga på Södra skånska regementet, P 7, avslutat vårens övningstrappa ska materielen vårdas. Allt från utrustning till system och stridsvagnar ska återställas till nästintill nyskick. Den över 4.000 kvadratmeter stora utbildningshallen som stod klar på Revingehed 2021 är fylld till sin absoluta bredd.

Olle Roosling sticker upp huvudet genom luckan på det stridsfordon 90 han snart dammsugit klart på insidan. Det kommer att bli mer städning efter avslutad värnplikt, eftersom han har tagits ut som vagnchef till den reducerade bataljon som blir del av Natos multinationellt sammansatta stridsgrupp i Lettland.

– Jag tror att jag kommer att växa som person, det blir också då jag flyttar hemifrån, säger Olle Roosling.

Det är många i hallen som kommer att göra honom sällskap. Drygt 170 soldater nyanställs inför insatsen och av de cirka 400 inneliggande värnpliktiga som hinner avsluta sin utbildning har mer än en tredjedel sökt.

Detta är inte ett skräddarsytt förband, utan vi åker med det vi har på kaserngården

– P 7 är ett trevligt förband. Det är lätt att se hur man kan hålla motivationen uppe, vara på tårna och göra sitt bästa i Lettland.

Formellt kom regeringens beslut först i april, men ute på Revingehed har förberedelserna pågått sedan förra sommaren.

Omkring årsskiftet ska man stå redo att skicka en reducerad bataljon med uppemot 600 anställda. Sverige och Danmark turas om att bemanna militärbasen i Lettland ett halvår i taget. Syftet: att verka avskräckande för ett ryskt anfall mot väst.

Liknande läsning:

– Sedan förra hösten har mycket handlat om att förbereda personalen och planera. Vi har också arbetat medvetet med rekrytering och en mängd tekniska förberedelser – att se till att våra vagnar, vapen och sambandssystem är i ett underhållsläge som möjliggör detta, säger överste Lennart Widerström, chef för Södra skånska regementet, P 7.

Arméchefens inriktning är att P 7 är uppsättande förband 2025, 2026 och 2027. Och befattningarna har varit lätta att fylla. En anledning är att det inte på samma sätt som vid en internationell insats har krävts rekrytering av spetskompetens, en annan att anställningen sedan fortsätter som kontinuerligt eller tidvis tjänstgörande soldat.

– Detta är inte ett skräddarsytt förband, utan vi åker med det vi har på kaserngården, säger Lennart Widerström.

Under 2000-talet har P 7 skickat trupp till bland annat Afghanistan, Irak, Kosovo, Liberia och Mali.

– Men det är alltid farligt att gå in i något nytt och tänka att de gamla erfarenheterna gäller. Man måste förstå detta som ett nytt uppdrag och här finns många skillnader – den största är att det inte är fredsframtvingande eller fredsbevarande, utan ett avskräckningsuppdrag, säger Lennart Widerström och fortsätter:

– Bland de erfarenheter som jag tror att vi kan återanvända finns hur man gör en hyfsat tidseffektiv och ändamålsenlig utbildning.

Danmark skickade en stridsbataljon för att bevaka Lettlands gräns redan 2022, men lämnade drygt ett år senare. Det är först nu under sensommaren som Adazi återbemannas. Det danska tältlägret är rivet och ersätts successivt av förläggningsbaracker.

– Vi har skapat kontaktytor med danskarna och försöker få med oss så mycket som möjligt av deras erfarenhet. De upplever till exempel att det är svårt att upprätthålla färdigheter, det är en stor förbandskoncentration på ganska liten yta, säger Lennart Widerström.

Att Sverige genom åren har deltagit i Natoledda operationer och övningar har gett goda förutsättningar att bygga upp den interoperabilitet som krävs för uppdraget, tror han.

– Men det allra viktigaste med interoperabilitet är inte tekniska eller organisatoriska lösningar, utan människorna. Och internationellt sett har vi en mycket välutbildad officers- och soldatkår, säger Lennart Widerström.

I utbildningshallen har det blivit dags för lunchpaus. Snabbt fylls den försommarvarma asfalten utanför av vilandes värnpliktiga med uppkavlade t-shirts och neddragna fältmössor.

Förberedelserna inför Lettland pågår, men det är mycket tydligt hur ekvationen blir svår när P 7 samtidigt ska balansera ett ökat antal värnpliktiga, stående förband och fortsätta arbetet med att sätta upp Södra skånska brigaden som ska vara helt färdigställd 2026–2030.

Arméchefen öppnade vid sitt senaste besök på Revingehed upp för att färre värnpliktiga än planerat kommer att kunna utbildas vid förbandet.

– Den tänkta upprampningen klarar vi inte. Vi har nu skurit ner på antalet värnpliktiga fram till 2026 för att kunna frigöra officerare och ytor. Även materiel blir oerhört gränssättande, vi kan inte utbilda på materiel som inte är här, säger Lennart Widerström.

I höst väntar förberedelser inför Lettland på olika nivåer, de stående förbanden tar emot mycket ny personal och det krävs fokus på samordning som kulminerar i en elva dygn lång bataljonsövning i oktober.

– Det är viktigt att vi ser på uppdraget som en operation och att hela organisationen är beredd att hantera den med viss dynamik. Ibland har vi ett väldigt förvaltningsmässigt sätt att se på vår försvarsmakt, säger Lennart Widerström och fortsätter:

– Vi har mycket okänt framför oss nu och jag hoppas verkligen att vi får till de förutsättningar som min personal förtjänar för att leverera – från materiel till avtal. De ska vara den gröna väggen, om man tänker igenom vad det fullt ut innebär så förstår man vikten av detta.

Får vi inte ett bra avtal nu blir det svårare att få folk att åka 2026 och 2027.

Fänrik Anton Olsson, sjätte kompaniet, åker som plutonchef.

– Hela P 7 är fyllt av en känsla att ”vi gör det här tillsammans”, oavsett om man åker eller är hemma, säger Anton Olsson.

Han var del av FN-insatsen Minusma 2016, när 71:a bataljon satte upp Mali 04.

– Jag tror det är värdefullt med erfarenhet av att ha varit iväg, man är van vid lägre tempo och kan hantera det.

Vilka förväntningar har du på FLF?

– Jag har höga förväntningar, i min egen roll med personalansvar och i min krigsbefattning. Jag förväntar mig att vi får öva, får möjlighet att bli bättre, bygga en bra bataljon och visa vad Försvarsmakten går för inom Nato, säger Anton Olsson.

Vilka förutsättningar krävs för att ni ska lyckas?

– Framför allt materielen är utmanande. Det är ju problem med personlig utrustning, men också större saker – nu ska vi lyfta ner en hel bataljon med materiel, får vi med allt vi behöver för att lösa den uppgift vi ställs inför?

Lön och avtal under uppdraget förhandlas fortfarande. Jakub Kowol, värnpliktig bärgarman, är placerad som skyttesoldat i Lettland.

– Vi vet inte så mycket om hur det blir, fast jag är inte bekymrad. Jag är här för att jag vill vara här och det är inte svårt att slå ersättningen man får som värnpliktig, säger Jakub Kowol.

Avtalsmässigt har man på P 7 förstått det som att det är IMI-avtalet, avtalet för internationella militära insatser, som kommer att tillämpas i Lettland.

– Det är vad vi tror. Ett dåligt avtal skulle innebära att man inte blir kompenserad för den investering man gör där nere, både i pengar och tid. Och får vi inte ett bra avtal nu blir det svårare att få folk att åka 2026 och 2027, säger Anton Olsson.

Lennart Widerström kommer tillbaka till behovet av dynamik, han ser avtal och upplägg inför 2025 som något som behöver kunna omformas efter de första erfarenheterna.

– Vi tittar exempelvis på Danmark inför FLF 2026, Danskarna åker dit med hela bataljonen under tre veckor, sedan åker stora delar hem. Det är en modell att överväga för att kunna räcka till, säger Lennart Widerström.

Fakta

Fakta: FLF

Nato Forward Land Forces (FLF) är multinationellt sammansatta stridsgrupper placerade i åtta länder i östra Europa. Det var 2017 som FLF-styrkor först placerades i Estland, Lettland, Litauen och Polen. Efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina 2022 beslutade Nato att bygga upp styrkor även i Bulgarien, Ungern, Rumänien och Slovakien. Stridsgrupperna skiljer sig i storlek och truppslag.

Sverige och Danmark kommer växelvis att dela på ansvaret för att sätta upp en bataljon under kanadensisk ledning på militärbasen Adazi utanför Riga.

Ett deltagande med svensk väpnad styrka utomlands förutsätter riksdagens godkännande, när den här tidningen går till tryck saknas ännu ett sådant beslut.

Listan på exakt vad den reducerade bataljonen som skickas ska bestå av är därför ännu inte fastställd, men planen är att skicka ett pansarskyttekompani med stridsfordon 90, ett med pansarterrängbil 360, ett reducerat stridsvagnskompani samt ett gemensamt tross-, ledning- och understödskompani. Utöver detta tillkommer en enhet på plats i Lettland för stöd med logistik.

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Ämnen i artikeln: Nato

Senast publicerat:

Aktuellt /

Fortifikationsverket

Fortifikationsverkets generaldirektör: ”Infrastruktur är en förmåga – inte en belastning”

Aktuellt /

Flygvapnet

Jonas Wikman: ”Vi måste skapa en organisation som kan stå mitt i stormen”

Aktuellt /

Marinen

Johan Norlén: ”Nu blir det handling bakom orden om marinens tillväxt”

Aktuellt /

Armén

Jonny Lindfors: ”Jag hoppas att alla i armén känner vilka steg vi har tagit”

Fortifikationsverkets generaldirektör: ”Infrastruktur är en förmåga – inte en belastning”

Aktuellt

Flygvapnet

Jonas Wikman: ”Vi måste skapa en organisation som kan stå mitt i stormen”

Flygvapnet fyller 100 år samtidigt som nya flygsystem införs, rymdförmågan byggs upp och Natobidrag genomförs. Men enligt flygvapenchef Jonas Wikman är den viktigaste utmaningen en annan: att skapa en organisation som klarar ett säkerhetsläge som är oförutsägbart och där tempot aldrig går tillbaka till det normala.

Josefine Owetz

2026-07-09

Flygvapenchef generalmajor Jonas Wikman sitter uppe på däck ombord på HMS Carlskrona och blickar ut över Visby hamn. I likhet med Försvarsmaktens övriga representanter har han ett hektiskt schema i Almedalen och deltar i många panelsamtal.

Men innan dagens seminarier tar vid, bland annat ett med rubriken ”Nästa generations luftstrid i en multidomänkontext”, ska han summera hur det första halvåret av 2026 har varit för flygvapnet.

– Jag tycker att läget är gott. Vi har ett bra och intensivt år. Organisationen är satt under press med stora externa och interna förväntningar på vad vi ska åstadkomma, både vad gäller förmågeutveckling och den säkerhetsmiljö vi lever i. Men jag känner att vi levererar. Det handlar om flygvapnets nästa steg, införandet av nya plattformar och nya förmågor.

Bland vårens större händelser för flygvapnet lyfter Jonas Wikman bidraget till Natos Air Policing på Island, som är en del av luftförsvaret i Arktisområdet. Under årets första månader bemannade en kontingent från Skaraborgs flygflottilj alliansens incidentberedskap. I februari deltog svenska flygbasjägare i den danska övningsserien Arctic Endurance 26 på Grönland för att stärka säkerheten i området och öva försvaret av Natos norra flank.

– Det känns nästan som länge sedan nu, men det är bara några månader sedan som vi genomförde det, i en tid då säkerhetssituationen i Arktis var väldigt aktuell.

Vi har en aktivitet i vårt närområde som gör att vi har daglig skarp verksamhet pågående.

Samtidigt pågår ständigt incidentberedskapen på hemmaplan, med flera insatser hittills i år. Den 13 juni meddelade Försvarsmakten att flygvapnet dagen innan genomfört dubbla insatser mot ryska stridsflyg nära svenskt luftrum.

– Vi har en aktivitet i vårt närområde som gör att vi har daglig skarp verksamhet pågående. Det är utmanande, men samtidigt känner jag att vi levererar på de uppdrag vi har, även när det gäller att utveckla framtida förmågor, säger Jonas Wikman och fortsätter:

– Jag känner mig trygg med var vi är och vart vi är på väg. Min bild är också att vi har en organisation som är stolt över vad vi åstadkommer med de förutsättningar vi har. Så här ett halvår in så kunde jag inte vara mer stolt över mitt flygvapen än vad jag är just nu – ett flygvapen som dessutom fyller 100 år i år.

Samtidigt som verksamheten pågår för fullt firar flygvapnet sitt 100-årsjubileum. Jonas Wikman medger att han först såg jubileumsåret som ytterligare en uppgift i en redan full kalender, men i stället har det blivit något helt annat.

– Det har blivit ett sätt att stärka oss. Vi har fått anledning att beskriva vilka vi är, träffa varandra och bygga laget flygvapnet. Jag önskar att vår egen personal ser flygvapnet med samma ögon som omvärlden gör. För när man står där varje dag så känns kanske allting som ett motstånd och som en övermäktig uppgift. Men när man står utanför och betraktar oss så är det ett väl fungerande maskineri som levererar på en högre nivå än vad folk förväntar sig. Och det önskar jag att organisationen får känna ibland. Jag tror och hoppas att 100-årsfirandet är ett tillfälle för att göra det.

Flygvapnet reformeras i en tid när reform krävs, och det känns väldigt bra.

För flygvapnet är 2026 också ett år då flera materielprojekt har börjat levereras eller är i slutet på en anskaffningsprocess. Jonas Wikman lyfter bland annat införandet av Jas 39 Gripen E, de nya radarspanings- och ledningsflygplanen, S 106, GlobalEye, transportflygplanen C 390 och TP 106 och det nya skolflygplanet SK 40. Samtidigt sker flera satsningar inom rymdområdet och i maj skickades Försvarsmaktens första militära spanings- och övervakningssatellit upp i rymden.

– Det är väldigt vältajmat. Vi tar steget in i en ny generation krigföringsförmåga där rymden, Gripen E och GlobalEye är byggda för att fungera tillsammans med armén, marinen och våra allierade i Nato inom ramen för multidomäna operationer, säger han och fortsätter:

– Vi har tagit viktiga steg inom rymdområdet och har blivit en operatör i rymden på riktigt under det här året. Rymdförmågan är till för att vi ska bättre ha en kapacitet att koppla ihop de olika domänerna och nationerna. Flygvapnet reformeras i en tid när reform krävs, och det känns väldigt bra.

Hur ser det ut med flygvapnets personalförsörjning?

– Personalförsörjning är fortsatt en begränsande faktor för oss och kommer att vara det under lång tid. Med det sagt tycker jag att vi har gjort betydande framsteg. Vi har gjort en grundlig analys baserat på personalens iakttagelser och gett oss på flera områden som vi har haft särskilda problem med.

Han lyfter den satsning som gjorts inom teknikerområdet det senaste året och det stora arbetet som går under namnet ”Framåt”. Under 2023 genomfördes en stor översyn på personalområdet i flygvapnet. Arbetet tog frågor som avtal, arbetsmiljö, materiel och lön. Jonas Wikman fattade därefter beslut om ett direktiv med åtgärder som nu ska införas för att skapa en mer hållbar arbetssituation för flygvapnets anställda.

Vi kommer aldrig att bli klara och det viktiga är inte att allt blir gjort. Det viktiga är att rätt saker blir gjorda.

– Vi har fortsatt prioriterat arbetet inom det vi kallar ”Framåt”. Jag är stenhård på att följa upp alla åtgärderna. De följs upp kvartalsvis och vi räknar med att vi ska få ett väldigt bra resultat. Jag tycker att vi är på rätt väg, men det tar lång tid och vi har mer jobb kvar att göra.

En fråga som han återkommer till under intervjun är balansen mellan uppgifter och resurser. Jonas Wikman menar att Flygstaben länge har försökt väga uppgifter mot resurser, men att dagens säkerhetsläge kräver ett annat synsätt.

– Vi kommer aldrig att kunna planera bort friktioner och osäkerheter i en snabbt föränderlig omvärld. Vi behöver därför bli en organisation som kan leva i kaos och må bra i kaos. Vi kommer aldrig att bli klara och det viktiga är inte att allt blir gjort. Det viktiga är att rätt saker blir gjorda.

Han beskriver det med uttrycket ”Embrace the Chaos”, att acceptera att nya uppgifter och förändringar inte är undantag utan det nya normala. Målet är därför inte att allt ska hinnas med, utan att organisationen ska prioritera rätt och känna att ett väl utfört arbete är alldeles tillräckligt.

– Man måste kunna gå hem när arbetsdagen är slut och känna att man gjort ett bra jobb och är uppskattad, även om hela uppgiften inte är löst. Vi som chefer och ledare ska känna förtroende för att organisationen gör rätt prioriteringar.

I grunden handlar det om uppdragstaktik, konstaterar han. I en tid när omvärlden förändras snabbare än planeringscyklerna behöver högre chefer styra mot önskade effekter snarare än detaljerade planer. Förbanden ska få frihet att själva avgöra hur målen bäst nås utifrån den verklighet de möter.

– Det är ute på förbanden som kraften finns. Vi måste vidta åtgärder för att skapa en organisation som kan stå mitt i stormen. För det här är en dynamik som kommer att bestå en generation framåt. Vi vet vilka effekter vi ska uppnå: vi ska avskräcka, vi ska kunna försvara oss och vi ska utbilda förbanden till en viss nivå. Jag har fullt förtroende för att organisationen gör rätt saker.

Vi är uppskattade för det vi gör och det är personalen som har åstadkommit det.

En av de största förändringarna i flygvapnet märks dock inte i nya flygplan, utan i hur organisationen är uppbyggd. Flygvapnet har det senaste året gått från två separata grund- och krigsorganisationer till en sammanhållen organisation där personalen redan tjänstgör i sina krigsbefattningar.

– Det innebär att alla anställda normalt redan befinner sig på den befattning de har i alla konfliktnivåer. Vi har en plan, leder med en order mot en chef. Jag är helt trygg med att det är rätt väg att gå. Vi är i en tid där vi har ett hot att hantera hela tiden och det kommer inte finnas en brytning mellan fred, kris och krig, utan det är en flytande skala. Vi kan inte omorganisera några gånger per år. Det här känns jättebra.

Har du något medskick till flygvapnets anställda?

– Jag kunde inte vara stoltare över flygvapnet, det är helt ärligt från mitt hjärta. Det är lätt att gå rakryggad här genom Almedalen med detta flygvapen i ryggen. Vi har verkligen levererat, både i det skarpa och i förmågeutvecklingsperspektivet. Vi är uppskattade för det vi gör och det är personalen som har åstadkommit det. Varje gång människor utifrån möter flygvapnet slås de av lagandan och kamratskapet. Det är tillsammans vi löser våra uppgifter.