Senast publicerat
Senast publicerat:

Replik: ”Nu finns chansen att basera nya radarflygplanet i Mälardalsområdet”

”Dorian”, Före detta medarbetare på specialflygskvadronen

Foto: Saab.

I juni 2022 tecknade FMV avtal med Saab om köp av två spanings- och ledningsflygplan. Flygplanen, som får den svenska beteckningen S 106, är en vidareutveckling av Saabs GlobalEye.
Detta är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Clas Kilgren skriver i en debattartikel med rubriken ”Risk för stort kunskapstapp om det nya radarflygplanet inte hamnar på Malmen”, Officerstidningen den 18 november 2022, om vikten av att det nya radarspanings- och ledningsflygplanet, S 106 Globaleye, placeras på Malmen. Det huvudsakliga argumentet för detta är att den tekniska kompetensen för själva radarsystemet finns på orten, där flygvapnets nuvarande radarflygplan är baserade. Clas tar även upp närheten till Försvarets materielverks provplats för Test och evaluering i Linköping, det vill säga den enhet som ansvarar för utprovning och validering av nya flygsystem, som en fördel i sammanhanget. Jag förstår Clas oro, men vill med denna replik belysa kortsiktigheten i hans perspektiv och lyfta fram några faktorer som nyanserar baseringsfrågan.

Personalförsörjningen i flygvapnet är en ödesfråga som förtjänas att tas på allra största allvar. Att förbättra löner, villkor och familjesociala förutsättningar är i min mening det som bör ligga högst upp på flygvapenchefens agenda i dag. Ur det perspektivet kan jag känna med enskilda individer som hamnar i kläm på grund av organisationsförändringar, exempelvis beslut om flytt av ett regemente eller basering av ett flygsystem.

Flygvapnets utmaningar kopplat till det familjesociala perspektivet kan till stor del härledas till flygflottiljernas geografiska läge. Under den ”strategiska timeouten” lades verksamheten ned på orter som Östersund, Uppsala och Ängelholm till förmån för Såtenäs, Luleå och Ronneby. Utan att lägga några personliga värderingar i detta så är det inte svårt att förstå att rekryteringsläget år 2023 hade varit mer gynnsamt om vi hade haft kvar flottiljer som ligger närmre storstadsregionerna och/eller kan erbjuda unik tillgång till populära fritidsaktiviteter.

Detta är särskilt relevant i en samtid då partnern till den flygvapenanställde inte sällan har högre lön. Att vederbörande får sista ordet i val av bostadsort är därmed inte så konstigt. Resultatet kan bli att man tvingas pendla mellan baseringsort och det riktiga hemmet, alternativt att man väljer att lämna Försvarsmakten. Denna livssituation är tyvärr vanlig i dag, särskilt (men inte enbart!) bland unga i flygvapnet. Ibland känns det som att halva organisationen veckopendlar till någon av storstadsregionerna och det är inte en ideal lösning.

» Ibland känns det som att halva organisationen veckopendlar till någon av storstadsregionerna och det är inte en ideal lösning. «

I ljuset av ovanstående, tillsammans med ÖB:s utlovade fokus på personalen, blir det extra viktigt att våga ta beslut som ser till personalens bästa, inte bara i dag utan även på sikt. Frågan om var man ska basera ett flygsystem är ett stort sådant beslut, ett strategiskt beslut. Militärstrategiskt, absolut, men även personal- och organisationsstrategiskt. Vad gäller den förstnämnda aspekten får man komma ihåg att det kan vara skillnad på fredstida och krigstida basering. I den frågan har jag ingen insyn, den ligger varken på mitt eller Clas bord. Det jag däremot känner mig manad att kommentera är de långsiktiga konsekvenserna av ett baseringsbeslut utifrån ett attraktions- och behållaperspektiv, samt de uppenbara effektiviseringsvinster i organisationen som kan uppnås genom ett genomtänkt sådant.

Först och främst vore det gynnsamt att basera S 106 på en ort där själva valet av flygplan systemet bygger på, Global 6000, kan lägga grunden för en så effektiv grundorganisation som möjligt. I princip samtliga av flygvapnets transportflygsystem ska omsättas de kommande 10 åren, och här finns det en möjlighet att välja en lösning där flera olika typer av flygplan ersätts av samma grundplattform – ett och samma enhetsflygplan som kan utrustas på olika sätt beroende på uppgift.

Exempelvis kan våra åldrande statsflygplan så småningom ersättas av Global 6000 i transportkonfiguration, och de likaledes gamla signalspaningsflygplanen med samma flygplan fast modifierade för inhämtningsuppgiften. Särskilt i det första fallet ställer uppgiften vissa krav på utgångsbasering, vilket gör att flygvapnet redan nu bör fundera på var man väljer att basera S 106 om man senare vill ha möjligheten realisera fördelarna med ett enhetsflygplan.  

Som helhet skulle detta koncept skapa helt uppenbara fördelar i personalfrågan. Behovet av antal flygande besättningar, tekniker och stödfunktioner minskar eftersom personalen kan nyttjas mer flexibelt, samtidigt som variationen på jobbet ökar. I mina ögon bör dessa synergieffekter väga väldigt tungt inför ett baseringsbeslut, då vi idag helt enkelt inte har tillräckligt med personal för att välja ineffektiva lösningar med många olika flygsystem baserade på många olika orter. En bra analogi från armén är problemet med allt för många nyöppnade regementen fördelat på en allt för mager personalstyrka. Utöver personalområdet har ett enhetsflygplan många andra fördelar, vilka faller utanför ramen för denna debattartikel.

Framför allt måste flygvapnet våga ta beslut som på kort sikt kan verka jobbiga, men som på lång sikt är de bästa besluten för organisationen och dess anställda. Nu finns chansen att basera S 106 i Mälardalsområdet, där det garanterat kommer finnas personaltillgång under överskådlig tid framåt. Och då menar jag inte bara en god rekryteringsbas av piloter, tekniker, operatörer och systemingenjörer, utan även möjligheten för vederbörandes respektive att flytta med till en ort där de med högsta sannolikhet inte behöver göra avkall på sina egna karriärambitioner.

» Framför allt måste flygvapnet våga ta beslut som på kort sikt kan verka jobbiga, men som på lång sikt är de bästa besluten för organisationen och dess anställda. «

Att väga allt detta mot enskildas missnöje över att den egna arbetssituationen förändras är såklart ingen lätt uppgift. Men Clas Kilgren utelämnar i sin debattartikel att baseringsfrågan handlar om huruvida radarspaningsflygplanen ska flytta, inte den regionala transportflygförmågan som i sådant fall skulle bli kvar i Linköping. Möjligheten att skruva, spaka eller på annat sätt jobba med flygvapnets flygplan i Linköping kommer alltså inte att försvinna, oavsett vad baseringsbeslutet blir.

Slutligen: att FMV T&E finns i Linköping är en parentes i sammanhanget, i princip alla nya flygsystem som ska introduceras i flygvapnet kommer att behöva passera genom T&E oavsett om de ska stå i Luleå eller Linköping. Som Clas framför är det såklart gynnsamt att ta vara på kompetensen som finns lokalt, men i sammanhanget får det anses vara mer nice to have än need to have. Saab har själva uttalat sig kring valet av baseringsort med orden att de är ”obundna till plats” och att det är Försvarsmaktens krav som ska styra (SVT Öst, 2023-06-13). Det vore mycket riktigt märkligt om en Globaleye-affär skulle hänga på att kunden har befintlig kunskap kring radarsystemet på en specifik ort.

Att det skulle bli svårt att behålla personal om S 106 förläggs till annan ort än Linköping är alltså en förenklad och kortsiktig bild av situationen. Även om vissa kommer att bli besvikna så kan jag garantera att det är lika många som blir glada, oavsett hur beslutet faller ut. Enligt mig är det viktiga att flygvapenledningen, trots de överhängande personalproblemen här och nu, orkar se organisationens bästa på lång sikt. Har man chansen att permanent basera flyg nära huvudstaden bör man ta den, det kommer flygvapnet inte ångra i det långa loppet.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Det började som en blogg om personlig utrustning. Idag är kontot Taktisk ett forum för försvarsdebatt och en informationskanal för många anställda i Försvarsmakten – och ett av de mest omdiskuterade. Officerstidningen har träffat personen bakom kontot för ett samtal om anonymiteten, informationsvakuumet som han upplever i myndigheten och anklagelserna om desinformation.

    Josefine Owetz
    Taktisk
    Taktisk har sedan starten 2009 valt att vara anonym.

    Foto: Björn Öberg

    Nästan varje vecka kommer det in tips. Ibland handlar det om en ny skrivelse, ett beslut eller en publikation som någon vill ska nå ut till de anställda i Försvarsmakten.

    – Ofta är det människor som är lite längre upp i hierarkin som hör av sig och tipsar om sådant som de tror kan vara bra för andra att känna till. De skriver att ”nu har vi kommit ut med den här, kan du pusha för den?”, säger mannen bakom kontot Taktisk, som vill vara anonym.

    Vi träffas på ett konditori någonstans i Sverige. Han har varit yrkesmilitär sedan 2007 och i mer än femton år har han skrivit om Försvarsmakten. Idag har han omkring 22 000 följare på Instagram och runt 9 000 på X. Själv ser han på genomslaget med blandade känslor.

    Jag är väldigt ambivalent till den roll och maktfaktor det kanske har blivit. Helst hade jag nog sett att det inte blivit så.

    – Det har vuxit bortom vad jag trodde att det skulle bli. Jag är väldigt ambivalent till den roll och maktfaktor det kanske har blivit. Helst hade jag nog sett att det inte blivit så.

    Det började 2009, när han startade en blogg om personlig utrustning. Frågan var aktuell på grund av insatserna i Afghanistan, men han tyckte att de stora försvarsbloggarna vid den här tiden mest skrev om strategiska frågor och försvarspolitik.

    – Jag upplevde att det fanns ett informationsvakuum vad gäller personlig utrustning. Diskussionen var het då, mycket kopplat till Afghanistan. Jag köpte mycket utrustning själv och använde den i tjänsten, så jag började skriva om det. Sedan började jag skriva om fysisk träning, ledarskap och andra frågor som intresserade mig.

    Idag spänner ämnena som avhandlas på kontot brett: från löner och villkor till materielfrågor och personalförsörjning, vidare till tystnadskultur, militär etik och lärdomar efter olyckor. På senare år har ämnen som drönare, AI och rysk informationspåverkan varit återkommande. På bloggen skriver han längre och mer resonerande texter, medan han på Instagram delar aktuella nyheter och tips på handlingar att läsa, håller frågestunder och lägger upp memes om livet i myndigheten.

    – Jag har velat ha kontot som en plattform för att sprida information, för jag upplever att informationsdelgivningen generellt sett inte fungerar särskilt bra i myndigheten. Längst ner på pluton- och kompaninivå sitter man inte i Emilia varje dag och då missar man mycket. Jag vill också att kontot ska ge möjlighet för den lilla soldaten och sjömannen att få ventilera.

    Han har ofta frågestunder där följare skriver in frågor eller tar tillfället i akt att lyfta aktuella spörsmål. Det senaste året har det återkommande varit inlägg om arbetsmiljöproblem på flera organisationsenheter, där namn på förbanden och de berörda förbandscheferna har publicerats.

    Hur avgör du vad som ska publiceras?

    – Det första jag kollar är om jag kan styrka något, helst med handlingar. Sedan vilken nivå som individen befinner sig på. Soldater och anställda på lägre nivåer ger jag mig aktivt inte på. Jag attackerar inte heller personen, utan tjänsteställningen. Är du förbandschef och saker händer på ditt förband är du ansvarig.

    Många av tipsen som skickas in publiceras aldrig, eftersom det inte går att bekräfta eller sannolikt är skyddsvärt, berättar han. Felaktigheter som upptäckts korrigeras, och om någon berörd ber att ett inlägg ska tas bort gör han i regel det.

    Kontot har ibland anklagats för att sprida desinformation. Vad säger du om det?

    – Desinformation är att avsiktligt vilseleda. Det gör jag inte. På sin höjd är det missinformation, att jag har missförstått något. Det har jag gjort ibland, och då reviderar jag alltid, säger han och fortsätter:

    – Jag vill att myndigheten ska bli bättre, det är därför jag är kritisk. Hade jag inte brytt mig hade jag kunnat skita i det.

    Han har sedan starten valt att vara anonym. Frågan om vem som ligger bakom kontot har gäckat många i myndigheten genom åren. Några kollegor och hans närmaste chefer vet att det är han som driver Taktisk, andra har listat ut det. Men anonymiteten fyller en viktig funktion, menar han.

    – Folk har mycket lättare att prata med någon de inte känner. Samtidigt skyddar anonymiteten andra runt omkring mig. Det finns tendenser att man vill ta reda på vem som känner mig eller vem som har pratat med kontot. Så länge ingen vet vem jag är kan det inte heller drabba någon annan.

    Han har själv inte drabbats, men har fått återberättat hur vissa chefer ute på förbanden har samlat sin personal och sagt att de inte får prata med Taktisk. Han har också vid flera tillfällen fått höra berättelser från anställda som har blivit utskällda när någon händelse från det egna förbandet har kommit ut på kontot.

    – Vi borde ha kommit längre i att förhålla oss till att det finns ett konto där det skrivs saker. Som statlig myndighet måste vi kunna stå för det vi gör, utan att skälla ut folk och säga åt dem att vara tysta. Det gynnar ingen. Men detta är lokala initiativ, inget som kommer från Försvarsmakten centralt.

    Taktisk

    Illustration: Björn Öberg

    Vem tror folk att du är?

    – Det finns de som tror att jag sitter på Högkvarteret och de som tror att jag sitter på någon form av stab. Gissningarna om vilken försvarsgren jag tillhör varierar också. Vissa tror att jag är en kvinna, att jag är mycket äldre än vad jag är, andra att jag är yngre. Det beror på vem man frågar.

    År 2023 bestämde han sig för att lägga ner kontot. Han hade tröttnat. Det höll i några månader, tills frågan om personlig utrustning väckte lusten igen. Det senaste året har han dragit ner på tiden han lägger på kontot och en del av fritiden går istället till projektet Lumos, ett AI-baserat verktyg som han har skapat för öppen informationsinhämtning och som vem som helst kan ladda ner.

    Det kommer inte ut någonting till förbanden, och jag vet att det sitter folk med sina mobiltelefoner överallt och försöker göra saker. Så jag tänkte: vad kan jag göra? Förhoppningsvis kan detta vara ett steg till en OSINT-förmåga i Försvarsmakten.

    Bakgrunden är kriget i Ukraina, som enligt honom har visat att öppna källor är viktiga på alla nivåer i en modern försvarsmakt. OSINT, som står för Open Source Intelligence, syftar på processen att samla in och analysera information från öppna källor. Lumos samlar nyheter och uppgifter från flera källor, översätter ryska och ukrainska inlägg och tar fram dagliga sammanfattningar av läget det senaste dygnet. Flödet domineras av rapporter från Ukraina, men verktyget bevakar också Mellanöstern, kinesisk militär, cyber, maritim säkerhet, drönare och rymden.

    – Lumos kommer egentligen ur en frustration. I så många år har vi inte haft en strukturerad OSINT-förmåga i Försvarsmakten. Det kommer inte ut någonting till förbanden, och jag vet att det sitter folk med sina mobiltelefoner överallt och försöker göra saker. Så jag tänkte: vad kan jag göra? Förhoppningsvis kan detta vara ett steg till en OSINT-förmåga i Försvarsmakten.

    Det nya verktyget och att ta del av innehållet på bloggen är gratis, men den följare som vill har möjlighet att skänka honom en slant. Bidragen går enligt honom till kostnader för webbhotellet, att betala för de handlingar han begär ut från Försvarsmakten och till energidryck. Men det är inga större summor han får in, och det är inte heller en drivkraft i arbetet med kontot.

    – Jag tror inte att det blir roligare av det. Tiden är egentligen inte faktorn heller. Det är mer att motivationen ibland tryter. Pengarna är bara skönt för att kunna plana ut vissa kostnader som jag har kopplat till kontot.

    Det han saknar i försvarsdebatten idag är fler debattörer som tar plats. Det finns nischade konton inom en del områden, men han hade hoppats att de skulle vara fler vid det här laget.

    – Jag skulle vilja ha en flora av kunskapsbärare som sprider kunskap publikt och vågar ta diskussionen. Experter som säger: jag kan de här grejerna, och jag tycker att det här är ett felaktigt val. Det behövs som en motpol till undermåliga beredningar.

    Varför det inte har blivit så vet han inte. Kanske är det jantelagen, kanske tidsbrist. Men behovet är som störst just nu, menar han, när Försvarsmakten växer, utvecklar nya förmågor och allt ska göras på en gång.

    – Det pratas mycket om innovation. Men innovationen kommer inte bara för att vi säger det, eller för att vi döper något till ett experimentkontor. Den bygger på att folk faktiskt tar sig tid att sätta sig ner och fundera: gör vi det här på rätt sätt?

    Ibland står man och skriker in i en vägg.

    Själv är han inne i en liten dipp, berättar han, och frågar sig ibland om kontot har spelat ut sin roll.

    – Ibland står man och skriker in i en vägg. Men jag vet att det jag skriver läses högt upp i Försvarsmakten, och även på Försvarsdepartementet. Jag tror att jag har uppnått det mesta jag kunnat tänka mig med mitt konto.

    Ur arkivet: