Senast publicerat
Senast publicerat:

Replik från utbildningschefen: ”Tittar på en del förändringar”

Michael Cherinet, Försvarsmaktens utbildningschef till 28 februari, och Jonas Hård af Segerstad, Försvarsmaktens utbildningschef från 1 mars
"Tillsammans med Försvarshögskolan tittar vi just nu på en del förändringar – eftersom vi ser att yrkets krav har förändrats på en del punkter", skriver Försvarsmaktens utbildningschef i en replik.

Foto: Oscar Olsson/TT.

Detta är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Replik på debattartikeln ”Öppet brev till Försvarsmaktens utbildningschef: Tre år på Officersprogrammet – för ingenting”

 

Inledningsvis vill vi tacka dig för att du vill diskutera hur Försvarsmaktens officersutbildning ser ut. Det är en fråga som har debatterats ända sedan vi på 1700-talet började utbilda officerare och bara under de senaste 50 åren har utbildningssystemet förändrats flera gånger, vilket visar att det inte finns någon perfekt lösning som håller oberoende av tidens gång.

Den senaste förändringen inleddes på 1990-talet när akademiseringen av officersutbildningen började, en utveckling som många yrkesutbildningar har genomgått. Akademiseringen innebär att utbildningen – både de praktiska och teoretiska delarna – ska utgå från yrkets krav. Om yrkets krav förändras är det en akademisk utbildnings skyldighet att anpassa sig till de nya kraven.

Officersprogrammet är tre år och eftersom en termin är 30 poäng blir det 180 i det europeiska Bolognasystemets sätt att räkna. Det är inte högskolepoängen i sig som är viktiga, utan hur utbildningen är utformad. Vårt mål är att få fram bra blivande officerare och ledare från Officersprogrammet, oavsett hur högskolesystemet ser ut.

En skillnad mot utbildningen som fanns på officershögskolorna tidigare är att Officersprogrammet inte bara ska förbereda officeren för den första befattningen efter examen, utan lägga en grund för betydligt flera år framåt. Och utbildningen lägger just grunden. En officers förmåga byggs upp när han eller hon arbetar aktivt och praktiskt i yrket – utbildningarna är bara en mindre del av en officers livslånga lärande. Därför är det logiskt, som du argumenterar, att någon med längre yrkeserfarenhet har nytta av sina soldaterfarenheter tillsammans med utbildningen på Officersprogrammet i sin första officersbefattning.

Från 2027 kommer vi att styra utbildningen mer mot den första krigsbefattningen

Försvarsmakten har medvetet valt att Officersprogrammet ska vara möjligt att läsa direkt efter GU. Det valet kommer att innebära att delar känns igen bland dem som har längre erfarenhet. Tillsammans med Försvarshögskolan tittar vi just nu på en del förändringar – eftersom vi ser att yrkets krav har förändrats på en del punkter. Försvarsgrenarna får genom de så kallade strukturåtgärderna också större påverkan på Officersprogrammets innehåll. Från 2027 kommer vi att styra utbildningen mer mot den första krigsbefattningen, med målsättningen att en officersaspirant ska vara krigsplaceringsbar redan efter det första året på Officersprogrammet.

Områden som vi också tittar på är att tydligare styra möjligheterna att söka utbildningsinriktning på Officersprogrammet, så att kadetterna behöver ha en GU- eller GSS-bakgrund som leder mot den utbildning som de söker – i vissa fall kompletterat med en förberedande officerskurs. På så sätt skulle utbildningen vid Officersprogrammet kunna hålla ett högre tempo och ha högre målsättningar, och bättre ta vara på de erfarenheter som kadetterna har med sig. Vi har inte fattat några sådana beslut ännu, men det är områden som vi diskuterar med försvarsgrenarna och Försvarshögskolan. Det tror vi är en bättre utveckling än att korta ned utbildningen.

Michael Cherinet
Försvarsmaktens utbildningschef till 28 februari

Jonas Hård af Segerstad           
Försvarsmaktens utbildningschef från 1 mars

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    "Det är bra att vi är överens om att personminor är ett hemskt vapen som har lett till tragiska följder. Däremot verkar vi dra olika slutsatser av det", skriver Ulrika Modéer, generalsekreterare Svenska Röda Korset i en replik.

    Josefine Owetz

    Foto: Natacha Pisarenko/AP/TT

    Patrik Oksanen, Karlis Neretnieks och Stefan Forss svarade den 14 september på min replik om Ottawakonventionen. Det är bra att vi är överens om att personminor är ett hemskt vapen som har lett till tragiska följder. Däremot verkar vi dra olika slutsatser av det.

    Debattörerna menar att den typ av personminor som kan bli aktuella för Sverige är moderna och konstruerade för att förstöras efter en viss tid, och alltså bli ofarliga för civila. Men frågan är hur moderna de är. Inte ens Finlands regerings proposition om utträde ur Ottawakonventionen hävdade att effekterna av vapnen hade förändrats, utan konstaterade att deras ”militära betydelse och principerna för användning av dem som en del av försvarssystemet är i dag i stort sett desamma som före anslutningen till Ottawakonventionen”.

    När Ottawakonventionen förhandlades fram definierades personminor medvetet på ett sådant sätt att även så kallade ”smarta minor” skulle träffas av förbudet, eftersom inte heller de kan skilja på soldater och civila.

    Även om frågan om att lämna konventionen har lyfts i andra länder så har man inte valt att gå vidare med idéer om utträde. Så sent som i januari bekräftade tyska regeringen sin position genom att offentligt tydliggöra sitt fortsatta stöd till Ottawakonventionen. På liknande sätt har Storbritanniens regering uttryckt offentligt att samarbete med stater som valt att lämna konventionen bedöms vara fullt möjligt, samtidigt som man bekräftade sitt fortsatta stöd till Ottawakonventionen.

    Vid mitt senaste besök i Ukraina mötte jag kollegor i Ukrainska Röda Korset som just nu arbetar med att lära förskolebarn känna igen personminor

    Röda Korsets uppdrag sedan över 160 år tillbaka är att förhindra och lindra lidande i väpnad konflikt. Vår världsomspännande rörelse kämpar dagligen med de svåra humanitära konsekvenserna av personminor. Vid mitt senaste besök i Ukraina i februari mötte jag kollegor i Ukrainska Röda Korset som just nu arbetar med att lära förskolebarn känna igen personminor och andra explosiva rester från krig, för att skydda deras liv. Att arbeta för att begränsa personminornas spridning är ett moraliskt ställningstagande om något.

    Debattörerna Oksanen, Neretnieks och Forss glider i sin argumentation. I deras första text pekade de på juridiska problem för svensk personal inom Natosamarbetet i Finland. När jag visade att det går att lösa med exempelvis förändringar i svensk lagstiftning, som man har gjort i andra länder, byter de fokus. Nu verkar det som att det enda som kan förhindra att civila utsätts för hemskheter, är att Sverige skulle lämna Ottawakonventionen, och därmed bidra till att underminera internationell humanitär rätt. Om målet är att skydda civila i väpnad konflikt måste man fråga sig om det inte finns bättre alternativ.

    Ulrika Modéer, generalsekreterare Svenska Röda korset

    Ur arkivet: