Senast publicerat
Senast publicerat:

Mikrofabriken: Från fyra containrar till militär förmåga

Mikrofabrik
Kontroll av styrparametrar till robotsvets inför metallutskrift i WAAM-cell (Wire Arc Additive Manufacturing Cell). Här tillverkas komponenter genom att metalltråd smälts med en ljusbåge.

Foto: Timo Särkkä/Försvarsmakten

Den mobila mikrofabriken ska möjliggöra tillverkning av reservdelar nära fronten när de vanliga försörjningskedjorna bryts. Nu arbetar Försvars­maktens tekniska skola, FMTS, med att bygga upp utbildning, kompetens och arbetssätt för att göra tekniken till en fungerande militär förmåga.

Maria Widehed

Den här artikeln är en del av en serie artiklar om 3D-tillverkning i Försvarsmakten.

När reservdelar inte längre går att beställa måste Försvarsmakten hitta andra vägar för att säkra sin försörjningsfrihet. 3D-tillverkning utvecklas nu från enskilda lösningar på förband till en bredare förmåga – från frontnära reservdelstillverkning till möjligheten att snabbt skala upp.

I januari 2026 presenterade Försvarets materielverk, FMV, en mobil mikrofabrik som utvecklats tillsammans med BAE Systems Hägglunds, Saab och Försvarsmakten. Den består av fyra sammankopplade containrar och innehåller bland annat en 3D-skrivare för metall och två för plast.

Men det som gör fabriken unik är att hela tillverkningskedjan ryms i containrarna. Tanken är att man ska kunna ta emot receptet till en reservdel, tillverka den och sedan göra efterarbetet på plats.

Användningen är tänkt att bli aktuell när den vanliga försörjningen inte fungerar. Det kan handla om brutna logistikkedjor, att ett förband behöver en reservdel snabbt, att något nytt behöver tillverkas eller att reparation krävs av ”end of life”-materiel.

– Mikrofabriken består av fyra ISO-containrar som man satt ihop. I en av containrarna finns ett kontorsutrymme med tre skrivbord och arbetsplatser med datorer där man kan sitta och CAD:a. Man kan också skanna med en 3D-skanner och gå från CAD till recept. Sedan tar man med sig USB-stickan till verkstadsmiljön där man kan skriva ut, säger Diana Flach, systemingenjör vid FMV.

Diana Flach

Diana Flach

Systemingenjör vid FMV

Liknande läsning:

Mikrofabriken visades i våras under EDA AM Village 2026, en workshop för additiv tillverkning i Spanien där experter, försvarsmakter och industrin möts.

– Det fanns ett väldigt stort intresse och många frågor, inte minst från andra länders försvarsmakter. Vi vill se hur vi kan ta den här förmågan så nära fronten som möjligt. Vi är unika i att göra det med hela tillverkningskedjan, säger Diana Flach.

Formellt har mikrofabriken ännu inte lämnats över till Försvarsmakten. Det gör att FMV kan fortsätta vidareutveckla den och snabbare göra modifieringar. Just nu modifieras mikrofabriken efter återkoppling från en testgrupp försvarsanställda.

– Samtidigt behöver man i Försvarsmakten se över vilken utbildning som krävs, säger Diana Flach.

Mikrofabriken är på väg att bli en del av Försvarsmaktens tekniska skola, FMTS. Där har man i olika grad testat 3D-tillverkning sedan 2017. Idag finns 3D-tillverkning tillgänglig för alla medarbetare.

– Utvecklingsenheten vid FMTS fick ganska tidigt upp ögonen för att det här var spåret som industrin gick på, att man kan göra riktiga saker med 3D-utskrift som håller.

Per Gadestedt

Major Per Gadestedt

Utvecklingsofficer vid FMTS

Det berättar major Per Gadestedt, utvecklingsofficer vid FMTS som är kommenderad till Stockholm och arbetar centralt med materielanskaffning.

De senaste åren har 3D-tillverkning studerats.

– 2020 deltog vi i ett symposium i Tyskland där vi samlade 100 personer från 15 länder för att diskutera vad man kan göra med additiv tillverkning inom försvar. Då började vi också samarbeta med FMV om de här frågorna, säger han.

Sedan dess har FMTS, utifrån förstudier inom teknisk tjänst, konstaterat att materielsystemen kommer att variera mycket i konstruktion och utförande i framtiden.

– Vi satte ihop det vi kallar fyrfältaren, som är fyra områden där vi följer den generella utvecklingen. Det handlar om artificiell intelligens, additiv tillverkning, förarlösa plattformar och XR-fjärrstöd, säger major Kristian Magnusson, utvecklingsofficer på utvecklingsenheten vid FMTS, och fortsätter:

– Vårt arbete nu är att förbereda Försvarsmakten som organisation på en teknikgeneration som utvecklas snabbare än vi varit vana vid. Varje sådan här tekniklösning innebär en mängd saker som påverkas – ekosystem, utbildning, gemensamma standarder. Det är så mycket mer än prylar. I mikrofabriken får vi möjlighet att se hur hela kedjan fungerar.

Kristian Magnusson

Major Kristian Magnusson

Utvecklingsofficer på utvecklingsenheten vid FMTS

Mikrofabriken blir en del av markverkstäderna, men ska också fungera som en flyttbar resurs.

– Den planeras in i materielplanerna fram till 2030. Då ska vi ha något som fungerar, personal som kan hantera utrustningen och recept från industrin som vi kan skriva ut med på ett systemsäkert sätt, säger Per Gadestedt.

Vilka tillämpningsområden ser ni?

– Det finns jättemånga utöver reservdelsproduktion. Inom militär sjukvård kan man göra skräddarsydda spjälor genom att skanna av armen. Det provades under AM Village. Företag gör också mänskliga organ som liknar de riktiga. Massproduktion av drönare är en annan sak vi behöver ha teknik för att kunna rampa upp, säger Per Gadestedt.

260121-mikrofabrik-low-res-15

I mikrofabriken finns både plast- och metallskrivare.

Foto: Försvarets materielverk

Men tekniken löser inte automatiskt försörjningsfrågan. Det måste också vara tydligt vad utrustningen ska kunna tillverka och vilka material som krävs.

– Det är viktigt att vi specificerar en produktfamilj där hela analysen är gjord. Det är lätt att köpa in viss utrustning och sedan stå där utan rätt förbrukningsvaror. Därför är det viktigt med hela analysen, säger Kristian Magnusson.

På FMTS pågår arbetet med att bygga upp utbildningen kring tekniken.

– Vi har kört en pilotutbildning som i höst blir en riktig kurs. Nytt för i år är att man också får en grundläggande utbildning i att tillverka i metall. Den ska in i det ordinarie kursutbudet.

Samtidigt pågår ett arbete för att skapa förutsättningar för mer flexibla utbildningsscenarier. Per Gadestedt lyfter hur kurser som genomförs på plats i Halmstad under flera veckor blir allt svårare att genomföra i takt med den snabba teknikutvecklingen.

Flexibla, digitala kurser tror jag är en utveckling vi behöver. Det är ett sätt att hantera resursfrågan och öka tillgängligheten till utbildning.

– Flexibla, digitala kurser tror jag är en utveckling vi behöver. Det är ett sätt att hantera resursfrågan och öka tillgängligheten till utbildning.

För att tekniken ska få genomslag på förbanden krävs det personal som kan driva utvecklingen vidare, betonar han.

– Kontaktytor kommer att bli jätteviktiga och det räcker inte att några få individer blir utbildade.

Mikrofabrik

3D-skrivare i mikrofabriken.

Foto: Timo Särkkä/Försvarsmakten

3D-tillverkning i Försvarsmakten

2018
Swedec använder skanning och 3D-tillverkning för att ta fram modeller av ammunition till övningsverksamhet.

2019
FOI beskriver hur 3D-utskrift kan användas för att tillverka detaljer i fält. Som exempel nämns bland annat hur nederländska förband i Mali tagit fram ett GPS-fäste genom att skicka hem en skiss, få tillbaka ett digitalt recept och skriva ut delen på plats.

2021
Saab provflyger Jas 39 Gripen med en 3D-tillverkad yttre lucka. Originaldelen skannas eftersom det saknas en digital modell.
2022 Försvarsmakten pekar i sin perspektivstudie ut utrustning för additiv tillverkning i fältmiljö som en del av den framtida logistiken.

2024
Försvarsmakten uppger i årsredovisningen att myndigheten tillsammans med industrin arbetar med alternativ reservmaterielförsörjning genom additiv tillverkning. Syftet är att kunna ersätta reservdelar som inte kan levereras av ordinarie leverantör.

2025
Advanced Manufacturing Coordination Center, AMCC, invigs i Trollhättan. Centret ska samla civil och militär kompetens för att bygga förmåga inom bland annat additiv tillverkning och reservdelsproduktion.

2026
FMV presenterar en mobil mikrofabrik i fyra containrar för tillverkning av reservdelar nära fronten. Den innehåller bland annat en metallskrivare och två plast­skrivare.

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Kanadas militära engagemang i Europa växer samtidigt som landet vill minska beroendet av USA. Men Kanada är militärt nära integrerat med USA, och den nya linjen handlar därför inte om att välja bort USA utan om att få större handlingsfrihet inom ett fortsatt mycket nära försvarssamarbete.

Christophe Premat
Kanadensiska soldater under övning nära radarstationen Shingle Point
Kanada kan inte längre enbart förlita sig på sin nära allierade granne i syd, USA, för försvaret av sitt land, skriver analysförfattaren. På bilden: Kanadensiska soldater under övning nära radarstationen Shingle Point.

Foto: Gavin John/The New York Times

Kanadas premiärminister Mark Carney sammanfattade det nya geopolitiska läget i ett uppmärksammat tal vid Världsekonomiska forumet i Davos i januari 2026 på följande vis: ”If you are not at the table, you are on the menu.”

För ett land som under större delen av efterkrigstiden har kunnat förlita sig på sin geografi, sitt nära förhållande till USA och den regelbaserade internationella ordningen var budskapet ovanligt skarpt. Carney beskrev en värld där stormaktsrivaliteten åter präglar världspolitiken och där medelstora stater måste stärka sin egen handlingsförmåga. I detta sammanhang genomgår den kanadensiska försvarspolitiken sin största förändring sedan kalla krigets slut.

Efter årtionden av relativt låga försvarsutgifter och åldrande materiel ska landet åter kunna försvara sitt eget territorium mot en militärt avancerad motståndare. Försvaret av Nordamerika moderniseras, nya stridsflygplan anskaffas och närvaron i Arktis förstärks. Samtidigt leder Kanada en multinationell Natobrigad i Lettland. Upprustningen handlar dock om mer än nya vapensystem. Föreställningen att landets geografi i sig erbjuder säkerhet håller på att omprövas.

Efter andra världskriget knöt Kanada som betydande militärmakt tidigt sin säkerhet till de västliga allianserna. Landet blev 1949 en av Natos tolv grundarstater och stationerade under kalla kriget armé- och flygförband i Europa. Men en central strategisk uppgift fanns på hemmaplan. Den kortaste vägen från Sovjetunionen till Nordamerika gick över polarområdet och det kanadensiska Arktis. Under 1950-talet byggdes därför radarkedjor genom norra Kanada för att ge tidig varning om sovjetiska bombflygplan.

År 1958 formaliserades samarbetet med USA genom Norad (North American Aerospace Defense Command), det gemensamma militärkommando som övervakar och försvarar Nordamerika. För Kanada blev samarbetet ett sätt att förena amerikansk militär styrka med inflytande över försvaret av det egna territoriet. Samtidigt växte bilden av Kanada som en mellanstormakt. Utrikesminister Lester B. Pearsons roll i tillkomsten av FN:s fredsbevarande styrka under Suezkrisen 1956 bidrog till att göra fredsbevarande insatser till en del av den kanadensiska självbilden. Kanadas säkerhetspolitiska roll kom att omfatta flera dimensioner, däribland försvaret av det egna landet och Nordamerika, åtagandena inom Nato samt ett internationellt engagemang genom bland annat FN.

Efter Sovjetunionens fall minskade Kanada sitt försvar. De sista permanent stationerade markförbanden lämnade Europa 1993 och landet tog ut en fredsdividend. Samtidigt fortsatte Canadian Armed Forces att användas internationellt, från Balkan till striderna i Kandahar i Afghanistan.

Arktis har gått från att vara en geografisk skyddsbarriär till ett område där Kanada måste kunna upprätthålla faktisk militär närvaro.

Kanada använde sin militär internationellt, men investeringarna i långsiktig försvarsförmåga släpade efter. När säkerhetsläget försämrades under 2010-talet präglades försvaret av personalproblem och åldrande materiel.

Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina 2022 är en viktig förklaring, men den kanadensiska omsvängningen kan inte förstås enbart genom kriget i Europa. För Kanada är förändringen särskilt tydlig i Arktis. Omkring 40 procent av landets territorium ligger i Arktis. Regionen är glest befolkad, avstånden enorma och infrastrukturen begränsad. Samtidigt gör klimatförändringen området mer tillgängligt. Ryssland har betydande militära resurser i sitt arktiska område, medan Kina har ökat sitt strategiska intresse för regionen. Det förändrar också innebörden av kanadensisk suveränitet i norr. Det räcker inte längre att hävda kontroll över ett enormt och glest befolkat territorium. Kanada måste kunna övervaka området, snabbt föra dit militära resurser och tillsammans med allierade visa faktisk närvaro. Arktisk infrastruktur blir därmed en del av försvarspolitiken. Arktis har gått från att vara en geografisk skyddsbarriär till ett område där Kanada måste kunna upprätthålla faktisk militär närvaro. Kanada är även en av grundarna av Arktiska rådet, som bildades i Ottawa 1996, och ser rådet som det viktigaste multilaterala forumet för att driva sina arktiska intressen.

Teknikutvecklingen har dessutom minskat värdet av Kanadas geografiska avstånd. Kalla krigets radarsystem byggdes främst för att upptäcka sovjetiskt bombflyg. Idag måste Kanada och USA kunna upptäcka och möta kryssningsrobotar, avancerade ubåtar, ballistiska och hypersoniska vapensystem samt obemannade system. Den nya inriktningen formulerades tydligt i försvarspolicyn Our North, Strong and Free från 2024. Försvaret av Arktis och norra Kanada har blivit en av landets viktigaste försvarsuppgifter. Kanada ska fortfarande kunna bidra till militära insatser utomlands, men tyngdpunkten förskjuts mot det egna territoriet och försvaret av Nordamerika. Det är ett tydligt skifte från årtiondena efter kalla kriget, då internationella insatser hade en mer framträdande roll.

En av de största satsningarna är moderniseringen av Norad. År 2022 beslutade Kanada att investera 38,6 miljarder kanadensiska dollar under tjugo år för att stärka försvaret av Nordamerika. Bakgrunden är ett förändrat strategiskt läge där Arktis inte längre ses som en skyddande barriär. Kanada måste kunna upptäcka och möta hot långt innan de når landets befolkningscentra. Samtidigt handlar upprustningen om relationen till USA. Kanada har avtal om 88 F-35A, men regeringen har inlett en översyn av anskaffningen och svenska Gripen har åter aktualiserats som ett möjligt alternativ för delar av den framtida stridsflygflottan. Diskussionen gäller inte bara militär förmåga utan också beroendet av amerikansk försvarsteknik, industriella investeringar och arbetstillfällen i Kanada. Här finns en tydlig motsättning. Försvarsupphandlingen blir också ett verktyg för att balansera den militära integrationen med USA mot ambitionen om större strategisk handlingsfrihet. Politiskt vill Ottawa minska beroendet av USA och bredda relationerna med Europa. Militärt är Kanada samtidigt närmare integrerat med USA än de flesta andra länder genom Norad. Den nya linjen handlar därför inte om att välja bort USA, utan om att få större handlingsfrihet inom ett fortsatt mycket nära försvarssamarbete.

Kanadas militära engagemang i Europa växer. Sedan 2017 leder landet Natos multinationella styrka i Lettland. Efter Rysslands invasion av Ukraina har den kanadensiska närvaron byggts ut till brigadnivå. Kanada har därmed fått en större roll i Natos försvar av den östra flanken. Europas säkerhet har åter blivit en direkt del av Kanadas egen försvarsplanering, snarare än främst en arena för internationella insatser.

Mark Carney och Sveriges statsminister Ulf Kristersson

Kanada närmar sig Europa i försvarspolitiska frågor. Här möts landets premiärminister Mark Carney och Sveriges statsminister Ulf Kristersson (M) under ett Natomöte i Haag, Nederländerna, i juni 2025.

Foto: Sean Kilpatrick/AP

Under Mark Carney har banden till Europa stärkts ytterligare. Kanada fortsätter sitt omfattande stöd till Ukraina och deltar i den brittisk-franska koalitionen av villiga som diskuterar framtida säkerhetsgarantier för landet. För Carney är detta också en fråga om Kanadas strategiska handlingsutrymme. När relationen till USA blivit mindre förutsägbar vill regeringen bredda landets säkerhetspolitiska relationer. Ett starkare engagemang i Europa minskar inte betydelsen av USA, men ger Kanada fler partners och större möjlighet att agera tillsammans med andra medelstora makter.

När relationen till USA blivit mindre förutsägbar vill regeringen bredda landets säkerhetspolitiska relationer. Ett starkare engagemang i Europa minskar inte betydelsen av USA, men ger Kanada fler partners och större möjlighet att agera tillsammans med andra medelstora makter.

Sverige har fått en tydligare roll i den nya kanadensiska säkerhetspolitiken. Kanada var det första landet som ratificerade Sveriges Natoanslutning. Sedan Sverige blev medlem har det bilaterala försvarssamarbetet fördjupats. I samband med det svenska statsbesöket i Kanada i november 2025 lanserade statsminister Ulf Kristersson och Kanadas premiärminister Mark Carney ett strategiskt partnerskap mellan länderna. Försvar och säkerhet, Arktis, innovation och försvarsindustri hör till de områden där samarbetet ska fördjupas.

Båda är nordliga Natoländer med stora och glest befolkade områden, avancerad försvarsindustri och ett växande fokus på Ryssland och säkerheten i Arktis och Östersjöområdet. Under 2025 deltog svensk militär också i den kanadensiska Operation Nanook i Arktis tillsammans med bland andra USA, Finland, Norge och Danmark. Det svensk-kanadensiska samarbetet har dessutom fått en konkret industriell dimension. I maj 2026 valde den kanadensiska regeringen Saab som föredragen leverantör för diskussioner om GlobalEye. Systemet kombinerar Saabs radar- och ledningsteknik med det kanadensisktillverkade Bombardier Global 6500. Om Kanada går vidare skulle affären förena svensk försvarsteknik med kanadensisk flygindustri och samtidigt stärka övervakningen av Arktis. Samarbetet illustrerar också en bredare förändring. Kanada söker inte bara större militär förmåga utan även tätare försvarsindustriella relationer med allierade. För Sverige öppnar den kanadensiska upprustningen därför möjligheter både operativt inom Nato och industriellt.

Försvarsbudgeten visar omfattningen av omsvängningen. Under 2024 låg Kanada på omkring 1,5 procent av BNP. För budgetåret 2025–26 ökade de samlade försvarsutgifterna till mer än 63 miljarder kanadensiska dollar och landet nådde Natos tvåprocentsnivå. Men den viktiga frågan är inte bara hur mycket pengar Ottawa anslår, utan om de kan omvandlas till operativ effekt. Kanada har personalbrist, eftersatt infrastruktur och en försvarsupphandling som länge präglats av långa processer. F-35, nya fartyg, ubåtar, radar och annan avancerad materiel kräver dessutom utbildad personal, underhåll, ammunition och fungerande logistik. Upprustningen kommer därför att ta många år. Det kanadensiska problemet liknar det svenska och övriga Europas: politiska beslut och ökade anslag kan fattas snabbt, men militär förmåga tar tid att bygga.

Försvaret av landet börjar i Arktis, är en del av försvaret av Nordamerika och knyts genom Nordatlanten till Europas säkerhet. Ett robotangrepp över norra Kanada, rysk militär aktivitet i Arktis och den kanadensiska brigaden i Lettland är delar av samma strategiska miljö. Den avgörande förändringen är därför inte en viss försvarsbudget eller ett enskilt materielprojekt. Ottawa har dragit slutsatsen att allianser måste kompletteras med större egen militär förmåga. För Carneys Kanada handlar upprustningen också om politisk handlingsfrihet och om att ha tillräcklig tyngd för att sitta vid bordet när den nya säkerhetsordningen formas.

Christophe Premat, foto Rickard Kilström, Stockholms universitet_

Christophe Premat

Forskare och föreståndare vid Centrum för Kanada­studier, Stockholms ­universitet.

Karta över Arktis

Fakta

Arktis

Arktis är området kring Nordpolen. Det utgörs till stor del av Norra ishavet och de nordligaste delarna av Sverige, Danmark (Grönland), Finland, Island, Kanada, Norge, Ryssland och USA (Alaska). Dessa åtta länder samarbetar kring frågor som rör Arktis inom ramen för Arktiska rådet, tillsammans med sex organisationer för urfolken i Arktis, däribland Samerådet. Men på kort tid har säkerhetsläget i Arktis skärpts, bland annat genom Rysslands krig i Ukraina, USA:s anspråk på Grönland och Kinas strategiska intresse i regionen. Med ett varmare klimat och smältande isar öppnas nya handelsvägar och tillgången till potentiella naturresurser, vilket riskerar att göra Arktis till en ny konfliktzon.

Källa: Utrikespolitiska institutet och Naturvårdsverket

Ur arkivet: