Senast publicerat
Senast publicerat:

Ny teknik och nya förmågor inför tredje Lettlandsinsatsen

En ny spaningspluton, grupper för elektronisk krigföring och en drönarförmåga som utvecklas på flera nivåer. Inför sin tredje Natoinsats i Lettland fortsätter 71:a bataljonen vid Södra skånska regementet, P 7, att utveckla ny teknik och strida med den.

Foto: Emil Malmborg

Granatkastarna understödde anfallet vid Ella kvarn, innan stridsfordon 90 och stridsvagnar bröt igenom skogsbrynet och tog terrängen. Under framryckningen hade förbanden stöd av både spaningsdrönare och FPV-drönare med möjlighet till bekämpning.

– En lyckad anfallsstrid, summerade överstelöjtnant Jens Persson, bataljonschef.

71:a bataljonen vid Södra skånska regementet, P 7, har haft sin sista stora övning före nästa års rotation till Lettland och insatsen LNLV 27. LNLV står för Land Nato Latvia. Samtliga funktioner har testats när förbandet har övats mot en tekniskt avancerad motståndare. B-sidan leddes av en bataljonsstab från 1:a Bornholms infanteribataljon. Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, bidrog med telekrigsresurser.

Under slutövningen har användningen av ny teknik spelat en avgörande roll för bataljonen – från digitala ledningsstödsystem och sensorer till transporter av sjukvårdsmateriel med drönare.

– Vi behöver hela tiden fortsätta att utveckla drönarförmågan, vi tittar på kompani-, pluton- och gruppnivå för att ha den mängden som stridsfältet idag kräver, säger bataljonschef Jens Persson.

Vi behöver hela tiden fortsätta att utveckla drönarförmågan, vi tittar på kompani-, pluton- och gruppnivå för att ha den mängden som stridsfältet idag kräver.

Stor vikt har under övningen lagts vid skydd och skyl, snabba förflyttningar och förmågan att kraftsamla utan att röja de egna positionerna. Under ett moment använde motståndaren drönare för att spana mot bataljonen, då grävde granatkastarplutonen ned sin ledningsvagn, en bandvagn 410, för att minska risken att upptäckas.

Korpral Karla, stridsfordonsvagnchef, var del av LNLV 26. Hon tycker att hotet från drönare har varit det mest utmanande under övningsveckan.

Liknande läsning:

– Men det är också väldigt intressant – framför allt hur lite som krävs för att du ska synas mycket. Och vilka förödande konsekvenser det kan få.

Natotrupp P 7

71:a bataljonen vid Södra skånska regementet är redo för sin tredje rotation till Lettland. Nyligen genomfördes slutövningen på Revingehed.

Foto: Emil Malmborg

I en antennförstärkt terrängbil 14 sitter drönaroperatörerna med dator och styrspak. Ovanför dem flyger en UAV 05, bataljonens spaningsdrönare.

– Innan de påbörjade sitt anfall hade man gjort en bedömning av var motståndaren fanns. Vår uppgift var att spana av området och fastställa motståndarens gruppering, berättar furir Lucas, gruppchef.

Frågorna från bataljonen kan handla om vilka förband som finns i området, vilka vapensystem de har och i vilka riktningar de kan avge eld, berättar han. Den här gången kunde operatörerna bekräfta att motståndaren hade två plutoner grupperade i området. De kunde också ange deras positioner, antal och eldriktningar.

– Vår uppgift är att lösa ut detaljerna och bekräfta eller motsäga bedömningarna, säger Lucas.

Vi börjar spana från avstånd och jobbar oss närmare – ’skala löken’, som jag kallar det.

UAV 05 har en räckvidd på omkring två mil och kan flyga i cirka två timmar.

– Vi är ju ett högvärdesmål, men räckvidden tillåter att vi håller oss dolda ganska långt bakom kompanierna. Vi börjar spana från avstånd och jobbar oss närmare – ”skala löken”, som jag kallar det.

Natotruppen på P7:

Christoffer, drönaroperatör och ställföreträdande gruppchef.

Foto: Emil Malmborg

I bilen sitter två operatörer och arbetar tillsammans. Korpral Christoffer, ställföreträdande gruppchef, styr drönaren vid start och landning, samt kameran. Menige Alex hjälper till att kontrollera höjd och avstånd på kartan som de navigerar med under flygningen.

– Drönarna är ju en stor del av vår framtid, nere i Lettland kommer mycket att handla om att integreras med andra nationers system.

Drönarna är ju en stor del av vår framtid, nere i Lettland kommer mycket att handla om att integreras med andra nationers system.

Bataljonens kompanier har också mindre drönare, men de används främst för spaning i den närmaste terrängen.

Lucas har deltagit i båda de tidigare Lettlandsinsatserna. Han berättar att gruppen har ett nära samarbete med de kanadensiska drönaroperatörerna och att de jämför både arbetssätt och utbildning. En skillnad är enligt honom att de svenska operatörerna får stort utrymme att själva lösa sina uppgifter.

– Bataljonen styr inte exakt hur vi ska lösa dem. Jag skulle säga att det är det som gör oss starka.

Inför förra årets rotation var luftvärnskanonvagn 90 ett nytt tillskott till bataljonen. Nu har förmågan prövats under en insats i Lettland och antalet vagnar har ökat från två till tre. Luftvärnskanonvagnarna har till skillnad från vanliga stridsfordon 90 spaningsradar på tornet och kan användas för att upptäcka och bekämpa luftmål, bland annat drönare och helikoptrar.

– Det är ett viktigt bataljonssystem som möjliggör min strid. Det har tagits emot på ett bra sätt i Lettland och nu inför andra gången vet man vad det gör, säger Jens Persson.

Inför insatsen 2027 har bataljonen tillförts en spaningspluton med olika typer av sensorer. Två grupper för elektronisk krigföring ska arbeta med att upptäcka, avlyssna och störa ut en motståndares elektroniska system och kommunikation.

– Tidigare har det varit mer fokus på satellitkommunikation, säger menig Lorena.

Electronic warfare, EW, även kallat telekrig, är förstås ingen ny förmåga inom Försvarsmakten. Men i dag finns ett ökat fokus på mindre, snabbrörliga grupper som kan verka taktiskt nära striden för att snabbt upptäcka och störa ut drönare och fientlig radiotrafik – något som har blivit mycket vanligare under de senaste åren efter lärdomar från kriget i Ukraina.

– Vi har fått väldigt mycket fria tyglar, och det svåraste har nog varit att taktisera med det nya, säger Lorena.

Menige stridsfordonsskytten Lukas har varit i Lettland en vända tidigare, han tycker att Kanada är en särskilt intressant samarbetspartner.

– Jag skulle säga att det är extra spännande att se hur Kanada arbetar med EW och spaning, vi brukar använda ungefär samma taktiker, säger han.

Natotrupp P 7

"Det handlar om att vi flyttar bak den här delen av brigadstaben till en säker och skyddad plats. I ett skarpt scenario troligtvis någonstans i Sverige, medan förbandet kanske opererar i Finland eller i Baltikum", säger Johan Hagsell, brigadsambandschef, om försöket med bakre ledning i taktiskt tält 10.

Foto: Emil Malmborg

I en helt annan del av övningsfältet har ett stort vitt tält satts upp. Inuti hittar vi ett uppsatt taktiskt tält 10.

– Välkomna till navet i brigaden och under den här övningen, säger förvaltare Johan Hagsell, brigadsambandschef.

I taket hänger brandvarnaren fast med snöre. Men den lösningen undantagen är det mesta här inne högteknologiskt. När Officerstidningen deltog under förra årets bataljonsövning testade man att placera sin bakre ledning i en flyttbar, ombyggd, STA-trailer. Under årets övning har försöksverksamheten flyttat in i ett tält.

Under de senaste veckorna har arbetet inom innovationsprojektet LRIX också bedrivits här.

– Vi tog hit deltagande företag inom projektet och lät dem sova här hos oss och arbeta direkt med en ledningspluton från 71:a bataljonen under pågående övning, berättar Johan Hagsell.

Fem företag deltog med olika sensorlösningar som skulle ge tidigare förvarning om hot mot ledningsplatsen. Genom att placera sensorer längre från själva ledningsplatsen skulle soldaterna kunna upptäcka en motståndare tidigare och få mer tid att agera.

Samma vecka samlades också militära företrädare och experter från Sverige, Norge, Danmark, Finland och Storbritannien för att diskutera hur artificiell intelligens, AI, kan användas inom spaning, målbekämpning och militär ledning. Deltagarna besökte försöksverksamheten för att diskutera hur den nya tekniken kan integreras i förbandens verksamhet.

Försöket under övningen handlar om hur brigadstaben med hjälp av realtidsbaserade uppkopplade ledningsstödsystem kan arbeta från andra platser, hur beslutsvägar kan kortas och hur olika funktioner kan få en gemensam lägesbild.

– Det handlar om att vi flyttar bak den här delen av brigadstaben till en säker och skyddad plats. I ett skarpt scenario troligtvis någonstans i Sverige, medan förbandet kanske opererar i Finland eller i Baltikum, säger Johan Hagsell.

På fältet kan soldater och officerare dela information och följa striden i realtid med surfplattor och smarta telefoner. I tältet ger ledningssystemchefen, luftstridsbefälet, underrättelsefunktionen, bekämpning, fältarbetsbefälet, ansvariga för logistik och transport en samlad lägesbild till stridsledaren på väggens skärmar.

Det handlar om att vi flyttar bak den här delen av brigadstaben till en säker och skyddad plats. I ett skarpt scenario troligtvis någonstans i Sverige, medan förbandet kanske opererar i Finland eller i Baltikum.

Lägesbilden hos brigadstaben bygger bland annat på Blue Force Tracking, BFT, som visar de egna förbandens positioner i realtid. På skärmarna kan personalen också visa bilder från drönarsystem och information från öppna källor, däribland trafikkameror.

– Vi försöker samla ihop så mycket information som möjligt för att kunna ta så bra beslut som möjligt, säger Johan Hagsell och hänvisar till erfarenheter från Ukraina.

– De har ju sagt att det viktigaste där är att utvecklingen sker på förbandsnivå och att du jobbar agilt för att snabbt kunna implementera ny teknik eller ny taktik – för att vara snabbare än ryssen.

Natotruppen på P7:

Karla, stridsfordonsvagnchef, deltog i LNLV 26 och förbereder sig nu för sin andra rotation till Lettland.

Foto: Emil Malmborg

Sedan de första försöken förra året har brigaden börjat utveckla sitt eget ledningsstödsystem, LSS Echo.

Erfarenheterna från Ukraina har också visat betydelsen av att ha kontroll över sina egna data, enligt Hagsell, vilket har gjort att soldater på 71:a bataljonen nu utvecklar en egen applikation till LSS Echo som fått namnet Oak.

– I applikationen har vi kartstöd. Vi har radiokommunikation och videoströmmar från drönare rakt in i applikationen. Och den del som vi arbetar med mest nu är en fire-modul som utvecklas med bekämpningschefen för att förbanden ska vara så snabba som möjligt från upptäckt till målbekämpning, säger Johan Hagsell.

Efter önskemål från förbandet skriver vi inte ut soldaternas efternamn.

Natotruppen på P7:

Överstelöjtnant Jens Persson, bataljonschef för 71:a bataljonen.

Foto: Emil Malmborg

Natotrupp P 7

Foto: Emil Malmborg

Fakta

LNLV 27

  • Drygt 500 soldater och officerare från 71:a bataljonen vid Södra skånska regementet, P 7, ska vid årsskiftet återigen ingå i den kanadensiskt ledda multinationella Natobrigaden, som utgår från militärbasen Ādaži utanför Riga.

  • Insatsen, LNLV 27, är en del av Natos Forward Land Forces, FLF, och syftar till att avskräcka ryska angrepp och försvara alliansens östra flank. Sverige och Danmark turas om att bidra med en bataljon till brigaden.

  • Det är 71:a bataljonens tredje rotation till Lettland. En stor del av soldaterna har tjänstgjort där tidigare, flera av dem står inför sin tredje insats.

  • Efter den kommande insatsen väntar ett uppehåll för P 7. Under 2028 väntas Livregementets husarer, K 3, i Karlsborg ta över under ett år eftersom regementets personal ska utbildas på nästa generation av stridsfordon 90.

Fakta

Natos drönarfokus i Lettland

I mars inledde Natos Innovation Range vid Sēlija i Lettland sina första tester av drönare och teknik för drönarbekämpning. Det är en av flera försöksmiljöer inom Natos arbete med snabbare införande av ny teknik. Lettland har en roll inom utvecklingen av obemannade system, Estland inom cyberförsvar och Sverige och Finland inom framtidens militära kommunikation, där bland annat säkra och motståndskraftiga 5G-nät ingår. (Länk Officerstidningen, min förra artikel från P 7)

Under hösten har Nato också genomfört omfattande teknikförsök i Lettland under namnet FUSE, Federated Unified Sensing and Effects. Syftet var att testa hur olika länders militära system kan kopplas samman, så att information från exempelvis drönare och andra sensorer snabbt når de förband som ska bekämpa ett mål.

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Försvarsmaktens dykverksamhet tillförs uppgraderade dyksystem och nya tryckkammare är på väg. Samtidigt blir bristen på kvalificerad personal alltmer akut enligt dykeriledningen. Nu utreds behovet av utbildning inom dyk och en rapport väntas bli klar till sommaren 2027.

Linda Sundgren
Dykverksamhet
En specialistofficersutbildning inom dyk är nödvändig för både kompetensförsörjning och utveckling. Det säger företrädare för Försvarsmaktens dykverksamhet.

Foto: Antonia Sehlstedt/Försvarsmakten

Problemet med åldrande dykmateriel som riskerar att leda till dykstopp är till stora delar omhändertaget. Dykeriet har fått mer pengar och nya dyksystem, annan undervattensmateriel och nya tryckkammare har beställts eller är under upphandling. Johan Brynger är teknisk systemledare dyk i Försvarsmakten:

– Dykeriet har aldrig haft en sådan ekonomi som vi har idag. Nu står vi på tröskeln till att få ut den senaste versionen av röjdykarsystemet OMD 10, och även lättdyksystemet kommer i en ny version. Nya tryckkammare är beställda och i början av 2027 ska förbanden få nya kompressorer. Listan på kommande materiel är jättelång, säger han.

Johan Brynger

Johan Brynger

Teknisk systemledare dyk

Utöver ersättare för system på väg att falla för åldersstrecket anskaffas också ny utrustning för att möta de specifika behov som finns i Försvarsmakten kopplat till dyk. Däribland ett hjälmdyksystem som används för att utföra tyngre arbeten i vattnet.

– Hjälmdyksystem används för att kunna stå på botten och på ett säkert sätt utföra arbeten som svetsning, skärning och sånt som kräver viss precision under en längre tid. Man kan inte simma omkring samtidigt som man gör de här grejerna, säger fanjunkare Michael Elsberg, Försvarsmaktens dyksäkerhetsofficer.

Hjälmdyksystemet har varit under modifiering under några år och därför har tillgången varit begränsad. Men som Natoallierad har systemet blivit väldigt efterfrågat igen och nu gör vi ett återtag.

Hjälmdyksystem har funnits sedan tidigare i Försvarsmakten, men efterfrågan på denna förmåga har ökat under senare år.

– Hjälmdyksystemet har varit under modifiering under några år och därför har tillgången varit begränsad. Men som Natoallierad har systemet blivit väldigt efterfrågat igen och nu gör vi ett återtag, säger fanjunkare Johan Widerberg, Försvarsmaktens dykeriöverledare.

Johan Widerberg

Johan Widerberg

Försvarsmaktens dykeriöverledare

Flera av de materielsystem som har eller ska beställas är planerade att införas på förband 2027 till 2030. Det kommer att dröja längre innan all grupputrustning har levererats till Försvarsmakten. Grupputrustning omfattar utrustning som inte är personlig och som dykaren behöver för att lösa uppgiften i vattnet, som exempelvis bärgningsutrustning (lyftsäckar), undervattensverktyg och sökmateriel.

– Den trånga sektorn nu är inte ekonomin utan att vi som sitter på försvarsmaktssidan inte räcker till. FMV har tjugo personer och vi är fyra som ska hantera detta. Där krigar vi i efterhand, säger Johan Brynger.

Att leveranser av materiel dröjer bidrar till att dra ner utvecklingstakten inom dykeriet. Bland annat inväntar man ett nytt röjdykarsystem som ska göra det möjligt att gå från dykdjup på dagens 45 meter ner till 60 meter. Materielbristen påverkar också säkerheten där förbanden ibland kringgår regelverket för att kompensera för avsaknaden av godkänd materiel.

– Man ska använda godkända grejer, men när man inte får det görs ibland egna lösningar som är betydligt sämre och det ska vi inte hålla på med. Man vill göra dyk och då löser man uppgiften utan att riktigt förstå konsekvenserna av det, säger fanjunkare Joakim Andersson, tidigare Försvarsmaktens dykeriöverledare och numera delaktig i ombyggnationen av HMS Styrsö till röjdykarfartyg.

Hans efterträdare, Johan Widerberg, håller med.

– Det är en uppmaning vi vill skicka med: Gör inga egna lösningar. Använd bara godkänd materiel. Ibland är det bättre att låta verksamheten stå än att fortsätta lösa den med fel grejer, säger han.

Vi lider idag av att den utbildningen inte är på plats än, exempelvis genom en bristande återväxt för de centrala befattningarna.

Bristen på erfaren dykpersonal börjar bli alltmer besvärlig, enligt Johan Widerberg och hans chefskollegor. Dykverksamheten är en försvarsmaktsgemensam resurs som ska förse hela organisationen med kvalificerad personal, men efterfrågan överstiger tillgången.

– Behovet av dykare i Försvarsmakten är stort, framför allt inom armén, och vi har vakanser på viktiga poster. På utbildningssidan saknar vi folk, alltså till den grundläggande utbildningen. Sedan är det på den nivå som vi befinner oss som det blir problem när vi inte räcker till för att stödja FMV och försvarsgrenarna i materielprocessen, säger Johan Widerberg.

Han berättar att det efter dykstoppet 2018 genomfördes en rapport som bland annat visade att det fanns ett behov av en specialistofficersutbildning mot dyk. Någon sådan utbildning har dock inte införts.

– Vi lider idag av att den utbildningen inte är på plats än, exempelvis genom en bristande återväxt för de centrala befattningarna. Djupa kunskaper inom dykeriet och dess regelverk skapar förståelse för hur dykmateriel anskaffas, används och underhålls med mera, säger Johan Widerberg.

Dykversamheten

Med den nya materiel som införs ska Försvarsmaktens dykverksamhet kunna återta förlorade förmågor.

Foto: Försvarsmakten

Erik Öhrn

Erik Öhrn

Chef för Sjöstridsskolan

Men enligt chefen för Sjöstridsskolan, kommendör Erik Öhrn, är en specialistofficersutbildning inom dyk inte aktuell.

– Dyk är en viktig kompetens för marinen. En beredning om SOU dyk som genomfördes 2025 visar att antalet instegsbefattningar är för få för att motivera en särskild specialistofficersutbildning. Vi måste utgå från vilka kompetenser och befattningar marinen behöver och hur vi bäst säkerställer dem över tid, säger han.

Hur befälsförsörjningen inom dykverksamheten ska lösas ses nu över.

– Inom marinen behöver vi många förmågor för att hantera både nya och befintliga system. Därför ser vi över våra utbildningsbehov inom ramen för marinens översyn av försvarsmaktsbefälssystemet. Den omfattar även dyk och ska vara klar till halvårsskiftet 2027, säger Erik Öhrn.

Ur arkivet: