Granatkastarna understödde anfallet vid Ella kvarn, innan stridsfordon 90 och stridsvagnar bröt igenom skogsbrynet och tog terrängen. Under framryckningen hade förbanden stöd av både spaningsdrönare och FPV-drönare med möjlighet till bekämpning.
– En lyckad anfallsstrid, summerade överstelöjtnant Jens Persson, bataljonschef.
71:a bataljonen vid Södra skånska regementet, P 7, har haft sin sista stora övning före nästa års rotation till Lettland och insatsen LNLV 27. LNLV står för Land Nato Latvia. Samtliga funktioner har testats när förbandet har övats mot en tekniskt avancerad motståndare. B-sidan leddes av en bataljonsstab från 1:a Bornholms infanteribataljon. Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, bidrog med telekrigsresurser.
Under slutövningen har användningen av ny teknik spelat en avgörande roll för bataljonen – från digitala ledningsstödsystem och sensorer till transporter av sjukvårdsmateriel med drönare.
– Vi behöver hela tiden fortsätta att utveckla drönarförmågan, vi tittar på kompani-, pluton- och gruppnivå för att ha den mängden som stridsfältet idag kräver, säger bataljonschef Jens Persson.
Vi behöver hela tiden fortsätta att utveckla drönarförmågan, vi tittar på kompani-, pluton- och gruppnivå för att ha den mängden som stridsfältet idag kräver.
Stor vikt har under övningen lagts vid skydd och skyl, snabba förflyttningar och förmågan att kraftsamla utan att röja de egna positionerna. Under ett moment använde motståndaren drönare för att spana mot bataljonen, då grävde granatkastarplutonen ned sin ledningsvagn, en bandvagn 410, för att minska risken att upptäckas.
Korpral Karla, stridsfordonsvagnchef, var del av LNLV 26. Hon tycker att hotet från drönare har varit det mest utmanande under övningsveckan.
Liknande läsning:
– Men det är också väldigt intressant – framför allt hur lite som krävs för att du ska synas mycket. Och vilka förödande konsekvenser det kan få.

71:a bataljonen vid Södra skånska regementet är redo för sin tredje rotation till Lettland. Nyligen genomfördes slutövningen på Revingehed.
Foto: Emil Malmborg
I en antennförstärkt terrängbil 14 sitter drönaroperatörerna med dator och styrspak. Ovanför dem flyger en UAV 05, bataljonens spaningsdrönare.
– Innan de påbörjade sitt anfall hade man gjort en bedömning av var motståndaren fanns. Vår uppgift var att spana av området och fastställa motståndarens gruppering, berättar furir Lucas, gruppchef.
Frågorna från bataljonen kan handla om vilka förband som finns i området, vilka vapensystem de har och i vilka riktningar de kan avge eld, berättar han. Den här gången kunde operatörerna bekräfta att motståndaren hade två plutoner grupperade i området. De kunde också ange deras positioner, antal och eldriktningar.
– Vår uppgift är att lösa ut detaljerna och bekräfta eller motsäga bedömningarna, säger Lucas.
Vi börjar spana från avstånd och jobbar oss närmare – ’skala löken’, som jag kallar det.
UAV 05 har en räckvidd på omkring två mil och kan flyga i cirka två timmar.
– Vi är ju ett högvärdesmål, men räckvidden tillåter att vi håller oss dolda ganska långt bakom kompanierna. Vi börjar spana från avstånd och jobbar oss närmare – ”skala löken”, som jag kallar det.

Christoffer, drönaroperatör och ställföreträdande gruppchef.
Foto: Emil Malmborg
I bilen sitter två operatörer och arbetar tillsammans. Korpral Christoffer, ställföreträdande gruppchef, styr drönaren vid start och landning, samt kameran. Menige Alex hjälper till att kontrollera höjd och avstånd på kartan som de navigerar med under flygningen.
– Drönarna är ju en stor del av vår framtid, nere i Lettland kommer mycket att handla om att integreras med andra nationers system.
Drönarna är ju en stor del av vår framtid, nere i Lettland kommer mycket att handla om att integreras med andra nationers system.
Bataljonens kompanier har också mindre drönare, men de används främst för spaning i den närmaste terrängen.
Lucas har deltagit i båda de tidigare Lettlandsinsatserna. Han berättar att gruppen har ett nära samarbete med de kanadensiska drönaroperatörerna och att de jämför både arbetssätt och utbildning. En skillnad är enligt honom att de svenska operatörerna får stort utrymme att själva lösa sina uppgifter.
– Bataljonen styr inte exakt hur vi ska lösa dem. Jag skulle säga att det är det som gör oss starka.
Inför förra årets rotation var luftvärnskanonvagn 90 ett nytt tillskott till bataljonen. Nu har förmågan prövats under en insats i Lettland och antalet vagnar har ökat från två till tre. Luftvärnskanonvagnarna har till skillnad från vanliga stridsfordon 90 spaningsradar på tornet och kan användas för att upptäcka och bekämpa luftmål, bland annat drönare och helikoptrar.
– Det är ett viktigt bataljonssystem som möjliggör min strid. Det har tagits emot på ett bra sätt i Lettland och nu inför andra gången vet man vad det gör, säger Jens Persson.
Inför insatsen 2027 har bataljonen tillförts en spaningspluton med olika typer av sensorer. Två grupper för elektronisk krigföring ska arbeta med att upptäcka, avlyssna och störa ut en motståndares elektroniska system och kommunikation.
– Tidigare har det varit mer fokus på satellitkommunikation, säger menig Lorena.
Electronic warfare, EW, även kallat telekrig, är förstås ingen ny förmåga inom Försvarsmakten. Men i dag finns ett ökat fokus på mindre, snabbrörliga grupper som kan verka taktiskt nära striden för att snabbt upptäcka och störa ut drönare och fientlig radiotrafik – något som har blivit mycket vanligare under de senaste åren efter lärdomar från kriget i Ukraina.
– Vi har fått väldigt mycket fria tyglar, och det svåraste har nog varit att taktisera med det nya, säger Lorena.
Menige stridsfordonsskytten Lukas har varit i Lettland en vända tidigare, han tycker att Kanada är en särskilt intressant samarbetspartner.
– Jag skulle säga att det är extra spännande att se hur Kanada arbetar med EW och spaning, vi brukar använda ungefär samma taktiker, säger han.

"Det handlar om att vi flyttar bak den här delen av brigadstaben till en säker och skyddad plats. I ett skarpt scenario troligtvis någonstans i Sverige, medan förbandet kanske opererar i Finland eller i Baltikum", säger Johan Hagsell, brigadsambandschef, om försöket med bakre ledning i taktiskt tält 10.
Foto: Emil Malmborg
I en helt annan del av övningsfältet har ett stort vitt tält satts upp. Inuti hittar vi ett uppsatt taktiskt tält 10.
– Välkomna till navet i brigaden och under den här övningen, säger förvaltare Johan Hagsell, brigadsambandschef.
I taket hänger brandvarnaren fast med snöre. Men den lösningen undantagen är det mesta här inne högteknologiskt. När Officerstidningen deltog under förra årets bataljonsövning testade man att placera sin bakre ledning i en flyttbar, ombyggd, STA-trailer. Under årets övning har försöksverksamheten flyttat in i ett tält.
Under de senaste veckorna har arbetet inom innovationsprojektet LRIX också bedrivits här.
– Vi tog hit deltagande företag inom projektet och lät dem sova här hos oss och arbeta direkt med en ledningspluton från 71:a bataljonen under pågående övning, berättar Johan Hagsell.
Fem företag deltog med olika sensorlösningar som skulle ge tidigare förvarning om hot mot ledningsplatsen. Genom att placera sensorer längre från själva ledningsplatsen skulle soldaterna kunna upptäcka en motståndare tidigare och få mer tid att agera.
Samma vecka samlades också militära företrädare och experter från Sverige, Norge, Danmark, Finland och Storbritannien för att diskutera hur artificiell intelligens, AI, kan användas inom spaning, målbekämpning och militär ledning. Deltagarna besökte försöksverksamheten för att diskutera hur den nya tekniken kan integreras i förbandens verksamhet.
Försöket under övningen handlar om hur brigadstaben med hjälp av realtidsbaserade uppkopplade ledningsstödsystem kan arbeta från andra platser, hur beslutsvägar kan kortas och hur olika funktioner kan få en gemensam lägesbild.
– Det handlar om att vi flyttar bak den här delen av brigadstaben till en säker och skyddad plats. I ett skarpt scenario troligtvis någonstans i Sverige, medan förbandet kanske opererar i Finland eller i Baltikum, säger Johan Hagsell.
På fältet kan soldater och officerare dela information och följa striden i realtid med surfplattor och smarta telefoner. I tältet ger ledningssystemchefen, luftstridsbefälet, underrättelsefunktionen, bekämpning, fältarbetsbefälet, ansvariga för logistik och transport en samlad lägesbild till stridsledaren på väggens skärmar.
Det handlar om att vi flyttar bak den här delen av brigadstaben till en säker och skyddad plats. I ett skarpt scenario troligtvis någonstans i Sverige, medan förbandet kanske opererar i Finland eller i Baltikum.
Lägesbilden hos brigadstaben bygger bland annat på Blue Force Tracking, BFT, som visar de egna förbandens positioner i realtid. På skärmarna kan personalen också visa bilder från drönarsystem och information från öppna källor, däribland trafikkameror.
– Vi försöker samla ihop så mycket information som möjligt för att kunna ta så bra beslut som möjligt, säger Johan Hagsell och hänvisar till erfarenheter från Ukraina.
– De har ju sagt att det viktigaste där är att utvecklingen sker på förbandsnivå och att du jobbar agilt för att snabbt kunna implementera ny teknik eller ny taktik – för att vara snabbare än ryssen.

Karla, stridsfordonsvagnchef, deltog i LNLV 26 och förbereder sig nu för sin andra rotation till Lettland.
Foto: Emil Malmborg
Sedan de första försöken förra året har brigaden börjat utveckla sitt eget ledningsstödsystem, LSS Echo.
Erfarenheterna från Ukraina har också visat betydelsen av att ha kontroll över sina egna data, enligt Hagsell, vilket har gjort att soldater på 71:a bataljonen nu utvecklar en egen applikation till LSS Echo som fått namnet Oak.
– I applikationen har vi kartstöd. Vi har radiokommunikation och videoströmmar från drönare rakt in i applikationen. Och den del som vi arbetar med mest nu är en fire-modul som utvecklas med bekämpningschefen för att förbanden ska vara så snabba som möjligt från upptäckt till målbekämpning, säger Johan Hagsell.
Efter önskemål från förbandet skriver vi inte ut soldaternas efternamn.

Överstelöjtnant Jens Persson, bataljonschef för 71:a bataljonen.
Foto: Emil Malmborg

Foto: Emil Malmborg
Fakta
LNLV 27
- Drygt 500 soldater och officerare från 71:a bataljonen vid Södra skånska regementet, P 7, ska vid årsskiftet återigen ingå i den kanadensiskt ledda multinationella Natobrigaden, som utgår från militärbasen Ādaži utanför Riga.
- Insatsen, LNLV 27, är en del av Natos Forward Land Forces, FLF, och syftar till att avskräcka ryska angrepp och försvara alliansens östra flank. Sverige och Danmark turas om att bidra med en bataljon till brigaden.
- Det är 71:a bataljonens tredje rotation till Lettland. En stor del av soldaterna har tjänstgjort där tidigare, flera av dem står inför sin tredje insats.
- Efter den kommande insatsen väntar ett uppehåll för P 7. Under 2028 väntas Livregementets husarer, K 3, i Karlsborg ta över under ett år eftersom regementets personal ska utbildas på nästa generation av stridsfordon 90.
Fakta
Natos drönarfokus i Lettland
I mars inledde Natos Innovation Range vid Sēlija i Lettland sina första tester av drönare och teknik för drönarbekämpning. Det är en av flera försöksmiljöer inom Natos arbete med snabbare införande av ny teknik. Lettland har en roll inom utvecklingen av obemannade system, Estland inom cyberförsvar och Sverige och Finland inom framtidens militära kommunikation, där bland annat säkra och motståndskraftiga 5G-nät ingår. (Länk Officerstidningen, min förra artikel från P 7)
Under hösten har Nato också genomfört omfattande teknikförsök i Lettland under namnet FUSE, Federated Unified Sensing and Effects. Syftet var att testa hur olika länders militära system kan kopplas samman, så att information från exempelvis drönare och andra sensorer snabbt når de förband som ska bekämpa ett mål.




