I Försvarsmaktens årsredovisning för 2022 kunde läsas att Försvarsmakten numera består av fler civila än yrkesofficerare. Samtidigt konstateras att många rapporterar om brister avseende tillgången på yrkesofficerare både för grundorganisationen och för att fylla krigsorganisationen. Detta är ett faktum redan innan svenskt Natointräde med omfattande internationell bemanning och inordnandet i Natos nya styrkestruktur som kommer ställa höga krav på tillgängliga och högkvalitativa förband.
Försvarsmakten har höga ambitioner och planerar för flera nya krigsförband. Sannolikheten är tyvärr att många av dessa aldrig kommer att kunna realiseras med framgång, i alla fall inte utan avsevärda ambitionssänkningar avseende kvalitet – något som knappast är önskvärt. Mantrat som rått de senaste åren är tillväxt. Många har tolkat det som att mängden personal väsentligt kommer att öka. För vissa personalkategorier är det så, men för antalet yrkesofficerare finns inga storslagna planer.
I Försvarsmaktens budgetunderlag för 2024 redovisas en blygsam planerad ökning om cirka åtta procent yrkesofficerare till 2033. Det är den personalkategori som planeras öka allra minst. Här menar jag att Försvarsmakten satsar fel. I jämförelse med samtliga våra nordiska grannländer utmärker vi oss kraftigt när det gäller såväl antalet civila som andelen civila i förhållande till yrkesofficerarna. Jag menar att vi gått vilse och försatt oss i en fördelning som inte är önskvärd. Här följer några exempel som lett oss hit.
» Mantrat som rått de senaste åren är tillväxt. Många har tolkat det som att mängden personal väsentligt kommer öka. «
När nya befattningar i grundorganisationen skapas väljs nästan regelmässigt civila istället för militära befattningar eftersom att det då är enklare att erbjuda en högre lön. Det får ofta följdeffekter i krigsorganisationens utformning. Ett annat argument för att välja en civil befattning är att det ändå inte finns tillräckligt med yrkesofficerare och därmed skulle ett sådant val ändå bara skapa en vakans någon annanstans i organisationen. Ramstyrningarna har varit som allra hårdast just för yrkesofficerare.
En alltför stor del av våra kostnader går till konsulter. Inte sällan är det förtidsavgångna eller pensionerade yrkesofficerare som härigenom ges betydligt bättre betalt än om de varit kvar inom Försvarsmakten och i många fall löser de uppdrag som borde hanteras internt. Därtill finns otaliga exempel på förtidsavgångna yrkesofficerare som tagit återanställning i Försvarsmakten på civila befattningar då det varit mer förmånligt.
En lösning på obalansen är att vi behöver bredda synen på vad en yrkesofficer är. Jag menar att det i dag finns många civilanställda och hemvärnsbefäl som med begränsad kompletterande utbildning borde kunna byta personalkategori och antingen bli specialistofficerare eller officerare. Det skulle bidra till en större yrkesofficerskår och därmed ökad användbarhet. Systemet med särskild officersutbildning mot såväl specialistofficer som officer finns förvisso, men används ytterst sparsamt. Ett stort hinder för många civilanställda att ens överväga ett sådant vägval har varit att yrkesofficerare generellt har ett lägre löneläge och därtill den förhärskande och destruktiva uppfattningen att alla yrkesofficerare ska stöpas i samma form. Dessa faktorer behöver förändras.
Vi ägnar oss av en form av självbedrägeri där organisationens egentliga behov av yrkesofficerare varken synliggörs eller tillgodoses. Incitamentsstrukturen för att attrahera och behålla fler yrkesofficerare måste förändras och vi kan inte fortsätta ha ett system som nedvärderar yrkesofficerare.
