Senast publicerat
Senast publicerat:

Övningsledaren om Aurora 23: ”Bästa träningsmatchen för att kliva in som en trovärdig aktör i Nato”

Över 26 000 militärer deltar när hela Försvarsmakten tillsammans med 14 nationer och stora delar av totalförsvaret under tre veckor ska öva på att möta ett väpnat angrepp mot Sverige, i den största svenska militärövningen sedan kalla kriget. Att öva värdlandsstöd är mycket högt prioriterat, säger brigadgeneral Stefan Andersson, övningsledare för Aurora 23.

Maria Widehed
Mellan den 17 april och 11 maj 2023 genomförs övningen Aurora 23. Med ett deltagarantal på över 26 000 personer från armén, marinen, flygvapnet, hemvärnet och militära enheter från ytterligare 14 länder är övningen en av de största i Sverige på många år. Foto: Jimmy Croona/Försvarsmakten

Övningen sker över hela Sverige, med en koncentration till de södra delarna inklusive Gotland. Berätta om innehållet!

– Scenariot bygger på att Sverige utsätts för påverkansoperationer och sabotage över hela landet, som övergår till militära angrepp. Under Aurora 23 kommer vi att skarpt öva hela kedjan, från enskilda förband till försvarsgrensstaberna och Försvarsstaben. Armén ska ha förmågan att leda brigader med en divisionsledning. Vi övar beredskapshöjning, mobilisering och offensiva anfall. Och framför allt ska vi kunna ge värdlandsstöd till andra nationer – vi ska ha resurser att ta in förband, eskortera och organisera dem i våra förband. En amerikansk marinkårsbataljon kommer hit via Norge, i Oskarshamn kommer vi att ta in mark- och luftvärnsförband från Finland samt ett brittiskt förband. Vi måste ha koll på havet, ett operativt moment är sjöfartsskydd för styrketillväxt från andra nationer, vi övar i såväl Östersjön som Västerhavet för att hålla Göteborgs hamn öppen. Vi ska skydda Gotland genom att nyttja förband från Polen och Storbritannien, säger brigadgeneral Stefan Andersson, övningsledare för Aurora 23.

När det stod klart att Aurora 20 fick skjutas fram på grund av pandemin beskrev du övningsledningens arbete som att ”lägga ner julsakerna i pappkartongen under ordnade former, väl medveten om att de ska fram igen. Då vet man var de ligger, de är hela, de är rena – man har gjort förberedelser så man kan kliva in i nästa jul”. Har det funkat?

– Ja, det mesta har bara varit att sätta i rullning igen, även om mycket har hänt sedan 2020. En fråga jag ofta får är om situationen i Ukraina, det försämrade säkerhetsläget och det faktum att vi är på väg in i alliansen Nato har förändrat övningen och där är svaret nej. De operativa övningsmålsättningarna är fortfarande att hålla en svensk nationell övning med internationellt deltagande, vi ska höja Försvarsmaktens förmåga att tillsammans med internationella partners och det civila samhället möta ett väpnat angrepp mot Sverige och genom detta öka totalförsvarsförmågan.

» Vi ska höja Försvarsmaktens förmåga att tillsammans med internationella partners och det civila samhället möta ett väpnat angrepp mot Sverige. «

Vad gör övningsledningen nu?

 – Det är högt tempo. För några veckor sedan gick vi igenom varje enskilt dygn tillsammans med alla som har en uppgift. Vi har genomfört rekognoscering på plats och träffat representanter på Jönköpings flygplats där vi har ett omfattande civilmilitärt moment, vi åkte till Eksjö, Rinkaby, Ravlunda och Halmstad. Fokus under rekognosceringen har legat på verksamhetssäkerhet, mark och miljö, trafikreglering och vem som har ansvar för vilka övningsmoment. Vecka 11 håller vi en sista koordineringskonferens där respektive nation redovisar vad de bidrar med. Jag känner mig trygg i var vi står i planeringen, jag arbetar med otroligt erfarna officerare.

Stefan Andersson, övningsledare Aurora 23.
Stefan Andersson, övningsledare Aurora 23.

Är du orolig över något?

– Verksamhetssäkerheten är en helt central funktion som har stort fokus, men det finns alltid en oro att det ska hända någon olycka. En annan oro är att det med hänsyn till det säkerhetspolitiska läget vi har inte går att utesluta att man från rysk sida kommer anklaga oss för att eskalera ett redan dåligt säkerhetsläge. Övningen har dock varit känd under lång tid och i närtid kommer vi att tydligt notifiera denna övning, vara transparenta och visa att vi vill kommunicera. Samtidigt är det givetvis så att detta är den bästa träningsmatchen vi kan genomföra för att kliva in som en trovärdig aktör i Nato.

Du har nyligen kommit hem från ditt andra uppdrag i Mali, som chef över Minusma Sektor öst med placering i Gao. Vilka erfarenheter tar du med dig in i övningen?

– Vår krigföringsförmåga står på tre pelare; det konceptuella, de fysiska faktorerna och de moraliska. Under Aurora 23 kommer de moraliska aspekterna att belysas genom mikrosituationer som utmanar chefer på olika nivåer ända upp till divisionsstaben, som vid strid i bebyggelse där soldater och chefer konfronteras med svåra situationer. Jag har med mig mycket erfarenhet från min tid i Mali här, när de franska insatserna avbröts ökade jihadisternas handlingsfrihet, och därmed attacker, dramatiskt. Många situationer var svåra.

Övning Aurora 23 pågår mellan den 17 april och 11 maj.

Liknande läsning:
Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Var det verkligen bättre förr, eller bara annorlunda? Karlis Neretnieks funderar på hur officersyrket har förändrats sedan 1970-talet.

    Karlis Neretnieks
    Karlis Neretnieks

    Foto: Margareta Bloom Sandebäck

    Nyligen hade jag nöjet att äta lunch med en kapten i förbandstjänst. Samtalet kom in på skillnaderna mellan att vara subaltern i dag jämfört med min tid på 1970-talet (före den nya befälsordningen, NBO). Samtalet blev livligt. En tredje person vid bordet sa spontant ”Karlis, kan du inte skriva något om skillnaderna? Var det bättre förr, eller bara annorlunda?”.

    Att dagens vapensystem är avsevärt bättre är uppenbart. Simulatorer av olika slag leder sannolikt till en bättre utbildning. Den personliga utrustningen är bättre. Tekniken går framåt. Vad går egentligen att jämföra? Jag fastnade för frågan som löd: ”fanns det faktorer som gjorde att jag som ung officer på det personliga planet levde i en annorlunda yrkesmiljö än dagens subaltern – bättre eller sämre”? Jag vill här lyfta fram tre skillnader i dåtidens system, jämfört med i dag: officerens fortsatta utbildning efter Militärhögskolan Karlberg, hur befattningar tillsattes och lönesystemet.

    Den nivåhöjande vidareutbildningen efter utnämning till officer var tydligt reglerad: officersexamen vid Karlberg, trupptjänst två år, kompanichefskurs på truppslagskola under ett knappt år, trupptjänst i tre år och sedan kombinerad stabs- och bataljonchefskurs under ett år. Alla stegen var obligatoriska och tidpunkterna för de skolbundna utbildningarna var inte förhandlingsbara.

    Du visste redan när du slutade Karlberg att om två år ska du inställa dig på Kvarn

    Du visste redan när du slutade Karlberg att om två år ska du inställa dig på Kvarn och i nästa steg, sex år efter officersexamen, anmäla dig på Militärhögskolan i Stockholm (idag Försvarshögskolan). Befattningar tillsattes, man sökte dem inte. Hur yngre officerare skulle rotera mellan olika befattningar hemma på regementet bestämdes av regementschefen. Det grundat på hur denne ansåg att den unge officeren borde utvecklas med hänsyn till sin krigsbefattning. En placering som regementschefen också var den som avgjorde grundat på behoven i de krigsförband som regementet satte upp. Tillsättning av tjänster utanför regementet, till exempel lärare vid en truppslagsskola, styrdes av respektive truppslagsinspektör. Oftast, dock inte alltid, efter dialog med den enskilde.

    I augusti 1974 möter jag dåvarande pansarinspektören, överste av 1:a graden Hugo Cederschiöld, som den dagen besöker regementet. ”Karlis, bra att jag träffar dig, du ska bli lärare på kadettskolan nu till hösten, frågor?”, sade han till mig. ”Nej överste”, svarade jag. Cederschiöld hade ett bra personminne och satte en ära i att känna alla officerare i pansartrupperna till namn.

    Lönesystemet var ett tariffsystem där man var inplacerad i en viss lönegrad beroende på grad och befattning.

    Något förenklat skulle en OF 1 ha X kronor i lön, en OF 2 Y kronor och så vidare, plus några mellansteg i varje kategori. Lönerna förhandlades centralt.

    Systemet var inte alltid optimalt för den enskilde. Nygift och med litet barn – hade kanske passat bättre med MHS (dåtidens) ett år senare. Men det behövdes en lärare på Kvarn som kan den nya pansarvärnsroboten – bara att åka. Vad innebar detta för Försvarsmakten? Syftet med utbildningssystemet var att skapa officerare vilka redan tidigt i karriären kunde verka som kompani- och bataljonschefer i krig. Det var behovet av kompetens på olika befattningar som styrde var officerarna placerades. Lönesystemet var enkelt och tydligt, lönesättning tog varken många människor eller mycket tid i anspråk.

    Om det var bättre förr för den enskilde kan diskuteras, ibland ja, ibland nej. Men det är svårt att inte se fördelarna för Försvarsmakten som organisation.

    Ur arkivet: