Senast publicerat
Senast publicerat:

”Jag känner mig trygg i besluten som vi fattar i Fpan”

Lars Fresker, Officersförbundets ordförande.

Lars Fresker har, i egenskap av Officersförbundets förbundsordförande, varit ordinarie ledamot i Försvarsmaktens personalansvarsnämnd i 20 år.

Josefine Owetz
Margareta Bloom Sandebäck

Försvarsmaktens personalansvarsnämnd, Fpan, består av sju ordinarie ledamöter. Lars Fresker har i tjugo år varit ledamot i egenskap av personalföreträdare. Utöver Officersförbundet består företrädarna av representanter från Försvarsförbundet och Seko. Det finns ersättare utsedda till alla ledamöter i
nämnden. 

– Under mina tjugo år har det dock aldrig varit ett så stort frånfälle i nämnden att vi har behövt ställa in ett möte. Detta arbete prioriteras och oftast är det de ordinarie ledamöterna som deltar och det är en hög närvaro vid alla möten. Det är ett undantag att man har ersättare inne, säger Lars Fresker.  

Nämndens möten genomförs alltid som ett närvaromöte hos Försvarsstabens juridiska avdelning på Högkvarteret i Stockholm. Handlingarna och dagordningen skickas ut några dagar inför att Fpan ska sammanträda. På mötet är en föredragande jurist från avdelningen närvarande. 

– Den som är föredragande inleder med en sammanfattning av varje ärende. Vi får också möjlighet att ställa kontrollfrågor. Sedan blir det en diskussion kring påföljd, om det ska avskrivas, bli löneavdrag eller skiljande från anställning, säger Lars Fresker. 

Liknande läsning:

» Det gäller att förbanden inkommer med ett bra underlag som beskriver hela händelsen och att den som är anmäld får möjlighet att yttra sig kring vad som har hänt. «

Han förklarar att den föredragande juristen i sammanfattningen av sakfrågan ofta berättar vad som tidigare har varit praxis i nämndens bedömning av motsvarande händelser. Det kan också ges exempel på hur andra myndigheter har bedömt ett liknande ärende.    

– Det ska finnas en röd tråd, och den kommer vi ständigt tillbaka till i våra diskussioner. Exempelvis kan praxis vara löneavdrag i tre dagar eller fem dagar för en viss sak. Det är en del i rättssäkerheten att det finns underlag och utredningar bakom bedömningarna och besluten, så att det inte blir godtyckligt åt något håll.

Om en anställd i Försvarsmakten misstänks för att ha gjort något olämpligt i tjänsten gör förbandschefen en hemställan till Fpans kansli om att frågan ska prövas. Anmälan ska innefatta en utredning av ärendet, yttrande med förslag till påföljd samt en motivering till förslaget. 

– När något händer på förbandet kontaktar förbanden juristerna. De får hjälp med vilket förarbete som ska göras, om det är skäl för avstängning under utredningen eller om individen ska omplaceras. Juridiska avdelningen stödjer också förbanden i utredningarna som görs, säger Lars Fresker. 

Hur vet ni i nämnden om utredningarna är tillräckligt bra genomförda? 

– Vi ställer kontrollfrågor om utredningarna till föredragande jurist. Jag tycker att det generellt sett är väldigt bra utredningar som görs ute på förbanden och att vi ofta får svar på de frågor som vi har. 

Lars Fresker förklarar att det i utredningarna från förbanden är viktigt att det redogörs för orsakerna bakom att en situation uppstått. Ibland hamnar ärenden i Fpan som berott på att de anställda haft bristande tid för att göra en ordentlig riskanalys eller att något annat gjort att planeringen brustit. 

– Det är ofta något som har föranlett att man har gjort något fel. Det gäller att förbanden inkommer med ett bra underlag som beskriver hela händelsen och att den som är anmäld får möjlighet att yttra sig kring vad som har hänt. 

Ibland vill också individen som är anmäld till Fpan komma till nämnden och själv ge sin syn på det inträffade, och inte enbart inkomma med ett skriftlig uttalande.  

– Några gånger per år deltar de som blivit anmälda till Fpan på mötet. Ofta handlar det då om skiljande från anställning.

Det händer relativt ofta att individer som blivit anmälda till Fpan säger upp sig innan ärendet prövas i nämnden, berättar Lars Fresker. 

– I de fall som rör skiljande från anställning, och där individen vet om att man gjort fel och vad som kommer att läggas fram i nämnden, så säger uppskattningsvis hälften av individerna upp sig innan det går upp till Fpan. Och eftersom individen inte längre har anställning så avskrivs ärendet.

» Jag tycker inte alltid att Fpan-anmälan används på det sättet som det borde göra. «

Är vissa förband mer benägna att anmäla till Fpan än andra?

– Min uppfattning är att det över tid har funnits skillnader på förbanden hur man agerar. Chefer byts ut och då ändras ledarskapet på förbandet. Vissa hanterar ärenden med ett chefssamtal och talar om för individen att ett beteende inte är acceptabelt. Hos andra förband kommer ärenden direkt till Fpan utan något chefssamtal, säger han och fortsätter: 

–  Jag tycker inte alltid att Fpan-anmälan används på det sättet som det borde göra. Det vore bättre ibland att hantera situationer direkt på förbandet. Fördelen när det hanteras med ett chefssamtal på förbandet är att det går snabbare. För individen kan man nog ibland också uppleva det som mer påföljd än när det går upp i Fpan och sedan avskrivs där eller dröjer lång tid innan beslut kommer.

I anmälningarna till Fpan står det ibland att förbandschefen saknar förtroende för den som är anmäld, och att det är ett skäl till att individen ska avskiljas från sin anställning. Lars Fresker upplever dock att den formuleringen används mer sällan i dag än för några år sedan. 

– En fråga som är svår och där vi ofta har haft olika syn i nämnden, det är frågan om när förbandschefen skriver i anmälan att den inte har förtroende för individen. Jag tyckte under en period att det användes lite för ofta och att det nästan blev ett mönster att man formulerade det så. 

Han berättar att en sådan formulering från förbandschefen ofta ledde till att den gavs stor betydelse i diskussionerna kring påföljd.

– Om chefen inte hade förtroende för en anställd, då var det nästan givet att då kunde inte den individen vara kvar i Försvarsmakten. Men sedan vid kontrollfrågor visade det sig ofta att chefen aldrig hade med individen i fråga att göra, utan lyssnade på hörsägen. Formuleringen används mer sällan i dag, och jag är nästan säker på att det var ett råd som man fick av juristerna.  

Han poängterar vikten av att Fpans beslut också omhändertas i organisationen och att lärdomar kan dras av de ärenden som kommer upp i nämnden. Det händer att ledamöterna vid sittande möte lyfter upp frågor som borde spridas vidare till myndighetens anställda.  

– Om vi ser att något är viktigt att sprida vidare internt så ställer vi ett uppdrag till chefsjuristen eller personaldirektören vid mötet och säger att det här behöver man ta upp på ett ÖB chefsmöte eller motsvarande. Det är vårt sätt att se till att det kommer vidare. Om det är ett särskilt beteende som inte är accepterat i Försvarsmakten, då behöver det också föras ut i organisationen. Det är en del av det förebyggande arbetet och det är så man formar ett förhållningssätt. 

Men hans erfarenhet är att det ofta brister i hur lärdomarna sprids internt i Försvarsmakten. 

– Ibland frågar jag Officersförbundets föreningsföreträdare hur något har spridits vidare ut på förbanden, men där är det ofta dåligt. Det är givetvis mängder information som ska ut, och man prioriterar inte alltid det här. Det är dock viktigt att det kommer ut, säger Lars Fresker.

Hur upplever du att förtroendet för Fpan är bland Försvarsmaktens anställda? 

– Jag upplever att man ute i organisationen har ett högt förtroende för Fpan. Ska det finnas en legitimitet för Fpan så måste de anställda ha förtroende för att processen sköts på ett korrekt och rättssäkert sätt och att utredningarna har gjorts ordentligt. Det är ett grundfundament för att bibehålla trovärdigheten. Jag känner mig trygg i besluten som vi fattar i nämnden.

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Det finns en politisk föreställning om att försvarsproblemet har lösts genom tillförsel av ekonomiska resurser, men enbart nya miljarder räcker inte för att på kort tid skapa den försvarsmakt och avskräckningsförmåga som Sverige behöver. Länderna på Nordflanken borde tänka i termer av försvarsintegration och organisera multinationella förband så som de skulle slåss i händelse av krig med Ryssland.

Magnus Christiansson
Nato är inträdes­biljetten till regional försvarsintegration
Bara genom samarbete med andra kan Sverige på kort sikt uppnå en tillräcklig försvarsförmåga, enligt Magnus Christiansson, forskare och lärare vid Försvarshögskolan.

Foto: Johan Nilsson/TT

I början av februari 2026 sammanträdde den nyligen sammankallade Försvarsberedningen för första gången. Den har en diger agenda, men har å andra sidan också redan lovade resurstillskott av större magnitud att ta i beaktande. Omvärldsläget som präglar det kommande arbetet är synnerligen allvarligt. Kriget i Ukraina rasar vidare, trots nästan obegripliga förlustsiffror på främst den ryska sidan. I stället för att backa efter den fiaskoartade inledningen på kriget, har Putin satsat hela sin regim i potten och med den landets ekonomiska framtid.

Ryssland rustar för nya krig, och under tiden stressar man väst med en mer intensifierad verksamhet med sabotage, destabiliserings- och påverkansoperationer. I Mellanöstern har i skrivande stund Israel och USA inlett ett militärt angrepp på Iran. Israel har inlett en markoffensiv i Libanon. Trumps administration, Sveriges yttersta säkerhetsgarant, har lanserat sin nationella säkerhetsstrategi, och har trots ett uttalat fokus på västra halvklotet gjort interventioner i Somalia, Irak, Jemen, Syrien, Nigeria och framför allt Venezuela.

Trumps administration är mycket svag diplomatiskt och i kombination med en snäv ”hovkultur” likt en renässansfurste, är det Putin och Netanyahu som styr inriktningen på USA:s politik i Europa och Mellanöstern. Trumps idé om att hitta en uppgörelse med Putin om Ukraina, vilken lanserades i början av 2025, kan leda till förväntan på svenskt deltagande i en stabiliseringsstyrka under ledning av Storbritannien och Frankrike. Trump är i sig en osäkerhetsfaktor, eftersom han inte har förmågan att vare sig tänka eller agera strategiskt.

Det är denna samlade bild som är bakgrunden till den synnerligen späckade dagordning som den svenska försvarspolitiken tar sig an 2026. Det gäller främst den ambitionshöjning som kommer med försvarsbeslutet 2024 och Natos kapacitetsmål. Krigsorganisationen ska växa kraftigt.

Ytterst kan vi inte lita på att några andra tar ansvar för vårt lands säkerhet, så nu kan inte vanliga regler gälla. Brådskande ­beslut behöver tas långt innan Försvarsberedningen ska slutredovisa i höst.

Sverige har, som enda nation, valt engagemang i två delar av Natos snubbeltråd, Natos Forward Land Forces (FLF), med en bataljon i Lettland och med ett ramnationsansvar i Finland. Till detta följer bemanningsbehov i Natos stabsstruktur och ett skriande behov av förbandsutveckling och anpassning (adaption), inte minst med hänsyn till de erfarenheter som dragits på slagfältet i Ukraina.

Det stora problemet för Försvarsberedningen är att den militära och civila förmågan behöver öka mycket snabbt. Eller kanske snarare, att hastigheten i reformbehoven inte kan mötas av den försvarsförvaltning som byggts upp. Sverige måste därför på allvar inse att detta politikområde är organiserat efter helt andra omvärldsförutsättningar än dagens. Den inneboende trögheten i systemet, vilken ÖB visat frustration över, hotar att bli det stora problemet för Sveriges försvar. Det finns uppenbarligen en politisk föreställning om att man har ”löst” försvarsproblem genom att avsätta ekonomiska resurser. Men produktionskapacitet har blivit trögrörligt och antalet reformmiljarder har begränsad betydelse för tonåringars intresse för värnplikt och officerskarriär. För att parafrasera ett begrepp som används inom samhällsvetenskapen: budgeten är ett nödvändigt, men inte tillräckligt kriterium för en fungerande försvarspolitik.  

Det är inte bara Sverige som har identifierat detta problem. Den danska statsministern Mette Frederiksen uttalade de berömda orden: ”køb, køb, køb!” och nu arbetar den danska motsvarigheten till Försvarets materielverk med två tidshorisonter: två år och fem år. Om industrin inte är beredd att ta ekonomisk risk, behöver staten i sista hand ta den för att undvika säkerhetsrisk.

Mitt favoritexempel på politisk och militär beslutsamhet från krigets historia är upprättandet av Natos strategiska högkvarter Shape i Belgien. I september 1950, efter att Koreakriget skrämt upp de allierade, beslutade försvarsministrarna inom Nato att utse en allierad befälhavare i Europa. Man insåg att omvärldsläget krävde en permanent stab organiserad för krig. I december utnämndes den gamle krigshjälten Dwight D. Eisenhower till organisationens förste saceur. På nyårsdagen 1951 landade Eisenhower i Paris och började, med utgångspunkt från Hotel Astoria, organisera staben.

Trots en regnig vår som försenade byggnationerna kunde Eisenhower aktivera sitt högkvarter i Rocquencourt utanför Paris (som då redan fungerat i praktiken sedan några veckor) den 2 april. Alliansen skapade på ett halvår något helt nytt och banbrytande, en permanent multilateral militär stab, eftersom omvärldsläget krävde det.

Nato är inträdes­biljetten till regional försvarsintegration

Riksdagsledamot Jörgen Berglund (M) i samband med en debatt i riksdagen om DCA-avtalet som handlar om hur Sverige snabbt ska kunna ta emot militär hjälp från USA.

Foto: Claudio Bresciani/TT

Detta är den första och viktigaste slutsatsen som Försvarsberedningen måste dra: vi kan inte fortsätta försvarspolitiken med nuvarande normala rutiner. Ytterst kan vi inte lita på att några andra tar ansvar för vårt lands säkerhet, så nu kan inte vanliga regler gälla. Brådskande beslut behöver tas långt innan Försvarsberedningen ska slutredovisa i höst. Det är märkligt att den politiska ledningen och myndighetsledningen uppmanar till handlingskraft, när de själva skulle kunna leda utvecklingen genom att ta steg som visar prioriteringar och ger vägledning för beslut inom Försvarsmakten. ”Handlingskraft” är lätt att säga, men när den inte preciseras och sällan belönas blir begreppet en floskel.

Vidare finns ett inneboende dilemma i att göra en avvägning mellan hur mycket resurser som ska användas för att skapa framtida militära resurser, och hur mycket som ska användas för militära insatser här och nu. Till detta kommer även en utvecklingslogik, det vill säga att resurser också måste avsättas för vidareutbildning och experimentverksamhet för att fortsatt garantera relevans för förbanden i dagens stridsmiljö.

Detta är utmaningar som Försvarsmakten i hög utsträckning har verksamhetsansvar för. Jag har stor respekt för att det finns förklaringar bakom olika lösningar, men för mig förefaller det som ett självförvållat problem att regementen och flottiljer samtidigt och oreflekterat tilldelas uppgifter som både handlar om insats, produktion och utveckling samtidigt. Det leder till en situation då organisationen själv får prioritera i den mångfald av (övermäktiga) uppgifter som just nu tilldelas Försvarsmakten. I praktiken innebär det att organisationen själv kan välja vilka vakanser som förblir utan bemanning.

Strategi handlar om prioriteringar. I första hand en snabb ökning av krigsorganisationen, därefter förbandsutveckling, bemanning i Natos staber och insatser i Finland och Lettland. Sist i prioritering hamnar en stabiliseringsstyrka i Ukraina och eventuella bidrag i Mellanöstern. Det viktigaste i detta läge är att få krigsorganisationen att växa till snabbt. Här krävs extraordinära åtgärder både när det gäller inköp och utbildning, men också att politikerna inte lägger på fler bördor på Försvarsmakten, vilka kan utgöra ursäkter för att inte fokusera på krigsorganisationen. Men detta räcker inte.

Eftersom en bilateral relation med USA är osäker och ett konsensusbeslut i Bryssel är ännu mer osäkert, återstår bara för Sverige att vidareutveckla avskräckningsförmågan med de länder vi delar den säkerhetspolitiska risken med.

Även om exempelvis utbildningssystemet läggs om och fokus sätts på att snabbt uppnå en stor befolkningsgrupp med militär grundutbildning, kommer detta sannolikt inte att räcka för de risker vi står inför på kort och medellång sikt. Detta är tredje slutsatsen av en försvarspolitisk analys: vi kommer under de närmsta åren inte att uppnå en tillfredsställande (konventionell) avskräckning på egen hand. Eftersom en bilateral relation med USA är osäker och ett konsensusbeslut i Bryssel är ännu mer osäkert, återstår bara för Sverige att vidareutveckla avskräckningsförmågan med de länder vi delar den säkerhetspolitiska risken med.

I närområdet pågår sedan lång tid ett bitvis intensivt samarbete vad gäller exempelvis övningar. Det senaste decenniet har det som idag utgör ”nordflanken” inom Nato, organiserats av stormakterna som ett sammanhängande område i olika konstellationer: Nordic-Baltic 8 (NB8), ett informellt samråd mellan åtta länder i Norden och Baltikum som diskuterar bland annat försvars- och säkerhetsfrågor.

Joint Expeditionary Force (JEF), ett militärt samarbete mellan tio länder i norra Europa under ledning av Storbritannien som snabbt ska kunna hantera uppkomna konflikter och kriser samt Northern Group, ett säkerhets- och försvarspolitiskt samarbetsforum mellan tolv länder i Norra Europa. Detta är bra och nödvändigt, inte minst mot bakgrund av behoven i Natos regionala planering. Men för att på kort tid kunna kompensera för att det nationella försvaret inte kan förändra den ryska avskräckningskalkylen, borde länderna på nordflanken tänka i termer av försvarsintegration. Mer om detta finns att läsa om i antologin ”Enade vi stå – Söndrade vi falla”, med Tommy Jeppsson som redaktör.

Försvarsintegration innebär att vi skrapar ihop de förband alliansen har i norra Europa och organiserar dem multilateralt så som de kommer att slåss i händelse av krig med Ryssland. På nordflanken skulle länderna kunna bilda multilaterala förband, i linje med vad som är funktionellt och efterfrågat av försvarsorganisationerna. Som referenspunkt kan man ta den gemensamma marinstab som Nederländerna och Belgien byggt upp (Admiral Benelux). Varje land beslutar om deltagande i insatser för ingående fartyg, men de leds av den gemensamma staben. Natomedlemskapet är inträdesbiljetten till försvarsintegration, eftersom det krävs att alla ingående parter deklarerar att man håller varandra om ryggen. Integration kräver mod och stor tillit mellan länderna i alliansen, men alternativen finns inte på kort sikt och omvärldsläget kräver handlingskraft.

Magnus Christiansson, 2022

Magnus Christiansson

Forskare och lärare vid ­Institutionen för krigs­vetenskap vid Försvars­högskolan.

Fakta

Försvarsberedningen

Den 4 februari 2026 höll den nya Försvarsberedningen sitt första sammanträde. I fokus för beredningens arbete finns frågor som exempelvis skydd av samhällsviktig verksamhet och kritisk infrastruktur, förmåga kopplat till Natos förmågeprocess för det militära försvaret och det fortsatta genomförandet av totalförsvarsbeslutet 2024. I Försvarsberedningen deltar ledamöter från samtliga åtta riksdagspartier tillsammans med ordförande Jörgen Berglund och huvudsekreterare Tommy Åkesson. Senast den 20 november ska Försvarsberedningen redovisa sin slutrapport.

Källa: Regeringskansliet

Ur arkivet: