Senast publicerat
Senast publicerat:

Försvarsmakten byter ut känga efter larm om fotproblem

Enligt Pliktrådets senaste halvårsrapport har betydligt fler värnpliktiga än vanligt drabbats av fotsvamp och nageltrång, besvär som de kopplat till känga 5.11 Atac. Försvarsmaktens logistikchef säger att kängan från 5.11 var ett akutköp för att lösa bristen på kängor vid inrycket 2023, och att ett nytt fotbeklädnadssystem nu utvecklas för att kunna förbandsättas under 2026.

Linda Sundgren
Pliktrådets halvårsrapport lyfter omfattande besvär som nageltrång, fotsvamp och överbelastning hos värnpliktiga. Problemen kopplas främst till känga 5.11 ATAC, som köptes in hösten 2023 för att lösa en akut kängbrist. Bilden är ett kollage.

Foto: Istock och 5.11

De senaste veckorna har flera medier rapporterat om Pliktrådets halvårsrapport där omfattande problem med fotbesvär som nageltrång, fotsvamp och överbelastning lyfts fram. Enligt rapporten är problemen främst kopplade till känga 5.11 Atac, som köptes in under hösten 2023, för att lösa den akuta bristen på kängor till de värnpliktiga som då ryckte in.

– Vi bedömer problemet med kängorna som stort och det påverkar utbildningens kvalitét, säger Ella Bjurhager som är ledamot i Pliktrådet. Det blir ofta en dialog om känga 5.11 när vi kommer ut till förbanden och många försvarshälsor säger att de sett en ökning av fotproblem.

Ella Bjurhager-2025

Ella Bjurhager

Ledamot i Pliktrådet

Pliktrådet företräder Sveriges totalförsvarspliktiga under grundutbildningen och besöker varje år samtliga förband som utbildar värnpliktiga. Enligt Ella Bjurhager är den allmänna uppfattningen bland värnpliktiga att känga 5.11 är en kasernkänga.

– Passformen är smalare än M 90-kängan vilket leder till nageltrång. Atackänga 5.11 består delvis av tygpartier, vilket medför att den släpper in väta vid verksamhet ute i terrängen och därmed ger upphov till fotsvamp. Dessutom går kängan lätt sönder vilket påverkar funktionsdugligheten ytterligare negativt.

Det blir ofta en dialog om känga 5.11 när vi kommer ut till förbanden och många försvarshälsor säger att de sett en ökning av fotproblem.

Liknande läsning:

En av de försvarshälsor där man tycker att fotbesvären hos värnpliktiga ökat det senaste året är Försvarshälsan i Boden.

– Upplevelsen bland mina kompanisjuksköterskor är att det varit betydligt mer problem med nageltrång och fotsvamp än vad det brukar vara. Vi har inte gjort någon kartläggning och har ingen kvantdata att styrka det här med, men det är deras upplevelse, säger Torbjörn Jakobsson, legitimerad fysioterapeut vid Försvarshälsan i Boden. 

Försvarsmaktens logistikchef, brigadgeneral Claes Isoz, säger att känga 5.11 atac är konsekvensen av den akuta brist på kängor som uppstod i samband med inrycket hösten 2023.

– Kravställan på 5.11 är betydligt enklare än på M 90, men det var vad industrin kunde leverera här och nu. Vi hade ett läge där vi inte kunde utrusta våra värnpliktiga med kängor och var tvungna att få fram en känga på en dryg månad. Det hade varit omöjligt med försvarets gängse kravställan, säger Claes Isoz.

Att det skulle varit mer fotproblem med känga 5.11 jämfört med andra kängmodeller hade han däremot inte hört något om innan Pliktrådets rapport publicerades, säger han.  

– De problem vi haft med fotbeklädnadssystem generellt och som vi fått rapporter om har handlat om hälsenor, benhinnor, skavsår, fotsvamp och så vidare, men att det skulle vara några särskilda problem med atackängan har jag inte hört förut.

Logistikchefen berättar att det pågår ett utvecklingsarbete för att ta fram ett helt nytt fotbeklädnadssystem. Tills det är på plats ersätts känga 5.11 av en annan tillfällig kängmodell.

– Det nya systemet omfattar vinterkängor, sommarkängor, gummistövlar, specialfotbeklädnad, alltså alla de typer vi behöver. De är gjorda för krigsorganisationens krav och är planerade att kunna förbandsättas under 2026. Fram tills dess ska man använda känga M 90B till värnpliktiga. Den har köpts in i 70 000 exemplar och ska räcka till alla. Den uppfyller krigsorganisationens krav, men jag har förstått att den har lite smalare läst än M 90. Blir det trångt får man ta en halvstorlek större, säger Claes Isoz.

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Att vara officer blir för många något av en livsstil som följer med långt efter pensionen. Vi har träffat ett gäng pensionerade yrkesofficerare i Stockholm som under närmare 30 års tid träffats varje vecka för att träna – och prata gamla minnen. En minst sagt svettig upplevelse.

Anna-Maria Stawreberg
Veteraner håller formen tillsammans
Från vänster: Nils Förander, Per-Arne Persson, Peringvar Östblom, Torsten Gerhardsson, Håkan Svedin, Margareta Hellerström, Johan Högberg.

Foto: Margareta Bloom Sandebäck

Det är tidig morgon och i receptionen till KFUM:s lokaler i Stockholm trängs ett tiotal spänstiga herrar i åldrarna runt 80. Stämningen är hög, och det är även ljudnivån. Varje person som kliver in genom porten möts av glada hälsningar. För här känner alla varandra sedan länge.

Träningsgruppen består av pensionerade officerare där de flesta under karriären arbetade åtminstone någon period på Arméstaben. Och även om de har olika bakgrund, har de ofta stött på varandra under olika övningar och i andra sammanhang genom åren.

– Det sägs att den här träningsgruppen började redan på 1950-talet och att man då tränade i ett av Kungstornen här i Stockholm. De flesta av oss som är här har varit med sedan början av 2000-talet, förklarar Håkan Swedin, före detta regementschef på Skaraborgs regemente, P 4, samtidigt som han kryssar i vad han ska ha till frukosten som ska dukas fram under tiden som gruppen tränar.

Håkan Swedin

Håkan Swedin

En dam finns i sällskapet: Margareta Hellerström, som är gruppens trogna ledare sedan flera år tillbaka. Hon har lett träningspass i olika sammanhang i över 55 år och har tränat i hela sitt liv.

– Vi har inga kvinnliga deltagare ännu. Men förhoppningsvis kommer vi att få det framöver, säger en av herrarna och visar ner till omklädningsrummen.

Två gånger i veckan träffas träningsgruppen som består av 22 stycken pensionerade officerare. Oftast snittar de på 10–15 deltagare. Det är alltid någon som inte kan dyka upp, och tur är väl det. Det är trångt i den lilla gymnastiksalen där träningsgruppen gör sig redo för passet. Men alla samsas om utrymmet och verkar ta trängseln med ro, för här är själva umgänget minst lika viktigt som den fysiska aktiviteten.

En gång försökte jag genomföra ett träningspass utan att inleda med marschen under uppvärmningen, men det blev inte lyckat.

Margareta Hellerström sätter in den första skivan i CD-spelaren. Snart hörs ljudet av den traditionsenliga marschen som passet alltid inleds med.

– En gång försökte jag genomföra ett träningspass utan att inleda med marschen under uppvärmningen, men det blev inte lyckat, säger ­Margareta Hellerström innan hon höjer volymen.

Veteraner håller formen tillsammans

Claes Grafström är en av deltagarna i träningsgruppen.

Foto: Margareta Bloom Sandebäck

Det är ett taktfast gäng som marscherar runt på led i salen. Med jämna mellanrum ger hon instruktioner som får gruppen att stanna upp och göra olika uppvärmningsövningar. Det plockas äpplen och det tänjs vader. Det sträcks ryggar och mjukas upp lårmuskler.

Tempot är lugnt och fint, och känns fullt rimligt för en grupp bestående av en grupp deltagare med en snittålder på runt 80 år. Men inte länge till. För så fort marschen är över byter Margareta Hellerström skiva till Elvis Presley och ökar takten. Det är dags för joggning. Vissa mer eller mindre rusar fram. Andra lunkar mer kontrollerat. Någon väljer att gå med spänstiga steg och pendlande armar i innercirkeln.

Att gruppens äldsta deltagare är födda i början av 1940-talet är svårt att tro. Alldeles särskilt när övningarna övergår till armhävningar. Deltagarna är alldeles uppenbart ett gäng vältränade pensionärer som är så långt ifrån soffpotatisar man kan vara, det är svettigt och andfått. Men inte för veteranerna som troget dykt upp på varje pass. De har nu kommit upp i andra andningen och genomför situps och knäböj med en stor portion frenesi och målmedvetenhet. Här maskas inte, det är uppenbart.

Det är tydligt att det här är en skara män som aldrig riktigt lagt av. Ett gäng människor som, precis som så många andra militärt anställda, hållit sig i form under hela yrkeslivet och som fortsatt med det även efter pensionen.

– Det har varit en av de största fördelarna med officersyrket: att man har fått träna på arbetstid, säger en av herrarna under en kort andhämtningspaus innan mattorna åker fram för nya övningar.

Margareta Hellerström tittar ut över deltagarna, som för att göra sig en uppfattning om status, och fattar sedan beslut om att dra igång några snabbare ABBA-låtar.

Först därefter är det dags för stretching och nedvarvning i sällskap av Ted Gärdestad och Elton John.

Trots att själva träningspasset är avslutat är det ingen som går hem. Efter en snabb dusch med efterföljande bastu tar nästa moment över. Den obligatoriska fikastunden.

– Samvaron oss emellan är jätteviktig. De flesta av oss känner varandra sedan yrkeslivet. Men de som vi inte kände sedan tidigare har vi lärt känna här på tisdagarna och torsdagarna, säger Claes Grafström som har en bakgrund på Livregementets husarer, K 3, Livgardets Kavallerikasern, K 1, och på Försvarsmusikcentrum.

På bordet är fat med smörgåsar framdukade. Någon skickar runt en burk med pepparkakor och någon annan fyller på kaffet.

Fikastunden är minst lika viktig som själva träningen. Det är här som samtalen förs och som en herre uttrycker det: ”om vi inte hade frukosten efter träningen hade jag lika gärna kunnat boka in mig ensam på Friskis & Svettis.”

Ingen av dem har lämnat Försvarsmakten helt. Förutom tisdags- och torsdagsträningarna är de flesta med i åtminstone någon kamrat- eller veteranförening.

– De flesta av oss jobbade i Försvarsmakten under nedrustningen, men nu är det helt nya tider, säger Torsten Gerhardsson som tog sin officersexamen 1965 och åren innan pension var chef på Norrlands artilleriregemente, A 4.

Torsten Gerhardsson

Torsten Gerhardsson

Ja, det är nya tider nu, men om Trump och Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina, pratar man inte särskilt mycket. Det är ämnen som sänker stämningen och istället har samtalsämnena en tendens att röra sig runt gamla minnen och kalla kriget. När det inte pratas gamla minnen diskuterar man kultur.

– För vi gör även lite andra grejer. Det händer att vi träffas och går på museum, vi ses på Militärsällskapet och gör utflykter, säger Håkan Swedin.

Utflykterna är av varierande art. Någon gång har de pensionerade officerarna åkt till Finland. En annan gång har de gjort en kyrkotur i Uppland.

När kaffet är uppdrucket och smörgåsarna uppätna börjar motionärerna packa ihop för att lämna stället. Men eftersom det är träning två gånger i veckan kommer de att ses om ett par dagar igen för ett nytt pass.

– Vi har kört länge tillsammans, men vi vill ändå få in nya deltagare. Nu väntar vi bara på att 60-och 70-talisterna ska dyka upp. Skriv det, uppmanar Håkan Swedin.

Nu väntar vi bara på att 60-och 70-talisterna ska dyka upp. Skriv det.

Det är inte helt otroligt att det äldre gardet kommer att sopa mattan med potentiella nykomlingar med tanke på den goda form samtliga verkar vara i.

Å andra sidan visar forskningen att det aldrig är för sent att formtoppa, och under ledning av Margareta Hellerström känns det som om det trots allt finns goda möjligheter till det, även efter pension.

Veteraner håller formen tillsammans

Foto: Margareta Bloom Sandebäck

Ur arkivet: