Sommarläsning del 2: Brevväxling mellan Jonas Hård af Segerstad och Andreas Braw

Under några veckor i juni, juli och augusti har sjöofficeren Jonas Hård af Segerstad och arméofficeren Andreas Braw brevväxlat, om vilka lärdomar från föräldraskapet som är av nytta i officersyrket, längtan efter fler handböcker och Försvarsmaktens behov av återerövrad enkelhet i stället för krångliga processer.

Illustration: Josefin Herolf.

Läs första delen av brevväxlingen här

Från: Andreas Braw 
Till: Jonas Hård af Segerstad 
Skickat: 5 juli kl 18:03 

Hej Jonas!

Nu har det äntligen regnat i Sverige, och trädgården växer så det knakar – därför har det dröjt lite för mig att skriva ett svar på ditt senaste brev.

Just nu präglas mitt liv till stor del av min dotter, och att se henne utvecklas är väldigt roligt. Barn (i synnerhet småbarn) sägs ge perspektiv på livet, och så är det nog. Jag ser till exempel att hon lär sig någon ny sak varje dag. De nya saker hon lär sig är väldigt roliga för henne, i synnerhet om hon får beröm. Det är ju en klassisk betingning. Nyligen upptäckte hon sina fötter, så dem ägnar hon mycket tid åt. Hon kan till och med stoppa in tårna i munnen!

Jag tänker mig att det liknar hur vi utvecklas som tjänstemän inom organisationen. Vi lär oss ”rätt” sätt att göra saker, att prioritera och att prata genom att våra chefer, oavsett nivå, belönar oss.

Vi är resultat av vad som gällde under våra mest formativa år, och i mitt fall var det mina tre första officersår i Karlsborg. Min utveckling kan nog spåras tillbaka till en grupp på kanske tio kadetter jag såg upp till på Karlberg, och att jag var ganska osäker som fänrik. Det var så jag blev som jag blev. 

» Som du skriver så har vi i Försvarsmakten svårt att resa oss ur de krångliga processer, regler och låsningar som vi konstruerat åt oss själva under nedläggningsåren, och det beror till stor del på oss officerare «

En del inlärda beteenden är enkla att förändra under karriären, till exempel hur vi uttrycker oss – som vi konstaterat tidigare har många nu lärt sig nya modeord som att ”tillväxa”. Och vissa saker växer bort naturligt, jag tror inte att min dotter kommer stoppa fötterna i munnen senare i livet.

Men vissa inlärda beteenden sätter sig djupt och blir svåra att förändra senare. Precis som jag och min fru uppfostrar vår dotter uppfostras ju varje generation officerare av organisationen. Deras militära fostran styrs av trender, teknikutveckling, politisk miljö och de behov organisationen hade då de ”uppfostrades”. 

Som du skriver så har vi i Försvarsmakten svårt att resa oss ur de krångliga processer, regler och låsningar som vi konstruerat åt oss själva under nedläggningsåren, och det beror till stor del på oss officerare. Tror du att våra inlärda beteenden från den tiden kan läras om? Att vi som individer och organisation är kapabla att förändras tillräckligt snabbt? Eller måste vi börja flytta på chefer och vidta andra radikala åtgärder innan vi som organisation kan förändras?

Jag tänker mig att det måste finnas krigsmakter genom historien som lyckats med det som ÖB och politikerna vill göra, men nu med dottern i bärsele på bröstet kommer jag inte på något exempel. Kan du komma på någon historisk episod vi kan inspireras av?

Allt gott!
Andreas

Andreas Braw. Illustration: Josefin Herolf.
Andreas Braw

Från: Jonas Hård af Segerstad
Till: Andreas Braw
Skickat: 9 juli kl 22.13

Hej Andreas!

Regn är så livgivande när det har saknats lite för länge. Precis som vi vill ha solen tillbaka efter höstens och vinterns mörker, känner vi att det inte får bli för mycket. Allt mår bäst av variation, helt enkelt. Och ett halvår hemma med din dotter kommer att vara en ny tillvaro också.

Jag var ledig åtta månader med äldsta dottern och det finns nog få saker som utvecklar en människa mer än att bli och vara förälder. Jag vågar till och med säga att det har direkta fördelar för vårt yrke. Några rent praktiska, som att man tvingas bli strukturerad, behöver planera och vara beredd på att det inte alls blir som man hade tänkt sig.

På ett annat plan är ansvaret för en annan människa en närmast svindlande uppgift, som på sätt och vis har paralleller med ett yrke som går ut på att leda andra. En nyinryckt trupp eller en fartygsbesättning behöver också formas och utvecklas av sina chefer. Det kräver tydlighet, tillräckligt mycket kunskap, vilja att ta ansvar och – inte minst – en obegränsad känsla av omsorg om dem man har fått förtroendet att leda.

För precis som ett litet barn tittar efter mamma eller pappa när det blir oroligt eller ledset, kommer de mest självsäkra soldater eller sjömän att fråga sitt befäl så fort de hamnar utanför sin bekvämlighetszon. Och precis som med barnet måste man ha ett svar, även om man alltid inte är helt säker själv.

» För precis som ett litet barn tittar efter mamma eller pappa när det blir oroligt eller ledset, kommer de mest självsäkra soldater eller sjömän att fråga sitt befäl så fort de hamnar utanför sin bekvämlighetszon «

Jag såg förresten i något annat sammanhang att du funderade på att plugga något vid sidan av. Det kan jag verkligen rekommendera! Jag har läst kurser så gott som varenda termin de senaste tio åren, och det finns så många bra distansutbildningar vid högskolorna numera. Du vet kanske att Försvarsmakten stödjer det?

Det finns en föreskrift från den kloke Bengt Gustafssons tid med regler om hur man kan få kurslitteratur betald med mera. Jag tror att det där vore något som vi borde marknadsföra mer aktivt mot våra GSS också. De flesta som slutade på mitt förband började plugga sedan. Det vore inte dumt att visa hur de BÅDE kan studera och arbeta hos oss. Det skulle kunna få dem att stanna längre. Det där kan vi prata mer om!

Och jag har tänkt och försökt hitta en historisk epok som innehåller en rejäl uppryckning. Det är inte bara lätt. Den brittiska flottan hade några decennier från mitten av 1800-talet när de var fullständigt nedgångna och ineffektiva. Tyvärr – för dem – var det efter att de hade prövats hårt i mer eller mindre konstant krig i tvåhundra år, vilket sållade ut vad som fungerade och inte. Sedan förföll de i en förödande fredslunk som oturligt sammanföll med införandet av fartyg i stål, drivna av ånga och med modernt artilleri och radiosamband. Det där sågs mest som problem och reaktionen var att längta tillbaka till hur det var förr.

På en del fartyg monterade man till och med upp master för att kunna öva att sätta och ta ned segel, men undvek att skjuta med artilleriet för att det blev så smutsigt på däck! Det här låter helt osannolikt, men så illa var det. Det var först efter flera riktigt dåliga insatser i första världskriget som en uppryckning skedde, och nya tankesätt fick ersätta de gamla – inklusive att de som hållit hårt i det gamla åkte ut. 

Men kanske kommer vi att se på de här åren som när saker hände? Jag tror att ju fler som pratar om det här, desto mer kan förändras. En sak är däremot viktig uppifrån, och det är att det aktiva ansvarstagandet premieras. Chefer som tar itu med det som är deras uppgifter måste gynnas. Som vågar ta det mandat de har fått. Och det måste märkas att det fungerar så. Så tror jag att det kan gå fort att forma en organisation. Du har tur: du får vara med de kommande årtiondena!


Bästa hälsningar,
Jonas

Illustration: Josefin Herolf.
Jonas Hård af Segerstad

Till: Jonas Hård af Segerstad
Från: Andreas Braw
Skickat: 13 juli kl 00.15

Hej Jonas!

Att bli pappa har ganska stora likheter med hur första tiden som plutonchef var för mig. Plötsligt fick jag en massa ansvar, och detta efter en nästan helt teoretisk utbildning. Jag hade ju i och för sig sett hur mina egna plutonchefer gjorde saker, men det var inte alls samma sak. Jag blev ju plutonchef ganska snabbt efter examen, och det var jag nog inte redo för. Så nu gör jag samma sak igen, men med min dotter. Det som jag lärt mig från tiden som plutonchef (nästan 3 000 dagar!) är att våga fråga andra som verkar ha lyckats med den uppgift som jag har fått. 

Nu är jag ju inte plutonchef längre, vilket gör att jag förväntas ha svaren på en del frågor. Och när någon frågar mig om någon detalj inser jag att jag faktiskt har lärt mig väldigt mycket. Men en del frågor får mig också att undra: Varför frågar ni mig om det här? Vi har hamnat i ett lite märkligt mellanläge, där vi växer snabbt. Vi sätter upp nya plutoner och kompanier. De värnpliktiga anländer som en Ikea-byggsats, men ritningen för att bygga plutonen saknas!

Med ritningen menar jag givetvis handboken eller reglementet. För många funktioner och plutoner saknas en handbok. Många av de saknade handböckerna är under produktion, och jag längtar (ja, längtar) tills de kommer. Det finns så många saker jag behöver förstå för att bygga mina plutoner på rätt sätt. 

» Vi har hamnat i ett lite märkligt mellanläge, där vi växer snabbt. Vi sätter upp nya plutoner och kompanier. De värnpliktiga anländer som en Ikea-byggsats, men ritningen för att bygga plutonen saknas! «

När jag skriver detta så inser jag vilket stort ansvar det är att skriva en handbok. Du behöver inte bara behärska ämnet själv, du ska dessutom väga in andras syn på en mängd detaljer och döma av krockar mellan olika metoder på de berörda förbanden. Men du behöver också ha stil! Du behöver skriva på ett tydligt och för målgruppen lättbegripligt sätt, men utan att bli tråkig. SoldF-böckerna (i synnerhet SoldF 1965, den med streckgubbarna) är föredömligt lättlästa men samtidigt extremt tydliga. 

Avseende detta med brittiska flottan. Du beskriver ju ett förfall här. Och att det skedde en uppryckning under första världskriget. Motgångarna gjorde ju uppenbarligen att man blev bättre, för den tyska högsjöflottan kom aldrig ens ut på världshaven. Det gjorde i sin tur att tyskarna blev duktiga på ubåtar och att sänka handelsfartyg med hjälp av kapare! 

I min korta, gropiga militära karriär upplever jag att motgångarna har varit det nyttigaste. Framförallt när mina misstag har fått konsekvenser. Men har vi en organisation som accepterar motgångar? Där man får göra fel? Där man får testa att gå sin egen väg och se hur det funkar? Där man till och med får såga sin egen insats längs med fotknölarna? Jag upplever nog motsatsen ganska ofta. Misslyckanden sminkas upp och kläs om till framgångar istället för att vi försöker lära oss. 


Regniga hälsningar,
Andreas

Andreas Braw. Illustration: Josefin Herolf.
Andreas Braw

Till: Andreas Braw
Från: Jonas Hård af Segerstad
Skickat: 20 juli kl 12:24

Hej igen!

Intressanta reflektioner, som vanligt! Jag tycker din iakttagelse om handböcker är viktig och att det är en brist som får rätt stora konsekvenser. Vi skrev tidigare om hur det finns många, detaljerade och omfattande rutin- och processbeskrivningar. Men samtidigt kan själva kärnverksamheten sakna mål- och styrdokument.

Just de enkla men tydliga böckerna var ett resultat av det. Där alla kan läsa precis vad förbandstypen har för uppgifter, vilka befattningar som finns i den och ungefär vilken utrustning som ska finnas. 

Man ska akta sig för att bli alltför tillbakablickande (särskilt om man som jag är över 50!), men här fanns en styrka i det gamla, väldigt stora försvaret.  Det fanns så många likadana förband, och soldater skulle utbildas till dem på olika platser i Sverige och under olika år. Det var helt enkelt nödvändigt att ha enkla, tydliga standardiseringar.

Det kan säkert ha uppfattats och varit fyrkantigt både en och två gånger, men vinsten med de gemensamma målbilderna tror jag uppvägde det med god marginal. Och det skapar lugn och – inte minst viktigt – är en förutsättning för att alla kan ta stort ansvar för sina egna mål.

Du beskrev i ett annat brev hur ni saknar mycket grundläggande materiel, och det är plågsamt att höra om det. Tydliga mål löser förstås inte de akuta problemen, men en fördel med något så enkelt som glasklara utrustningstabeller gör att alla vet exakt vad de ska arbeta hårt för att få, men samtidigt vad de faktiskt ska vara utan. Och då kan alla förhålla sig till det.

Likaså uppgifter. Vad ska förbandet kunna göra, och vad ska någon annan ansvara för? Då blir det lättare att fokusera på vad som ska utbildas och vad som ska övas. Vi har med oss en del oreda från de senaste tjugo åren här, tyvärr. Arvet från utlandsinsatser där varje förband såg olika ut, krav på förmågebredd som skulle behållas –  fastän förmågan i praktiken var avskaffad – vilket ledde till ouppnåeliga målsättningar och frustation.

» Vi har med oss en del oreda från de senaste tjugo åren här, tyvärr. Arvet från utlandsinsatser där varje förband såg olika ut, krav på förmågebredd som skulle behållas –  fastän förmågan i praktiken var avskaffad. «

Jag tror dessutom att en sådan återerövrad enkelhet skulle göra kulturen med beröm och kritik bättre. Med det sagt tycker jag att den ofta är väldigt bra hos oss. Jag har så gott som alltid uppskattat uppriktigheten kollegor emellan och från de chefer som jag haft. Men jag tror att vi behöver akta oss för att hamna i en miljö där det är värre att göra ett fel än att göra 99 rätt. Jag ser en del sådant där jag är, kan jag antyda.

Det är nog ganska svenskt att prata lite för mycket om saker som gått dåligt, när man i stället kunde lyfta fram det som var bra. Och det ska vara konkret. Inga floskler, utan att man till exempel vid genomgångar uppmärksammar exakta detaljer som fungerade precis som de skulle. Det som gått fel brukar de flesta fatta ändå. Förstärker man det som är bra, kommer det ofta att tränga undan det dåliga.

Och motgångar. Jag tror att man måste vara jävligt tydlig med att det aldrig kan vara fel att misslyckas med något som är svårt, särskilt inte den första gången man gör det. Då gör man bara om det, igen och igen. Det är när vi blir så försiktiga att vi slutar att ens försöka göra svåra saker som vi ligger riktigt illa till.

En täckplåt till en ekolodsvängare som numera ligger på botten av Mysingen är ett exempel på när jag misslyckades lite. Men alternativet: att sluta gå i trånga militärleder i mörker, det vore den egentliga motgången.  Du har samma roll nu, som jag hade då. Sprid det goda sättet att tänka!

Värmeböljande hälsningar!
Jonas

Illustration: Josefin Herolf.
Jonas Hård af Segerstad
Till: Jonas Hård af Segerstad
Från: Andreas Braw 
Skickat: 2 augusti kl 22:32 

Hej Jonas!
 
Tack för ännu ett rikt brev. Jag märker att vi har lite olika upplevelser av positivitet och negativitet. Kanske har det med förbandsanda och förväntningar att göra. Jag vet att jag efter ungefär två år som officer fick beröm av en plutonchefskollega på en utvärdering, och jag reagerade starkt på det – jag hade inget minne av att jag hade fått beröm som officer tidigare!
 
Det vi måste bli bättre på, tror jag, är att försöka beskriva verkligheten på ett mer sanningsenligt sätt, både för varandra och för medborgarna. Här tycker jag att vi kan bli bättre. För mig som fortfarande umgås med soldater dagligen ser jag en stor risk i att chefer framställer enhetens verksamhet, förutsättningar och prestationer på ett osakligt positivt sätt. Det leder alltid till att man blir genomskådad av truppen. 
 

» Det vi måste bli bättre på, tror jag, är att försöka beskriva verkligheten på ett mer sanningsenligt sätt, både för varandra och för medborgarna. «

Tänk för övrigt att detta med kärnverksamheten som du beskriver i ditt senaste brev är så svårt. Mitt intryck är att det som du skriver, att kärnverksamheten har blivit en bisyssla inom organisationen, gäller i många stora organisationer. Jag har hört samma historia från vänner och inom sjukvården, banksektorn och polisen. 
 
Det finns dock en fara i att prata om ”kärnverksamheten” – nämligen att den som likt du och jag beklagar sig över att kärnverksamheten nedprioriteras tar sig också rätten att definiera vad som ÄR kärnverksamhet. ”Väpnad strid”, skulle jag nog spontant säga. Men jag inser samtidigt hur dumt det är, för då har jag ju exkluderat såväl transportflyget som säkerhetstjänsten. Om jag breddar till att kärnverksamheten utgörs av krigsförbanden så låter jag kanske lite mer vidsynt – men likväl har jag då exkluderat en mängd livsviktig verksamhet. 
 
Hur skulle du definiera begreppet ”kärnverksamhet” inom Försvarsmakten?
 
Allt gott!
Andreas
Andreas Braw. Illustration: Josefin Herolf.
Andreas Braw

 

Till: Andreas Braw 
Från: Jonas Hård af Segerstad
Skickat: 18 augusti kl 13:23 

Tack för brevet och också en trevlig lunch häromdagen!

Ja, det här med positiv och negativ kritik är inte bara lätt. Jag är i grunden en väldigt positivt lagd person, som lätt blir irriterad när folk är negativa, när det fokuseras på svårigheter redan innan man egentligen har funderat på vad som ska göras. Eller när man lyfter fram enstaka dåliga delar, när det i huvudsak gått bra. Skönmålning eller att släta över problem gillar jag i och för sig inte heller.

Det kan låta som jag har en ganska smal korridor för vad jag godtar nu, men det tycker jag inte. Det absolut viktigaste är att man talar sanning. Vare sig det är en tillrättavisning eller beröm, eller en presentation av hur Försvarsmaktens tillväxt går så måste de som hör det känna igen sig. Om jag får oförtjänt beröm eller kritik som jag inte förstår tappar jag – precis som du säger – förtroendet för avsändaren. Förstod han inte, eller ljög han? Båda är dåliga. Både beröm och negativ kritik måste skapa ett igenkännande. En insikt som uppstår i mottagaren.

 

» Kärnverksamhet låter enkelt, men är inte alltid det. Även här har vi ett besvärligt arv från 2000-talets nedskärningar som ledde till många osunda prioriteringar. «

Kärnverksamhet låter enkelt, men är inte alltid det. Även här har vi ett besvärligt arv från 2000-talets nedskärningar som ledde till många osunda prioriteringar. En del av problemen med övercertifiering och absurt långa, centrala utbildningar föddes där. Eftersom befattningar och anställda som var knutna till att ”uppfylla lagar och regler” inte skulle tas bort. Det lönade sig alltså att hitta på bestämmelser som vi lever med än i dag.

Det kan däremot vara lite farligt att tala om kärnverksamhet, eftersom det lätt lockar till att det som hamnar på listan blir helt prioriterat, medan det som är utanför inte får någonting alls. Det fanns en del sådana exempel under utlandsinsatstiden där långsiktighet ersattes av väldigt snabbt fattade beslut som förhoppningsvis gynnade ”kärnverksamheten” men som fick orimligt stora negativa konsekvenser på andra håll. Det är farligt att dela ut frikort.

En klok äldre kollega ur ditt truppslag fast från ett annat land formulerade det väl: ”det går ut på att vinna nationens krig, och i fred att förbereda sig för det”. Det centrala nog inte att definiera exakt vad som är kärnverksamhet, utan att förhålla sig och arbetssätten till det som är viktigast. Det kan få vara ett sådant där abstrakt idealbegrepp som aldrig finns i verkligheten, men som man ändå kan prata om.

Och utifrån den allmänna uppfattningen måste vi vara tydliga med vad som ÄR viktigast. Lagar, förordningar och regler må säga att vi ska göra en massa saker. Då ska vi förstås följa det, men de sakerna blir därför inte automatiskt de viktigaste. De administrativa teknostrukturerna har vi talat om.

De är inte tillräckligt följsamma för att hänga med när vi tycker att nya saker är viktiga, när vi bestämmer oss för att göra på ett annat sätt. Det är min syn!

Jag önskar dig en god och givande föräldraledighet!

Jonas

Illustration: Josefin Herolf.
Jonas Hård af Segerstad

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post
Det försämrade omvärldsläget har fört med sig oväntat höga kostnader för armén. Personal och materiel har gått hårt, bland annat som en följd av stödet till Ukraina, nationella operationer och Natoförberedelser. Övertrycket i verksamheten under 2023 ledde till att pengarna tog slut. Nu bromsar armén in viss verksamhet. ”Inbromsningen vi gjort är till för att inte köra slut på personal, materiel och resurser”, säger brigadgeneral Anders Svensson, ställföreträdande arméchef.
"Tittar vi på övertidsuttag inom armén, övningsdygn med mera så ligger på de på en sådan hög nivå som vi aldrig tidigare sett, och det speglar verksamheten som varit under 2023. Så inbromsningen vi gjort är till för att inte köra slut på personal, materiel och resurser", säger ställföreträdande arméchef Anders Svensson.

Under 2023 nyttjades armén för mer än vad som fanns i den ursprungliga planen, och som det budgeterats för i försvarsbeslutet 2020 – och pengarna tog slut. Generallöjtnant Michael Claesson, chef för försvarsstaben, skrev nyligen på X att det framför allt är anslaget för förbandsverksamhet som varit hårt ansatt under förra året, det vill säga det anslag som bekostar personal, utbildning, övning och nationella operationer.

Armén går nu in i det nya året med nyttjande av en anslagskredit – som ska återbetalas under årets gång, skriver Michael Claesson. Ställföreträdande arméchef, brigadgeneral Anders Svensson, vill inte kalla det för att armén gör besparingar, men han medger att armén har tvingats göra inbromsningar.

– Jag tycker det ger fel bild att benämna det här som besparingar eller att armén drar in på pengar. Under 2023 och tillsammans med 2022 har armén gjort så mycket mer än vad vi någonsin gjort tidigare. Jag tänker på stödet till Ukraina, vår fortsatta tillväxt, att vi har en armé som faktiskt används och som gått på högtryck kopplat till det aktiva försvaret och där personal gjort fantastiska insatser, säger Anders Svensson.

Han säger att armén har hanterat och förhållit sig till den ekonomi som givits, utifrån uppdraget som armén har och vad man såg komma under 2023. Men året visade sig bli mer än vad man såg komma, vilket lett till ett övertryck i verksamheten.

» Tittar vi på övertidsuttag inom armén, övningsdygn med mera så ligger på de på en sådan hög nivå som vi aldrig tidigare sett, och det speglar verksamheten som varit under 2023. «

– Tittar vi på övertidsuttag inom armén, övningsdygn med mera så ligger på de på en sådan hög nivå som vi aldrig tidigare sett, och det speglar verksamheten som varit under 2023. Så inbromsningen vi gjort är till för att inte köra slut på personal, materiel och resurser, utan vi måste ha en uthållighet i allt vi gör, säger Anders Svensson.

Notan för Aurora 23 och Ukraina-stödet har också påverkat, berättar Anders Svensson.

– Det har gått hårt på alla dessa linjer. Det handlar om att vi byggt förmåga samtidigt som vi haft tillväxten och Ukraina-stödet. Det kostar resurser, mer materiel och personal och sammantaget ekonomi, säger han och fortsätter:

– När man gör en plan för ett år som för 2023 planerar man och lägger budget mot det man ser komma. När det kommer så pass mycket mer, och samtidigt, då stämmer inte planen överens med verkligheten och då måste man hantera den under resans gång, och det är vad vi gjort.

Stf-AC-Svensson-2022-foto
Anders Svensson

Vilka följder har detta fått för verksamheten?

– Framför allt för personalen har vår förmåga ökat kopplat till övning Aurora, vi har fått i väg fortsatt och anpassat stöd till Ukraina som vi också har lärt oss jättemycket av. Men vi har också fått en viss inbromsning på tillväxten.

Övningar har också tvingats ställas in eller kortats ner, och enligt Svensson har direktiv gått ut till arméns förbandschefer om att framåt balansera sin verksamhet, personal och materiel. Det handlar om att anpassa verksamheterna efter respektive förbands behov och de specifika förhållanden, krav och förutsättningar som finns just där.

– Vi har en helt annan armé än vad vi såg för 3–4 år sedan. Givet att ett svenskt Natomedlemskap står för dörren så är det också en armé som kommer användas. Det här är vi inte vana att hantera varken ekonomiskt, materiellt eller personellt. Det är utmaningar som kommer kräva stentuffa prioriteringar och högre krav. Jag är helt övertygad om detta.

» Givet att ett svenskt Natomedlemskap står för dörren så är det också en armé som kommer användas. Det här är vi inte vana att hantera varken ekonomiskt, materiellt eller personellt. «

Prioriteringar som väntar är bland annat anpassning, planering och samverkan med Sveriges kommande allierade i Nato, där övningsverksamheten är en sak som behöver ses över.

– Vi kommer inte fullt ut kunna öva när vi normalt sett har övat, det vill säga bara under en slutövningsperiod, utan vi kommer i stort sett behöva öva under hela året. Det har vi inte varit vana vid. Det krävs också mycket högre tillgänglighet på förband, både personellt och materiellt, kopplat till beredskap men även för att användas, som till exempel för arméförbandet i Lettland inom ramen för Nato Forward Land Forces (FLF), säger Anders Svensson. 

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post
Försvarsmakten har åter misslyckats med att sammanställa en fullständig arbetsskaderapport och sannolikt kommer problemen upprepas även i år. En trend som dock går att utläsa av den begränsade skadestatistiken är en kraftig ökning av belastningsskador bland värnpliktiga.

År 2016 övergick Försvarsmaktens arbetsskaderapportering från det lokala informationssystemet Lisa till att hantera avvikelser i Prio. Sedan dess har det varit återkommande problem med bland annat underrapportering, omständliga blanketter, en snårskog av kodningsalternativ och kvalitetsbrister.

Trots att sju år förflutit sedan det nya avvikelsesystemet infördes och åtgärder vidtagits längs vägen har man inte fått ordning på systemet. I den arbetsskaderapport som publicerades strax innan jul och som beskriver skadeläget hos personalen under 2022, är bristerna i underlaget så stora att man avstår från att redovisa utvecklingen av skador över åren. Samma beslut fattades 2016, 2017 och 2021.  

– Att man inte lyckats lösa problemen tror jag handlar om resurser. Försvarsmakten måste avsätta resurser för att kunna arbeta med detta, säger Fredrik Löfberg, chef för vårdgivaravdelningen på Försvarsmedicincentrum i Göteborg som sammanställer arbetsskadestatistiken.

Enligt rapporten har man kommit till rätta med den underrapportering av arbetsskador som funnits tidigare och förbanden registrerar fler skador i systemet. Däremot kvarstår problemen med bortfall av rapporter och av totalt 3 210 registrerade händelser har 570 gått förlorade på grund av exempelvis dubbelregistreringar och kvalitetsbrister. Dessutom har 220 rapporter ”försvunnit” när data överförts hos FömedC från Prio till Excel för analys.

» När vi för över data till Excel så faller informationen ut i ett enormt antal rader som försvårar sammanställningsarbetet rejält. «

– När vi för över data till Excel så faller informationen ut i ett enormt antal rader som försvårar sammanställningsarbetet rejält. Att vi arbetar bort detta faktum är väldigt centralt för en kvalitetssäkring av den fortsatta handläggningen, säger Fredrik Löfberg.

Bland de resultat som ändå redovisas i den begränsade rapporten är det ett område som särskilt lyfts fram och det är ökningen av arbetsskador bland värnpliktiga. Under 2022 stod värnpliktiga för hälften av det totala antalet arbetsskador, trots att de endast utgör 20 procent av personalstyrkan. I nästan 60 procent av händelserna har skadorna lett till frånvaro eller haft annan påverkan på tjänsten.

– Skadorna bland de värnpliktiga är en allvarlig sak. I det läge som råder i Försvarsmakten behövs varje person. Om någon kanske inte kan krigsplaceras på grund av en arbetsskada är det allvarligt, säger Fredrik Löfberg.

Den skadekategori som ökar mest bland värnpliktiga är belastningsskador.

– Vi bär och belastar mer i Försvarsmakten i dag än tidigare. Det handlar om stridsutrustning, kroppsskydd och så vidare. Jag tror att stegringen av belastningen under utbildningen är nyckeln, den måste ske på ett sådant sätt att kropparna håller. Våra fysioterapeuter i Försvarsmakten är starkt engagerade i arbetet med just belastningsstegringen för värnpliktiga, säger Fredrik Löfberg.

» Försvarsmakten har skapat en arbetsmiljösektion på Högkvarteret med tillgång till bra kompetens i Prio. Det är ett jättebra steg på vägen. «

Problemen med rapporteringen av arbetsskador kommer antagligen att upprepas även i år, enligt Fredrik Löfberg. Däremot tror han att det kan bli en förbättring till 2025.

– Försvarsmakten har skapat en arbetsmiljösektion på Högkvarteret med tillgång till bra kompetens i Prio. Det är ett jättebra steg på vägen, både för hanteringen av arbetsskador och för arbetsmiljöarbetet i stort.

FAKTA

Arbetsskador

Totalt anmäldes 3 210 arbetsskador år 2022. Av dem föll 570 bort på grund av följande fel och brister:

  • 220 försvann vid överföringen från Prio till Excel
  • 133 dubbelanmälningar
  • 106 som inte klassats som arbetsskada, varav 42 fall av covid-19
  • 96 dåligt ifyllda
  • 15 raderingsmärkta

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post
Den 21 februari 2023 omkom en jägarsoldat i en lavinolycka på Kebnekaise. Orsaken till olyckan var att moment i den praktiska alpinutbildningen skapat en falsk säkerhet bland soldaterna. Det visar utredningen från Statens haverikommission. I haverirapporten pekas också fjälljägarnas inköp av privat utrustning ut som ett säkerhetsproblem.
Statens haverikommission, SHK, har nu kommit med sin slutrapport rörande dödsolyckan på Kebnekaise förra året, där en 24-årig soldat omkom.

Först publicerad 2024-02-02. Uppdaterad 2024-02-19.

I februari förra året befann sig soldater ur Bergsplutonen vid K 4 i Arvidsjaur i Kebnekaisemassivet. Uppdraget var att säkra en led för värnpliktiga upp till Kebnekaises toppar. Riggningen på sydtoppens nordsluttning var i slutfasen när en av soldaterna begav sig över platån mot nordtoppen för att kontrollera förhållandena på bergskammen inför det fortsatta arbetet. Den 24-åriga soldaten gick utmed en hängdriva av hårt packad snö. Plötsligt brast hängdrivan och utlöste en lavin. Soldaten drogs med i fallet och begravdes under ett djupt snötäcke. Trots en snabb räddningsinsats gick hans liv inte att rädda. Händelsen har nu utretts av Statens haverikommission, SHK, som publicerade sin rapport den 31 januari. I den konstateras att de praktiska momenten av alpinutbildningen kan ge uppfattningen att hängdrivor är betydligt säkrare än de i själva verket är. Det bedöms också vara anledningen till att soldaten agerade som han gjorde och därmed orsaken till olyckan.

– Under den praktiska utbildningen kunde soldaterna gå, sitta och till och med hoppa på hängdrivor utan att det hände något, säger Stefan Carneros, utredningsledare på SHK. Det kan ge sken av att hängdrivor alltid är stabila, men i själva verket är hängdrivor mycket svårbedömda och det kan finnas sprickor långt in på berget som inte syns för att de är täckta av snö.

Den utrustning som den förolyckade soldaten bar i form av lavinsändare, stegjärn, hjälm och klättersele återfanns efter olyckan och var utan anmärkning. Däremot hade han lämnat kvar sin lavinryggsäck vid helikoptern som de anlänt med eftersom den riskanalys som genomförts inför momentet visade att det inte fanns någon rasrisk på den platå där de skulle verka. Soldaten som omkom befann sig utanför platån när olyckan skede.

» Möjligheten till överlevnad med en lavinryggsäck ska inte överskattas eftersom fallet kan vara mycket långt och brant. «

En lavinryggsäck har en inbyggd airbag. Airbagen ska skapa en luftkudde som gör att den som dras med i en lavin hamnar högre upp i snömassorna. Om man ändå hamnar under snön kan airbagen bilda ett luftrum kring personen i fråga som medger viss andning. Men enligt Stefan Carneros bör man inte dra för stora växlar på att den förolyckade soldaten inte hade lavinryggsäcken på sig.

– Det är inte säkert att den hade gjort så stor skillnad. Möjligheten till överlevnad med en lavinryggsäck ska inte överskattas eftersom fallet kan vara mycket långt och brant. Lavinryggsäcken hämmar också soldaterna i deras arbete så det måste vara upp till gruppen att avgöra när de ska ha dem på sig.   

Den omkomna soldaten gick cirka två meter från hängdrivans kant där raset skedde, vilket enligt utredningen är inom den riskabla zonen. Men 24-åringen var inte ensam om sin övertro på hängdrivors stabilitet. Flera av hans kamrater i gruppen uppgav för utredarna att de hade kunnat göra samma bedömning och agerat på samma sätt som deras förolyckade kamrat.

– Det här visar att det inte handlar om att en enskild individ tagit ett felaktigt beslut utan att det brister på systematisk nivå. De äldre befäl och erfarna civila alpinister som vi har talat med hade en helt annan insikt om riskerna med hängdrivor än de yngre soldaterna, säger Stefan Carneros.

Haverikommissionen rekommenderar Försvarsmakten att se över och utveckla utbildningen av hängdrivor. Såväl de praktiska momenten som det teoretiska studiematerialet anses vara i behöv av förändring.

– Utbildningsmaterialet om hängdrivor är ganska tunt. Det är bara en sida som handlar om hängdrivor och riskerna med dem. Sedan finns det en del engelskt material om hängdrivor också, men det står inte särskilt mycket där heller, säger Stefan Carneros.

» De uniformer som Försvarsmakten tillhandahåller fungerar inte med den extra utrustning som krävs för att verka i alpin miljö. «

Något annat som konstateras i rapporten är att jägarsoldaterna i hög grad använder civila kläder och utrustning som de köpt privat därför att de anses bättre anpassade för verksamhet i alpin miljö än Försvarsmaktens vinteruniformer. Det finns inget i utredningen som tyder på att de privata kläderna hade någon inverkan vid olyckstillfället, men Haverikommissionen bedömer det ändå som en säkerhetsrisk.

– De uniformer som Försvarsmakten tillhandahåller fungerar inte med den extra utrustning som krävs för att verka i alpin miljö. Har man exempelvis på sig klättersele över uniformen kommer man inte åt lavinsändaren som ligger i fickan och om man använder stegjärn fladdrar byxbenen på uniformen och riskerar att fastna i, säger Stefan Carneros.

I en artikel som publicerats på Försvarsmaktens webbplats efter Haverikommissionens rapport står det att arbetet i den specifika riskmiljö där hängdrivor förekommer stoppades efter olyckan. Nu ska en undersökning genomföras i samverkan mellan Norrlands dragonregemente och Markstridsskolans ansvariga för bergsförmåga och Försvarsmaktens vinterenhet.

– Vårt säkerhetstänk är oerhört högt och vi välkomnar alla utredningar som kan göra att vår personals säkerhet ökar ännu mer. Vi gör vårt yttersta för att riskminimera för vår personal i alla lägen, säger överste Teddy Larsson, regementschef vid Norrlands dragonregemente i artikeln.

När ytterligare säkerhetsförbättrande åtgärder är genomförda kommer verksamheten i den typen av riskmiljö att återupptas.  

– Ett för Norrlands dragonregemente specifikt uppdrag är att förbandet om så krävs ska kunna framrycka över glaciärer, i fallriksterräng och lavinterräng. När vi blir medlemmar i Nato kommer området med denna typ av riskmiljö att öka markant. Därför måste vi också öva på detta, säger Teddy Larsson. 

Senast den 2 maj ska Försvarsmakten meddela SHK vilka åtgärder som vidtagits med anledning av rekommendationerna i haverirapporten.

FAKTA

Statens haverikommissions rekommendationer till Försvarsmakten

  • Utveckla eller komplettera utbildningsmateriel med avseende på hängdrivor och risker.
  • Utvärdera om de praktiska utbildningsmomenten avseende hängdrivor och risker bör förändras.
  • Undersök behovet av, och om nödvändigt komplettera de jägarspecifika uniformskomponenterna för verksamhet i alpin miljö.

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Observera att du även behöver klicka på godkänningslänken i det bekräftelsemeddelande som kommer att skickas till din e-postadress för att slutföra prenumerationen. Vänligen kontrollera din skräppostmapp om du inte har mottagit bekräftelsemeddelandet efter att ha registrerat dig.