Året var 1993 och jag satt i överste Ulf Henricssons kontor i Camp Oden strax utanför Tuzla och försökte få grepp om vad BA01 egentligen gjorde i Bosnien. Då visste jag inte mycket om Försvarsmakten, eller internationella insatser. Men överste Henricsson förklarade spikrakt och ocensurerat, utan att ducka för de svåra frågorna. Intervjun var inte bara upplysande, det formade min syn på Försvarsmakten och internationella insatser.
Tyvärr är det inte alla unga reportrar som har turen att träffa på en lika tydlig titanrygg som Henricsson. Genom åren har jag snarare förundrats över Försvarsmaktens kommunikationsavdelning.
Som långvarig ”kund” hos denna avdelning är min uppfattning att de numera i bästa fall inte gör något alls, och i sämsta fall försöker de förhindra att något görs. Orsaken till agerandet är dessutom nästan alltid förvirrande.
Ett par exempel:
Jag ville intervjua soldater i olika delar av landet för YouTube-kanalen ”2025 – framtidens teknik och försvar”. Där undersöker vi om tekniken i science fiction-filmer finns i verkligheten. Detta avslogs eftersom upplägget ansågs vara för dystert och domedagsaktigt.
» We’re not in Kansas anymore. Eller i alla fall inte i Lagersten- land där försvarstwittrarna sågs som tillgångar. «
Till samma kanal ville jag intervjua den mycket populära brigadgeneral Michael Claesson om hur man kan lära sig militärstrategi från Star Wars-filmerna (det har skrivits böcker om detta ämne). Kommunikationsavdelningen bokade helt sonika av intervjun, oklart varför för ingen kommunicerade att det hade gjorts.
Under Aurora ville en informatör på ett förband sälja in en klockren nyhet till media. Kommunikationsavdelningen gav inget svar om det var ok, så med regementschefens välsignelse skred han ändå till verket och lyckades mycket väl med mittuppslag och stora rubriker. För detta blev han utskälld eftersom han agerat utan kommunikationsavdelningens tillåtelse. Resultatet och framgången hade ingen betydelse. Behöver jag säga att informatören inte ville jobba kvar?
Exemplen är fler och ovanstående är dock bara småsmulor jämfört med de svårförståeliga signaler som Försvarsmakten gett om sina anställdas lagstadgade yttrandefrihet.
För även om det talas om öppenhet är handlingarna de motsatta. ”Gustav” omplacerades eftersom han påstods ha spridit försvarshemligheter på Twitter, vilket inte var sant.
Märkligast var när kommunikationsdirektör Mats Ström lyckades med konststycket att förvirra sina läsare med ett blogginlägg om öppenhet och tydlighet.
”Har man synpunkter måste man också kunna visa att det man säger kan ledas i bevis i praktiska resultat – annars är det bara allmänt tyckande. Har man en åsikt måste man helt enkelt också ta ansvar för den”, skrev han.
Jag uppfattade det som: Tyck och säg vad du vill såvida det är rätt saker som du dessutom kan bevisa.
We’re not in Kansas anymore. Eller i alla fall inte i Lagersten-land där försvarstwittrarna sågs som tillgångar.
Det är faktiskt riktigt sorgligt. Vi som minns det informationsvakuum som fanns innan försvarstwittrarna började bemöta desinformation och villfarelser på nätet fasar för vad som kan ske om de tystnar.
För att inte tala om Carl ”Wiseman” Bergqvist vars blogg gjorde mer för försvarsdebatten och folkbildningen än ett helt studieförbund.
Numera verkar den öppenheten vara historia, i alla fall om man ser till hur Försvarsmakten agerar och inte vad de säger. Det är inte utan att man undrar vilken plan och strategi som ligger bakom kursändringen. Om det nu överhuvudtaget finns någon. I så fall borde det vara bra att förklara den på ett pedagogiskt sätt för just nu verkar den mest oförklarlig.
”Jag kan säga det mesta, men inte allt”, som Henricsson sa den där gången på Camp Oden. Svårare än så behöver det faktiskt inte vara för den som vill bygga förtroende.
