Senast publicerat
Senast publicerat:

»Jag kan berätta det mesta, men inte allt«

Johanne Hildebrandt
Detta är en krönika. Åsikterna är skribentens egna.

Året var 1993 och jag satt i överste Ulf Henricssons kontor i Camp Oden strax utanför Tuzla och försökte få grepp om vad BA01 egentligen gjorde i Bosnien. Då visste jag inte mycket om Försvarsmakten, eller internationella insatser. Men överste Henricsson förklarade spikrakt och ocensurerat, utan att ducka för de svåra frågorna. Intervjun var inte bara upplysande, det formade min syn på Försvarsmakten och internationella insatser.  

Tyvärr är det inte alla unga reportrar som har turen att träffa på en lika tydlig titanrygg som Henricsson. Genom åren har jag snarare förundrats över Försvarsmaktens kommunikationsavdelning.

Som långvarig ”kund” hos denna avdelning är min uppfattning att de numera i bästa fall inte gör något alls, och i sämsta fall försöker de förhindra att något görs. Orsaken till agerandet är dessutom nästan alltid förvirrande.

Ett par exempel:

Jag ville intervjua soldater i olika delar av landet för YouTube-kanalen ”2025 – framtidens teknik och försvar”. Där undersöker vi om tekniken i science fiction-filmer finns i verkligheten. Detta avslogs eftersom upplägget ansågs vara för dystert och domedagsaktigt.

Till samma kanal ville jag intervjua den mycket populära brigadgeneral Michael Claesson om hur man kan lära sig militärstrategi från Star Wars-filmerna (det har skrivits böcker om detta ämne). Kommunikationsavdelningen bokade helt sonika av intervjun, oklart varför för ingen kommunicerade att det hade gjorts. 

Under Aurora ville en informatör på ett förband sälja in en klockren nyhet till media. Kommunikationsavdelningen gav inget svar om det var ok, så med regementschefens välsignelse skred han ändå till verket och lyckades mycket väl med mittuppslag och stora rubriker. För detta blev han utskälld eftersom han agerat utan kommunikationsavdelningens tillåtelse. Resultatet och framgången hade ingen betydelse. Behöver jag säga att informatören inte ville jobba kvar? 

Exemplen är fler och ovanstående är dock bara småsmulor jämfört med de svårförståeliga signaler som Försvarsmakten gett om sina anställdas lagstadgade yttrandefrihet.  

För även om det talas om öppenhet är handlingarna de motsatta. ”Gustav” omplacerades eftersom han påstods ha spridit försvarshemligheter på Twitter, vilket inte var sant. 

Märkligast var när kommunikationsdirektör Mats Ström lyckades med konststycket att förvirra sina läsare med ett blogginlägg om öppenhet och tydlighet.

”Har man synpunkter måste man också kunna visa att det man säger kan ledas i bevis i praktiska resultat – annars är det bara allmänt tyckande. Har man en åsikt måste man helt enkelt också ta ansvar för den”, skrev han. 

Jag uppfattade det som: Tyck och säg vad du vill såvida det är rätt saker som du dessutom kan bevisa.  

We’re not in Kansas anymore. Eller i alla fall inte i Lagersten-land där försvarstwittrarna sågs som tillgångar.

Det är faktiskt riktigt sorgligt. Vi som minns det informationsvakuum som fanns innan försvarstwittrarna började bemöta desinformation och villfarelser på nätet fasar för vad som kan ske om de tystnar. 

För att inte tala om Carl ”Wiseman” Bergqvist vars blogg gjorde mer för försvarsdebatten och folkbildningen än ett helt studieförbund.

Numera verkar den öppenheten vara historia, i alla fall om man ser till hur Försvarsmakten agerar och inte vad de säger. Det är inte utan att man undrar vilken plan och strategi som ligger bakom kursändringen. Om det nu överhuvudtaget finns någon. I så fall borde det vara bra att förklara den på ett pedagogiskt sätt för just nu verkar den mest oförklarlig. 

”Jag kan säga det mesta, men inte allt”, som Henricsson sa den där gången på Camp Oden. Svårare än så behöver det faktiskt inte vara för den som vill bygga förtroende.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    "Jag anser att utbildningen kräver en repetitionsutbildning inom strid i samband med inryck på skolan, i syfte att fylla i luckor i kadetternas tidigare utbildning", skriver insändarskribenten.

    Foto: Niklas Englund/Försvarsmakten.

    Efter att precis ha avslutat min värnplikt ryckte jag in på Officersprogrammet (OP) 2025 och visste inte riktigt vad jag kunde förvänta mig. Visserligen hade jag genomfört min värnplikt som logistikgruppchef, men trots det anser jag inte att jag var redo för de krav jag upplever utbildningen ställer på mig. En genomförd värnplikt var inte nog för att ge mig den kunskap jag behöver för att utvecklas optimalt på Officersprogrammet. Jag anser att utbildningen kräver en repetitionsutbildning inom strid i samband med inryck på skolan, i syfte att fylla i luckor i kadetternas tidigare utbildning.

    Fördelen med OP är kadetternas många tidigare erfarenheter. Detta innebär att man kan lära av varandra och knyta viktiga kontakter inom Försvarsmaktens många funktioner. Dock är detta även en nackdel när utbildningen är standardiserad och är starkt formad efter arméns stridande förband.

    Varje officer i Försvarsmakten måste kunna strida och leda strid, men för att uppnå detta krävs att kadetterna har en gemensam lägstanivå som är känd av befälslaget. En känd lägstanivå medför att utbildningen kan fokusera mer på att utveckla kadetternas ledarskap i strid, än att kadetterna skall behöva jaga i kapp sina kollegor som har mer stridsvana.

    Kadettbataljonen har enligt mig varit undermålig i att fånga upp de kadetter vars kunskap är bristande

    För många som tidigare har arbetat med någon av arméns funktioner, såsom underhåll, ledning eller fältarbete, är markstridsförmågan i min mening skrämmande låg. Detta inkluderar inte de andra vapengrenarna, vars genomsnittsförmåga troligtvis är ännu sämre. Eftersom väpnad strid i mångt och mycket är Försvarsmaktens huvuduppgift, krävs att kadetterna hanterar grunderna innan övrig utbildning kan staplas ovanpå.

    Kadettbataljonen har enligt mig varit undermålig i att fånga upp de kadetter vars kunskap är bristande, och det känns enligt mig som att bataljonen stoppar huvudet i sanden och ignorerar problemet. Trots detta uttrycker befälslaget ett missnöje över den låga utbildningsnivån. En kortare repetitionsutbildning på cirka en månad med fokus på att strida och leda strid, hade enligt mig löst många av de ovannämnda problemen.

    I samband med mitt inryck tilldelades Försvarsmakten blott två veckor att förbereda kadetterna för utbildningen samt att kontrollera kadetternas fysiska förutsättningar. Inrycksveckorna borde utan större förhinder för Försvarshögskolans planering kunna förlängas med ett par veckor. De kadetter som tidigare varit anställda som GSS/K kan eventuellt möta en sådan utbildning med skepsis, då den kan för den erfarne te sig överflödig.

    En repetitionsutbildning hade gett kadetterna en gemensam utbildningsnivå 

    Dock är en sådan utbildning vital för de som antingen varit civila och behöver skaka av sig rosten, eller haft en mestadels ickestridande funktionsbefattning under värnplikten. Detta hade möjliggjort att kadetterna med mindre erfarenhet inte behöver oroa sig för att deras tidigare erfarenheter är otillräckliga för att ta tillvara på utbildningen till fullo.

    Sammanfattningsvis anser jag att en repetitionsutbildning hade gett kadetterna en gemensam utbildningsnivå som gör det lättare för befälslaget att utgå från. Utbildningen hade även gett kadetterna lika villkor inför utbildningens krav inom markstrid och tagit bort kadetternas behov av att jaga i kapp sina kollegor.

    Slutligen hade en sådan repitionsutbildning möjliggjort att kadetterna inte behöver oroa sig för att otillräcklig kunskap inom en arméfärgad utbildning begränsar deras möjlighet till personlig ledarskapsutveckling.

    Kadett R

    Ur arkivet: