Senast publicerat
Senast publicerat:

Jag – en del av en tystnadskultur

Miguel Guerrero
Detta är en krönika. Åsikterna är skribentens egna.

Det är dags att bekänna en hemlighet: När jag började i Försvarsmakten för ett drygt decennium sedan fulflexade jag. Ja, ni hörde rätt. Jag registrerade inte min flextid i Prio, varken ut eller in.

Denna brottsliga gärning skedde främst av två anledningar. Den ena var att Prio krävde minst en kandidatexamen i systemvetenskap och jag bara hade en i humaniora, den andra var att det var helt enkelt så vi gjorde. Man gav några timmar här och där, och man tog några minuter här och där i en ekvation som på ett magiskt sätt skulle jämna ut sig i slutändan.

Det var en outtalad överenskommelse; tjafsa inte om det här så får du tillbaka vid ett annat tillfälle men det är du själv som måste komma ihåg balansen när räkenskaperna ska summeras. Så här i efterhand vill jag nog påstå att jag, mina synder till trots, satte in mer på kontot än jag tog ut, inte minst under de år jag haft arbetsledande positioner då jobbet ofta fortgår även i hemmet.

» När jag började i Försvarsmakten för ett drygt decennium sedan fulflexade jag. Ja, ni hörde rätt. Jag registrerade inte min flextid i Prio, varken ut eller in. «

Eftersom jag själv var skolad i de privata medieföretagens skymningsland där du jobbade åttio timmar i veckan för en slavlön beräknad på fyrtio medan arbetslöshetens bila ständigt hängde över din hals såg jag inga som helst problem med detta. Jag ville ju vara en del av den gröna maskinen och om det var så här alla andra gjorde tänkte inte jag vara sämre så jag knöt näven lika hårt i fickan och höll käften lika stängd som alla andra.

Med tiden växte frågan sig allt starkare inom mig: Tänk om Försvarsmakten inte går under för att jag faktiskt registrerar de där tjugo minuterna efter arbetstid jag nyss lade på att vänta in en försenad kollega för att låsa in dennes vapen i kassunen. Tänk om jag inte behöver planera veckans skjutning hemma under helgen för att Försvarsmakten ska ha råd med ytterligare ett Jas. Tänk om jag faktiskt får någon kompensation för att mötet drog över tjugo minuter så att jag precis missade tåget, som går en gång i timmen, och kommer sent till födelsedagsfirandet jag sett fram emot…

Systemet med Försvarsmaktens svarta motbok var naturligtvis inte alltid ofördelaktigt för den enskilde. Under årens lopp har jag stött på individer som alltid tagit ut från fulflexkontot men registrerat insättningarna i Prio för att mirakulöst bygga upp enorma saldobanker från ingenstans som måste tas ut precis när det passar verksamheten som sämst. För dem har har alla sergeanter och fänrikar sparat den tionde nivån i Dantes inferno…

» Tänk om jag inte behöver planera veckans skjutning hemma under helgen för att Försvarsmakten ska ha råd med ytterligare ett Jas. «

I dag gör jag mitt bästa för att försöka vara mer nitisk med tidregistreringen, även om jag fortfarande saknar den där kandidaten i systemvetenskap och således ofta misslyckas i mina intentioner. För mig handlar det om lojalitet. Lojalitet mot arbetsgivaren som inte längre behöver leva i blind tro att saker bara löser sig utan att man investerar tid och resurser, och lojalitet mot mig själv som inte längre behöver gå omkring med vitnande knogar i fickan och vredesframkallad halsbränna av känslan att känna mig förfördelad. Win-win.

I enlighet med Försvarsmaktens kärna är jag obetydlig i det stora sammanhanget. De stora vinsterna, och därmed också förlusterna, görs på kollektiv nivå. Men jag kan göra något och därför lovar jag nu att aldrig mer skamma kollegor som försöker följa regler och avtal. Jag lovar att säga åt chefer som sitter kvar efter jobbet för att hinna med ”det sista” att de måste registrera sin arbetstid och följa upp att de gör det. Och jag lovar att så långt det är försöka skola in nya kollegor i en ny kultur där ingen räds att kräva sin rätt. Tillsammans kan vi bryta tystnadskulturen.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Ungdomar till välutbildade föräldrar med höga inkomster blir oftare antagna till militär grundutbildning än dem från socioekonomiskt svaga familjer. Bland värnpliktiga som utbildas mot befälsbefattning är skillnaderna som störst. Det visar en rapport från Totalförsvarets forskningsinstitut.

    Linda Sundgren
    Värnpliktiga vid Ledningsregementet.
    Det finns ett tydligt samband mellan inskrivning till värnplikt och socioekonomisk status, visar en rapport från FOI. Ju högre utbildning föräldrarna har desto vanligare är det att bli inskriven till värnplikt.

    Foto: Antonia Sehlstedt/Försvarsmakten

    I höstas kom en rapport från Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) som visar att socioekonomisk status inte spelar någon roll för ungdomars inställning till värnplikten. Ungdomar till lågutbildade föräldrar med låga inkomster var ungefär lika intresserade av att göra lumpen som dem i andra samhällsklasser. Däremot finns det tydliga skillnader mellan olika socioekonomiska grupper utifrån vem som faktiskt gör lumpen.

    Enligt FOI-studien, Vem får försvara Sverige, som publicerades under våren är ungdomar från resursstarka familjer överrepresenterade bland de värnpliktiga. Av de cirka 500 000 totalförsvarspliktiga födda mellan 2000 och 2004 som ingår i studien, har 42 procent högutbildade föräldrar. Bland dem som faktiskt skrivs in till värnplikt stiger andelen till närmare 60 procent.

    – Värnplikten är inte den sociala smältdegel den en gång var. Många har fortfarande uppfattningen att värnplikten är en arena för social integration och att deltagandet i militären jämnar ut skillnaderna mellan olika samhällsklasser, men det stämmer inte, säger Peter Bäckström, forskare vid FOI som lett undersökningen.   

    Sammansättningen på dem som gör värnplikten liknar den vi ser på civila lärosäten

    Skillnaderna mellan dem som vill göra värnplikten och de som får göra den, ökar i takt med föräldrarnas utbildningsnivå. Störst är överrepresentationen av ungdomar vars föräldrar har en forskarutbildning. Lägger man även till andra faktorer som om föräldrarna förvärvsarbetar eller inte och om familjen någon gång tagit emot ekonomiskt bistånd, blir skillnaderna ännu tydligare.

    – Sammansättningen på dem som gör värnplikten liknar den vi ser på civila lärosäten. Även där är barn till socioekonomiskt starka föräldrar överrepresenterade. Egentligen är det inte särskilt konstigt, men jag tror inte att vare sig allmänheten eller politikerna alltid är medvetna om det, säger Peter Bäckström.

    Peter Bäckström, FOI.

    Peter Bäckström

    Forskare på FOI

    Studien visar också ett samband mellan socioekonomisk bakgrund och vilken sorts värnpliktsutbildning som individen genomför. Flest deltagare från resursstarka familjer är det bland dem som utbildas till en befälsbefattning. Närmare 70 procent av de som skrevs in på en längre befälsutbildning hade högutbildade föräldrar, vilket kan jämföras med 55 procent av de som utbildades mot en soldatbefattning.

    Enligt rapporten motsvarar sammansättningen i värnpliktskullarna som går den längre befälsutbildningen, den fördelningen av studenter som råder på läkarprogrammet. Men den sociala snedrekryteringen beror inte på att Plikt- och prövningsverket gör något fel vid mönstring och uttagning till värnplikten. Peter Bäckström konstaterar att myndigheten följer de direktiv och lagar som politikerna beslutat om.

    Ungdomar från socioekonomiskt starka familjer presterar bättre på testerna än andra.

    – Det handlar alltså inte om någon godtycklighet eller medveten särbehandling. Plikt- och prövningsverket har till uppgift att välja ut dem som är bäst lämpade för uppgiften och ungdomar från socioekonomiskt starka familjer presterar bättre på testerna än andra, säger han.  

    Enligt Peter Bäckström är det av stor nytta för samhället att försvaret har tillgång till högpresterande ungdomar. Samtidigt konstaterar han att denna nytta måste vägas mot värnpliktens kostnader och att det ur ett samhällsekonomiskt perspektiv är tveksamt om det är effektivt att blivande toppstudenter kommer in på arbetsmarknaden ett år senare än andra.

    Det är heller inte säkert att de som antas till grundutbildningen också är de som är mest intresserade av att efter värnplikten ta anställning som soldat eller söka till Officersprogrammet. I slutändan är värnplikten också en rättvisefråga som handlar om vem som ska försvara Sverige.

    – I fredstid kan det vara lätt att tänka på värnplikten som en utbildning eller ett privilegium.  Men i slutändan handlar det om att försvara Sverige och Nato och det är förenat med risker, säger Peter Bäckström och fortsätter:

    – Till syvende och sist handlar det om vem som ska bära bördan av kriget. Man kan se värnplikten som en slags beskattning och i det perspektivet är frågan om vem som gör lumpen inte trivial.

    Ur arkivet: