Senast publicerat
Senast publicerat:

”Inte värdigt min försvarsmakt”

”Ens grad betyder lite i det dagliga arbetet men oerhört mycket i identiteten. I en traditionstung organisation som Försvarsmakten finner jag det förvånande att ÖB med flera, inte överhuvudtaget verkar reflektera över det”, skriver insändarskribenten.

Kapten i marinen
Bezav Mahmod/Försvarsmakten
Detta är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Det har nu gått snart fyra veckor sedan ÖB fattade beslut om det slutliga införandet av trebefälsystemet. På sociala medier är det relativt tyst vilket man från centralt håll säkert tolkar som att beslutet var okontroversiellt. Om det är detta försvarsmaktsledningen tror, kunde man inte vara längre ifrån sanningen.

På det marina förband jag tillhör, dominerar beslutets konsekvenser samtalen mellan oss gamla NBO-officerare. Man är ledsna, besvikna och arga men framför allt ställs många frågor som det i dagsläget inte finns några svar på. Flera av oss vittnar om att man tar med sig bekymren hem och att man sover dåligt. Många är oroliga och känner sig mycket illa behandlade och framför allt inte sedda. Vissa är orolig över vilka befattningar man ska kunna få i framtiden. För många av oss löjtnanter och kaptener på OF-rader var förbandschefens information om ÖB beslut första gången någon talat till oss om frågan. Dessförinnan har all kommunikation riktats mot de som suttit på OR-befattningar. Ingen av oss har någonsin blivit uppmanade att konvertera tidigare.

Nu kan inte ÖB bara fatta beslut som är okontroversiella, men man kan välja hur man kommunicerar dessa. Därför, till min kritik, som i första hand rör ledarskapet och kommunikationen av detsamma som jag inte anser vara värdigt den försvarsmakt jag tillhört i 30 år, som jag ställt upp för samt varit stolt över att tillhöra. Det är inte heller värdigt en chef som blivit utnämnd till årets chef.

» Man kan nästan inte tro att ÖB själv varit en stolt löjtnant eller kapten en gång i tiden. «

Först och främst är kommunikationen från centralt håll i princip befriad från empati. Med bara en bisats kvitteras att man förstår att beslutet väcker ”engagemang”. Det är tondövt så det förslår. Man kan nästan inte tro att ÖB själv varit en stolt löjtnant eller kapten en gång i tiden. Jag är, av Försvarsmakten, högtidligt utnämnd kapten. Det är varken enligt mig eller någon annan, en särskilt lysande karriär rent gradmässigt. Men jag har valt att göra nytta för arbetsgivaren på den nivån i olika befattningar. Jag är alltså inte stolt över att ha BLIVIT kapten utan att VARA kapten. Ens grad betyder lite i det dagliga arbetet men oerhört mycket i identiteten. I en traditionstung organisation som Försvarsmakten finner jag det förvånande att ÖB med flera, inte överhuvudtaget verkar reflektera över det. Försvarsmakten jobbar man inte i, om man värdesätter saker som lön högst av allt. Däremot är betydelsen av att göra skillnad och vara en del i ett sammanhang viktig. I det sammanhanget ingår ens grad som binds samman av utbildningar och uppoffringar i tjänsten. När arbetsgivaren devalverar den betydelsen, vad finns då kvar som knyter ihop Försvarsmakten?

För det andra talar man om gruppen NBO-officerare men inte till oss. Varför gick inte ÖB ut med en film eller brev där han adresserar oss och bekräftar våra känslor? Nu ska problemet lösas i linjen men det är våra duktiga förbandschefer som får stå där och försöka förklara något de knappt själva förstår. Vi känner oss därför inte särskilt välkomna i Försvarsmakten när högsta chefen inte ens bemödar sig med att själv förklara beslutet och vända sig till oss.

För det tredje verkar det enda budskapet till oss vara att ”alla behövs”. Det är förvisso bra att veta men det kände vi redan till, med tanke på den vakanssituation vi befinner oss i. Som försvarsmaktsanställd sedan 30 år förtjänar man lite mer än att känna sig behövd, exempelvis respekt.

Slutligen, det som personligen gör mest ont i själva beslutet – att jag som kapten blir fanjunkare. Tidigare har såväl löjtnanter som kaptener regelmässigt utnämnts till förvaltare varför det är svårt att se vad som förändrats i kompetens. Ett befordringssystem måste vara förutsägbart och hållbart över tiden för att vara trovärdigt, där har FM misslyckats kapitalt och därför står vi där vi är. Man ska vara stolt över sin grad och jag vet att dagens riktiga (och duktiga) fanjunkare med rätta är stolta över att vara det.

Liknande läsning:

Jag anser mig inte för fin för att vara varken fanjunkare eller specialistofficer vilket verkar vara det arbetsgivaren riktar in sig på i sin argumentation. Det som däremot smärtar är att de år jag gått i skola, exempelvis taktiska programmet på Karlberg, helt plötsligt inte är värt något. Om jag efter Officershögskolan på 90-talet inte hade läst någon nivåhöjande utbildning över huvud taget, hade jag stått här i dag som fanjunkare. Samma grad som väntar mig de tio år jag har kvar inom FM om jag väljer att stanna. De år som jag var ifrån min fru och två små barn och inte hann hem till min cancersjuka far innan han gick bort, betyder i dag ingenting. Det är utraderat, och med det stoltheten av att tillhöra FM. Som 50+ kommer jag inte att få läsa varken HSOU eller HOP då såväl jag, som min chef, anser att jag gör bäst nytta där jag är. Hade vi, gamla kaptener, fått bli förvaltare, vilket vår reella kompetens uppfyller, hade således beslutet varit bra mycket enklare att acceptera då min tid på skola hade värdesatts. Om FM gjort sådana framsteg vad gäller utbildningskvaliteten att gamla skolor är värda noll och HSOU allt, bedömer jag att det finns en hel skolvärld som intresserat tar del av den utvecklingen.

Så vad händer på förbanden nu? Flera, inklusive mig själv, söker sig nu aktivt utanför FM. De flesta kommer att stanna kvar, då pensionsålder vid 61 lockar, men minnet och bitterheten kommer man att påminnas om varje morgon när uniformen tas på. Frågan är om det är de som lämnar, eller de som blir kvar, som kommer att innebära den största utmaningen för Försvarsmaktens tillväxt?

Med beaktande av hur den här frågan jobbats fram och kommunicerats, väljer jag att utnyttja källskyddet och vara anonym. Jag litar numera inte på att det är så högt i tak i FM att denna kritik inte kommer att användas emot mig, och därmed påverka de år jag eventuellt har kvar i FM. Ord jag inte trodde jag skulle skriva när jag beskrev min arbetsgivare, men så är agerandet inte heller likt den försvarsmakt jag ägnat mitt liv åt.

REPLIK. Svar till ”Kapten i marinen”

En del beslut är enkla och andra beslut tas med svårmod och vånda. Beslutet om trebefälssystemet handlar om att möta organisationens behov och utveckling. Det krävdes för att kunna integrera trebefälssystemet i hela vår organisation, för att bygga ett enhetligt fungerande system som är anpassat till de utmaningar och den tillväxt som vi står inför. Trebefälssystemet ger en renodling av roller, ansvar och uppgifter. Officerskategorierna har olika uppgifter, men samarbetet i befälsteamen kommer bli tydligare där de olika kategorierna bidrar med olika djup, kunskaper, ansvar och förmågor. 

Det är olyckligt att det finns personal som tillhör NBO-systemet som är arga och besvikna, men det är förståeligt då det kan upplevas att individens vilja kommer i andra hand. Beslutet verkar ha kommit som en överraskning för många och den oro vissa i personalen just nu känner behöver vi chefer både respektera och hantera. 

För precis som skribenten uttrycker har alla vi som valt att utbilda oss till yrkesofficer gjort det av samma anledning, att få vara del av något större och få göra skillnad. Vårt arbete innebär kortare och längre perioder hemifrån och många har fått göra uppoffringar för att möjliggöra sina yrkesval. 

Det är vår, och alla andra chefers, uppgift att tillsammans med berörda hitta lösningar som minskar oro och besvikelse och ökar arbetsnöjdheten och glädjen i jobbet. Förbanden är nu inne i en analysfas där den enskildes önskan ska matchas med de organisatoriska kraven och behoven. Alla som berörs av beslutet ska ha enskilda samtal rörande framtiden, men det är en process som kommer att ta tid och måste få ta tid, för vi ska lyssna på varje enskild individ. Alla som berörs förtjänar ett värdigt och smidigt inträde i trebefälssystemet. 

Vi är stolta över all vår personal, i våra ögon sitter kompetens och erfarenhet i så mycket mer än gradbeteckningar och befattningar. Det är ert engagemang, vilja och ihärdighet att alltid sträva efter att bli bättre som har byggt Försvarsmakten och marinen till det den är i dag. Att vara yrkesofficer är inte bara ett yrke, det är något man är. 

Beslutet om trebefälssystemet är rätt för att klara av att bygga en hållbar organisation, men vi är ödmjuka inför de känslor och tankar det har väckt hos berörda NBO-officerare. 

Vi, liksom övriga försvarsgrens-, stridskraftschefer, förbandschefer och allas respektive förvaltare, jobbar nu aktivt för att vi ska få en bra personlig lösning för de som är direkt berörda av beslutet. Personalen är vår ryggrad och alla behövs i vår organisation. 

Ewa Skoog Haslum
Marinchef

Magnus Hall 
Marinförvaltare

Flygvapnet fyller 100 år samtidigt som nya flygsystem införs, rymdförmågan byggs upp och Natobidrag genomförs. Men enligt flygvapenchef Jonas Wikman är den viktigaste utmaningen en annan: att skapa en organisation som klarar ett säkerhetsläge som är oförutsägbart och där tempot aldrig går tillbaka till det normala.

Josefine Owetz
Jonas Wikman
"Vi kommer aldrig att kunna planera bort friktioner och osäkerheter i en snabbt föränderlig omvärld. Vi behöver därför bli en organisation som kan leva i kaos och må bra i kaos", säger flygvapenchef Jonas Wikman.

Foto: Margareta Bloom Sandebäck

Flygvapenchef generalmajor Jonas Wikman sitter uppe på däck ombord på HMS Carlskrona och blickar ut över Visby hamn. I likhet med Försvarsmaktens övriga representanter har han ett hektiskt schema i Almedalen och deltar i många panelsamtal.

Men innan dagens seminarier tar vid, bland annat ett med rubriken ”Nästa generations luftstrid i en multidomänkontext”, ska han summera hur det första halvåret av 2026 har varit för flygvapnet.

– Jag tycker att läget är gott. Vi har ett bra och intensivt år. Organisationen är satt under press med stora externa och interna förväntningar på vad vi ska åstadkomma, både vad gäller förmågeutveckling och den säkerhetsmiljö vi lever i. Men jag känner att vi levererar. Det handlar om flygvapnets nästa steg, införandet av nya plattformar och nya förmågor.

Bland vårens större händelser för flygvapnet lyfter Jonas Wikman bidraget till Natos Air Policing på Island, som är en del av luftförsvaret i Arktisområdet. Under årets första månader bemannade en kontingent från Skaraborgs flygflottilj alliansens incidentberedskap. I februari deltog svenska flygbasjägare i den danska övningsserien Arctic Endurance 26 på Grönland för att stärka säkerheten i området och öva försvaret av Natos norra flank.

– Det känns nästan som länge sedan nu, men det är bara några månader sedan som vi genomförde det, i en tid då säkerhetssituationen i Arktis var väldigt aktuell.

Vi har en aktivitet i vårt närområde som gör att vi har daglig skarp verksamhet pågående.

Samtidigt pågår ständigt incidentberedskapen på hemmaplan, med flera insatser hittills i år. Den 13 juni meddelade Försvarsmakten att flygvapnet dagen innan genomfört dubbla insatser mot ryska stridsflyg nära svenskt luftrum.

– Vi har en aktivitet i vårt närområde som gör att vi har daglig skarp verksamhet pågående. Det är utmanande, men samtidigt känner jag att vi levererar på de uppdrag vi har, även när det gäller att utveckla framtida förmågor, säger Jonas Wikman och fortsätter:

– Jag känner mig trygg med var vi är och vart vi är på väg. Min bild är också att vi har en organisation som är stolt över vad vi åstadkommer med de förutsättningar vi har. Så här ett halvår in så kunde jag inte vara mer stolt över mitt flygvapen än vad jag är just nu – ett flygvapen som dessutom fyller 100 år i år.

Flygvapnet 100 år

Flygvapnet 100 år firades den 1 juli med en jubileumsceremoni vid Flygarmonumentet vid Karlaplan i Stockholm.

Foto: Petra Blomqvist/Försvarsmakten

Samtidigt som verksamheten pågår för fullt firar flygvapnet sitt 100-årsjubileum. Jonas Wikman medger att han först såg jubileumsåret som ytterligare en uppgift i en redan full kalender, men i stället har det blivit något helt annat.

– Det har blivit ett sätt att stärka oss. Vi har fått anledning att beskriva vilka vi är, träffa varandra och bygga laget flygvapnet. Jag önskar att vår egen personal ser flygvapnet med samma ögon som omvärlden gör. För när man står där varje dag så känns kanske allting som ett motstånd och som en övermäktig uppgift. Men när man står utanför och betraktar oss så är det ett väl fungerande maskineri som levererar på en högre nivå än vad folk förväntar sig. Och det önskar jag att organisationen får känna ibland. Jag tror och hoppas att 100-årsfirandet är ett tillfälle för att göra det.

Flygvapnet reformeras i en tid när reform krävs, och det känns väldigt bra.

För flygvapnet är 2026 också ett år då flera materielprojekt har börjat levereras eller är i slutet på en anskaffningsprocess. Jonas Wikman lyfter bland annat införandet av Jas 39 Gripen E, de nya radarspanings- och ledningsflygplanen, S 106, GlobalEye, transportflygplanen C 390 och TP 106 och det nya skolflygplanet SK 40. Samtidigt sker flera satsningar inom rymdområdet och i maj skickades Försvarsmaktens första militära spanings- och övervakningssatellit upp i rymden.

– Det är väldigt vältajmat. Vi tar steget in i en ny generation krigföringsförmåga där rymden, Gripen E och GlobalEye är byggda för att fungera tillsammans med armén, marinen och våra allierade i Nato inom ramen för multidomäna operationer, säger han och fortsätter:

– Vi har tagit viktiga steg inom rymdområdet och har blivit en operatör i rymden på riktigt under det här året. Rymdförmågan är till för att vi ska bättre ha en kapacitet att koppla ihop de olika domänerna och nationerna. Flygvapnet reformeras i en tid när reform krävs, och det känns väldigt bra.

Jonas Wikman, flygvpapenchef

För flygvapnet är 2026 ett år då flera materielprojekt har börjat levereras eller är i slutet på en anskaffningsprocess, däribland Jas 39 Gripen E, transportflygplanen C 390 och TP 106 och radarspanings- och ledningsflygplanen, S 106, GlobalEye.

Foto: Jesper Frisk/DI/TT

Hur ser det ut med flygvapnets personalförsörjning?

– Personalförsörjning är fortsatt en begränsande faktor för oss och kommer att vara det under lång tid. Med det sagt tycker jag att vi har gjort betydande framsteg. Vi har gjort en grundlig analys baserat på personalens iakttagelser och gett oss på flera områden som vi har haft särskilda problem med.

Han lyfter den satsning som gjorts inom teknikerområdet det senaste året och det stora arbetet som går under namnet ”Framåt”. Under 2023 genomfördes en stor översyn på personal­området i flygvapnet. Arbetet tog frågor som avtal, arbetsmiljö, materiel och lön. Jonas Wikman fattade därefter beslut om ett direktiv med åtgärder som nu ska införas för att skapa en mer hållbar arbetssituation för flygvapnets anställda.

Vi kommer aldrig att bli klara och det viktiga är inte att allt blir gjort. Det viktiga är att rätt saker blir gjorda.

– Vi har fortsatt prioriterat arbetet inom det vi kallar ”Framåt”. Jag är stenhård på att följa upp alla åtgärderna. De följs upp kvartalsvis och vi räknar med att vi ska få ett väldigt bra resultat. Jag tycker att vi är på rätt väg, men det tar lång tid och vi har mer jobb kvar att göra. 

En fråga som han återkommer till under intervjun är balansen mellan uppgifter och resurser. Jonas Wikman menar att Flygstaben länge har försökt väga uppgifter mot resurser, men att dagens säkerhetsläge kräver ett annat synsätt.

– Vi kommer aldrig att kunna planera bort friktioner och osäkerheter i en snabbt föränderlig omvärld. Vi behöver därför bli en organisation som kan leva i kaos och må bra i kaos. Vi kommer aldrig att bli klara och det viktiga är inte att allt blir gjort. Det viktiga är att rätt saker blir gjorda.

Flygvapnet 100 år

"Det har blivit ett sätt att stärka oss. Vi har fått anledning att beskriva vilka vi är, träffa varandra och bygga laget flygvapnet. Jag önskar att vår egen personal ser flygvapnet med samma ögon som omvärlden gör", säger Jonas Wikman om att flygvapnet i år firar 100 år.

Foto: Petra Blomqvist/Försvarsmakten

Han beskriver det med uttrycket ”Embrace the Chaos”, att acceptera att nya uppgifter och förändringar inte är undantag utan det nya normala. Målet är därför inte att allt ska hinnas med, utan att organisationen ska prioritera rätt och känna att ett väl utfört arbete är alldeles tillräckligt.

– Man måste kunna gå hem när arbetsdagen är slut och känna att man gjort ett bra jobb och är uppskattad, även om hela uppgiften inte är löst. Vi som chefer och ledare ska känna förtroende för att organisationen gör rätt prioriteringar.

I grunden handlar det om uppdragstaktik, konstaterar han. I en tid när omvärlden förändras snabbare än planeringscyklerna behöver högre chefer styra mot önskade effekter snarare än detaljerade planer. Förbanden ska få frihet att själva avgöra hur målen bäst nås utifrån den verklighet de möter.

– Det är ute på förbanden som kraften finns. Vi måste vidta åtgärder för att skapa en organisation som kan stå mitt i stormen. För det här är en dynamik som kommer att bestå en generation framåt. Vi vet vilka effekter vi ska uppnå: vi ska avskräcka, vi ska kunna försvara oss och vi ska utbilda förbanden till en viss nivå. Jag har fullt förtroende för att organisationen gör rätt saker.

Vi är uppskattade för det vi gör och det är personalen som har åstadkommit det.

En av de största förändringarna i flygvapnet märks dock inte i nya flygplan, utan i hur organisationen är uppbyggd. Flygvapnet har det senaste året gått från två separata grund- och krigsorganisationer till en sammanhållen organisation där personalen redan tjänstgör i sina krigsbefattningar.

– Det innebär att alla anställda normalt redan befinner sig på den befattning de har i alla konfliktnivåer. Vi har en plan, leder med en order mot en chef. Jag är helt trygg med att det är rätt väg att gå. Vi är i en tid där vi har ett hot att hantera hela tiden och det kommer inte finnas en brytning mellan fred, kris och krig, utan det är en flytande skala. Vi kan inte omorganisera några gånger per år. Det här känns jättebra.

Har du något medskick till flygvapnets anställda?

– Jag kunde inte vara stoltare över flygvapnet, det är helt ärligt från mitt hjärta. Det är lätt att gå rakryggad här genom Almedalen med detta flygvapen i ryggen. Vi har verkligen levererat, både i det skarpa och i förmågeutvecklingsperspektivet. Vi är uppskattade för det vi gör och det är personalen som har åstadkommit det. Varje gång människor utifrån möter flygvapnet slås de av lagandan och kamratskapet. Det är tillsammans vi löser våra uppgifter.

Ur arkivet: