Det har nu gått snart fyra veckor sedan ÖB fattade beslut om det slutliga införandet av trebefälsystemet. På sociala medier är det relativt tyst vilket man från centralt håll säkert tolkar som att beslutet var okontroversiellt. Om det är detta försvarsmaktsledningen tror, kunde man inte vara längre ifrån sanningen.
På det marina förband jag tillhör, dominerar beslutets konsekvenser samtalen mellan oss gamla NBO-officerare. Man är ledsna, besvikna och arga men framför allt ställs många frågor som det i dagsläget inte finns några svar på. Flera av oss vittnar om att man tar med sig bekymren hem och att man sover dåligt. Många är oroliga och känner sig mycket illa behandlade och framför allt inte sedda. Vissa är orolig över vilka befattningar man ska kunna få i framtiden. För många av oss löjtnanter och kaptener på OF-rader var förbandschefens information om ÖB beslut första gången någon talat till oss om frågan. Dessförinnan har all kommunikation riktats mot de som suttit på OR-befattningar. Ingen av oss har någonsin blivit uppmanade att konvertera tidigare.
Nu kan inte ÖB bara fatta beslut som är okontroversiella, men man kan välja hur man kommunicerar dessa. Därför, till min kritik, som i första hand rör ledarskapet och kommunikationen av detsamma som jag inte anser vara värdigt den försvarsmakt jag tillhört i 30 år, som jag ställt upp för samt varit stolt över att tillhöra. Det är inte heller värdigt en chef som blivit utnämnd till årets chef.
» Man kan nästan inte tro att ÖB själv varit en stolt löjtnant eller kapten en gång i tiden. «
Först och främst är kommunikationen från centralt håll i princip befriad från empati. Med bara en bisats kvitteras att man förstår att beslutet väcker ”engagemang”. Det är tondövt så det förslår. Man kan nästan inte tro att ÖB själv varit en stolt löjtnant eller kapten en gång i tiden. Jag är, av Försvarsmakten, högtidligt utnämnd kapten. Det är varken enligt mig eller någon annan, en särskilt lysande karriär rent gradmässigt. Men jag har valt att göra nytta för arbetsgivaren på den nivån i olika befattningar. Jag är alltså inte stolt över att ha BLIVIT kapten utan att VARA kapten. Ens grad betyder lite i det dagliga arbetet men oerhört mycket i identiteten. I en traditionstung organisation som Försvarsmakten finner jag det förvånande att ÖB med flera, inte överhuvudtaget verkar reflektera över det. Försvarsmakten jobbar man inte i, om man värdesätter saker som lön högst av allt. Däremot är betydelsen av att göra skillnad och vara en del i ett sammanhang viktig. I det sammanhanget ingår ens grad som binds samman av utbildningar och uppoffringar i tjänsten. När arbetsgivaren devalverar den betydelsen, vad finns då kvar som knyter ihop Försvarsmakten?
För det andra talar man om gruppen NBO-officerare men inte till oss. Varför gick inte ÖB ut med en film eller brev där han adresserar oss och bekräftar våra känslor? Nu ska problemet lösas i linjen men det är våra duktiga förbandschefer som får stå där och försöka förklara något de knappt själva förstår. Vi känner oss därför inte särskilt välkomna i Försvarsmakten när högsta chefen inte ens bemödar sig med att själv förklara beslutet och vända sig till oss.
För det tredje verkar det enda budskapet till oss vara att ”alla behövs”. Det är förvisso bra att veta men det kände vi redan till, med tanke på den vakanssituation vi befinner oss i. Som försvarsmaktsanställd sedan 30 år förtjänar man lite mer än att känna sig behövd, exempelvis respekt.
Slutligen, det som personligen gör mest ont i själva beslutet – att jag som kapten blir fanjunkare. Tidigare har såväl löjtnanter som kaptener regelmässigt utnämnts till förvaltare varför det är svårt att se vad som förändrats i kompetens. Ett befordringssystem måste vara förutsägbart och hållbart över tiden för att vara trovärdigt, där har FM misslyckats kapitalt och därför står vi där vi är. Man ska vara stolt över sin grad och jag vet att dagens riktiga (och duktiga) fanjunkare med rätta är stolta över att vara det.
Jag anser mig inte för fin för att vara varken fanjunkare eller specialistofficer vilket verkar vara det arbetsgivaren riktar in sig på i sin argumentation. Det som däremot smärtar är att de år jag gått i skola, exempelvis taktiska programmet på Karlberg, helt plötsligt inte är värt något. Om jag efter Officershögskolan på 90-talet inte hade läst någon nivåhöjande utbildning över huvud taget, hade jag stått här i dag som fanjunkare. Samma grad som väntar mig de tio år jag har kvar inom FM om jag väljer att stanna. De år som jag var ifrån min fru och två små barn och inte hann hem till min cancersjuka far innan han gick bort, betyder i dag ingenting. Det är utraderat, och med det stoltheten av att tillhöra FM. Som 50+ kommer jag inte att få läsa varken HSOU eller HOP då såväl jag, som min chef, anser att jag gör bäst nytta där jag är. Hade vi, gamla kaptener, fått bli förvaltare, vilket vår reella kompetens uppfyller, hade således beslutet varit bra mycket enklare att acceptera då min tid på skola hade värdesatts. Om FM gjort sådana framsteg vad gäller utbildningskvaliteten att gamla skolor är värda noll och HSOU allt, bedömer jag att det finns en hel skolvärld som intresserat tar del av den utvecklingen.
Så vad händer på förbanden nu? Flera, inklusive mig själv, söker sig nu aktivt utanför FM. De flesta kommer att stanna kvar, då pensionsålder vid 61 lockar, men minnet och bitterheten kommer man att påminnas om varje morgon när uniformen tas på. Frågan är om det är de som lämnar, eller de som blir kvar, som kommer att innebära den största utmaningen för Försvarsmaktens tillväxt?
Liknande läsning:
Med beaktande av hur den här frågan jobbats fram och kommunicerats, väljer jag att utnyttja källskyddet och vara anonym. Jag litar numera inte på att det är så högt i tak i FM att denna kritik inte kommer att användas emot mig, och därmed påverka de år jag eventuellt har kvar i FM. Ord jag inte trodde jag skulle skriva när jag beskrev min arbetsgivare, men så är agerandet inte heller likt den försvarsmakt jag ägnat mitt liv åt.
REPLIK. Svar till ”Kapten i marinen”
En del beslut är enkla och andra beslut tas med svårmod och vånda. Beslutet om trebefälssystemet handlar om att möta organisationens behov och utveckling. Det krävdes för att kunna integrera trebefälssystemet i hela vår organisation, för att bygga ett enhetligt fungerande system som är anpassat till de utmaningar och den tillväxt som vi står inför. Trebefälssystemet ger en renodling av roller, ansvar och uppgifter. Officerskategorierna har olika uppgifter, men samarbetet i befälsteamen kommer bli tydligare där de olika kategorierna bidrar med olika djup, kunskaper, ansvar och förmågor.
Det är olyckligt att det finns personal som tillhör NBO-systemet som är arga och besvikna, men det är förståeligt då det kan upplevas att individens vilja kommer i andra hand. Beslutet verkar ha kommit som en överraskning för många och den oro vissa i personalen just nu känner behöver vi chefer både respektera och hantera.
För precis som skribenten uttrycker har alla vi som valt att utbilda oss till yrkesofficer gjort det av samma anledning, att få vara del av något större och få göra skillnad. Vårt arbete innebär kortare och längre perioder hemifrån och många har fått göra uppoffringar för att möjliggöra sina yrkesval.
Det är vår, och alla andra chefers, uppgift att tillsammans med berörda hitta lösningar som minskar oro och besvikelse och ökar arbetsnöjdheten och glädjen i jobbet. Förbanden är nu inne i en analysfas där den enskildes önskan ska matchas med de organisatoriska kraven och behoven. Alla som berörs av beslutet ska ha enskilda samtal rörande framtiden, men det är en process som kommer att ta tid och måste få ta tid, för vi ska lyssna på varje enskild individ. Alla som berörs förtjänar ett värdigt och smidigt inträde i trebefälssystemet.
Vi är stolta över all vår personal, i våra ögon sitter kompetens och erfarenhet i så mycket mer än gradbeteckningar och befattningar. Det är ert engagemang, vilja och ihärdighet att alltid sträva efter att bli bättre som har byggt Försvarsmakten och marinen till det den är i dag. Att vara yrkesofficer är inte bara ett yrke, det är något man är.
Beslutet om trebefälssystemet är rätt för att klara av att bygga en hållbar organisation, men vi är ödmjuka inför de känslor och tankar det har väckt hos berörda NBO-officerare.
Vi, liksom övriga försvarsgrens-, stridskraftschefer, förbandschefer och allas respektive förvaltare, jobbar nu aktivt för att vi ska få en bra personlig lösning för de som är direkt berörda av beslutet. Personalen är vår ryggrad och alla behövs i vår organisation.
Ewa Skoog Haslum
Marinchef
Magnus Hall
Marinförvaltare
