Under tre månader körde du 450 mil med motorcykel för att genomföra etnografiska fältstudier vid frontlinjen i Ukraina under motoffensiven 2023. Vad innebar fordonsvalet?

– Dels att jag kunde ta mig fram även om vägarna korkades igen av massevakuering. Dels visade det sig att motorcykeln blev mer än ett transportmedel, den blev också ett sätt att komma nära människor och miljöer. Motorcykeln signalerade att jag inte var en del av någon organisation. Det öppnade dörrar. Soldater började prata, tipsade vidare, och plötsligt hade jag ett nätverk som gick att arbeta i.

Du kom till Försvarshögskolan 2020 och skulle egentligen forska om något helt annat. Hur förändrade den fullskaliga invasionen av Ukraina dina planer?

– När jag sökte mig till FHS var jag egentligen intresserad av militär kultur mer generellt, men jag blev allt mer intresserad av att titta på vad vi kan lära av de krig som pågått i Europa i modern tid. Vi har så mycket potential i Försvarsmakten, men ibland är det som att vi famlar och inte alls gör rätt saker. Jag hade förberett allt för att åka till Ukraina och studera erfarenheterna efter annekteringen av Krim – men då kom den fullskaliga invasionen och hela planen var bara att vaska.

Väl på plats i ­Ukraina slog det mig att mycket av den etablerade forskningen om sammanhållning i strid inte matchade det jag såg. Därför blev det vad jag studerade.

– Mitt nya fokus blev: vad kan vi lära oss av ett pågående, högintensivt krig i Europa? Väl på plats i Ukraina slog det mig att mycket av den etablerade forskningen om sammanhållning i strid inte matchade det jag såg. Därför blev det vad jag studerade. Det blev mindre en fråga om att testa teori – och mer en fråga om att förstå varför teorierna inte räckte till.

I din avhandling ”Focalizing Warfighters: Combat Cohesion from Below” utmanar du tidigare forskning om sammanhållning i strid. Vad är det i den som du menar brister?

– Avhandlingen utmanar vanliga uppfattningar om vad det är som gör att soldater kan slåss koordinerat när det saknas social sammanhållning och professionell ledning. Det finns i huvudsak två forskningslinjer sedan tidigare. Den ena handlar om social sammanhållning, ”social cohesion”: att soldater slåss för varandra, för gruppen, för ledaren. Tidigare forskning här bygger till stor del på intervjuer med tyska, potentiellt traumatiserade krigsfångar vid fronten. Men den forskningen förklarar inte varför förband kan slåss till sista person.

– Den andra forskningslinjen handlar om professionell sammanhållning, ”professional cohesion”: att soldater slåss för yrkesstolthet. Den handlar om en professionell förmåga att lösa uppgiften, oavsett hur man personligen känner för sina kollegor. Här har man forskat på amerikanska, brittiska och israeliska kontraktssoldater under kriget mot terrorismen. Forskningen är dock gjord på officerare och chefer, som har vunnit de flesta striderna och varit tekniskt överlägsna.

– Båda linjerna har sina styrkor, men gemensamt är att de inte bygger på upplevelser från dem som gör jobbet: soldater i pågående strid. Istället har man intervjuat chefer och gjort enkäter – tittat på struktur och ledarskap. Det är där glappet uppstår, när soldaternas egna berättelser inte är utgångspunkten.

Din forskning tar avstamp i de stridandes egna berättelser. Du använder begreppet ”combat cohesion from below”, vad innebär det?

– Det handlar om att studera utifrån den stridandes perspektiv, att titta på hur det upplevs från marknivå – från soldaten i leran, i skydd, i rörelse, under eld. Mina studier visar att ”combat cohesion”, alltså sammanhållning i strid, inte är ett stabilt tillstånd utan något tillfälligt som uppstår ur tre saker: självbild, ledarskap och gemensam stridsförståelse.

Kan du ge något konkret exempel från intervjuerna?

– Om vi först pratar om självbild. En del soldater svarade initialt att de ”slåss för Ukraina”, men när man fördjupar sig i vad de menar så är det inte tanken på landet som gör att de sticker upp huvudet och börjar skjuta. De slåss inte för dåliga vägar eller ett korrupt system, utan för det som är viktigt för dem – för det livet man förknippar med Ukraina. En av mina slutsatser är att soldater slåss för att fortsätta vara sig själva. Det handlar om att skydda partners, barn, föräldrar – eller framtida barn. En soldat beskrev hur han egentligen hade frisedel, men gick förbi ett rekryteringskontor och ställde sig frågan ”vem är jag egentligen?” och tog värvning där och då.

Mobiltelefonen spelar en stor roll, varför?

– Den var inte bara kommunikation, utan en livlina till den – slarvigt uttryckt – ”civila identiteten”. Det handlar om bilder, chattar och videor hemifrån. Idén om ”vem är jag” var genomgående även i stridsberättelser. En soldat berättade om när han trodde att han skulle dö, han tar fram sin mobil och visar en video där han står i fönstret till ett sönderskjutet hus och filmar en videohälsning till sin fru och sina barn. När han hade filmat klart kunde han ta sig ut och strida igen, det var viktigare att säga hejdå än att hålla sin sektor i eldområdet.

– Smarta telefoner har i Ukraina blivit ett verktyg för att kunna bevara vem man är. Här har vi att lära. Om det blir krig får vi tvingas räkna med att soldater och officerare har med telefonerna, vi behöver guida i hur man gör kloka val och sätta ramverk istället för att förbjuda.