Senast publicerat

Senast publicerat:

Klimatförändringarna påverkar den globala säkerheten

Det senaste decenniet var det hetaste i mänsklighetens historia. Utöver omfattande ekonomiska, sociala och miljömässiga utmaningar medför klimatförändringarna också säkerhetsrisker, bland annat på grund av nedsatta samhällsfunktioner och framtvingad migration. Omfattningen och allvaret i morgondagens följder av klimatförändringar beror i hög utsträckning på det vi gör i dag.

Rickard Söder

Alexander Gustavsson/Försvarsmakten

2021-06-15

Utöver omfattande ekonomiska, sociala och miljömässiga utmaningar medför klimatförändringar säkerhetsrisker för stater, samhällen och människor. Det senaste decenniet gick till historien som det hetaste i mänsklighetens historia.

Slutet av 2020, mitt under pågående covid-19-pandemi, förklarade FN:s generalsekreterare, António Guterres, i ett tal vid Columbia University att ”planetens tillstånd är trasigt”.*
I skarpa ordalag beskrev han hur mänskliga aktiviteter bland annat har ”orsakat kriser i klimatförändringar och den biologiska mångfalden”. Det senaste decenniet gick till historien som det hetaste i mänsklighetens historia och enligt rapporter från Meteorologiska världsorganisationen och FN:s miljöprogram var år 2020, trots inträffandet av väderfenomenet La Niña som vanligtvis har en kylande effekt på den globala medeltemperaturen, ungefär 1,2 °C varmare än förindustriell tid (1850–1900). Utöver omfattande ekonomiska, sociala och miljömässiga utmaningar medför klimatförändringar säkerhetsrisker för stater, samhällen och människor. I talet om planetens tillstånd hävdade Guterres exempelvis att miljöförstöring och klimatförändringar försvårar bekämpningen av extrem fattigdom och hunger, äventyrar livsmedelssäkerhet men också hindrar arbete för fred och stabilitet.

Intresset för klimatförändringarnas påverkan på säkerhet har ökat kraftigt de senaste årtiondena och det är numera allmänt accepterat att ett förändrat klimat medför säkerhetsrisker. I en forskningssammanställning från 2014 identifierar FN:s klimatpanel en rad klimatrelaterade säkerhetsrisker, däribland försämrade levnadsmiljöer, nedsatta samhällsfunktioner och framtvingad migration. Istället för att diskutera huruvida ett samband mellan klimatförändringar och säkerhet finns, har forskare och beslutsfattare därför kommit att fokusera på hur förhållandet ser ut, under vilka omständigheter klimatrelaterade säkerhetsrisker uppstår och hur de kan hanteras.

Klimatrelaterade säkerhetsrisker tar sig olika uttryck, de sker på flera nivåer och får konsekvenser på kort, medellång och lång sikt. Det går bland annat att skilja på klimatförändringarnas direkta och indirekta effekter. Direkta effekter är till exempel den omedelbara förstörelse som kan följa extrema väderhändelser, vilka antas bli vanligare och mer intensiva i takt med att planeten blir varmare. Indirekta effekter utvecklas i komplicerade processer där de omedelbara följderna av extremväder i sin tur får konsekvenser för helt andra saker såsom försörjningsmöjligheter och livsmedelstillgång. Förutom klimatförändringarnas omfattning beror dess faktiska konsekvenser för samhällen och människor på en mängd kontextspecifika faktorer, inte minst geografiska förutsättningar, ekonomiska och sociala förutsättningar, institutioners effektivitet samt beredskap och andra förebyggande åtgärder. Den komplexa samverkan mellan miljömässiga, sociala och politiska faktorer innebär att liknande händelser kan få vitt skilda följder beroende på var de sker och vilken kapacitet som där finns för att hantera risker. Att klimatförändringar exponerar befintliga sårbarheter innebär också att redan marginaliserade grupper, däribland barn, kvinnor och äldre, ofta drabbas oproportionerligt hårt av dess följder. Klimatförändringarnas konsekvenser visar dessutom på stora globala orättvisor.

» marginaliserade grupper, däribland barn, kvinnor och äldre, ofta drabbas oproportionerligt hårt av dess följder. «

Förenklat kan forskning om klimatförändringar och våldsamma konflikter delas in i två kategorier: En som utforskar klimatförändringarnas direkta påverkan på konflikter, det vill säga hur klimatvariationer, vanligtvis temperaturförändringar eller ändrade nederbördsmönster, påverkar våldsanvändande. Och en som undersöker klimatförändringarnas indirekta effekt på våld genom att se till dess påverkan på redan kända orsaker till konflikter. En direkt koppling mellan klimatförändringar och våldsamma konflikter anses överlag vara svag eller svår att med säkerhet belägga, särskilt för konflikter mellan och inom stater. Däremot visar flera rapporter och utvärderingar att klimatförändringar kan ha en indirekt påverkan på våldsamma konflikter. Förklaringar till ett indirekt samband hämtas framförallt från konfliktforskningen där samspel mellan olika faktorer, såsom sociala, ekonomiska och kulturella, antas förklara våldsamma konflikters orsaker och dynamiker. Relativ fattigdom, ekonomiska sammanbrott och svaga institutioner sägs exempelvis öka risken för inomstatliga konflikter. Att klimatförändringarna i sin tur påverkar dessa faktorer, till exempel genom att extrema väderhändelser orsakar ekonomiska chocker, påvisar det indirekta förhållandet mellan klimatförändringar och våldsamma konflikter. Det här gäller särskilt för småskaliga konflikter på lokal nivå, inte storskaliga krig på internationell nivå som ibland nämns i vissa sammanhang.

För att bättre förstå under vilka omständigheter klimatförändringar påverkar lokala konflikter analyserar Sebastian van Baalen, och Malin Mobjörk, då forskare vid Uppsala Universitet och Stockholm International Peace Research Institute, studier om klimatförändringar och konflikter i Östafrika. I genomgången identifieras fyra förklaringar till klimatförändringars påverkan på konflikter. Dessa beskrivs som försämrade försörjningsmöjligheter, möjliga effekter av migration och förändrade förflyttningsmönster, taktiska överväganden bland väpnade grupper samt eliters utnyttjande av lokalt missnöje. De två första förklaringarna beskriver hur klimatförändringar genom påverkan på människors och gruppers försörjningsmöjligheter kan bidra till uppkomsten av våldsamma konflikter. De två andra förklaringarna berör strategiska och politiska aspekter och beskriver hur klimatförändringar och klimatvariabilitet kan förändra dynamiken i redan pågående konflikter.

Trots sitt bistra budskap om planetens trasiga tillstånd i talet vid Columbia University avslutade Guterres anförandet i en hoppfull ton. Han förklarade att det faktum att mänskliga aktiviteter har orsakat den pågående krisen också innebär att vi människor har möjlighet att lösa den. ”Att skapa fred med naturen är det avgörande uppdraget för 2000-talet” enligt Guterres och för att nå dit måste det ”vara den absolut högsta prioritet för alla, överallt”.

Samma logik, om mänsklig agens och gemensamt ansvar, kan användas för våldsamma konflikter. Genomgången ovan visar att våldsamma konflikter inte är en oundviklig följd av ett förändrat klimat, istället beskrivs hur klimatförändringar kan påverka sannolikheten för vissa beteenden. I sin helhet visar forskningen också att både människor och samhällen effektivt kan anpassa sig till nya omständigheter om rätt förutsättningar finns. Att det i slutändan är mänskliga beslut och handlingar som avgör om våldsamma konflikter uppstår innebär alltså att det är fullt möjligt att förhindra sådana utfall. Forskning om klimatrelaterade risker pekar särskilt på betydelsen av förebyggande insatser, både gällande anpassningsförmåga, minskade koldioxidutsläpp och annan miljöförstöring, för att undvika såväl våldsamma konflikter som andra klimatrelaterade säkerhetsrisker. Det ena bör inte utesluta det andra och det komplexa sambandet mellan olika faktorer i uppkomsten av risker får inte användas för att nedvärdera betydelsen av klimatförändringar. Omfattningen av och allvaret i morgondagens följder av klimatförändringarna för stater, samhällen och människor beror på i hög utsträckning på de åtgärder som görs idag.

Liknande läsning:

* https://unric.org/sv/guterres-efterlyser-en-stark-koalition-for-att-na-nollutslapp-av-vaxthusgaser

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Ämnen i artikeln: Miljön och freden

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

Tips på läsning – 10 artiklar att läsa i sommar

Mest läst:

Aktuellt /

Marinen

Replik från marinchefen om kritiken: ”Jag delar inte bilden som ges”

Besök /

Statsflygskvadronen

Statsflyget mot nya höjder

Intervju /

Forskning

”Soldater följer chefer som de anser vara värda att följa”

Aktuellt /

Armén

Jonny Lindfors: ”Jag hoppas att alla i armén känner vilka steg vi har tagit”

Analys

Nato

Kampen om Östersjön – Sveriges nya verklighet i Nato

Östersjön ska inte längre ses som enbart en vallgrav mot öst med uppgift att hålla en fientlig granne på avstånd. Genom inträdet i Nato har Sveriges försvarsstrategiska roll i området utvidgats och vi ska nu tillsammans med våra allierade ta kontrollen över havet för att säkerställa försvaret och försörjningen i regionen.

Peter Haldén

2026-06-24

Östersjön är Sveriges geopolitiska tyngdpunkt i ordets samtliga bemärkelser. Otroligt mycket har förändrats sedan Sveariket började bildas från små hövdingadömen på 900-talet och fram tills idag, men Östersjön och dess speciella egenskaper har varit centrala faktorer under hela Sveriges existens. Framtiden är som alltid oviss och öppen men att den kommer kretsa kring detta hav, det står klart.

Vad som sker med och i länderna runt Östersjön samt hur teknologi och strategiskt tänkande påverkar både civil och militär sjöfart är de främsta påverkansfaktorerna för vårt land. I ett långt perspektiv ser vi två grundläggande mönster. Det första handlar om kampen mellan ett öppet och ett stängt hav. Ända sedan medeltiden har ett antal regionala makter, framför allt Danmark och Sverige, velat monopolisera kontrollen över Östersjön och därmed marknader i Östeuropa som kan nås via floderna som mynnar ut i havet.

Det andra handlar om de växlande konfliktdimensionerna. Länge ägde de flesta militära konfrontationer rum längs en nord-sydlig axel där Danmark och Sverige bekämpade varandra. Under Sveriges och Rysslands långa tvekamp övergick konfrontationslinjen i en öst-västlig dimension och även Bottenhavet blev en krigsskådeplats. Under världskrigen mellan Tyskland och Ryssland (i olika skepnader) återkom den nord-sydliga dimensionen, men sedan 1945 har konfrontationen ånyo rört sig i en öst-västlig riktning.
Efter att krigen mellan Sverige och Ryssland tog slut 1809 rådde fred och öppenhet i Östersjön (med undantag för Krimkriget 1853–1856) fram till första världskriget då havet stängdes och minerades. Mellankrigstiden, då både Tyskland och Sovjetunionen var svaga, var åter en tid av öppenhet och politisk pluralism. Andra världskrigets härjningar och det efterföljande kalla kriget stängde havet igen då först Nazityskland och sedan Sovjetunionen i stort sett kontrollerade Östersjön.

Efter murens och Sovjetunionens fall har Östersjön på nytt öppnats för fredligt utbyte mellan länder och konfliktnivån har sjunkit drastiskt. Men Rysslands återkomst som krigisk stormakt har kastat skuggor över dessa framsteg. Nu måste Sverige och våra allierade på nytt använda marina resurser, inte för att monopolisera Östersjön utan för att se till att handelsflödena förblir fria och för att trygga Baltstaternas existens.

Militärstrategiskt och försvarspolitiskt gäller att Östersjön inte längre bara är en vallgrav som skyddar riket. Istället är det en ovärderlig transportled som måste hållas öppen och säker, både för oss och för våra allierade.

Hur ser då vår närmaste framtid ut? På 1500-talet sa Machiavelli att hälften av världen är bortom vår kontroll och bestäms av fienden, slump och friktioner. Men han sade också att vi styr över den andra hälften med vår styrka, beslutsamhet och förstånd. Militärstrategiskt och försvarspolitiskt gäller att Östersjön inte längre bara är en vallgrav som skyddar riket. Istället är det en ovärderlig transportled som måste hållas öppen och säker, både för oss och för våra allierade.

Under det kalla kriget var Sverige inriktat på att bedriva sea denial. Det vill säga att kunna förneka Sovjetunionen användning av Östersjön som ett militärt operationsområde och i allra värsta fall förhindra att de använde havet för att angripa svenskt territorium. Detta var huvuduppgiften för båda beståndsdelarna av den svenska marinen, både flottan och kustartilleriet.

Men i och med inträdet i Nato har vår militärstrategiska roll förändrats. Nu handlar det snarare om att kunna upprätta sea control så att Baltikum och Finland, men även svenska ostkusten, kan förses från havet. Detta gör vi framför allt genom att avskräcka Ryssland från angrepp och hot, men givetvis även genom förmågan att bedriva och skydda logistik.

Även om situationen idag kan påminna om läget under stormaktstiden då Sverige var beroende av att fara på Östersjön har den tekniska situationen förändrats. Här tar jag bara upp två element, men dessa är ofrånkomliga. För det första står Sverige inför en enorm fartygsaffär. Vi kommer att inhandla fyra nya fregatter för mångmiljardbelopp. Som alla förändringar har den sina anhängare och sina kritiker. Fregatterna utgör kraftfulla plattformar med ett otal resurser för att övervaka och kontrollera sjöområden, men är samtidigt stora och dyrbara måltavlor, inte minst för drönare.

Debatten lär fortsätta om detta är en klok investering eller ej, men som alla system avgörs dess nytta inte bara av tekniska egenskaper utan också av vilken strategisk och försvarspolitisk kontext de ska verka i. Med fregatterna kommer inte bara nya behov av att träna på fartygen utan även behov för strateger och politiker att tänka i nya banor.

För det andra torde det vara uppenbart att drönare förvandlat stridens och krigets villkor de senaste decennierna. Detta gäller i snart sagt samtliga domäner: mark, sjö och luft. I början av det rysk-ukrainska kriget var Ukraina i stort sett resurs- och chanslöst i Svarta havet. De hade ytterst begränsade marina resurser som kunde matcha den på pappret så mäktiga ryska svartahavsflottan. Landet försattes i en förlamande blockad och hotet om en landstigning i hamnstaden Odessa föreföll överhängande. Men inom ett par månader lyckades man vända situationen till dess diametrala motsats. Med hjälp av havsdrönare och specialoperationer har man bekämpat Svartahavsflottan och tvingat den att söka skydd i hamnar långt bort från områden där den kan göra nytta.

I Israels och USA:s krig mot Iran 2025 och 2026 har drönare gjort ytterligare framsteg, dels för angrepp mot markmål, dels mot sjömål. I den senare rollen har drönare också klivit fram som ett vapensystem som kan uppnå en strategisk verkan som inte står i proportion till dess kinetiska effekter.

Givetvis måste drönare spela en huvudroll i tänkandet om Östersjöns militära framtid. För det första måste fartyg och baser utrustas med skydd mot både luft- och sjöburna drönare och personal måste utbildas. Eftersom Östersjön är ett så litet hav är det möjligt att nå alla fartyg med drönare som opereras från markdomänen vilket ställer krav på övervaknings- och spaningssystem med lång räckvidd.

I detta hänseende måste vi ta höjd för att en drönare inte kommer ensam utan att alla trender verkar gå mot att en angripare använder sig av stora svärmar. Det är det taktiska hotet vi måste vara dimensionerade för.
För det andra måste vi reflektera över vilka möjligheter drönartekniken ger oss – i luften, på ytan och under ytan. Ett område där de tydligt förstärker våra förmågor är övervakning, både på och under ytan. Bevakning och skydd av undervattenskablar är en uppgift där drönare, kanske med hög grad av AI-driven autonomi, kan göra oerhörd nytta. Förstärkningen av övervakningsförmåga är en tillgång i krig, skymningsläge och fredstid. För uppgifter som bordningsaktioner kan en drönarsvärm ge värdefullt skydd.

För samtliga användningsområden gäller även att drönare är system som inte kostar mycket att producera eller använda, vilket ger oerhörda fördelar när det gäller skalbarhet och redundans. Men drönarna påverkar också den strategiska dimensionen. Ett sätt att tänka på drönarnas inflytande på Sverige är att ta hjälp av de klassiska marinstrategiska begreppen sea control och sea denial. Drönare förefaller vara ett vapensystem som stärker defensiven och försvårar offensiven, både till lands och till sjöss. Om Sverige skulle bedriva sea denial och försvara oss mot ett angrepp i Östersjön vore drönarteknologin en välsignelse. I ett fiktivt scenario där svenska amfibiesoldater har tillgång till svärmar av drönare för att bekämpa en angripare vore det inte roligt att vara en fientlig fartygschef. Även om amfibieförbanden ges uppgifter att bedriva operationer syftande till sea denial, kanske baserade på andra sidan Östersjön, då gäller alltjämt att drönare skulle kunna ge avsevärda fördelar.

Ömsesidig blockad är inte ovanligt i den marina historien och vi ser det idag i Persiska viken. Kanske är detta ett tänkbart scenario även för Östersjön men i ett sådant – visserligen inte önskvärt – läge är det vi som sitter med de bästa korten på hand.

Omvänt skulle man kunna hävda att drönartekniken stärker Rysslands marinstrategiska position eftersom den gör det lättare att försvåra överskeppningar och användandet av Östersjön för att försvara Baltikum och Finland. En starkt drönarutrustad rysk marin skulle kunna försätta dessa länder i ett blockadliknande tillstånd, ungefär som Iran gör i Persiska viken idag. Men, begreppet sea denial gör det också möjligt att vända på perspektivet och se Östersjön som en stor strategisk svaghet för Ryssland. Ända sedan början av 1700-talet då landets första flotta byggdes, Baltikum erövrades och Sankt Petersburg byggdes har Östersjön varit landets livlina. Så är det även idag. Ishavshamnarna Arkhangelsk och Murmansk är avlägsna och i dåligt skick, Vladivostok ligger långt bort från industri- och befolkningscentra och Svartahavshamnarna befinner sig i en krigszon och är sårbara för ukrainska angrepp.

Rysslands ekonomi är helt enkelt beroende av Östersjön för transporter. Ett viktigt strategiskt mål blir då att få Kreml att inse att de inte ska göra något som äventyrar denna pulsåder. Om Ryssland börjar rubba sjöfarten i Östersjön, undervattenskablarna eller luftfarten över dess yta, då kan vi göra samma sak.

Ömsesidig blockad är inte ovanligt i den marina historien och vi ser det idag i Persiska viken. Kanske är detta ett tänkbart scenario även för Östersjön men i ett sådant – visserligen inte önskvärt – läge är det vi som sitter med de bästa korten på hand.

Agerar då stater alltid i enlighet med sina rationella intressen? Givetvis inte. Men en stark och smart svensk marin närvaro är ett viktigt sätt att övertyga Ryssland att de inte kan vinna en tävlan som handlar om att stänga Östersjön.

Fakta

Drönare i sjökrigföring

Obemannade farkoster har på kort tid förändrat krigföringen till sjöss. De kan upptäcka fientliga fartyg, ubåtar och rörelser långt innan dessa når eget territorium – och dessutom göra det billigare och mer uthålligt än bemannade fartyg och flygfarkoster. Drönare kan också användas för precisionsangrepp eller för att störa ut och överbelasta fiendens försvarssystem.

Källa: Försvarsmakten