Senast publicerat
Senast publicerat:

”Finns risk att det är en nedåtgående spiral”

Den senaste FM Vind visar att arbetsbelastningen har ökat för personalen i Försvarsmakten. De tre skyddsombuden för marinen, armén och flygvapnet är inte förvånade över resultatet.

Cecilia Gustafsson
Hampus Hagstedt/Försvarsmakten
Artikel från Officersförbundet.

I den senaste FM Vind finns två frågor rörande arbetsbelastning. Huruvida man upplever att man kan planera sina arbetsuppgifter så att arbetsbelastningen blir hanterbar och huruvida man har möjlighet att återhämta sig efter perioder av hög arbetsbelastning. På båda frågorna har värdet sjunkit markant från 73 till 68 på en 100-gradig skala. 

Liknande läsning:

På alla arbetsplatser ska det finnas ett skyddsombud och ett huvudskyddsombud om det finns fler än ett skyddsombud. I Försvarsmakten finns det dessutom ett centralt skyddsombud och tre skyddsombud för försvarsgrenarna som tillsammans organiserar skyddsorganisationen. De tre försvarsgrensskyddsombuden är inte förvånade över resultatet och anser att den största utmaningen just nu är arbetsbelastningen.

– Det handlar om att vi har fått mer att göra på grund av att Försvarsmakten ska växa, kriget i Ukraina och ett framtida Nato-medlemskap. Samtidigt slutar erfaren och kompetent personal. Utflödet motsvarar inte inflödet, säger Jens Zetterberg, skyddsombud i armén.

Porträtt Michael Lundström 2 kopiera
Michael Lundström, skyddsombud för marinen

Michael Lundström, skyddsombud för marinen, ser konsekvenserna av att medarbetare slutar. 

– Vi har medarbetare som hoppar mellan fartyg och är ute två svängar om 14 dagar, utan ledighet, för att det saknas medarbetare med en viss kompetens för att ett fartyg ska fungera. Det finns en risk att det är en nedåtgående spiral, att man jobbar skiten ur sig och sedan har man inte mer att ge på jobbet eller hemma. Familjen blir också lidande när man är borta hela tiden.

Leif Ljungqvist är skyddsombud för flygvapnet. Han upplever att det är svårt att prata om den fysiska och psykiska ohälsan trots att arbetsbelastningen är hög. 

– När man får signaler på att medarbetare mår dåligt så vill de ogärna prata om det, säger Leif Ljungqvist.

Utöver arbetsbelastningen menar de tre skyddsombuden för försvarsgrenarna att det finns flera utmaningar. En av dessa är avsaknad av personlig utrustning och skyddsutrustning, och en annan är att stödfunktionen för ovälkommet beteende på HR-centrum inte är funktionell längre. Stödfunktionen har inte fungerat och kunnat nås på grund av låg bemanning. De tre skyddsombuden upplever att arbetsgivaren är väl medveten om utmaningarna. 

Leif Ljungqvist
Leif Ljungqvist, skyddsombud för flygvapnet

– Vi har en bra dialog, men det är svårt att lösa problemen här och nu, säger Jens Zetterberg.

Samtidigt har skyddsorganisationen svårt att få engagerade huvudskyddsombud som kan ta ett större ansvar. 

– Många gånger är det den höga arbetsbelastningen som gör att medarbetare inte vill ta på sig ett förtroendeuppdrag, men det är viktigt att det finns en bra skyddsorganisation som lyfter frågor högre upp och som i dessa tider då det händer mycket i organisationen kan stödja både medarbetare och chefer, säger Michael Lundström.

Jens Zetterberg-webb
Jens Zetterberg

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Lars Fresker, Officersförbundets ordförande.
    Lars Fresker, Officersförbundets ordförande.

    Hösten är nu här och förbandsinvigningarna duggar tätt. Först ut att återinvigas var K 4 i Arvidsjaur följt av Amf 4 i Göteborg. Senare i höst följer invigningar av I 13 i Falun och F 16 i Uppsala. I början av 2022 invigs I 21 i Sollefteå med detachement i Östersund medan A 9 i Kristinehamn får vänta till fjärde kvartalet nästa år.

    Även om vi i Officersförbundet delade Försvarsmaktens uppfattning inför försvarsbeslutet – att det är bättre att växa i befintliga garnisoner än att starta nya förband och flottiljer – så gläds jag ändå när det nu skrivs historia. För behovet av att stärka den svenska försvarsförmågan är stor.

    Jag har sagt det förut och jag säger det igen – den viktigaste nyckeln för att lyckas är en robust personalförsörjning, som faktiskt inte är Försvarsmaktens starkaste gren. Rekrytera kan man, men det viktiga behålla-perspektivet svajar.

    Det finns just nu många tidigare kollegor som gärna vill återvända till Försvarsmakten och vara med och bygga upp det regemente de en gång såg läggas ner. Återanställning är ett snabbt och effektivt sätt att få tillgång till kompetens som saknas. Dessutom av personer som under ett antal år även inhämtat andra kunskaper som kan komma väl till pass. Men här brister Försvarsmakten. Jag får många samtal från personer som gärna vill komma tillbaka men som upplever att Försvarsmakten inte vill, eller förmår, att värdera den kompetens individen skaffat sig i det civila. Då är det inte bara lönen det handlar om utan också att man, slentrianmässigt stoppar tillbaka personen på samma rad som den lämnade för kanske tio år sedan. Som om tiden bara stått stilla.

    » Det finns just nu många tidigare kollegor som gärna vill återvända till Försvarsmakten och vara med och bygga upp det regemente de en gång såg läggas ner. «

    Här måste Försvarsmakten utbilda sina chefer i att värdera kompetens. Men också i kunskapen om vad som gäller för en person som blir återanställd. Då tänker jag till exempel på pensionen. Visst – en person som återanställs som yrkesofficer kan ha rätt att gå i pension vid 61-års ålder. Men om personen varit borta från myndigheten ett antal år hinner den inte jobba ihop till sin pension utan riskerar att få vandra i ”pensionsskuggans dal” med en pensionsutbetalning så tunn att den skulle bli svår, eller omöjlig, att leva på. Och den informationen tänker jag mig i alla fall att en person skulle vilja ha inför en eventuell återanställning. För pensionen är viktigt, även om lönen här och nu kanske är det som man tänker på mest.
         Och apropå det – nu är arbetet med årets RALS igång. Än så länge är det allt för tidigt i processen att säga hur det går. Förra året drev vi frågan om höjda pluton- och kompanichefslöner och nådde viss framgång. I år trycker vi framförallt på att arbetsgivaren börjar värdera – och betala – för erfarenheten. Det bara måste gå att få till en trovärdig löneutveckling i innehavd befattning.

    Avslutningsvis några rader om det slutliga införandet av trebefälssystemet. På annan plats här i tidningen kommenterar jag Försvarsmaktens kommunikation (eller snarare avsaknad av kommunikation) i frågan. Här, på ledarplats, kan jag konstatera att få positiva rapporter nått mig rörande den här processen. Försvarsmakten förefaller helt enkelt bränt chansen att etablera trebefälssystemet på ett positivt sätt. Vi i Officersförbundet tvingas nu förbereda för rättslig prövning i stället för att fullt ut kunna njuta av att se när de nygamla förbandsfanorna blottas i höstvinden. 

    Ur arkivet: