Lika cykliskt som inryck, lillejular och storslagna slutövningar där alla sidor vinner blåser höstvinden snål och kall. Ni vet vilken vind jag talar om. Det är inte Levanten, Chinooken eller Mistralen jag talar om, nej det är en vind lika isande som nordanvinden själv. FM Vind.
Vid det här laget har jag gjort ett antal av dem och fortfarande drabbas jag av samma svårmod varje gång den kommer. Inte för att den tar en halv vecka jag skulle kunna lagt på att försöka förstå varför min Prio-administration inte sparades, det kan jag ha överseende med när frågeområdena är så många, utan för att den år efter år visar kejsaren (Försvarsmakten för den som inte plockar referensen) utan underbyxor.
I den senaste FM Vind hade jag förmånen att inte bara få redovisa hur formidabelt ledarskap jag har precis över mig (vilket jag faktiskt hade och ofta har haft), jag hade även det tvivelaktiga nöjet att få stå till svars för de synder jag begått mot dem som organisatoriskt befinner sig en nivå eller två under mig. Jag ska inte sticka under stol med att jag inte roades särskilt mycket av läsningen men vem har sagt att ledarskap enbart ska bestå av hurrarop och lovsång.
» Ni vet vilken vind jag talar om. Det är inte Levanten, Chinooken eller Mistralen jag talar om, nej det är en vind lika isande som nordanvinden själv. FM Vind. «
I syfte att stålbada plutonsledningens ledarskap för att kunna banka bort orenheterna i vårt i övrigt glänsande ledarskap visade sig att majoriteten av respondenterna tolkat frågorna utifrån ett bataljonsperspektiv snarare än ett plutons-, eller ens kompaniperspektiv.
Naturligtvis ska ingen skugga falla över soldaterna, jag brottas själv med otydligheten i frågeställningarna och då är jag ändå både akademiker och betjänt av en viss läskunnighet, men utöver faran med att undersökningen uppenbarligen kan tolkas på många olika sätt brottas jag alltid med slutredovisningen av siffrorna.
Varje år när vinden blåst förbi ropar sammanställningen glatt att uthuset står stabilt ännu en gång, men att ladan och huset fallit ihop och boskapen är på vift nämns på sedvanligt manér inte alls. I stället skriker rubrikerna ut ”Ökat förtroende igen – nu har 114 procent av de anställda maximalt förtroende”; ”Ledarskapet hyllas ännu ett år – Leonidas genomför GBU (i kåren, alla vet att den är bäst)”, ”Officerare och soldater eniga: Allt blir bara bättre!” (Snabbtest: Vem minns, utan att fuska, skillnaderna i rubrikerna 2016, 2018 och 2020?)
Som komplement till FM Vind genomför jag regelbundet empiriska men metodmässigt okvalificerade, och måhända stundom tvivelaktiga, fikarumsundersökningar och de visar att det framför allt är två frågor som Försvarsmakten behöver jobba med: Löner och villkor. Löner. Villkor.
Ledarskap, förtroende, stolthet är alla mycket viktiga faktorer för att jobba kvar, men att nya yrkesofficerare inte anser sig ha råd att jobba kvar om de vill skaffa familj är ett större problem. Vem ska leda, vem ska finnas kvar att känna stolthet och vem ska vi då ha förtroende för?
» Ledarskap, förtroende, stolthet är alla mycket viktiga faktorer för att jobba kvar, men att nya yrkesofficerare inte anser sig ha råd att jobba kvar om de vill skaffa familj är ett större problem. «
Som organisation, en organisation som dessutom ofta fnyser åt civilt flum medan vi högljutt proklamerar den självutnämnda storheten i vårt raka, tydliga ledarskap är vi förvånansvärt dåliga på att ställa oss själva inför skranket, utvärdera oss i de frågor som smärtar mest och se även den motståndaren i vitögat.
Som Jonatan Lejonhjärta en gång sade så finns det saker man måste göra även om det är farligt, annars är man ingen människa utan bara en liten lort. I brist på andra, ädlare själar med mer kunskap om komplexa frågor och större mandat och ansvar att agera förståndigt, nyttjar jag den nyttige idiotens privilegium och dristar mig till att kasta första stenen: För in lönefrågan i FM Vind! Först då kommer fotfolket att på allvar ta till sig resultatet av undersökningen.
