Ges ut av Officersförbundet

I pensionsskuggans dal

Detta är en ledare. Officersförbundets presidium lyfter i varje nummer av Officerstidningen fram de viktigaste ståndpunkterna som förbundet just nu driver.

Hösten är nu här och förbandsinvigningarna duggar tätt. Först ut att återinvigas var K 4 i Arvidsjaur följt av Amf 4 i Göteborg. Senare i höst följer invigningar av I 13 i Falun och F 16 i Uppsala. I början av 2022 invigs I 21 i Sollefteå med detachement i Östersund medan A 9 i Kristinehamn får vänta till fjärde kvartalet nästa år.

Även om vi i Officersförbundet delade Försvarsmaktens uppfattning inför försvarsbeslutet – att det är bättre att växa i befintliga garnisoner än att starta nya förband och flottiljer – så gläds jag ändå när det nu skrivs historia. För behovet av att stärka den svenska försvarsförmågan är stor.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen – den viktigaste nyckeln för att lyckas är en robust personalförsörjning, som faktiskt inte är Försvarsmaktens starkaste gren. Rekrytera kan man, men det viktiga behålla-perspektivet svajar.

Det finns just nu många tidigare kollegor som gärna vill återvända till Försvarsmakten och vara med och bygga upp det regemente de en gång såg läggas ner. Återanställning är ett snabbt och effektivt sätt att få tillgång till kompetens som saknas. Dessutom av personer som under ett antal år även inhämtat andra kunskaper som kan komma väl till pass. Men här brister Försvarsmakten. Jag får många samtal från personer som gärna vill komma tillbaka men som upplever att Försvarsmakten inte vill, eller förmår, att värdera den kompetens individen skaffat sig i det civila. Då är det inte bara lönen det handlar om utan också att man, slentrianmässigt stoppar tillbaka personen på samma rad som den lämnade för kanske tio år sedan. Som om tiden bara stått stilla.

» Det finns just nu många tidigare kollegor som gärna vill återvända till Försvarsmakten och vara med och bygga upp det regemente de en gång såg läggas ner. «

Här måste Försvarsmakten utbilda sina chefer i att värdera kompetens. Men också i kunskapen om vad som gäller för en person som blir återanställd. Då tänker jag till exempel på pensionen. Visst – en person som återanställs som yrkesofficer kan ha rätt att gå i pension vid 61-års ålder. Men om personen varit borta från myndigheten ett antal år hinner den inte jobba ihop till sin pension utan riskerar att få vandra i ”pensionsskuggans dal” med en pensionsutbetalning så tunn att den skulle bli svår, eller omöjlig, att leva på. Och den informationen tänker jag mig i alla fall att en person skulle vilja ha inför en eventuell återanställning. För pensionen är viktigt, även om lönen här och nu kanske är det som man tänker på mest.
     Och apropå det – nu är arbetet med årets RALS igång. Än så länge är det allt för tidigt i processen att säga hur det går. Förra året drev vi frågan om höjda pluton- och kompanichefslöner och nådde viss framgång. I år trycker vi framförallt på att arbetsgivaren börjar värdera – och betala – för erfarenheten. Det bara måste gå att få till en trovärdig löneutveckling i innehavd befattning.

Avslutningsvis några rader om det slutliga införandet av trebefälssystemet. På annan plats här i tidningen kommenterar jag Försvarsmaktens kommunikation (eller snarare avsaknad av kommunikation) i frågan. Här, på ledarplats, kan jag konstatera att få positiva rapporter nått mig rörande den här processen. Försvarsmakten förefaller helt enkelt bränt chansen att etablera trebefälssystemet på ett positivt sätt. Vi i Officersförbundet tvingas nu förbereda för rättslig prövning i stället för att fullt ut kunna njuta av att se när de nygamla förbandsfanorna blottas i höstvinden. 

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post