Senast publicerat
Senast publicerat:

Efter pensionsbeslutet: Ingen stridspilot har hittills återvänt

Den 1 september kom beskedet från Arbetsgivarverket: stridspiloter som fått höjd pensionsålder under sin anställning får behålla tidigare pensionsavtal. Men hittills har inte någon av de tjänstlediga piloterna kommit tillbaka till flygvapnet, enligt Per-Martin Sternevi, ordförande för Försvarspiloternas intresseorganisation.

Josefine Owetz
Pilotförsörjningen i flygvapnet har varit ett återkommande problemområde under många år. Foto: Antonia Sehlstedt/Försvarsmakten

Många av flygvapnets stridspiloter sökte i vintras tjänstledigt för studier i höst. I slutet av augusti kunde Officerstidningen berätta att ett 30-tal av flygvapnets piloter lämnat Försvarsmakten.

Missnöjet i pilotkollektivet beror på ett drygt decennium av frustration över löner och arbetsvillkor, men även över det statliga pensionsavtal från 2016, PA 16 avdelning 1 – som innebar att pensionsåldern för flygförare födda 1988 och senare ändrades från 55 år till 67 år.

Den 1 september beslutade Arbetsgivarverkets om nya pensionsvillkor för den berörda gruppen piloter. De som omfattas av övergångslösningen är piloter födda 1988 och senare och som efter sin antagning fått höjd pensionsålder. Totalt handlar det om runt 90 personer.

– Jag är glad att vi i dialog med Försvarsmakten i en akut situation för en avgränsad grupp, snabbt kunnat finna en lösning som omhändertar frågan och stärker Försvarsmaktens personalförsörjning av piloter på kort och lång sikt, säger Anna Falck, Arbetsgivarverkets förhandlingschef, i ett pressmeddelande.

Piloterna får nu åter möjlighet att gå i särskild flygförarpension enligt samma förutsättningar som PA 16 avdelning 2.

» Jag hoppas och tror att våra tjänstlediga piloter kommer tillbaka och att övriga väljer att stanna. «

– Jag är glad och tacksam över att Arbetsgivarverket tog sig an frågan och fann en lösning inom avtalet. Jag hoppas och tror att våra tjänstlediga piloter kommer tillbaka och att övriga väljer att stanna, sa flygvapenchef Carl-Johan Edström i ett pressmeddelande från Försvarsmakten efter beskedet.

Men hittills har ingen av de tjänstlediga piloterna valt att återvända till flygvapnet, enligt Per-Martin Sternevi, ordförande för Försvarspiloternas intresseorganisation, FPI, en kårsektion till Officersförbundet. 

– Trots att arbetsgivarparten valde att ta ett ensidigt beslut utan arbetstagarorganisationen så är det ändå bra att pensionsbeslutet har kommit. Men som vi har kommunicerat innan, och befarat, så har det inte haft någon avgörande effekt. Jag har ännu inte hört om någon som har kommit tillbaka sedan man fick Arbetsgivarverkets beslut i handen. Ju längre tiden går, desto mer ökar avståndet till Försvarsmakten och frågan är om det ens finns intresse att komma tillbaka efter tjänstledigheten, säger han. 

» Nu behöver Försvarsmakten stå till svars för ett flygvapen som fullständigt håller på att implodera. «

Per-Martin Sternevi fortsätter:

– Löneutvecklingen är så pass viktig och det är en avgörande faktor bakom missnöjet eftersom den är så eftersatt gentemot andra myndigheter. Om man lever i tron att man kan lösa detta genom att ge tillbaka det som en gång togs ifrån dessa individer så har man inte insett problematiken. Det har sedan länge varit tydligt från piloterna att pensionsfrågan inte är nyckeln, utan en del av helheten. Men flygvapnet har valt att inte lyssna och nu behöver Försvarsmakten stå till svars för ett flygvapen som fullständigt håller på att implodera.

Liknande läsning:
Per-Martin Sternevi, ordförande för Försvarspiloternas intresseorganisation.

I mitten av juli tillsattes en partsgemensam utvecklingsgrupp, UG Behålla, för att arbeta med Försvarsmaktens personalförsörjning av piloter på kort och lång sikt. Flygvapenchefen har också fattat beslut om att omfördela 600 miljoner de kommande tio åren på olika satsningar för att motverka pilotavgångar.

– Nu när Arbetsgivarverket har gjort sitt är det upp till oss att fortsätta arbetet med att säkerställa personalförsörjningen med åtgärder som ligger inom Försvarsmaktens mandat, för denna och andra grupper. Min och Flygstabens fokus ligger där först på att implementera de åtgärder som har beslutats och sedan arbeta vidare inom andan för ÖB dagorder om personalförsörjning. Det viktiga arbetet som UG Behålla gör kommer att fortsätta, säger flygvapenchef Carl-Johan Edström i pressmeddelandet.

Försvarspiloternas intresseorganisation efterlyser åtgärder inom löneområdet och har flera gånger poängterat att lönen kommer att bli en avgörande faktor för att Försvarsmakten ska ha en chans att få tillbaka och behålla piloter, säger Per-Martin Sternevi.

– Vi ligger lönemässigt i stort sett runt 20 000 kronor i månaden under andra statliga myndigheter som bedriver flygtjänst. Jag har uppfattat att flygvapnet avser förhålla sig till Försvarsmaktens processer avseende lönebildning. Ska man göra det tror inte jag att man kan rädda flygvapnets personalförsörjning. 

» Vi ligger lönemässigt runt 20 000 kronor i månaden under andra statliga myndigheter som bedriver flygtjänst. «

– Försvarsmakten äger sin egen lönebildning. Att hänvisa till egna processer i denna situation är helt irrelevant. Jag har en känsla av att man ännu en gång tänker syna sina piloter för att se om de kommer tillbaka efter några veckor eller inte. Det är i så fall väldigt olyckligt då Försvarsmakten, förutom att bli snuvad på sina förhoppningar, även fortsätter att bli av med piloter. Det har vi redan sett tecken på då cirka tio transportpiloter lämnade in ansökningar om tjänstledighet för studier i förra veckan, säger Per-Martin Sternevi.

Transportpiloter är de som flyger Hercules, specialflyg och statsflyg. 

Officerstidningen har sökt företrädare för flygvapnet men de har tackat nej till en intervju. 

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    När David Carlqvist skadade knät upptäckte han att han inte hade den sjukvårdsförsäkring han trott.

    David Carlqvist
    David Carlqvist

    Det var under det sista genomförandet det hände, såklart. Egentligen var det inte ens det sista, det här var det extra, det jag ville göra för att säkerställa att en av soldaterna verkligen hade förstått.

    Skyddsvaktsutbildningen är långt ifrån den farligaste verksamheten som bedrivs inom Försvarsmakten. Men blir man som instruktör nedbrottad av taggade 19-åriga värnpliktiga tillräckligt många gånger så, förr eller senare, kommer skadan.

    Men inte för mig. Som skyddsvaktsexaminator hade jag utbildat flertalet officerare och uppemot tusen värnpliktiga över årens lopp, utan en enda skada mer än några blåmärken.

    Men så var det den där kvällen precis innan semestern. Det där extra genomförandet. Jag spelade en aggressiv fyllegubbe, de greppade tag i mig, och skulle lägga ned mig. Pang. Mitt knä exploderade i smärta.

    Jag spelade en aggressiv fyllegubbe, de greppade tag i mig, och skulle lägga ned mig. Pang. Mitt knä exploderade i smärta.

    Det var inte de värnpliktigas fel, det är sånt som händer. Men det hände likväl. Det initiala beskedet var att knät var för svullet för att kunna ställa en diagnos. Sommaren kom och gick, och efter semestern konstaterade läkaren på Försvarshälsan att det behövdes en magnetröntgen.

    Och det var då jag förstod. Jag trodde, oinsatt som jag var, att för skador som uppstod i tjänsten hade jag givetvis en sjukvårdsförsäkring. Men icke.

    Här finns det anledning att stanna upp vid begreppen en stund. Många av er vet säkerligen skillnaden på en sjukförsäkring, en olycksfallsförsäkring, och en sjukvårdsförsäkring. Men för de av er som inte vet: En sjukförsäkring och en olycksfallsförsäkring innebär i praktiken att du får pengar. En sjukvårdsförsäkring å andra sidan är en försäkring som innebär att du får rätt vård snabbare.

    Och det var en sådan jag trodde jag hade som försvarsmaktsanställd. Men det hade jag alltså inte. Det har ingen av er som läser heller. Blir ni skadade i tjänsten kommer ni, precis som jag, bli hänvisade till den allmänna vården. Till vårdköerna, till brottandet med byråkratin, till remissernas förlovade land där klockorna går i ultrarapid. Detsamma gäller för alla de tusentals unga killar och tjejer vi varje år pliktar in. ”Välkommen, du måste vara här. Det här är farlig och fysiskt krävande verksamhet med hög skaderisk. Blir du skadad skickar vi dig till en vårdkö. Enjoy.”

    Det är inte i sin ordning. Militär verksamhet är krävande och riskfylld. Vi går sönder ibland. Marschfrakturer, brutna ben, överbelastade ryggar, ja ni vet själva. För att då inte tala om de betydligt allvarligare skador som ibland tyvärr uppstår. Men vad gör arbetsgivaren då? Skickar oss till regionerna.

    I en optimal värld hade Försvarsmakten haft en egen sjukvårdsorganisation, med röntgenapparater, ortopeder, och kirurger. Men vår myndighet är för liten för det. Vi är inte den amerikanska krigsmakten.

    Istället borde vi ha sjukvårdsförsäkringar, genom vår arbetsgivare. Det är ett fullt rimligt krav att ställa. Men till dess att Högkvarteret finner för gott att ge oss dylika försäkringar har vi inget annat val än att förlita oss på oss själva. Som medlemmar i Officersförbundet har vi rabatt på bland annat sjukvårdsförsäkring genom If.

    Det är fortfarande en dyr försäkring, den kostar flera tusenlappar per år. Jag struntade i att teckna en dylik, för jag trodde, korkat nog som sagt, att jag hade en sådan om skadan var tjänsterelaterad.

    Gör inte om mina misstag. Teckna en sjukvårdsförsäkring, åk aldrig sista åket, och bli aldrig nedbrottad av värnpliktiga en extra gång när ni egentligen redan är klara med utbildningspasset.

    Ur arkivet: