Senast publicerat
Senast publicerat:

Efter missnöjet – nu lämnar många stridspiloter flygvapnet

Ett 30-tal stridspiloter går nu på tjänstledighet för studier. Trots att Arbetsgivarverket påbörjat samtal om pensionsvillkoren och att flygvapenchefen presenterat förslag på åtgärder räcker det inte för att piloterna ska stanna kvar. ”Hittills bara tomma löften” säger Per-Martin Sternevi, ordförande för Försvarspiloternas intresseorganisation.

Josefine Owetz
Pilotförsörjningen i flygvapnet har varit ett återkommande problemområde under många år. Foto: Antonia Sehlstedt/Försvarsmakten

En betydande andel av flygvapnets stridspiloter sökte i vintras tjänstledigt för studier i höst, för att kunna byta till civila yrken. Även en del uppsägningar har inkommit. Missnöjet i pilotkollektivet, som Officerstidningen tidigare rapporterat om, beror på en frustration över löner och arbetsvillkor, men framför allt ett missnöje över det statliga pensionsavtal från 2016, PA 16 – som innebar att pensionsåldern för flygförare födda 1988 och senare ändrades från 55 år till 67 år.

 –  Tjänstledighetsansökningarna i höst är kopplat till ett specifikt område och det är piloter som anställdes med det gamla pensionsavtalet, men som under anställning fått höjd pensionsålder. Därifrån kommer missnöjet, sa flygvapenchef generalmajor Carl-Johan Edström till Officerstidningen i somras.

Totalt handlar det om runt 90 piloter som fick förändrade förutsättningar efter att de blivit anställda, jämfört med då de hade antagits till utbildningen.

”Detta är ett av huvudskälen till att Försvarsmakten de senaste åren sett en ökad förtidsavgång bland piloter – de söker sig i 30–40-årsåldern till en annan karriär”, skrev Försvarsmakten i slutet av juli i en hemställan till Arbetsgivarverket, som ansvarar för pensionsavtalet i den statliga sektorn. ”Ur både ekonomiska och förmågemässiga perspektiv är det mycket olyckligt att piloter mitt i sin flygkarriär, när de utgör ryggraden i systemet, väljer en annan yrkesbana”, fortsatte myndigheten.

På ett extrainkallat styrelsemöte den 12 augusti beslutade Arbetsgivarverket att ge sin förhandlingschef Anna Falck mandat att tillsammans med Försvarsmakten ”skyndsamt agera i frågor” som gäller flygvapenpiloternas pensioner. 

– Jag har fått ett mandat att hantera en väl avgränsad fråga om pensionsvillkor för en viss grupp piloter. Det ger möjlighet till en snabb och konstruktiv hantering tillsammans med Försvarsmakten, säger Anna Falck, Arbetsgivarverkets förhandlingschef, i ett pressmeddelande.

”Mandatet är flexibelt i förhållande till val av möjliga former eller åtgärder för att arbeta med frågan” skriver Arbetsgivarverket. Arbetet omfattas av förhandlingssekretess.

Liknande läsning:

Den grupp som Försvarsmaktens hemställan avser är piloter födda 1988 och senare som var antagna till pilotutbildning när PA 16 trädde i kraft.

Den 19 augusti beslutade flygvapenchefen om sitt förslag till övergångslösning för de piloter som fått förändrade pensionsförutsättningar. Förslaget har beretts i den partsgemensamma utvecklingsgrupp som inrättades i slutet av juli och som består av representanter från flygvapnet och de fackliga organisationerna.

  ​– Jag tycker de har kommit fram till tydliga och bra förslag på övergångsregler, som jag tror kommer tas emot väl av pilotkollektivet om de införs, säger Carl-Johan Edström i ett inlägg på Flygvapenbloggen.

Flygvapenchefen föreslår bland annat att den berörda gruppen piloter åter får möjlighet att gå i särskild flygförarpension enligt samma förutsättningar som PA 16. Han föreslår även att de piloter som omfattas av detta, och som har avslutat sin anställning, kan återanställas på samma förmåner fram till 31 december 2023.

Enligt skrivelsen kostar det runt 90 miljoner kronor att utbilda en stridspilot fram till dess att denna är krigsplaceringsbar på stridsflygdivision. ”Att utbilda en pilot till gruppchef är dyrt. Även om piloten har löst uppgifter och levererat effekt för dessa pengar, är det ändå en dålig hushållning med statens medel om individer på grund av upplevt dåliga villkor väljer en annan karriär”, skriver flygvapenchefen.

Förslaget skickas nu till Högkvarteret, för vidare behandling.

» I och med Arbetsgivarverkets beslut att hantera detta på central nivå genom sin förhandlingschef ligger lösningen och tidsplanen ytterst hos dem. «

– I och med Arbetsgivarverkets beslut att hantera detta på central nivå genom sin förhandlingschef ligger lösningen och tidsplanen ytterst hos dem. Att jag som flygvapenchef därför talat om vilken lösning som Flygvapnet vill ha är mitt sätt att bidra till en skyndsam lösning på frågan, säger flygvapenchefen i blogginlägget.

Per-Martin Sternevi, ordförande för Försvarspiloternas intresseorganisation

Enligt Per-Martin Sternevi, ordförande för Försvarspiloternas intresseorganisation, FPI, är åtgärderna som hittills har presenterats inte tillräckliga för att lyckas behålla piloterna. FPI har tidigare gått ut och sagt att uppemot hälften av alla aktiva stridspiloter kan försvinna i höst.

– Det har nu gått sex månader sedan tjänstledighetsansökningarna lämnades in och det finns fortfarande inte en enda förhandlingsprocess i gång. Innan det sker är det bara tomma löften. Man hade en god möjlighet att lösa den här krisen, men det verkade vara viktigare att avvakta för att se om alla tjänstledighetsansökningarna var på riktigt eller inte, säger han och fortsätter:

– Även om Försvarsmakten och flygvapnet utåt sett tagit tag i frågan så har FPI alltför ofta stött på tecken på skepsis inför tjänstledighetsansökningarna. Vi har också sett indikationer på att man aktivt avvaktar med planeringsinriktningar för hösten då man inte är säker på att individerna menar allvar.

» Man hade en god möjlighet att lösa den här krisen, men det verkade vara viktigare att avvakta för att se om alla tjänstledighetsansökningarna var på riktigt eller inte. «

Han berättar att en betydande majoritet av alla de stridspiloter som i vintras ansökte om tjänstledighet nu har lämnat flygvapnet för studier.

– Det är runt 35 stridspiloter som går på tjänstledighet nu, säger Per-Martin Sternevi.

Om pensionsförslaget implementeras – räcker det för att era medlemmar ska komma tillbaka efter tjänstledigheterna? 

– Det enkla och raka svaret är nej. Om man lever i tron att man kan lösa detta genom att ge tillbaka det som en gång togs ifrån dessa individer så har man inte insett vilken förtroendekris man har. Lönen kommer bli en avgörande faktor för att över huvud taget ha en chans att få tillbaka och behålla piloter. Vi ligger lönemässigt 20 000 kronor i månaden under andra statliga myndigheter som bedriver flygtjänst. Det är inte konstigt att Försvarsmakten inte behåller piloter när man är så hopplöst efter, säger Per-Martin Sternevi.

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Östersjön ska inte längre ses som enbart en vallgrav mot öst med uppgift att hålla en fientlig granne på avstånd. Genom inträdet i Nato har Sveriges försvarsstrategiska roll i området utvidgats och vi ska nu tillsammans med våra allierade ta kontrollen över havet för att säkerställa försvaret och försörjningen i regionen.

    Peter Haldén
    Kampen om Östersjön – Sveriges nya ­verklighet i Nato
    De ryska aktiviteterna i Östersjön har ökat markant efter den fullskaliga invasionen av Ukraina. Här syns svenskt stridsflyg följa en rysk ubåt på väg in i Östersjön.

    Foto: Försvarsmakten

    Östersjön är Sveriges geopolitiska tyngdpunkt i ordets samtliga bemärkelser. Otroligt mycket har förändrats sedan Sveariket började bildas från små hövdingadömen på 900-talet och fram tills idag, men Östersjön och dess speciella egenskaper har varit centrala faktorer under hela Sveriges existens. Framtiden är som alltid oviss och öppen men att den kommer kretsa kring detta hav, det står klart.

    Vad som sker med och i länderna runt Östersjön samt hur teknologi och strategiskt tänkande påverkar både civil och militär sjöfart är de främsta påverkansfaktorerna för vårt land. I ett långt perspektiv ser vi två grundläggande mönster. Det första handlar om kampen mellan ett öppet och ett stängt hav. Ända sedan medeltiden har ett antal regionala makter, framför allt Danmark och Sverige, velat monopolisera kontrollen över Östersjön och därmed marknader i Östeuropa som kan nås via floderna som mynnar ut i havet.

    Det andra handlar om de växlande konfliktdimensionerna. Länge ägde de flesta militära konfrontationer rum längs en nord-sydlig axel där Danmark och Sverige bekämpade varandra. Under Sveriges och Rysslands långa tvekamp övergick konfrontationslinjen i en öst-västlig dimension och även Bottenhavet blev en krigsskådeplats. Under världskrigen mellan Tyskland och Ryssland (i olika skepnader) återkom den nord-sydliga dimensionen, men sedan 1945 har konfrontationen ånyo rört sig i en öst-västlig riktning.
    Efter att krigen mellan Sverige och Ryssland tog slut 1809 rådde fred och öppenhet i Östersjön (med undantag för Krimkriget 1853–1856) fram till första världskriget då havet stängdes och minerades. Mellankrigstiden, då både Tyskland och Sovjetunionen var svaga, var åter en tid av öppenhet och politisk pluralism. Andra världskrigets härjningar och det efterföljande kalla kriget stängde havet igen då först Nazityskland och sedan Sovjetunionen i stort sett kontrollerade Östersjön.

    Efter murens och Sovjetunionens fall har Östersjön på nytt öppnats för fredligt utbyte mellan länder och konfliktnivån har sjunkit drastiskt. Men Rysslands återkomst som krigisk stormakt har kastat skuggor över dessa framsteg. Nu måste Sverige och våra allierade på nytt använda marina resurser, inte för att monopolisera Östersjön utan för att se till att handelsflödena förblir fria och för att trygga Baltstaternas existens.

    Militärstrategiskt och försvarspolitiskt gäller att Östersjön inte längre bara är en vallgrav som skyddar riket. Istället är det en ovärderlig transportled som måste hållas öppen och säker, både för oss och för våra allierade.

    Hur ser då vår närmaste framtid ut? På 1500-talet sa Machiavelli att hälften av världen är bortom vår kontroll och bestäms av fienden, slump och friktioner. Men han sade också att vi styr över den andra hälften med vår styrka, beslutsamhet och förstånd. Militärstrategiskt och försvarspolitiskt gäller att Östersjön inte längre bara är en vallgrav som skyddar riket. Istället är det en ovärderlig transportled som måste hållas öppen och säker, både för oss och för våra allierade.

    Under det kalla kriget var Sverige inriktat på att bedriva sea denial. Det vill säga att kunna förneka Sovjetunionen användning av Östersjön som ett militärt operationsområde och i allra värsta fall förhindra att de använde havet för att angripa svenskt territorium. Detta var huvuduppgiften för båda beståndsdelarna av den svenska marinen, både flottan och kustartilleriet.

    Men i och med inträdet i Nato har vår militärstrategiska roll förändrats. Nu handlar det snarare om att kunna upprätta sea control så att Baltikum och Finland, men även svenska ostkusten, kan förses från havet. Detta gör vi framför allt genom att avskräcka Ryssland från angrepp och hot, men givetvis även genom förmågan att bedriva och skydda logistik.

    Även om situationen idag kan påminna om läget under stormaktstiden då Sverige var beroende av att fara på Östersjön har den tekniska situationen förändrats. Här tar jag bara upp två element, men dessa är ofrånkomliga. För det första står Sverige inför en enorm fartygsaffär. Vi kommer att inhandla fyra nya fregatter för mångmiljardbelopp. Som alla förändringar har den sina anhängare och sina kritiker. Fregatterna utgör kraftfulla plattformar med ett otal resurser för att övervaka och kontrollera sjöområden, men är samtidigt stora och dyrbara måltavlor, inte minst för drönare.

    Debatten lär fortsätta om detta är en klok investering eller ej, men som alla system avgörs dess nytta inte bara av tekniska egenskaper utan också av vilken strategisk och försvarspolitisk kontext de ska verka i. Med fregatterna kommer inte bara nya behov av att träna på fartygen utan även behov för strateger och politiker att tänka i nya banor.

    För det andra torde det vara uppenbart att drönare förvandlat stridens och krigets villkor de senaste decennierna. Detta gäller i snart sagt samtliga domäner: mark, sjö och luft. I början av det rysk-ukrainska kriget var Ukraina i stort sett resurs- och chanslöst i Svarta havet. De hade ytterst begränsade marina resurser som kunde matcha den på pappret så mäktiga ryska svartahavsflottan. Landet försattes i en förlamande blockad och hotet om en landstigning i hamnstaden Odessa föreföll överhängande. Men inom ett par månader lyckades man vända situationen till dess diametrala motsats. Med hjälp av havsdrönare och specialoperationer har man bekämpat Svartahavsflottan och tvingat den att söka skydd i hamnar långt bort från områden där den kan göra nytta.

    I Israels och USA:s krig mot Iran 2025 och 2026 har drönare gjort ytterligare framsteg, dels för angrepp mot markmål, dels mot sjömål. I den senare rollen har drönare också klivit fram som ett vapensystem som kan uppnå en strategisk verkan som inte står i proportion till dess kinetiska effekter.

    Givetvis måste drönare spela en huvudroll i tänkandet om Östersjöns militära framtid. För det första måste fartyg och baser utrustas med skydd mot både luft- och sjöburna drönare och personal måste utbildas. Eftersom Östersjön är ett så litet hav är det möjligt att nå alla fartyg med drönare som opereras från markdomänen vilket ställer krav på övervaknings- och spaningssystem med lång räckvidd.

    Fregatter

    De fyra fregatterna som Sverige ska beställa av Frankrike, riskerar att bli lätta måltavlor för ryska drönare, menar Peter Haldén.

    Foto: REA/Pierre Ollier

    I detta hänseende måste vi ta höjd för att en drönare inte kommer ensam utan att alla trender verkar gå mot att en angripare använder sig av stora svärmar. Det är det taktiska hotet vi måste vara dimensionerade för.
    För det andra måste vi reflektera över vilka möjligheter drönartekniken ger oss – i luften, på ytan och under ytan. Ett område där de tydligt förstärker våra förmågor är övervakning, både på och under ytan. Bevakning och skydd av undervattenskablar är en uppgift där drönare, kanske med hög grad av AI-driven autonomi, kan göra oerhörd nytta. Förstärkningen av övervakningsförmåga är en tillgång i krig, skymningsläge och fredstid. För uppgifter som bordningsaktioner kan en drönarsvärm ge värdefullt skydd.

    För samtliga användningsområden gäller även att drönare är system som inte kostar mycket att producera eller använda, vilket ger oerhörda fördelar när det gäller skalbarhet och redundans. Men drönarna påverkar också den strategiska dimensionen. Ett sätt att tänka på drönarnas inflytande på Sverige är att ta hjälp av de klassiska marinstrategiska begreppen sea control och sea denial. Drönare förefaller vara ett vapensystem som stärker defensiven och försvårar offensiven, både till lands och till sjöss. Om Sverige skulle bedriva sea denial och försvara oss mot ett angrepp i Östersjön vore drönarteknologin en välsignelse. I ett fiktivt scenario där svenska amfibiesoldater har tillgång till svärmar av drönare för att bekämpa en angripare vore det inte roligt att vara en fientlig fartygschef. Även om amfibie­förbanden ges uppgifter att bedriva ­operationer syftande till sea denial, kanske baserade på andra sidan Östersjön, då gäller alltjämt att drönare skulle kunna ge avsevärda fördelar.

    Ömsesidig blockad är inte ovanligt i den marina historien och vi ser det idag i Persiska viken. Kanske är detta ett tänkbart scenario även för Östersjön men i ett sådant – visserligen inte önskvärt – läge är det vi som sitter med de bästa korten på hand.

    Omvänt skulle man kunna hävda att drönartekniken stärker Rysslands marinstrategiska position eftersom den gör det lättare att försvåra överskeppningar och användandet av Östersjön för att försvara Baltikum och Finland. En starkt drönarutrustad rysk marin skulle kunna försätta dessa länder i ett blockadliknande tillstånd, ungefär som Iran gör i Persiska viken idag. Men, begreppet sea denial gör det också möjligt att vända på perspektivet och se Östersjön som en stor strategisk svaghet för Ryssland. Ända sedan början av 1700-talet då landets första flotta byggdes, Baltikum erövrades och Sankt Petersburg byggdes har Östersjön varit landets livlina. Så är det även idag. Ishavshamnarna Arkhangelsk och Murmansk är avlägsna och i dåligt skick, Vladivostok ligger långt bort från industri- och befolkningscentra och Svartahavshamnarna befinner sig i en krigszon och är sårbara för ukrainska angrepp.

    Rysslands ekonomi är helt enkelt beroende av Östersjön för transporter. Ett viktigt strategiskt mål blir då att få Kreml att inse att de inte ska göra något som äventyrar denna pulsåder. Om Ryssland börjar rubba sjöfarten i Östersjön, undervattenskablarna eller luftfarten över dess yta, då kan vi göra samma sak.

    Ömsesidig blockad är inte ovanligt i den marina historien och vi ser det idag i Persiska viken. Kanske är detta ett tänkbart scenario även för Östersjön men i ett sådant – visserligen inte önskvärt – läge är det vi som sitter med de bästa korten på hand.

    Agerar då stater alltid i enlighet med sina rationella intressen? Givetvis inte. Men en stark och smart svensk marin närvaro är ett viktigt sätt att övertyga Ryssland att de inte kan vinna en tävlan som handlar om att stänga Östersjön.

    Peter Haldén

    Peter Haldén

    Lärare på Strategiavdelningen på Försvarshögskolan och huvudredaktör till antologin ”Östersjön. En geopolitisk historia”, Stolpe förlag, 2026.

    Fakta

    Drönare i sjökrigföring

    Obemannade farkoster har på kort tid för­ändrat krigföringen till sjöss. De kan upptäcka fientliga fartyg, ubåtar och rörelser långt ­innan dessa når eget territorium – och dessutom göra det billigare och mer uthålligt än be­mannade fartyg och flygfarkoster. Drönare kan också användas för precisionsangrepp eller för att störa ut och överbelasta fiendens ­försvarssystem.

    Källa: Försvarsmakten

    Ur arkivet: