Senast publicerat

Senast publicerat:

Kompanichefen om räddningsinsatsen i Turkiet: ”Vi gjorde skillnad”

Försvarsmaktens hundekipage var med och räddade flera människor ur rasmassorna i det jordbävningsdrabbade området.

Försvarsmakten deltog nyligen i den svenska räddningsinsatsen i det jordbävningsdrabbade Turkiet. Officerstidningen har pratat med major Harald Glans, kompanichef för 1:a ammunitionsröjningskompaniet, som ledde insatsen på plats. "Vi gav allt och gjorde skillnad", säger han.

Annica Ögren

Joel Thungren/Försvarsmakten.

2023-03-05

”Du behöver komma till jobbet. Ta med dig pass och kläder för en vecka”.

Det var sent på tisdagskvällen den 7 februari när chefen för Totalförsvarets ammunitions- och minröjningscentrum, Swedec, ringde till kompanichefen major Harald Glans, och ett knappt dygn efter den kraftiga jordbävningen hade inträffat i sydöstra Turkiet och norra Syrien.

Där och då gjorde Harald Glans inte kopplingen att det var dit han själv skulle vara på väg knappt två dygn senare.

– Just då var det oklart i vilket väderstreck jag skulle åka. Jag packade med mig varma kläder, men tänkte inte alls att det var till Turkiet vi skulle.

När C-17-planet lyfte från flygplatsen i Kallinge på torsdagskvällen samma vecka var totalt 24 personer från Swedec ombord, 16 flygbasjägare från Blekinge flygflottilj, F 17, en anställd stridsfotograf från Operativa kommunikationsförbandet och fem personer från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB.

Tillsammans utgjorde de den svenska räddningsinsatsen som skickades ner för att hjälpa till att gräva fram människor som fastnat i rasmassorna. Ett beslut som fattades av regeringen efter att Turkiet utlyst den högsta nivån av nationellt undantagstillstånd och vädjat om internationell assistans. Harald Glans var kontingentschef och militär insatschef och operationen skedde under ledning av MSB, som ställt en stödbegäran till Försvarsmakten.

Major Harald Glans, kompanichef för 1:a ammunitionsröjningskompaniet, ledde Försvarsmaktens räddningsinsatsen i Turkiet.

”Swedec med vår avancerade sökförmåga och Flygbasjägarna med sina hundekipage har olika förmågor som kompletterade varandra på ett väldigt bra sätt, och det var häftigt att se hur väl det fungerade på plats”, säger Harald Glans.

Redan första dagen efter jordbävningen rapporterades det om tusentals döda och fastklämda. Siffran befarades stiga då tusentals flerfamiljshus låg i ruiner.

Liknande läsning:

– När vi åkte var uppgiften fortfarande väldigt oklar och otydlig. Det vi visste var att vi skulle till ett katastrofområde men inte så mycket mer än så. Vi försökte skapa oss en bild genom media av hur det var på plats, och så vi packade för det, för överlevnad, säger Harald Glans till Officerstidningen.

» Det vi visste var att vi skulle till ett katastrofområde men inte så mycket mer än så. «

När vi pratar har det gått en dryg vecka sedan hans hemkomst och nästan tre veckor sedan han satte sig på planet i Kallinge tillsammans med personalen från Swedecs avancerade sökgrupper och Flygbasjägarna med sina hundekipage och avancerade sjukvårdsresurser.

De är specialister på att söka igenom byggnader och rasmassor och har kunskap i att förflytta sig i trånga utrymmen. Med i planet fanns även en lätt traumagrupp och ett mobilt medicinskt team.

– Man kan sammanfatta med att säga att det klart var lite spänt, dels på grund av relationen mellan Sverige och Turkiet, dels då vi åkte ner som militärer i uniform utan vapen. Tankar om vad skulle få se och vara med om där nere snurrade så klart i huvudet på oss alla när vi satt på planet, säger han.

Turkiet hade stängt luftrummet för civila flyg i flera städer och etablerat en luftkorridor i de värst drabbade områdena för att underlätta räddningsarbetet. När det svenska teamet flög in och landade i på den civila flygplatsen i Adana i södra Turkiet, var det sen kväll och högt tryck på flygplatsen.

– Det var fullständigt kaos på grund av all flygtrafik och gods som skulle in i landet, säger Harald Glans.

Flera länder skickade räddningsinsatser till Turkiet och på plats fanns bland annat Rödakorsfederationen (IFRC) och samarbetsorganisationen turkiska Röda Halvmånen liksom räddningsteam från länder som bland annat Brasilien, Tyskland och Japan.

Efter ett rörigt dygn på flygplatsen lyckades den svenska kontingenten få tag i sin materiel och hade förflyttat sig till Kahramanmaras i sydöstra delarna av landet, nära jordbävningens epicentrum och ett av de värst drabbade områdena.

Frivilliga hjälper till att leta efter överlevande under rasmassorna efter ett 16-våningshus som rasade under jordbävningen i Turkiet i februari. Foto: Anders Hansson/DN/TT.

Här rådde total misär. När Harald Glans och hans soldater rullade in i staden med sina Toyota Landcruisers var det dammigt, oreda och en konstant stank av lik. Flerfamiljshus på 15 våningar låg platta bredvid bättre konstruerade grannhus som fortfarande stod kvar helt intakta.

Människor hade bosatt sig på trottoarkanter och gjorde vad de kunde för att överleva. De kalla nätterna med tvåsiffriga minusgrader och risken för en kommande snöstorm gjorde inte tillvaron enklare

– All den där oron man hade inledningsvis försvann direkt när vi kom fram. Alla tog emot oss med öppna armar och var glada att vi var där för att hjälpa till

» Swedec med vår avancerade sökförmåga och Flygbasjägarna med sina hundekipage har olika förmågor som kompletterade varandra på ett väldigt bra sätt. «

På lördagen befann sig det svenska teamet i nordvästra Kahramanmaras. Harald Glans, som ledde insatsen från bakre ledningsplats, hörde då på sin komradio hur hans personal som befann sig i rasmassorna en bit bort bidrog till att rädda livet på en familj bestående av en tioårig flicka som satt instängd under massorna med sina föräldrar.

– Det är klart att det värmer lite extra att vi kunde få ut ett barn som har så många år kvar att leva, och att vi kunde ta ut hela familjen. Det är väldigt glädjande att få rädda så unga människor.

Tre gator bort lyckades det svenska räddningsteamet även vara med att få ut ett par levande ur rasmassorna. Totalt bidrog de till att rädda livet på fem personer.

– De som klarade sig länge var inte de som satt fastklämda utan människor som befunnit sig i rum som hamnat under rasmassorna men inte kollapsat. Det här var ju dygn fem och sex efter jordbävningen, så de klarade sig ändå länge under rasmassorna utan mat och vatten

Den minimala återhämtningen för soldaterna skedde i ett patrulltält som de hade med sig från Sverige, utan värme och med sommarsovsäck. Sida vid sida med andra länders försvarsmakter och hjälpinsatser trängdes de på en stor och öppen yta som Harald Glans beskriver närmast kan liknas med ett flyktingläger – utan möjlighet till skydd mot väder och vind och utan några som helst möjligheter till hygien.

Försvarsmaktens hundekipage var med och räddade flera människor ur rasmassorna i det jordbävningsdrabbade området.

– På nätterna kunde det vara minus 15 grader. Kylan var påfrestande rent återhämtningsmässigt men också utmanande för att skydda vårt vatten, läkemedel och mediciner som är svåra att ta hand om när det är så kallt, säger Harald Glans.

Att värmen kunde stiga upp till tio grader om dagarna gjorde det även svårt för kroppen att hänga med och han beskriver de totalt tio dygnen innan han landade på svensk mark igen som väldigt påfrestande.

Vilka fler utmaningarna stötte du på under insatsen?

– Som chef för insatsen var det att balansera allas vilja och hunger att hjälpa till med vår egen säkerhet och arbetsmiljö, i vilken miljö vi skulle verka och på vilken återhämtningsnivå vi var samtidigt som att göra en säkerhetsanalys kopplat till arbetsplatserna där vi verkade, säger Harald Glans.

» Det har varit en fantastisk förmån att vara chef över alla soldaterna och jag måste framhäva allas ödmjuka arbetsvilja och lojalitet. «

Även många invånare ville hjälpa till i räddningsarbetet, med att hitta anhöriga, grannar och vänner vid liv, berättar han och beskriver att det var ett enormt engagemang och samarbetsvilja hos nationer, organisationer och invånare på plats.

– Trots att vi var mitt i katastrofområde fanns det en delad glädje i det man lyckades med och det alla kämpade för: att lyckas rädda någon. Varje räddat liv är ett liv extra.

Samarbetet med MSB och mellan F 17 och Swedec beskriver han som välfungerande och stödet från regeringen och hela vägen ner till soldaterna på plats har skötts med framåtanda och högt tempo.

– Det har varit en fantastisk förmån att vara chef över alla soldaterna och jag måste framhäva allas ödmjuka arbetsvilja och lojalitet. Jag kände också att vi som förband eller kontingent hittade varandra väldigt snabbt och var tvungna skapa en tillit till varandra direkt, som också höll hela resan.

Över 50 000 människor beräknades i slutet av februari ha dött i jordbävningen i Turkiet och Syrien, enligt Reuters, och totalt har nära 26 miljoner människor påverkats av katastrofen, enligt World Health Organization, WHO.

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Ämnen i artikeln: Insats

Senast publicerat:

Aktuellt /

Fortifikationsverket

Fortifikationsverkets generaldirektör: ”Infrastruktur är en förmåga – inte en belastning”

Aktuellt /

Flygvapnet

Jonas Wikman: ”Vi måste skapa en organisation som kan stå mitt i stormen”

Aktuellt /

Marinen

Johan Norlén: ”Nu blir det handling bakom orden om marinens tillväxt”

Aktuellt /

Armén

Jonny Lindfors: ”Jag hoppas att alla i armén känner vilka steg vi har tagit”

Jonny Lindfors: ”Jag hoppas att alla i armén känner vilka steg vi har tagit”

Efter tre år lämnar Jonny Lindfors nu över befälet för armén till sin efterträdare. När han summerar sin tid som arméchef beskriver han en försvarsgren som tagit stora steg framåt – med bidrag till Natos stående styrkor, bättre tillgång på materiel och växande förband. ”Flera milstolpar har passerats och vi ser resultat av sådant som vi har arbetat länge med”, säger han.

Josefine Owetz

2026-07-07

Det är Almedalsveckans nästsista dag när Officerstidningen träffar arméchef generalmajor Jonny Lindfors ombord på HMS Carlskrona i Visby hamn. Det är också hans nästsista dag som chef över armén. Dagen därpå ska han lämna över befälet för armén efter tre år på posten. Nu väntar Bryssel och uppdraget som Sveriges militära representant i Nato och EU. Men först återstår den sista riktiga arbetsdagen – och ett bokslut över en intensiv period för armén. När han får frågan hur läget är i armén i juni 2026 kommer svaret snabbt:

– Vansinnigt mycket bättre än läget i armén i juni 2022, 2023, 2024 och 2025, säger han och fortsätter:

– Det är lite en känsla av ”äntligen”. Nu börjar materielen faktiskt komma, flera milstolpar har passerats och vi ser resultat av sådant som vi har arbetat länge med.

Våren har varit hektisk, konstaterar han. Armén har bland annat genomfört en rad större övningar, bemannat Natos Forward Land Forces i Lettland, etablerat FLF Finland och fortsatt utveckla samarbetet inom Nato. Jonny Lindfors återkommer flera gånger till övningsverksamheten som årets stora styrkebesked för armén.

– Vi har haft en intensiv övningsvår. Personalen har varit borta väldigt mycket hemifrån, men vi har haft en oerhört bra övningsverksamhet. Det jag är särskilt nöjd med under året är att vi faktiskt förflyttade 4:e brigaden och ett antal funktionsförband upp till norra Sverige, med alla de utmaningar som det innebar. Det var oerhört lärorikt. Vi kan givetvis bli bättre, men vi klarar av att göra det, säger han och fortsätter:

– Sedan har vi Cold Response i Finland, som jag faktiskt tror överträffade allas förväntningar. Vi övade verkligen hela kedjan utan att det blev en dålig övning längst ner.

Den 4:e brigaden har nått dit jag ville att den skulle nå.

Vårens lyckade övningar är ytterligare en pusselbit, menar han, i en försvarsgren som utvecklas snabbare än på länge.

– Jag stack ut hakan efter Cold Response och sa att vi nog har Europas bästa brigad. Det är svårt att mäta såklart, men den 4:e brigaden har nått dit jag ville att den skulle nå. Och det är en tydlig bock i kanten på väg mot att leverera försvarsbeslutet 2025.

Det har inte varit utan svårigheter dock, tillägger han, och lyfter att det har varit vissa utmaningar med att få till ett fungerande ledningssystem till brigaden.

– Men nu har vi tagit oss till en nivå som är acceptabel och vi har en väldigt bra plan framåt för hur det ska bli riktigt bra.

Övningsvåren avslutades med försvarsmaktsövning Aurora 26. För arméns del innebar det bland annat att flera lokala slutövningar genomfördes.

– Vi hade stöd i våra slutövningar av ukrainska soldater som var inbäddade i övningarna och delade med sig av sina kunskaper av hur de tar sig an dagens stridsfält. Allt detta gör att vi verkligen känner att vi tar stora steg framåt.

De senaste åren har armén i perioder haft problem med tillgången på personlig utrustning. Inför det stora inrycket av värnpliktiga hösten 2023 nådde bristen på personlig utrustning sin kulmen. Inför höstens inryck av värnpliktiga ser situationen betydligt bättre ut, berättar Jonny Lindfors.

– Vi har lidit av brist på personlig utrustning. Det har inte gått över helt, men vi har mycket bättre kontroll över problemet idag. Jag är optimistisk. För några år sedan kände man lite av en klump i magen den här årstiden. Man tänkte: nu är det inryck, nu kommer snart de hemska rapporterna. Men i år har jag ingen klump i magen, säger han och tillägger:

– Det kommer som vanligt att vara en del brist på storlekar till en början. Men vi har som målsättning att det ska finnas på plats efter en vecka. Så får vi utvärdera hur det går sen. Vi har ett mycket större självförtroende i den frågan idag och vi har bättre koll på läget.

När personalförsörjningen kommer på tal beskriver Jonny Lindfors utvecklingen som positiv. Inflödet av både yrkesofficerare och soldater ökar och de större utbildningskullarna börjar nu märkas ute på förbanden.

– Inflödet är väldigt stort, nästan så att vi behöver bromsa. Jag skulle önska att vi behöll våra soldater längre och fick en bättre return on investment i Vi har en hög personalomsättning i soldatklientelet. I officerskåren har vi en rätt normal personalomsättning, säger han och fortsätter:

– Det som är skönt att se är att det fylls på ute på skolorna och att stora kullar kommer ut. Det växer ute på förbanden på ett sätt som vi har pratat om länge, men nu händer det faktiskt. Och när det växer kommer nya problem.

Vi behöver nog vänja oss vid att ha en enklare standard på vissa av våra faciliteter.

Den största utmaningen för armén just nu handlar enligt Jonny Lindfors inte längre främst om personal eller materiel, utan om infrastruktur. Det finns ett stort behov av utbyggnad av förråd, verkstäder, uppställningsytor och kontor.

– Det går för långsamt, både vad gäller att kunna ta emot materiel på ett bra sätt och det börjar bli trångt i kaserner och befälsrum. Vi behöver nog vänja oss vid att ha en enklare standard på vissa av våra faciliteter. Good enough just nu är bättre än perfekt alldeles för sent.

Han menar att enklare lösningar ibland måste accepteras för att utbyggnaden ska kunna gå tillräckligt snabbt. Han återkommer till ett citat från en tysk kollega:

– ”Det värsta hotet mot en bra plan är drömmen om den perfekta planen”. Det tycker jag att det ligger väldigt mycket i. Om vi väntar på den perfekta lösningen riskerar vi att komma för sent.

Det är många uppgifter som ska lösas och personalen är en ändlig resurs. Hur ser du på balansen mellan uppgifter och resurser i armén?

– De personer som går jättehårt, om man tittar på övertid och tidsuttag, är våra bristkompetenser som alltid behövs överallt; det vill säga logistikpersonal, tekniker, viss it-personal och personal inom säkerhetstjänst. I den stora massan tror jag att det är ett ganska lagom tryck, med toppar och dalar, men över lag tror jag att det finns till och med mer att hämta. Jag är också helt övertygad om att det finns befattningshavare som sitter på chefsstolar som är jäkligt utsatta och som känner att nu är det mycket på mitt bord. Men det går ju också i vågor. Jag känner inte att armén är på väg att utmattas eller gå under.

Ett område där Jonny Lindfors ser behov av förändringar är nuvarande arbetstidsavtal. Han säger att han litar på att arbetstagarorganisationerna och Försvarsmakten förhandlar fram ett ändamålsenligt avtal, men att han anser att det behövs förändringar som både underlättar tillgängligheten på förbanden och samtidigt ger de anställda en skälig ersättning.

– Det ska vara en morot att tjänstgöra. Sedan ur arbetsgivarperspektiv, och faktiskt även ur den enskilda soldatens perspektiv, ska tjänstgöring inte generera så hysteriskt mycket ledighet som det gör idag. Den feedback som jag får av många av soldater, är att man gör sin insats, tjänar bra och kommer hem. Sedan kan man ha en ledighetsperiod på upp till tre månader och det är inte alltid uppskattat, säger han och fortsätter:

– Att hitta en bra mellanväg tror jag är eftersträvansvärt. Och lita på att ingen vill driva personal i botten eller att vi ska få ett dåligt stridsvärde. Men det bygger på att man känner att det finns en skälig ersättning från början.

När Officerstidningen träffar Jonny Lindfors är det som sagt en dag kvar innan han ska lämna över befälet för armén till ställföreträdande arméchef brigadgeneral Per Nilsson, som kommer att vara tjänsteförrättande chef fram till dess att en ny arméchef utses i början av hösten.

– Jag har nästan förträngt det där fram tills nyligen. Jag har ju vetat att den här dagen kommer. Det visste jag för tre år sedan när jag klev på. Men det är med viss sorg och en känsla av att det känns lite för tidigt att lämna armén, samtidigt som jag ser fram emot ett nytt förtroende och ett superspännande uppdrag. Men det är ändå en känslosam övergång. Mer än vad jag trodde det skulle vara.

Blir du nostalgisk?

– Nja, nej, det blir jag nog inte. Däremot har jag den här känslan av att jag hade gärna velat göra det här och det här också. Känslan är nog snarare att det här gick väldigt fort och att jag hade behövt mer tid.

Har du något medskick till de anställda?

– Jag är oerhört nöjd med det som presteras på förbanden. Jag tycker att jag har bra koll, men jag inser att jag alltid blir positivt överraskad när jag kommer ut och besöker förbanden och ser vad som händer. Och den utveckling, den drivkraft och den framåtanda som finns på lägre nivå, den är jag otroligt stolt över och vill verkligen uppmuntra, säger han och fortsätter:

– Sedan vill jag skicka med att de ska vila i sommar och ha en välförtjänt sommarledighet. Jag hoppas verkligen att alla i armén känner vilka steg vi har tagit. Det är svårt att känna det när man är mitt uppe i det, utan det är väl kanske för att jag själv är på väg att lämna och tittar tillbaka på hur det blev.

Man kan hälla på hur mycket teknik och AI som helst, men till slut kommer kärnan alltid att vara en soldat som står där på marken längst ut och ska lösa en uppgift.

Jonny Lindfors befordras till generallöjtnant inför sin kommande befattning som svensk militär representant, Milrep, i Natos och EU:s respektive militära kommittéer i Bryssel.

Hur ser du på din nya befattning?

– Jag ser jättemycket fram emot den. Det är en ny miljö för mig, men med gamla kontakter. Jag känner att jag har mycket att lära och att jag behöver sätta mig in i de dagsaktuella frågorna i både EU- och Natosfären.

Vad kommer du att sakna mest med att vara arméchef?

– Det är relationerna och människorna och att faktiskt ha förmånen att kunna åka mellan ÖB och den militärstrategiska nivån till att vara med på en stridsskjutning med soldaterna. Den närheten kommer jag att sakna. Jag har haft ett väldigt stort förtroende från ÖB med mandat, resurser och en stor frihet att inrikta armén. Det har varit jäkligt stimulerande och det är därför jag känner lite sorg också för att det hade varit kul att få driva några frågor lite längre och kanske se lite mer av utfallet av mina egna beslut.

Om du skulle ge ett råd till din efterträdare, vad skulle det vara?

– Att sätta sig in i hur våra landtaktiska planer ser ut och vart Nato är på väg vad gäller hur man vill strida. Men heller aldrig glömma att det är soldaten som är kärnan i armén. Man kan hälla på hur mycket teknik och AI som helst, men till slut kommer kärnan alltid att vara en soldat som står där på marken längst ut och ska lösa en uppgift.