Kompanichefen om räddningsinsatsen i Turkiet: ”Vi gjorde skillnad”

Försvarsmakten deltog nyligen i den svenska räddningsinsatsen i det jordbävningsdrabbade Turkiet. Officerstidningen har pratat med major Harald Glans, kompanichef för 1:a ammunitionsröjningskompaniet, som ledde insatsen på plats. "Vi gav allt och gjorde skillnad", säger han.

Försvarsmakten deltog nyligen i den svenska räddningsinsatsen i det jordbävningsdrabbade Turkiet. Officerstidningen har pratat med major Harald Glans, kompanichef för 1:a ammunitionsröjningskompaniet, som ledde insatsen på plats. "Vi gav allt och gjorde skillnad", säger han.

”Du behöver komma till jobbet. Ta med dig pass och kläder för en vecka”.

Det var sent på tisdagskvällen den 7 februari när chefen för Totalförsvarets ammunitions- och minröjningscentrum, Swedec, ringde till kompanichefen major Harald Glans, och ett knappt dygn efter den kraftiga jordbävningen hade inträffat i sydöstra Turkiet och norra Syrien.

Där och då gjorde Harald Glans inte kopplingen att det var dit han själv skulle vara på väg knappt två dygn senare.

– Just då var det oklart i vilket väderstreck jag skulle åka. Jag packade med mig varma kläder, men tänkte inte alls att det var till Turkiet vi skulle.

När C-17-planet lyfte från flygplatsen i Kallinge på torsdagskvällen samma vecka var totalt 24 personer från Swedec ombord, 16 flygbasjägare från Blekinge flygflottilj, F 17, en anställd stridsfotograf från Operativa kommunikationsförbandet och fem personer från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB.

Tillsammans utgjorde de den svenska räddningsinsatsen som skickades ner för att hjälpa till att gräva fram människor som fastnat i rasmassorna. Ett beslut som fattades av regeringen efter att Turkiet utlyst den högsta nivån av nationellt undantagstillstånd och vädjat om internationell assistans. Harald Glans var kontingentschef och militär insatschef och operationen skedde under ledning av MSB, som ställt en stödbegäran till Försvarsmakten.

Redan första dagen efter jordbävningen rapporterades det om tusentals döda och fastklämda. Siffran befarades stiga då tusentals flerfamiljshus låg i ruiner.

– När vi åkte var uppgiften fortfarande väldigt oklar och otydlig. Det vi visste var att vi skulle till ett katastrofområde men inte så mycket mer än så. Vi försökte skapa oss en bild genom media av hur det var på plats, och så vi packade för det, för överlevnad, säger Harald Glans till Officerstidningen. 

» Det vi visste var att vi skulle till ett katastrofområde men inte så mycket mer än så. «

När vi pratar har det gått en dryg vecka sedan hans hemkomst och nästan tre veckor sedan han satte sig på planet i Kallinge tillsammans med personalen från Swedecs avancerade sökgrupper och Flygbasjägarna med sina hundekipage och avancerade sjukvårdsresurser.

De är specialister på att söka igenom byggnader och rasmassor och har kunskap i att förflytta sig i trånga utrymmen. Med i planet fanns även en lätt traumagrupp och ett mobilt medicinskt team.

– Man kan sammanfatta med att säga att det klart var lite spänt, dels på grund av relationen mellan Sverige och Turkiet, dels då vi åkte ner som militärer i uniform utan vapen. Tankar om vad skulle få se och vara med om där nere snurrade så klart i huvudet på oss alla när vi satt på planet, säger han.

Turkiet hade stängt luftrummet för civila flyg i flera städer och etablerat en luftkorridor i de värst drabbade områdena för att underlätta räddningsarbetet. När det svenska teamet flög in och landade i på den civila flygplatsen i Adana i södra Turkiet, var det sen kväll och högt tryck på flygplatsen.

– Det var fullständigt kaos på grund av all flygtrafik och gods som skulle in i landet, säger Harald Glans.

Flera länder skickade räddningsinsatser till Turkiet och på plats fanns bland annat Rödakorsfederationen (IFRC) och samarbetsorganisationen turkiska Röda Halvmånen liksom räddningsteam från länder som bland annat Brasilien, Tyskland och Japan.

Efter ett rörigt dygn på flygplatsen lyckades den svenska kontingenten få tag i sin materiel och hade förflyttat sig till Kahramanmaras i sydöstra delarna av landet, nära jordbävningens epicentrum och ett av de värst drabbade områdena.

 

Här rådde total misär. När Harald Glans och hans soldater rullade in i staden med sina Toyota Landcruisers var det dammigt, oreda och en konstant stank av lik. Flerfamiljshus på 15 våningar låg platta bredvid bättre konstruerade grannhus som fortfarande stod kvar helt intakta.

Människor hade bosatt sig på trottoarkanter och gjorde vad de kunde för att överleva. De kalla nätterna med tvåsiffriga minusgrader och risken för en kommande snöstorm gjorde inte tillvaron enklare

– All den där oron man hade inledningsvis försvann direkt när vi kom fram. Alla tog emot oss med öppna armar och var glada att vi var där för att hjälpa till

» Swedec med vår avancerade sökförmåga och Flygbasjägarna med sina hundekipage har olika förmågor som kompletterade varandra på ett väldigt bra sätt. «

På lördagen befann sig det svenska teamet i nordvästra Kahramanmaras. Harald Glans, som ledde insatsen från bakre ledningsplats, hörde då på sin komradio hur hans personal som befann sig i rasmassorna en bit bort bidrog till att rädda livet på en familj bestående av en tioårig flicka som satt instängd under massorna med sina föräldrar.

– Det är klart att det värmer lite extra att vi kunde få ut ett barn som har så många år kvar att leva, och att vi kunde ta ut hela familjen. Det är väldigt glädjande att få rädda så unga människor.

Tre gator bort lyckades det svenska räddningsteamet även vara med att få ut ett par levande ur rasmassorna. Totalt bidrog de till att rädda livet på fem personer.

– De som klarade sig länge var inte de som satt fastklämda utan människor som befunnit sig i rum som hamnat under rasmassorna men inte kollapsat. Det här var ju dygn fem och sex efter jordbävningen, så de klarade sig ändå länge under rasmassorna utan mat och vatten

Den minimala återhämtningen för soldaterna skedde i ett patrulltält som de hade med sig från Sverige, utan värme och med sommarsovsäck. Sida vid sida med andra länders försvarsmakter och hjälpinsatser trängdes de på en stor och öppen yta som Harald Glans beskriver närmast kan liknas med ett flyktingläger – utan möjlighet till skydd mot väder och vind och utan några som helst möjligheter till hygien.

 

– På nätterna kunde det vara minus 15 grader. Kylan var påfrestande rent återhämtningsmässigt men också utmanande för att skydda vårt vatten, läkemedel och mediciner som är svåra att ta hand om när det är så kallt, säger Harald Glans.

Att värmen kunde stiga upp till tio grader om dagarna gjorde det även svårt för kroppen att hänga med och han beskriver de totalt tio dygnen innan han landade på svensk mark igen som väldigt påfrestande.

Vilka fler utmaningarna stötte du på under insatsen?

– Som chef för insatsen var det att balansera allas vilja och hunger att hjälpa till med vår egen säkerhet och arbetsmiljö, i vilken miljö vi skulle verka och på vilken återhämtningsnivå vi var samtidigt som att göra en säkerhetsanalys kopplat till arbetsplatserna där vi verkade, säger Harald Glans.

» Det har varit en fantastisk förmån att vara chef över alla soldaterna och jag måste framhäva allas ödmjuka arbetsvilja och lojalitet. «

Även många invånare ville hjälpa till i räddningsarbetet, med att hitta anhöriga, grannar och vänner vid liv, berättar han och beskriver att det var ett enormt engagemang och samarbetsvilja hos nationer, organisationer och invånare på plats. 

– Trots att vi var mitt i katastrofområde fanns det en delad glädje i det man lyckades med och det alla kämpade för: att lyckas rädda någon. Varje räddat liv är ett liv extra.

Samarbetet med MSB och mellan F 17 och Swedec beskriver han som välfungerande och stödet från regeringen och hela vägen ner till soldaterna på plats har skötts med framåtanda och högt tempo.

– Det har varit en fantastisk förmån att vara chef över alla soldaterna och jag måste framhäva allas ödmjuka arbetsvilja och lojalitet. Jag kände också att vi som förband eller kontingent hittade varandra väldigt snabbt och var tvungna skapa en tillit till varandra direkt, som också höll hela resan.

Över 50 000 människor beräknades i slutet av februari ha dött i jordbävningen i Turkiet och Syrien, enligt Reuters, och totalt har nära 26 miljoner människor påverkats av katastrofen, enligt World Health Organization, WHO.

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

    Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

      Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

      Observera att du även behöver klicka på godkänningslänken i det bekräftelsemeddelande som kommer att skickas till din e-postadress för att slutföra prenumerationen. Vänligen kontrollera din skräppostmapp om du inte har mottagit bekräftelsemeddelandet efter att ha registrerat dig.