Du läste Officersprogrammet med inriktning mot flygvapnet och började sedan jobba vid Upplands flygflottilj, F 16, i Uppsala. Vad fick dig att välja en forskarutbildning?
– Jag gjorde en ganska klassisk officerstjänstgöring i Uppsala som instruktör, plutonchef och i stab. Men parallellt läste jag freds- och konfliktstudier vid Uppsala universitet och tog först en kandidatexamen och sedan en mastersexamen. När Försvarshögskolan fick sina examinationsrättigheter på forskarnivå beviljade 2018 blev jag uppringd av FHS som frågade om jag var intresserad av att doktorera. Jag blev nyfiken, sökte och 2019 började jag på forskarprogrammet här.
Du har doktorerat om införandet av militära doktriner. Varför valde du just den inriktningen?
– På den frågan finns det egentligen två svar. Det ena är att jag läste våra doktriner redan när jag var officer på trupp. Jag läste militärstrategisk doktrin och operativ doktrin och försökte förstå vad det övergripande konceptet är som Försvarsmakten jobbar enligt. Det andra är att jag upplever att det inom forskningen finns en uppfattning att militärer gör som doktrinerna säger, men det stämmer inte överens med mina erfarenheter.
Kan du ge något exempel på när Försvarsmakten inte följt doktrinen?
– Vid tiden efter Rysslands annektering av Krim 2014 upplevde jag att det uppstod en slags konflikt inom Försvarsmakten. Vi hade en praktik som handlade väldigt mycket om att förbereda oss för Afghanistan och sedan Mali, men vi hade en strategisk inriktning som föreskrev en återgång till nationellt försvar. Det blev utgångspunkten för min forskning. Doktrinen säger nationellt försvar, men vi fortsätter att förbereda oss för utlandstjänst. Hur hänger det ihop?
Vad kan det få för konsekvenser om doktriner inte följs?
– I värsta fall gör inte de egna styrkorna vad du förväntar dig, som exempelvis israeliska förband under oktoberkriget 1973. Trots en doktrin som föreskrev både defensiva och offensiva operationer hade israelerna utvecklat en väldigt aggressiv taktik. I krigets inledning tog de stora förluster på grund av sitt offensiva agerande och det tog dem tid att åter hitta en balans mellan offensivt och defensivt agerande. Men vi kan egentligen prata om tre strategiska problem som bristande efterlevnad får.
– Det första är att doktrinerna oftast är skrivna med en ganska god idé om hur man borde göra, vilket innebär att bristande efterlevnad riskerar att sänka organisationens förmåga till strid. Det andra handlar om kontroll – samhället förväntar sig att deras militär agerar i enlighet med sina doktriner. Det tredje är kopplat till förmågeutveckling – doktriner används ofta för att föreskriva hur organisationen ska utvecklas och om det inte efterlevs sker inte den efterfrågade utvecklingen.
Men vad är militär doktrin egentligen? Hur definieras den?
– Här bråkar forskarna en del, eller man är i alla fall inte helt överens. Jag har lutat mig mot en beskrivning som säger att doktriner är nedskrivna koncept och principer för hur du ska organisera och använda militära styrkor, men som kräver omdöme när de tillämpas. Det är idéer om hur du ska göra, inte tydliga instruktioner. Doktrinerna är centrala styrande dokument, men de är också abstrakta i sin natur och behöver därför mynna ut i exempelvis direktiv för planering, budgetunderlag och detaljerad strategisk inriktning för att göra dem tillämpbara.
Efter 2016 och framåt har vi ökat ansträngningarna att implementera våra doktriner avsevärt.
Du har studerat införandet av militära doktriner i USA, Norge och Sverige. Hur har de här länderna lyckats med implementeringen?
– En utgångspunkt jag hade var att doktriner på central nivå bör sippra neråt i organisationen och mynna ut i praktisk handling. I Sverige är idén att man först bedriver försvarspolitik som i Försvarsmakten omsätts i en strategisk doktrin, som därefter blir operativa doktriner och taktiska doktriner som man sedan agerar efter. Men i min forskning visar jag att det inte alltid hänger ihop på det sättet och att doktriner har en tendens att utvecklas oberoende av varandra. Exempelvis kan flygvapnet eller armén skriva en doktrin för det de vill göra samtidigt som det skapas en strategisk doktrin som går i en annan riktning.
Hur skiljer sig de tre länderna åt?
– USA är det land som lyckats bäst med implementeringen. De har ett långt arv av doktriner och det finns spår tillbaka till mitten av 1800-talet. Doktriner har en helt annan status där än hos oss och de har lagt ner väldigt mycket energi på att införa och utbilda på doktriner. Min uppfattning är att USA på grund av sin storlek behövt lägga stor kraft på att styra genom doktriner och andra direktiv, medan Sverige och Norge är så små att vi kunnat styra utan doktriner. Vi har kunnat prata med varandra och för högre chefer har det varit ganska enkelt att styra direkt i stället.
– I USA är det en generalsangelägenhet att skriva doktrin; doktrinen är det verktyg du har för att kunna styra hela den amerikanska armén exempelvis. I Sverige och Norge har det ofta varit en grupp handläggare som skrivit doktrinen och sedan har en general kommit in och satt en kråka på den. I mina intervjuer har det dessutom framkommit att generalerna ganska ofta, kanske i två tredjedelar av fallen, inte brytt sig jättemycket om innehållet. Doktriner har setts som något som behöver skrivas, men vad som stod i dem spelade mindre roll eftersom de ansåg att de ändå ledde organisationen med direkt ledarskap. Men i Sverige har det skett en förändring över tid och efter 2016 och framåt har vi ökat ansträngningarna att implementera våra doktriner avsevärt.
"Jag tror att så länge det inte uppfattas som premierande att disputera kommer vi ligga på ett litet antal sökande och en hög medelålder", säger kapten John Nisser.
Foto: Margareta Bloom Sandebäck.
Sverige fick sin första militära doktrin först 2002. Varför dröjde det?
– Det var inte bara Sverige som införde militära doktriner i början av 2000-talet, det gjordes i flera länder. Anledningen tror jag var att under kalla kriget hade allting varit ganska stabilt och man hade utvecklat operativa koncept och strategier för hur man skulle göra saker och som i praktiken fungerade som doktriner. Motståndaren var ju den samma, i vårt fall Warszawapakten och en invasion österifrån. Efter kalla kriget tynade det här bort och under 90-talet och tidigt 2000-tal ställde man sig frågan vad man skulle med en militärmakt till. Där tror jag att doktrinen dyker upp som ett verktyg för den militära ledningen att tala om varför man behövs och säga: ”Kolla, det här är vårt existensberättigande”.
Du har identifierat fyra faktorer som spelar roll för hur väl försvarsmakter lyckas med införandet av militära doktriner. Kan du beskriva dem?
– I grund och botten tycks det finnas en motvilja mot att implementera doktriner, man bygger ofta sitt agerande på vad man lärt sig genom tidigare konflikter, övningar eller de intryck man tar från andras krig. Men, fyra faktorer tycks öka doktrinär efterlevnad. En tydlig auktoritet bakom doktrinen ökar chansen att den följs, liksom tydliga processer för hur doktriner tas fram och införs via exempelvis utbildning, övning eller insatser. Kulturell förankring, alltså om organisationen har en tradition av att följa doktriner, ökar också chansen till efterlevnad, liksom huruvida doktrinen harmoniserar med de värderingar och idéer som redan finns i organisationen. Slutligen handlar det om doktrinens kvalitet. Ju tydligare och mer koncis och begriplig den är desto större är chansen att den faktiskt används, medan doktriner som uppfattas som abstrakta eller akademiska riskerar att förskjutas trots klokt innehåll.
Jag vågar nog påstå att det är omöjligt att veta om en doktrin kommer att fungera eller inte.
Men du är också kritisk till militära doktriner och menar att de kan göra försvarsmakter förutsägbara och trögrörliga. Kan du utveckla det?
– Tänk om vi förskriver ett koncept i våra doktriner som inte är bra, sådant är ju jättesvårt att veta på förhand. Jag vågar nog påstå att det är omöjligt att veta om en doktrin kommer att fungera eller inte. Så risken finns att vi har fel och anstränger oss för att implementera koncept som i praktiken inte är bra. Det är det ena. Sen finns risken att bli förutsägbar. Genom att i text beskriva hur vi tänker agera i stort ger vi motståndaren en möjlighet att läsa av oss och förutse hur vi kommer att agera. Den tredje faran är att vi blir rigida. Att vi genom våra texter som säger hur vi ska uppträda fråntar officerare deras känsla av mandat att fatta beslut, de kanske känner sig tvungna att följa doktrinen.
Utifrån det resonemanget, är det ens bra att ha doktriner då?
– Om doktriner är bra eller dåliga är en debatt som fortfarande pågår inom vetenskapen och den militära professionen och som ännu inte är avgjord. Men jag tror att alternativet att inte ha en doktrin är sämre. Min uppfattning är att organisationer alltid skapar doktriner och antingen finns de i skrift eller så är de informella. Försöker man styra utan doktriner kommer det att utvecklas en massa beteenden och idéer om hur man ska göra som inte är styrda och heller inte explicita. Genom att skriva doktrin har vi faktiskt något att utgå ifrån. Däremot är det viktigt att ha officerare som är pragmatiska och kritiskt tänkande och förstår när det är dags att frångå överenskomna regler och som vågar agera därefter.
Nu när Sverige blivit medlem i Nato, hur kommer det att påverka våra doktriner?
– Det korta svaret är att det vet vi inte, men arbetet med anpassningen till Natodoktrin är inlett. När Michael Claesson var chef för Försvarsstaben beslutade han att vi i första hand ska ta Natodoktrin och i andra hand göra nationella tillägg i dem. Typ en liten ruta där det står att så här gör vi i Sverige. Först i tredje hand ska vi ha egna doktriner. Det ser alltså ut som att vi går mot en avveckling av svensk doktrin, men hur det här ska omsättas återstår att se. Först måste vi analysera vad vi behöver ha kvar av det som är vårt och när vi kan ta Natos doktrin fullt ut.
– Jag skulle inte bli förvånad om militärstrategisk doktrin och kanske de taktiska reglementena kommer att leva kvar på något vis. Vi kommer nog fortfarande vilja ha någon form av nationell inriktning på hur vi ska göra. Sedan har vi delvis olika syn på vad som är doktriner. I Nato kallas många koncept och reglementen för doktriner ända tills det kommer ner till det som beskrivs som procedurer och anvisningar. Det har skapat lite begreppsförvirring i Sverige där det är vanligt att betrakta doktriner som något som endast finns på ett övergripande plan.
Som disputerad kapten tjänar jag som en nyexaminerad major och en bra bit under en överstelöjtnant.
I en intervju på Försvarshögskolans webbplats sa du att det är ett yrkesmässigt risktagande att doktorera som officer. Kan du utveckla det?
– Ja, jag tycker att det är ett risktagande, särskilt för yngre officerare. Det har varit fantastiskt att doktorera och det har gjort mig till en bättre officer med unika kompetenser. Men trots att man trycker på behovet av fler disputerade officerare från både Försvarsmaktens och Försvarshögskolans ledning återstår många osäkerheter kring befattningar, karriärutveckling, lön och befordran som disputerad officer.
– Många av mina kursare från Karlberg är nu majorer eller överstelöjtnanter och graden är i sin tur styrande för lön. Som disputerad kapten tjänar jag som en nyexaminerad major och en bra bit under en överstelöjtnant. Tillsammans med den uteblivna löneutvecklingen under forskarutbildningen har jag i det avseendet halkat efter när det gäller livslön. Sen återstår frågor kring nivåhöjande utbildning – ska jag läsa, när ska jag läsa och vad ska jag läsa? Alla verkar överens om att merparten av befattningarna för disputerade officerare är som överstelöjtnant, men hur man ska bli det är inte tydligt.
– Jag tror att så länge det inte uppfattas som premierande att disputera kommer vi ligga på ett litet antal sökande och en hög medelålder. Exempelvis kommer det i höst bara vara fyra officersdoktorander i krigsvetenskap och deras snittålder vid disputation kommer vara 49 år. Det beror på att de flesta väljer att disputera sent i karriären, när de har sin önskade grad och lön.
Vad anser du behövs för att officerare ska uppleva det som ett attraktivt karriärval att gå en forskarutbildning?
– Jag tror att vi behöver se yngre officerare som disputerar och sedan fortsätter göra karriär. I klartext innebär det att de har intressanta befattningar, fortsätter stiga i graderna och får en lön som uppfattas som attraktiv. En av de bärande idéerna med akademisk officersutbildning är att vi ska forska om vår egen profession, men då behöver vi skapa villkor för att både utöva och forska om vårt yrke, det vill säga att man uppskattas för sin dubbla kompetens snarare än att man är otillräcklig i det ena eller andra systemet.
– Bland läkare, eller för den delen sjuksköterskor, uppfattas det som gynnsamt att disputera och dessutom fullt naturligt att kombinera klinisk verksamhet med forskning. Det anmärkningsvärda är att myndigheten redan 2020 fastställde en systembeskrivning för doktorander och disputerade officerare, där man tryckte på vikten av just grad, lön, karriärplanering och växeltjänstgöring mellan Försvarsmakten och akademin med mera, för att fler skulle söka och stanna kvar. Men man haltar i omsättandet av ord till handling, och så länge framför allt befordran och lön hämmas av att doktorera tror jag många officerare väljer att inte ens söka forskarutbildning.
Vad ska du göra nu när disputationen är avklarad?
– Till hösten börjar jag på strategienheten vid Försvarsstaben där jag ska arbeta med bland annat konceptdriven förmågeutveckling och implementeringen av Natodoktrin i Försvarsmakten. Enligt Försvarsmaktens planering framåt ska jag gå mot docent och kommer därför att forska på Försvarshögskolan 20 procent av tiden. Jag kommer att fördjupa mig inom området doktriner, men också bredda mig mot militära operationer med fokus på multidomänoperationer – MDO. Det handlar bland annat om att få officerare att tänka i alla domäner, snarare än att utgå från sin försvarsgren eller dess plattformar. Exempelvis, om jag är officer i armén utgår jag från bland annat stridsvagnar, artilleripjäser och vad som kan åstadkommas med dem. Men om man i stället utgår från domäner blir frågan: Vad kan man göra för aktiviteter på marken för att påverka motståndaren? Tanken är att fostra officerare som tänker operationer i sin helhet, snarare än sin egen försvarsgren. MDO är en förändring som är på gång, men om vi lyckas genomföra den – och hur bra det i så fall blir – återstår att se.
Fakta
Avhandling om militära doktriners genomslag
I avhandlingen Implementing Military Doctrine undersöker John Nisser hur militära doktriner används i praktiken utifrån från tre fallstudier där han analyserar amerikansk, norsk och svensk doktrin. Avhandlingen bygger på studier av doktrinimplementering i USA, Sverige och Norge. Resultaten visar att graden av efterlevnad varierar kraftigt, både mellan länder och inom organisationer.
Källa: Försvarshögskolan.
