Senast publicerat
Senast publicerat:

”Vi kan inte förklara trebefälssystemet logiskt ur den enskildes perspektiv”

Tio frågor till brigadgeneral Jonny Lindfors, förbandsproduktionschef, som är ansvarig för det slutliga införandet av trebefälssystemet.

Josefine Owetz
Margareta Bloom Sandebäck

1. Hur går effektueringen av beslutet ute på förbanden? 

– Vi kommer inte att vara klara vid årsskiftet överallt och det är helt okej. Det är bättre att det blir väl genomfört, att vi följer lagar och bestämmelser och tar oss tiden att ha en rättvis dialog med alla medarbetare. Men på huvuddelen av förbanden kommer det att vara klart. På de förband där vi inte är klara pågår antingen MBL-förhandlingar eller så är de undantag som förbandscheferna hemställt om inte fastställda ännu.

2. Vilka frågor kopplat till implementeringen uppfattar du är de mest angelägna just nu?

– Det som är mest angeläget är fortfarande dialogen med de enskilda och att hitta vägen framåt. Arbetsgivarens inställning är att det här ska genomföras och att det finns en systemlogik i beslutet. På den individuella nivån finns inte alltid den logiken. Den viktigaste frågan är att vi kan påvisa utvecklingsmöjligheter för alla NBO-officerare som de facto blir berörda av det här.  Det handlar om alltifrån kompetensutveckling via skolor och nivåhöjande utbildningar, till utveckling genom specifika system och instruktörskurser eller en utveckling som är exakt densamma som man redan har. 

» Vi är inte redo att vänta till 2045, när den siste NBO-officeren går i pension, på att ett beslut som fattades 2008 ska vara färdigimplementerat. «

3. Har ni lyckats förankra beslutet tillräckligt i organisationen?

– Nej, inte på individnivån, för vi kan inte förklara det här logiskt ur den enskildes perspektiv. Det här är ett systembeslut där vi helt enkelt behöver ha både specialister och generalister. Alla kan inte göra allt och vi behöver göra den här uppdelningen. Vi är inte redo att vänta till 2045, när den siste NBO-officeren går i pension, på att ett beslut som fattades 2008 ska vara färdigimplementerat. Det är det som detta handlar om. Med facit i hand och kopplat till känslomässiga yttringar så kanske det hade varit bättre att fatta det här beslutet direkt när man införde flerbefälssystemet. Men samtidigt ska man komma ihåg att befälssystemet har utvecklats rätt mycket längs vägen. Jag är ändå rätt glad att man väntat och låtit systemtanken mogna innan vi gör den här ganska omvälvande åtgärden.

4. Hade ni kunnat förklara beslutet logiskt ur ett individ­perspektiv?

– Nej, jag tror inte att vi hade lyckats förklara det. Det jag däremot känner att man kanske hade kunnat göra annorlunda, det är att tidigare ha flaggat för att det här beslutet var på gång. Och låtit personalen få komma till tals. Nu är det många som känner att de inte har fått göra sin röst hörd. Man känner att beslutet kom helt plötsligt. Det hade vi kunnat göra annorlunda. Men att förklara det så att alla skulle var nöjda, det hade vi inte lyckats göra. Det är en genomgripande förändring i mångas yrkesidentitet och det är klart att man inte är nöjd då. Jag har den största respekt för att man tycker att det är ologiskt. Nu har vi valt en generell övergripande metod och sedan skapat ett antal möjligheter och undantag för individer kopplat till det.

5. Hur ser fördelningen ut mellan de som kvarstannar som officer och de som konverterar till specialist­officer?

– Jag kan faktiskt inte säga någon procentsiffra ännu, för det har att göra med antagningen till HOP och liknande. Men det kommer att vara en större del som konverteras mot specialistofficer än de som går mot en högre officersgrad. Det är först efter antagning till HOP 2024 som vi kommer ha hela bilden. De individer som inte blir antagna då kommer att omfattas av konverteringen.

6. Hur ser det ut med utbildningsplatser?

– Generellt sett så ökar vi antalet platser på HOP nästa år med 40 platser och har möjligheter att bibehålla den högre nivån med platser 2024 också, så det finns hyfsat gott om platser på HOP. Jag tror inte att alla som vill kommer att få gå, men jag tror att vi åtminstone kommer beta av de som har bäst prognos och de som har varit precis under gränsen till att bli antagna när vi har haft färre skolplatser tidigare år. Vi kommer att få med många, men inte alla.

» Vi kan inte göra alla till majorer och uppåt om inte systemet behöver det. «

7. Men det kommer alltså bli ett antal som kommer att behöva konvertera till specialistofficer som en följd av platsbrist på HOP 2024?

– Ja, platsbrist eller att man helt enkelt inte blivit tillräckligt högt rankad från sitt förband. Det beror på hur man ser det. Det handlar om ett systembehov också. Vi kan inte göra alla till majorer och uppåt om inte systemet behöver det. Antalet skolplatser är också avvägt för att försörja Försvarsmaktens högre officersgrader.

Liknande läsning:

8. Vilka signaler får du från förbanden, nu när det närmar sig årsskiftet – hur uppfattar du att det går därute?

– Jag har haft regelbundna avstämningar med försvarsgrenarna. Men det är klart jag lyssnar med kollegor på förbandsnivån också. I allt väsentligt så går det bra. Det finns en respektfull dialog mellan medarbetarna och förbandscheferna. Man är inte eniga om sakfrågan, men det finns åtminstone ett bra samtalsklimat och en bra relation kollegor emellan. Sedan har man i vissa fall ett känslomässigt svårt beslut som ska genomföras. Det viktigaste för mig är att vi har den framåtriktade dialogen och att medarbetarna, även om man inte får som man vill, ska känna att de har fått göra sig hörda och att det finns en ömsesidig respekt. Det är det viktigaste.

9. Hur många förband har genomfört ceremonier i samband med att de berörda nu byter grad?

– Jag vet inte hur många det rör sig om, men jag vet att man på de allra flesta förband har en attityd att de genomför en ceremoni för de som vill. Ceremonierna har sett olika ut, alltifrån smörgåstårta och fika, där man bara konstaterat att nu byter vi gradbeteckning, till att ha mindre samlingar och till att inte ha något alls. Respektive försvarsgrenschef har mandat att bestämma hur man vill göra med ceremoni. Många har uppfattat det som att det vore förnedrande att bli tvingad till en ceremoni, och det har man lyssnat på är min uppfattning.

10. Har du några medskick till de som nu är berörda?

– Det egentliga medskicket är att det inte är nu allt slutar. Det här är mellansteg och en start på något nytt. Jag hoppas att man efter en stund kan komma över det känslomässiga och den yrkesidentitetschock som det faktiskt blivit för många. Att man ser att det finns många utvecklingsmöjligheter. Istället för att vara nöjd där man är, hoppas jag att man tar chansen och läser HSOU/ÖHSOU eller siktar på att gå HOP:en som man av olika skäl tidigare kanske valt att inte göra. Min personliga uppfattning är att det här även kommer att leda till att vi på ett bättre sätt värderar de djupa kompetenserna och erfarenheterna som den här personalen har. Eftersom vi tydligt har ett system med officerare och specialistofficerare efter årsskiftet så går det också att tydligare lönesätta de två olika kategorierna där kompetensdjup för specialister ska värdesättas tydligare.

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Östersjön ska inte längre ses som enbart en vallgrav mot öst med uppgift att hålla en fientlig granne på avstånd. Genom inträdet i Nato har Sveriges försvarsstrategiska roll i området utvidgats och vi ska nu tillsammans med våra allierade ta kontrollen över havet för att säkerställa försvaret och försörjningen i regionen.

Peter Haldén
Kampen om Östersjön – Sveriges nya ­verklighet i Nato
De ryska aktiviteterna i Östersjön har ökat markant efter den fullskaliga invasionen av Ukraina. Här syns svenskt stridsflyg följa en rysk ubåt på väg in i Östersjön.

Foto: Försvarsmakten

Östersjön är Sveriges geopolitiska tyngdpunkt i ordets samtliga bemärkelser. Otroligt mycket har förändrats sedan Sveariket började bildas från små hövdingadömen på 900-talet och fram tills idag, men Östersjön och dess speciella egenskaper har varit centrala faktorer under hela Sveriges existens. Framtiden är som alltid oviss och öppen men att den kommer kretsa kring detta hav, det står klart.

Vad som sker med och i länderna runt Östersjön samt hur teknologi och strategiskt tänkande påverkar både civil och militär sjöfart är de främsta påverkansfaktorerna för vårt land. I ett långt perspektiv ser vi två grundläggande mönster. Det första handlar om kampen mellan ett öppet och ett stängt hav. Ända sedan medeltiden har ett antal regionala makter, framför allt Danmark och Sverige, velat monopolisera kontrollen över Östersjön och därmed marknader i Östeuropa som kan nås via floderna som mynnar ut i havet.

Det andra handlar om de växlande konfliktdimensionerna. Länge ägde de flesta militära konfrontationer rum längs en nord-sydlig axel där Danmark och Sverige bekämpade varandra. Under Sveriges och Rysslands långa tvekamp övergick konfrontationslinjen i en öst-västlig dimension och även Bottenhavet blev en krigsskådeplats. Under världskrigen mellan Tyskland och Ryssland (i olika skepnader) återkom den nord-sydliga dimensionen, men sedan 1945 har konfrontationen ånyo rört sig i en öst-västlig riktning.
Efter att krigen mellan Sverige och Ryssland tog slut 1809 rådde fred och öppenhet i Östersjön (med undantag för Krimkriget 1853–1856) fram till första världskriget då havet stängdes och minerades. Mellankrigstiden, då både Tyskland och Sovjetunionen var svaga, var åter en tid av öppenhet och politisk pluralism. Andra världskrigets härjningar och det efterföljande kalla kriget stängde havet igen då först Nazityskland och sedan Sovjetunionen i stort sett kontrollerade Östersjön.

Efter murens och Sovjetunionens fall har Östersjön på nytt öppnats för fredligt utbyte mellan länder och konfliktnivån har sjunkit drastiskt. Men Rysslands återkomst som krigisk stormakt har kastat skuggor över dessa framsteg. Nu måste Sverige och våra allierade på nytt använda marina resurser, inte för att monopolisera Östersjön utan för att se till att handelsflödena förblir fria och för att trygga Baltstaternas existens.

Militärstrategiskt och försvarspolitiskt gäller att Östersjön inte längre bara är en vallgrav som skyddar riket. Istället är det en ovärderlig transportled som måste hållas öppen och säker, både för oss och för våra allierade.

Hur ser då vår närmaste framtid ut? På 1500-talet sa Machiavelli att hälften av världen är bortom vår kontroll och bestäms av fienden, slump och friktioner. Men han sade också att vi styr över den andra hälften med vår styrka, beslutsamhet och förstånd. Militärstrategiskt och försvarspolitiskt gäller att Östersjön inte längre bara är en vallgrav som skyddar riket. Istället är det en ovärderlig transportled som måste hållas öppen och säker, både för oss och för våra allierade.

Under det kalla kriget var Sverige inriktat på att bedriva sea denial. Det vill säga att kunna förneka Sovjetunionen användning av Östersjön som ett militärt operationsområde och i allra värsta fall förhindra att de använde havet för att angripa svenskt territorium. Detta var huvuduppgiften för båda beståndsdelarna av den svenska marinen, både flottan och kustartilleriet.

Men i och med inträdet i Nato har vår militärstrategiska roll förändrats. Nu handlar det snarare om att kunna upprätta sea control så att Baltikum och Finland, men även svenska ostkusten, kan förses från havet. Detta gör vi framför allt genom att avskräcka Ryssland från angrepp och hot, men givetvis även genom förmågan att bedriva och skydda logistik.

Även om situationen idag kan påminna om läget under stormaktstiden då Sverige var beroende av att fara på Östersjön har den tekniska situationen förändrats. Här tar jag bara upp två element, men dessa är ofrånkomliga. För det första står Sverige inför en enorm fartygsaffär. Vi kommer att inhandla fyra nya fregatter för mångmiljardbelopp. Som alla förändringar har den sina anhängare och sina kritiker. Fregatterna utgör kraftfulla plattformar med ett otal resurser för att övervaka och kontrollera sjöområden, men är samtidigt stora och dyrbara måltavlor, inte minst för drönare.

Debatten lär fortsätta om detta är en klok investering eller ej, men som alla system avgörs dess nytta inte bara av tekniska egenskaper utan också av vilken strategisk och försvarspolitisk kontext de ska verka i. Med fregatterna kommer inte bara nya behov av att träna på fartygen utan även behov för strateger och politiker att tänka i nya banor.

För det andra torde det vara uppenbart att drönare förvandlat stridens och krigets villkor de senaste decennierna. Detta gäller i snart sagt samtliga domäner: mark, sjö och luft. I början av det rysk-ukrainska kriget var Ukraina i stort sett resurs- och chanslöst i Svarta havet. De hade ytterst begränsade marina resurser som kunde matcha den på pappret så mäktiga ryska svartahavsflottan. Landet försattes i en förlamande blockad och hotet om en landstigning i hamnstaden Odessa föreföll överhängande. Men inom ett par månader lyckades man vända situationen till dess diametrala motsats. Med hjälp av havsdrönare och specialoperationer har man bekämpat Svartahavsflottan och tvingat den att söka skydd i hamnar långt bort från områden där den kan göra nytta.

I Israels och USA:s krig mot Iran 2025 och 2026 har drönare gjort ytterligare framsteg, dels för angrepp mot markmål, dels mot sjömål. I den senare rollen har drönare också klivit fram som ett vapensystem som kan uppnå en strategisk verkan som inte står i proportion till dess kinetiska effekter.

Givetvis måste drönare spela en huvudroll i tänkandet om Östersjöns militära framtid. För det första måste fartyg och baser utrustas med skydd mot både luft- och sjöburna drönare och personal måste utbildas. Eftersom Östersjön är ett så litet hav är det möjligt att nå alla fartyg med drönare som opereras från markdomänen vilket ställer krav på övervaknings- och spaningssystem med lång räckvidd.

Fregatter

De fyra fregatterna som Sverige ska beställa av Frankrike, riskerar att bli lätta måltavlor för ryska drönare, menar Peter Haldén.

Foto: REA/Pierre Ollier

I detta hänseende måste vi ta höjd för att en drönare inte kommer ensam utan att alla trender verkar gå mot att en angripare använder sig av stora svärmar. Det är det taktiska hotet vi måste vara dimensionerade för.
För det andra måste vi reflektera över vilka möjligheter drönartekniken ger oss – i luften, på ytan och under ytan. Ett område där de tydligt förstärker våra förmågor är övervakning, både på och under ytan. Bevakning och skydd av undervattenskablar är en uppgift där drönare, kanske med hög grad av AI-driven autonomi, kan göra oerhörd nytta. Förstärkningen av övervakningsförmåga är en tillgång i krig, skymningsläge och fredstid. För uppgifter som bordningsaktioner kan en drönarsvärm ge värdefullt skydd.

För samtliga användningsområden gäller även att drönare är system som inte kostar mycket att producera eller använda, vilket ger oerhörda fördelar när det gäller skalbarhet och redundans. Men drönarna påverkar också den strategiska dimensionen. Ett sätt att tänka på drönarnas inflytande på Sverige är att ta hjälp av de klassiska marinstrategiska begreppen sea control och sea denial. Drönare förefaller vara ett vapensystem som stärker defensiven och försvårar offensiven, både till lands och till sjöss. Om Sverige skulle bedriva sea denial och försvara oss mot ett angrepp i Östersjön vore drönarteknologin en välsignelse. I ett fiktivt scenario där svenska amfibiesoldater har tillgång till svärmar av drönare för att bekämpa en angripare vore det inte roligt att vara en fientlig fartygschef. Även om amfibie­förbanden ges uppgifter att bedriva ­operationer syftande till sea denial, kanske baserade på andra sidan Östersjön, då gäller alltjämt att drönare skulle kunna ge avsevärda fördelar.

Ömsesidig blockad är inte ovanligt i den marina historien och vi ser det idag i Persiska viken. Kanske är detta ett tänkbart scenario även för Östersjön men i ett sådant – visserligen inte önskvärt – läge är det vi som sitter med de bästa korten på hand.

Omvänt skulle man kunna hävda att drönartekniken stärker Rysslands marinstrategiska position eftersom den gör det lättare att försvåra överskeppningar och användandet av Östersjön för att försvara Baltikum och Finland. En starkt drönarutrustad rysk marin skulle kunna försätta dessa länder i ett blockadliknande tillstånd, ungefär som Iran gör i Persiska viken idag. Men, begreppet sea denial gör det också möjligt att vända på perspektivet och se Östersjön som en stor strategisk svaghet för Ryssland. Ända sedan början av 1700-talet då landets första flotta byggdes, Baltikum erövrades och Sankt Petersburg byggdes har Östersjön varit landets livlina. Så är det även idag. Ishavshamnarna Arkhangelsk och Murmansk är avlägsna och i dåligt skick, Vladivostok ligger långt bort från industri- och befolkningscentra och Svartahavshamnarna befinner sig i en krigszon och är sårbara för ukrainska angrepp.

Rysslands ekonomi är helt enkelt beroende av Östersjön för transporter. Ett viktigt strategiskt mål blir då att få Kreml att inse att de inte ska göra något som äventyrar denna pulsåder. Om Ryssland börjar rubba sjöfarten i Östersjön, undervattenskablarna eller luftfarten över dess yta, då kan vi göra samma sak.

Ömsesidig blockad är inte ovanligt i den marina historien och vi ser det idag i Persiska viken. Kanske är detta ett tänkbart scenario även för Östersjön men i ett sådant – visserligen inte önskvärt – läge är det vi som sitter med de bästa korten på hand.

Agerar då stater alltid i enlighet med sina rationella intressen? Givetvis inte. Men en stark och smart svensk marin närvaro är ett viktigt sätt att övertyga Ryssland att de inte kan vinna en tävlan som handlar om att stänga Östersjön.

Peter Haldén

Peter Haldén

Lärare på Strategiavdelningen på Försvarshögskolan och huvudredaktör till antologin ”Östersjön. En geopolitisk historia”, Stolpe förlag, 2026.

Fakta

Drönare i sjökrigföring

Obemannade farkoster har på kort tid för­ändrat krigföringen till sjöss. De kan upptäcka fientliga fartyg, ubåtar och rörelser långt ­innan dessa når eget territorium – och dessutom göra det billigare och mer uthålligt än be­mannade fartyg och flygfarkoster. Drönare kan också användas för precisionsangrepp eller för att störa ut och överbelasta fiendens ­försvarssystem.

Källa: Försvarsmakten

Ur arkivet: