Senast publicerat
Senast publicerat:

Anställda på FM undsäkC: ”Vi är inte några få missnöjda”

Medarbetare vid Försvarsmaktens underrättelse- och säkerhetscentrum, FM undsäkC, har kunnat sammanställa över 60 enskilda berättelser om missförhållanden vid förbandet. Därmed borde problemen med tystnadskultur och dålig arbetsmiljö inte längre kunna avfärdas med att det handlar om fåtal missnöjda individer, skriver flera anställda vid FM undsäkC i en debattartikel.

Flera medarbetare vid Försvarsmaktens underrättelse- och säkerhetscentrum

Foto: Försvarsmakten

Detta är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Under de gångna månaderna har vi kunnat följa den debatt om tystnadskultur i Försvarsmakten som utspelat sig i media och sociala media. Vi har även kunnat ta del av beskrivningar av det allvarliga omvärldsläget, och överbefälhavarens devis ”allt för krigsförbanden”.

I Officerstidningens temanummer om tystnadskultur säger överste Jonas Karlsson, ställföreträdande personaldirektör i myndigheten, att ledningen och ledarskapets ansvar är centralt i arbetet med att motverka tystnadskultur. Försvarsmaktsförvaltare Rickard Wilhemsson har på X skrivit att det ska råda ”total nolltolerans” mot tystnadskultur.

Vi har även i ett antal artiklar i Officerstidningen kunnat läsa om situationen vid vårt förband FM undsäkC och hur våra chefer ställer sig oförstående till den tystnadskultur och destruktiva arbetsmiljö som påvisats i FM Vind pulsmätning, vid Säkerhetsinspektionens besök, samt i en mängd artiklar och inlägg i såväl etablerade som sociala media (Officerstidningen, Militär Debatt, @taktisk på Instagram).

I studien Tala om tystnad (Sociologisk Forskning 62 nr 3, 2025) har forskarna Anna Stevenson och Anna-Karin Wyndhamn undersökt hur begreppet tystnadskultur används som ett maktverktyg. Begreppet, menar forskarna, är därför inte en neutral beskrivning av organisatoriska förhållanden utan en aktiv komponent i maktförhandlingar. Inom Försvarsmakten förefaller det finnas en mängd olika tolkningar av vad ordet tystnadskultur innebär, och vi kan här tala om så kallat concept creep, där ord används brett och gradvis får en otydligare innebörd. För att undvika att fastna i detta maktspel är det inte tystnadskulturen som är i fokus i denna text, utan det faktiska läget vid vårt förband.

Centrumets modiga arbetsmiljöhandläggare, Cina Enhorn, har skrivit en insiktsfull text om hur polariseringen i fråga om situationen FM undsäkC enbart har en enda vinnare: fienden i öst. Hon anför, med stöd i forskning, att det första steget till att ena organisationen är att öppna för en dialog istället för att debattera. Vi instämmer helt, och tycker det är oerhört sorgligt att vår förbandsledning bemöter beskrivningar av våra upplevelser med att förminska dem till något som beror på bland annat ”kriget i Ukraina” och ”ökade uppdrag” (Officerstidningen nr 6, 2025). Den inställning som förbandsledningen har till sina medarbetares perspektiv kan inte beskrivas som annat än kränkande.

Vi vet att många fler med oss upplever psykologisk otrygghet, och känner en djup förfäran över att det tillåts fortgå år efter år.

Vi vill här lyfta fram hur vi ser på och känner inför den rådande situationen vid förbandet, och vi utmanar ledningen att lyssna och aktivt försöka förstå. Vi är ledsna och förfärade över hur den allvarliga och ohälsosamma situationen vid vårt förband tonas ned av chefer i ledande befattning och bortförklaras med ”enstaka missnöjda individer”, när vi med gemensamma krafter tillsammans kunnat sammanställa över 60 enskilda berättelser från nuvarande eller tills nyligen anställda som under de senaste tre åren behandlats antingen lagvidrigt eller på ett sätt som tydligt strider mot myndighetens värdegrund.

De senaste två åren har det genomförts fem arbetsmiljöutredningar vid fyra olika avdelningar vid FM undsäkC. Detta allvarliga läge har en negativ påverkan på medarbetarnas fysiska hälsa. Vi ser tyvärr att chefer och ledning inte tar utrednings- och åtgärdsansvar för vare sig indikerade eller redan konstaterade arbetsmiljöproblem. Strukturella och organisatoriska problem hanteras som individproblematik och åtgärdas därmed inte på ett bra sätt, vilket leder till ytterligare ohälsa hos fler individer. Oroande nog har vi just nu eller tills nyligt sammanlagt minst sju sjukskrivna kollegor vid minst tre olika enheter, som alla drabbats av ohälsa orsakad av arbetsmiljön. Utöver dessa vet vi också om flera kollegor vid olika enheter som sökt vård för ohälsa orsakad av sin arbetsmiljö, men som inte vågar sjukskriva sig av rädsla att drabbas av repressalier eller social utfrysning.

Liknande läsning:

Vi räknar dessutom till över tio före detta kollegor som alla uppgett att de valt att lämna arbetsplatsen på grund av den dåliga arbetsmiljön. Vi anser att vi i och med detta kan påvisa en systematik som har tydlig grund i en ohälsosam organisationskultur. Vi vet att många fler med oss upplever psykologisk otrygghet, och känner en djup förfäran över att det tillåts fortgå år efter år. Samtidigt läser vi i intervjun i Officerstidningen hur vår förbandsledning säger att ”vi känner inte igen oss i den negativa bild som målas upp”. Detta oroar oss, och vi misstänker att en bidragande orsak till ohälsan hos oss är att våra chefer helt avstår från att rapportera en ärlig bild av hur verksamheten faktiskt ser ut.

Vi har flera exempel på hur flera olika chefer, vid flera olika tillfällen, valt att rapportera bättre värden än det faktiska läget. Allt detta sammantaget upplever vi att vi arbetar i en organisation där medarbetares hälsa förefaller offras till förmån för chefernas egna karriärer.

Vi kan inte undgå att notera att de företrädare vid förbandet som ihärdigt framhärdar att talet om missnöje och tystnadskultur har sitt ursprung hos ett fåtal missnöjda och högljudda individer, förefaller vara samma personer som har något att förlora på att erkänna problemen; exempelvis prestigeförlust, karriärfluktuationer eller utebliven befordran.

Vi undrar vilken kompetens vi som centrum ska uppbära, när den konstant och målmedvetet urlakas. Vi har under många år kunnat se att kunniga medarbetare med mångårig erfarenhet inom sitt kunskapsområde ska ersättas, enligt av de öppet publicerade platsannonserna, av individer där kvalifikationerna för tjänsten inte innefattar tillämplig kunskap inom underrättelse- och säkerhetstjänst. Vi oroar oss för de långsiktiga effekterna av detta, i kombination med en destruktiv kultur där medarbetare blir marginaliserade om de uttrycker åsikter som avviker från ledningens.

Vi har alla utsatts för repressalier efter att vi uttryckt vår uppfattning när den skiljer sig från ledningens och våra chefers.

Vi ser att väldigt få av de chefer som leder verksamheten har reell erfarenhet och kunskap inom vårt kompetensområde. Därtill ser vi flera exempel på hur kompetensbärande medarbetare inte har tillåtelse att utöva sin expertis, för att chefen ska kunna utöva kontroll. Vi har många exempel på hur chefer i skrämmande många fall uttalat och medvetet väljer att bortse från beredda underlag och väl underbyggda argument som förs fram av de underställda nära verksamheten, för att i stället fatta beslut utifrån sin egen känsla.

Vi är medvetna om att våra åsikter som uttrycks i den här texten inte delas av alla vid förbandet, och vi vill lugna cheferna med att det är normalt. En sund organisation rymmer många perspektiv och upplevelser – det är något bra. Som Cina skriver i sin text, det första steget mot att nå en lösning är att vi närmar oss varandra. Ett första steg i detta tycker vi är att chefer och ledning faktiskt tar oss medarbetare på allvar, tar hänsyn till de åsikter och perspektiv som finns hos oss som arbetar nära verksamheten och fullt ut erkänner den problematik som påvisats gång efter annan.

Vi är inte ”en enstaka, högljudd, missnöjd individ”. Vi är en grupp individer som står bakom denna text. Vi skiljer oss åt i fråga om kön, ålder, tjänstegrad, tjänsteställning och anställningsform. Det som förenar oss är att vi alla är anställda vid FM undsäkC, och vi har alla drabbats av den påtagligt närvarande problematiken som finns vid vår gemensamma arbetsplats. Vi har alla utsatts för repressalier efter att vi uttryckt vår uppfattning när den skiljer sig från ledningens och våra chefers. Därför vågar vi inte skriva ut våra namn, särskilt inte eftersom det finns indikationer på att våra chefer inte följer lagen om efterforskningsförbud. 

Vi undrar om stridskraftsledningen reflekterat över vilken påverkan som vår situation har på dels tjänstegrenen men framför allt på krigsförbanden, som av överbefälhavaren är utpekade som det absolut viktigaste i vår verksamhet?

Flera medarbetare vid Försvarsmaktens underrättelse- och säkerhetscentrum

Ledningen vid FM UndsäkC har avböjt en replik.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    "Jag lämnar FM undsäkC med ett stort vemod och en övertygelse om att jag hade kunnat vara bra för organisationen om de bara hade haft modet att ställa sig sårbara", skriver Cina Enhorn, arbetsmiljöhandläggare.

    Josefine Owetz

    Foto: Försvarsmakten

    Situationen på Försvarsmaktens Underrättelse- och säkerhetscentrum, FM undsäkC, har länge präglats av en polariserad debatt där parterna tycks hamna längre och längre ifrån varandra. Som utomstående kan det vara svårt att förstå hur ledningen kan hålla fast vid en bild som gång på gång motsägs av såväl interna som externa bedömningar.

    Försvarsmakten är en organisation som ställer höga krav på lojalitet från sina medarbetare, men när en diskrepans uppstår mellan ledningens mantra och medarbetares upplevelser får det effekt av en kognitiv dissonans som riskerar att sätta prestige och debatt framför det som borde vara det egentliga målet – ett högt stridsvärde som skapats med hjälp av en god arbetsmiljö.

    Att följa debatten i artiklar och sociala medier är en intressant studie i mentalt höjd beredskap. Båda sidor hämtar kraft i försvarsvilja och motståndskraft och vill på alla sätt identifiera och bemöta vad man anser är desinformation och påverkanskampanjer. Ledningens strategi blir att göra allt man kan för att stärka bilden av att organisationen är stabil i syfte att minska sårbarheter.

    En annan viktig psykologisk faktor i sammanhanget är personalens – inklusive de i ledande befattning – övertygelse att de tjänar ett högre syfte. Personalen drivs av en stark inre motivation och moralisk kompass. I vår värdegrund står det att vi agerar med handlingskraft för att lösa våra uppgifter när det krävs, utifrån att vi sedan vi var mer eller mindre tonåringar tränat upp skicklighet, självförtroende och mod för vår uppgift.

    Hur ska man i en sådan kultur kunna vinna över ”motståndare” till sin sida? För att inte tala om att du har mer att förlora ju högre upp i hierarkin du befinner dig. Miljön genererar mekanismer som prestige och låsningar. Låsningarna uppstår i den stress som kommer från det man upplever som ett hot i situationen. Det uppstår ett starkare behov än i friska organisationer av att gruppera sig med allierade och i gruppen stärker man varandras perspektiv och bekräftar bilden av den andra sidan som fel, illvillig och till och med fanatisk.

    Vi ser det i debatten i inlägg som kräver ledningens avgång, eller i ledningens övertygelser om att det handlar om några få missnöjda som lätt kan avfärdas. FM undsäkC i sin helhet har således lyckats skapa splittring i eget läger vilken torde kunna göra att lede fi leende smörjer sitt krås med popcorn och läsk, iakttagande från första parkett.

    Är vägen ut att fortsätta stå fast i sin övertygelse och hoppas att motståndaren, det vill säga våra kollegor, magiskt ska bli upplysta, fria från stress och plötsligt inse att den andra sidan har haft rätt hela tiden. Nej. Strategin som används nu får konsekvenser. Den skapar risker för ekonomiska förluster, kompetensförlust, kvalitetsbrister samt förtroendetapp som borde vara mycket viktigare än prestige för oss anställda i Försvarsmakten, om vi nu identifierar oss så starkt med organisationen och värdegrunden.

    Vi behöver ställa oss frågan: Det vi gör nu – är det den rätta strategin för att ta oss dit vi vill?

    När debatten hårdnar hamnar vi allt längre ifrån varandra vilket gör att båda sidor fattar beslut på allt smalare och fattigare underlag. Alla drabbas av detta, även de som tillhör gruppen nöjda medarbetare. De drabbas genom att deras chefer är mindre tillgängliga, får svårt att veta vad man till slut ska tro, behöver ta tid och energi att besvara eller försvara sig mot utomståendes undringar samt täcka upp för de kollegor som själva tappar i prestation, säger upp sig, blir sjukskrivna eller tar ut föräldraledigt för att undkomma en miljö som de upplever förgör dem. Vi behöver ställa oss frågan: Det vi gör nu – är det den rätta strategin för att ta oss dit vi vill?

    Polariseringen gör dialogen omogen och hela organisationen har förlorat förmågan att ta den andres perspektiv, en förmåga som normalt utvecklas mellan vi är tre och nio år gamla. Strategin vi kan iaktta är ett praktexempel på utnyttjande av splittring i syfte av att öka styrkan i egen grupp och få bekräftat att det finns en gemensam fiende i den andra gruppen. För att denna psykologiska krigföring ska kunna nå fred brukar följande strategier användas:

    • Identifiera och analysera motståndarens kommunikation och gör en analys av effekterna av densamma.
    • Förhindra den misstro som skapas genom splittring genom att uppvisa stabilitet.
    • Hjälp befolkningen att tänka kritiskt vilket gör dem mindre mottagliga för subversion.
    • Samordna insatser för snabbt och effektivt agerande.
    • Delge saklig information för att motverka rykten.


    Den här strategin kräver dock att motståndaren är just motståndare och inte dina medarbetare eller chefer. För när psykologisk krigföring sker inom den egna gruppen, som i FM undsäkC:s fall, tycks ovanstående strategi ha visat att det finns två lika starka och uthålliga grupper som skapar stabilitet i den egna gruppen, men ökar splittringen till den andra. Splittring lever på förenklingar, det är lättare att bestämma att motståndaren består av några få missnöjda som driver en egen agenda, eller göra konstateranden att chefer är destruktiva narcissister.

    Lösningen ligger i stället i att, trots obehaget, närma oss varandra. Det kan man göra mot ett överordnat mål. Försvarsmakten som ytterst ägnar sig åt dödligt våld har lätt att ta till just det som det större gemensamma. ”Det är ju [XX] som är vår fiende, vi ska inte strida inbördes”. Men när du säger detta är det lätt att den andra gruppen i stället hör ”Min uppfattning är en objektiv sanning, och för att du inte ska stämplas som illojal fiende måste du ändra på din övertygelse till min.”

    Båda grupper identifierar sig dock som den gode och rättfärdige parten. Och när motståndet mellan ledning och underställda ökar är det hur man än vänder och vrider på det en beroendesituation där underställda alltid är den mer utsatta parten. Det vilar således ett större ansvar på arbetsgivaren att omhänderta situationen. Och med omhänderta menar jag inte att marginalisera enskilda som problem.

    Det som krävs är att ledningen säkerställer att kritiska perspektiv lyfts fram och tas emot utan att avvisas

    Om vi leker med tanken att båda ”sidor” har lika mycket rätt eller fel, vilket är sannolikt, krävs följande för att uppnå fred:

    1. Bestäm var ni vill vara. Det skulle förvåna mig mycket om en grupp uppger: Vi vill vara decimerade och försvagade bara vi vinner debatten och de andra kastas till vargarna.


    Vanligen vill vi människor känna att vi har ett värde och blir respekterade samt att det vi gör är meningsfullt. Vi vill också känna trygghet.

    1. Debatter handlar om att vinna. Dialog handlar om att förstå. Skapa dialoger. Hör varandra. Ta hjälp av yttre medlare. Bygg upp en kognitiv empati och försök ta reda på varandras varför. Många låsningar släpper när någon säger att de förstår en och vill ombesörja ens känsla, även om personen inte håller med i själva sakfrågan.


    Dialogen behöver dock vara helt transparent och uppriktig. Detta blir en utmaning för en hel grupp som fått cementerat att skapa formell lojalitet och följsamhet mot högre befäl. Ärligheten sparar man till sammanhang där man litar på varandra. Det blir ironiskt i en organisation som på pappret hyllar en rak kommunikation.

    1. Vid misstro mellan parter krävs mod och stor portion ödmjukhet att kliva ur den egna ringhörnan och vara beredd att erkänna egna misstag. Att visa sig sårbar är det enda sättet att återvinna förtroende från motparten som inte upplever sig värdefull, respekterad och som saknar psykologisk trygghet. Det finns inget båda sidor längtar så mycket efter som att höra den andra sidan säga: ”Jag hör dig, jag förstår dig. Jag vill inte att du ska känna dig oviktig eller fel. Vad kan jag bidra med för att det ska fungera för dig?”


    Alla har ett ansvar för detta. Men ledningens är större. Det som krävs är att ledningen säkerställer att kritiska perspektiv lyfts fram och tas emot utan att avvisas. Ledningen behöver börja lyssna. Herrejösses vad militära chefer kan snacka! Förstå att glida genom livet och känna sig så självklar! Vilken ynnest, även om det är odrägligt för alla andra. Och om samtliga medarbetare på FM undsäkC kände samma stöd från sin ledning som vår ledning verkar få av sin på Försvarsstabens cyberavdelning, då skulle vi kanske inte ha några problem på FM undsäkC.

    Skapa konkreta strukturer som gör omprövning legitim och normal i stället för att uttrycka floskler som ”Vi är öppna för dialog”, men sedan agera på sätt som upplevs repressivt. Gör till rutin att beslut ska omprövas efter viss tid. Utse på förhand personer som fungerar som djävulens advokat, som ska ifrågasätta, peka på risker och komma med alternativ. Välkomna intern och extern granskning med saft och ballonger. Detta blir en stor utmaning i en organisation vars affärsidé (väpnad strid) är beroende av att vi är bra på att skapa en ”vi- och domkänsla”.

    Jag lämnar FM undsäkC med ett stort vemod och en övertygelse om att jag hade kunnat vara bra för organisationen om de bara hade haft modet att ställa sig sårbara. Men jag är bara människa och nå in genom den rustning som skapats av 25 år med en formalistisk och rigid organisation är mig övermäktig. Hej då. Jag älskar er, önskar er bättring och tillfriskande.

    Cina Enhorn, arbetsmiljöhandläggare

    Ur arkivet: