Senast publicerat
Senast publicerat:

Anställda på FM undsäkC: ”Vi är inte några få missnöjda”

Medarbetare vid Försvarsmaktens underrättelse- och säkerhetscentrum, FM undsäkC, har kunnat sammanställa över 60 enskilda berättelser om missförhållanden vid förbandet. Därmed borde problemen med tystnadskultur och dålig arbetsmiljö inte längre kunna avfärdas med att det handlar om fåtal missnöjda individer, skriver flera anställda vid FM undsäkC i en debattartikel.

Flera medarbetare vid Försvarsmaktens underrättelse- och säkerhetscentrum

Foto: Försvarsmakten

Detta är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Under de gångna månaderna har vi kunnat följa den debatt om tystnadskultur i Försvarsmakten som utspelat sig i media och sociala media. Vi har även kunnat ta del av beskrivningar av det allvarliga omvärldsläget, och överbefälhavarens devis ”allt för krigsförbanden”.

I Officerstidningens temanummer om tystnadskultur säger överste Jonas Karlsson, ställföreträdande personaldirektör i myndigheten, att ledningen och ledarskapets ansvar är centralt i arbetet med att motverka tystnadskultur. Försvarsmaktsförvaltare Rickard Wilhemsson har på X skrivit att det ska råda ”total nolltolerans” mot tystnadskultur.

Vi har även i ett antal artiklar i Officerstidningen kunnat läsa om situationen vid vårt förband FM undsäkC och hur våra chefer ställer sig oförstående till den tystnadskultur och destruktiva arbetsmiljö som påvisats i FM Vind pulsmätning, vid Säkerhetsinspektionens besök, samt i en mängd artiklar och inlägg i såväl etablerade som sociala media (Officerstidningen, Militär Debatt, @taktisk på Instagram).

I studien Tala om tystnad (Sociologisk Forskning 62 nr 3, 2025) har forskarna Anna Stevenson och Anna-Karin Wyndhamn undersökt hur begreppet tystnadskultur används som ett maktverktyg. Begreppet, menar forskarna, är därför inte en neutral beskrivning av organisatoriska förhållanden utan en aktiv komponent i maktförhandlingar. Inom Försvarsmakten förefaller det finnas en mängd olika tolkningar av vad ordet tystnadskultur innebär, och vi kan här tala om så kallat concept creep, där ord används brett och gradvis får en otydligare innebörd. För att undvika att fastna i detta maktspel är det inte tystnadskulturen som är i fokus i denna text, utan det faktiska läget vid vårt förband.

Centrumets modiga arbetsmiljöhandläggare, Cina Enhorn, har skrivit en insiktsfull text om hur polariseringen i fråga om situationen FM undsäkC enbart har en enda vinnare: fienden i öst. Hon anför, med stöd i forskning, att det första steget till att ena organisationen är att öppna för en dialog istället för att debattera. Vi instämmer helt, och tycker det är oerhört sorgligt att vår förbandsledning bemöter beskrivningar av våra upplevelser med att förminska dem till något som beror på bland annat ”kriget i Ukraina” och ”ökade uppdrag” (Officerstidningen nr 6, 2025). Den inställning som förbandsledningen har till sina medarbetares perspektiv kan inte beskrivas som annat än kränkande.

Vi vet att många fler med oss upplever psykologisk otrygghet, och känner en djup förfäran över att det tillåts fortgå år efter år.

Vi vill här lyfta fram hur vi ser på och känner inför den rådande situationen vid förbandet, och vi utmanar ledningen att lyssna och aktivt försöka förstå. Vi är ledsna och förfärade över hur den allvarliga och ohälsosamma situationen vid vårt förband tonas ned av chefer i ledande befattning och bortförklaras med ”enstaka missnöjda individer”, när vi med gemensamma krafter tillsammans kunnat sammanställa över 60 enskilda berättelser från nuvarande eller tills nyligen anställda som under de senaste tre åren behandlats antingen lagvidrigt eller på ett sätt som tydligt strider mot myndighetens värdegrund.

De senaste två åren har det genomförts fem arbetsmiljöutredningar vid fyra olika avdelningar vid FM undsäkC. Detta allvarliga läge har en negativ påverkan på medarbetarnas fysiska hälsa. Vi ser tyvärr att chefer och ledning inte tar utrednings- och åtgärdsansvar för vare sig indikerade eller redan konstaterade arbetsmiljöproblem. Strukturella och organisatoriska problem hanteras som individproblematik och åtgärdas därmed inte på ett bra sätt, vilket leder till ytterligare ohälsa hos fler individer. Oroande nog har vi just nu eller tills nyligt sammanlagt minst sju sjukskrivna kollegor vid minst tre olika enheter, som alla drabbats av ohälsa orsakad av arbetsmiljön. Utöver dessa vet vi också om flera kollegor vid olika enheter som sökt vård för ohälsa orsakad av sin arbetsmiljö, men som inte vågar sjukskriva sig av rädsla att drabbas av repressalier eller social utfrysning.

Liknande läsning:

Vi räknar dessutom till över tio före detta kollegor som alla uppgett att de valt att lämna arbetsplatsen på grund av den dåliga arbetsmiljön. Vi anser att vi i och med detta kan påvisa en systematik som har tydlig grund i en ohälsosam organisationskultur. Vi vet att många fler med oss upplever psykologisk otrygghet, och känner en djup förfäran över att det tillåts fortgå år efter år. Samtidigt läser vi i intervjun i Officerstidningen hur vår förbandsledning säger att ”vi känner inte igen oss i den negativa bild som målas upp”. Detta oroar oss, och vi misstänker att en bidragande orsak till ohälsan hos oss är att våra chefer helt avstår från att rapportera en ärlig bild av hur verksamheten faktiskt ser ut.

Vi har flera exempel på hur flera olika chefer, vid flera olika tillfällen, valt att rapportera bättre värden än det faktiska läget. Allt detta sammantaget upplever vi att vi arbetar i en organisation där medarbetares hälsa förefaller offras till förmån för chefernas egna karriärer.

Vi kan inte undgå att notera att de företrädare vid förbandet som ihärdigt framhärdar att talet om missnöje och tystnadskultur har sitt ursprung hos ett fåtal missnöjda och högljudda individer, förefaller vara samma personer som har något att förlora på att erkänna problemen; exempelvis prestigeförlust, karriärfluktuationer eller utebliven befordran.

Vi undrar vilken kompetens vi som centrum ska uppbära, när den konstant och målmedvetet urlakas. Vi har under många år kunnat se att kunniga medarbetare med mångårig erfarenhet inom sitt kunskapsområde ska ersättas, enligt av de öppet publicerade platsannonserna, av individer där kvalifikationerna för tjänsten inte innefattar tillämplig kunskap inom underrättelse- och säkerhetstjänst. Vi oroar oss för de långsiktiga effekterna av detta, i kombination med en destruktiv kultur där medarbetare blir marginaliserade om de uttrycker åsikter som avviker från ledningens.

Vi har alla utsatts för repressalier efter att vi uttryckt vår uppfattning när den skiljer sig från ledningens och våra chefers.

Vi ser att väldigt få av de chefer som leder verksamheten har reell erfarenhet och kunskap inom vårt kompetensområde. Därtill ser vi flera exempel på hur kompetensbärande medarbetare inte har tillåtelse att utöva sin expertis, för att chefen ska kunna utöva kontroll. Vi har många exempel på hur chefer i skrämmande många fall uttalat och medvetet väljer att bortse från beredda underlag och väl underbyggda argument som förs fram av de underställda nära verksamheten, för att i stället fatta beslut utifrån sin egen känsla.

Vi är medvetna om att våra åsikter som uttrycks i den här texten inte delas av alla vid förbandet, och vi vill lugna cheferna med att det är normalt. En sund organisation rymmer många perspektiv och upplevelser – det är något bra. Som Cina skriver i sin text, det första steget mot att nå en lösning är att vi närmar oss varandra. Ett första steg i detta tycker vi är att chefer och ledning faktiskt tar oss medarbetare på allvar, tar hänsyn till de åsikter och perspektiv som finns hos oss som arbetar nära verksamheten och fullt ut erkänner den problematik som påvisats gång efter annan.

Vi är inte ”en enstaka, högljudd, missnöjd individ”. Vi är en grupp individer som står bakom denna text. Vi skiljer oss åt i fråga om kön, ålder, tjänstegrad, tjänsteställning och anställningsform. Det som förenar oss är att vi alla är anställda vid FM undsäkC, och vi har alla drabbats av den påtagligt närvarande problematiken som finns vid vår gemensamma arbetsplats. Vi har alla utsatts för repressalier efter att vi uttryckt vår uppfattning när den skiljer sig från ledningens och våra chefers. Därför vågar vi inte skriva ut våra namn, särskilt inte eftersom det finns indikationer på att våra chefer inte följer lagen om efterforskningsförbud. 

Vi undrar om stridskraftsledningen reflekterat över vilken påverkan som vår situation har på dels tjänstegrenen men framför allt på krigsförbanden, som av överbefälhavaren är utpekade som det absolut viktigaste i vår verksamhet?

Flera medarbetare vid Försvarsmaktens underrättelse- och säkerhetscentrum

Ledningen vid FM undsäkC har avböjt en replik.

En ny spaningspluton, grupper för elektronisk krigföring och en drönarförmåga som utvecklas på flera nivåer. Inför sin tredje Natoinsats i Lettland fortsätter 71:a bataljonen vid Södra skånska regementet, P 7, att utveckla ny teknik och strida med den.

Maria Widehed
Natotrupp P 7

Foto: Emil Malmborg

Granatkastarna understödde anfallet vid Ella kvarn, innan stridsfordon 90 och stridsvagnar bröt igenom skogsbrynet och tog terrängen. Under framryckningen hade förbanden stöd av både spaningsdrönare och FPV-drönare med möjlighet till bekämpning.

– En lyckad anfallsstrid, summerade överstelöjtnant Jens Persson, bataljonschef.

71:a bataljonen vid Södra skånska regementet, P 7, har haft sin sista stora övning före nästa års rotation till Lettland och insatsen LNLV 27. LNLV står för Land Nato Latvia. Samtliga funktioner har testats när förbandet har övats mot en tekniskt avancerad motståndare. B-sidan leddes av en bataljonsstab från 1:a Bornholms infanteribataljon. Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, bidrog med telekrigsresurser.

Under slutövningen har användningen av ny teknik spelat en avgörande roll för bataljonen – från digitala ledningsstödsystem och sensorer till transporter av sjukvårdsmateriel med drönare.

– Vi behöver hela tiden fortsätta att utveckla drönarförmågan, vi tittar på kompani-, pluton- och gruppnivå för att ha den mängden som stridsfältet idag kräver, säger bataljonschef Jens Persson.

Vi behöver hela tiden fortsätta att utveckla drönarförmågan, vi tittar på kompani-, pluton- och gruppnivå för att ha den mängden som stridsfältet idag kräver.

Stor vikt har under övningen lagts vid skydd och skyl, snabba förflyttningar och förmågan att kraftsamla utan att röja de egna positionerna. Under ett moment använde motståndaren drönare för att spana mot bataljonen, då grävde granatkastarplutonen ned sin ledningsvagn, en bandvagn 410, för att minska risken att upptäckas.

Korpral Karla, stridsfordonsvagnchef, var del av LNLV 26. Hon tycker att hotet från drönare har varit det mest utmanande under övningsveckan.

– Men det är också väldigt intressant – framför allt hur lite som krävs för att du ska synas mycket. Och vilka förödande konsekvenser det kan få.

Natotrupp P 7

71:a bataljonen vid Södra skånska regementet är redo för sin tredje rotation till Lettland. Nyligen genomfördes slutövningen på Revingehed.

Foto: Emil Malmborg

I en antennförstärkt terrängbil 14 sitter drönaroperatörerna med dator och styrspak. Ovanför dem flyger en UAV 05, bataljonens spaningsdrönare.

– Innan de påbörjade sitt anfall hade man gjort en bedömning av var motståndaren fanns. Vår uppgift var att spana av området och fastställa motståndarens gruppering, berättar furir Lucas, gruppchef.

Frågorna från bataljonen kan handla om vilka förband som finns i området, vilka vapensystem de har och i vilka riktningar de kan avge eld, berättar han. Den här gången kunde operatörerna bekräfta att motståndaren hade två plutoner grupperade i området. De kunde också ange deras positioner, antal och eldriktningar.

– Vår uppgift är att lösa ut detaljerna och bekräfta eller motsäga bedömningarna, säger Lucas.

Vi börjar spana från avstånd och jobbar oss närmare – ’skala löken’, som jag kallar det.

UAV 05 har en räckvidd på omkring två mil och kan flyga i cirka två timmar.

– Vi är ju ett högvärdesmål, men räckvidden tillåter att vi håller oss dolda ganska långt bakom kompanierna. Vi börjar spana från avstånd och jobbar oss närmare – ”skala löken”, som jag kallar det.

Natotruppen på P7:

Christoffer, drönaroperatör och ställföreträdande gruppchef.

Foto: Emil Malmborg

I bilen sitter två operatörer och arbetar tillsammans. Korpral Christoffer, ställföreträdande gruppchef, styr drönaren vid start och landning, samt kameran. Menige Alex hjälper till att kontrollera höjd och avstånd på kartan som de navigerar med under flygningen.

– Drönarna är ju en stor del av vår framtid, nere i Lettland kommer mycket att handla om att integreras med andra nationers system.

Drönarna är ju en stor del av vår framtid, nere i Lettland kommer mycket att handla om att integreras med andra nationers system.

Bataljonens kompanier har också mindre drönare, men de används främst för spaning i den närmaste terrängen.

Lucas har deltagit i båda de tidigare Lettlandsinsatserna. Han berättar att gruppen har ett nära samarbete med de kanadensiska drönaroperatörerna och att de jämför både arbetssätt och utbildning. En skillnad är enligt honom att de svenska operatörerna får stort utrymme att själva lösa sina uppgifter.

– Bataljonen styr inte exakt hur vi ska lösa dem. Jag skulle säga att det är det som gör oss starka.

Inför förra årets rotation var luftvärnskanonvagn 90 ett nytt tillskott till bataljonen. Nu har förmågan prövats under en insats i Lettland och antalet vagnar har ökat från två till tre. Luftvärnskanonvagnarna har till skillnad från vanliga stridsfordon 90 spaningsradar på tornet och kan användas för att upptäcka och bekämpa luftmål, bland annat drönare och helikoptrar.

– Det är ett viktigt bataljonssystem som möjliggör min strid. Det har tagits emot på ett bra sätt i Lettland och nu inför andra gången vet man vad det gör, säger Jens Persson.

Inför insatsen 2027 har bataljonen tillförts en spaningspluton med olika typer av sensorer. Två grupper för elektronisk krigföring ska arbeta med att upptäcka, avlyssna och störa ut en motståndares elektroniska system och kommunikation.

– Tidigare har det varit mer fokus på satellitkommunikation, säger menig Lorena.

Electronic warfare, EW, även kallat telekrig, är förstås ingen ny förmåga inom Försvarsmakten. Men i dag finns ett ökat fokus på mindre, snabbrörliga grupper som kan verka taktiskt nära striden för att snabbt upptäcka och störa ut drönare och fientlig radiotrafik – något som har blivit mycket vanligare under de senaste åren efter lärdomar från kriget i Ukraina.

– Vi har fått väldigt mycket fria tyglar, och det svåraste har nog varit att taktisera med det nya, säger Lorena.

Menige stridsfordonsskytten Lukas har varit i Lettland en vända tidigare, han tycker att Kanada är en särskilt intressant samarbetspartner.

– Jag skulle säga att det är extra spännande att se hur Kanada arbetar med EW och spaning, vi brukar använda ungefär samma taktiker, säger han.

Natotrupp P 7

"Det handlar om att vi flyttar bak den här delen av brigadstaben till en säker och skyddad plats. I ett skarpt scenario troligtvis någonstans i Sverige, medan förbandet kanske opererar i Finland eller i Baltikum", säger Johan Hagsell, brigadsambandschef, om försöket med bakre ledning i taktiskt tält 10.

Foto: Emil Malmborg

I en helt annan del av övningsfältet har ett stort vitt tält satts upp. Inuti hittar vi ett uppsatt taktiskt tält 10.

– Välkomna till navet i brigaden och under den här övningen, säger förvaltare Johan Hagsell, brigadsambandschef.

I taket hänger brandvarnaren fast med snöre. Men den lösningen undantagen är det mesta här inne högteknologiskt. När Officerstidningen deltog under förra årets bataljonsövning testade man att placera sin bakre ledning i en flyttbar, ombyggd, STA-trailer. Under årets övning har försöksverksamheten flyttat in i ett tält.

Under de senaste veckorna har arbetet inom innovationsprojektet LRIX också bedrivits här.

– Vi tog hit deltagande företag inom projektet och lät dem sova här hos oss och arbeta direkt med en ledningspluton från 71:a bataljonen under pågående övning, berättar Johan Hagsell.

Fem företag deltog med olika sensorlösningar som skulle ge tidigare förvarning om hot mot ledningsplatsen. Genom att placera sensorer längre från själva ledningsplatsen skulle soldaterna kunna upptäcka en motståndare tidigare och få mer tid att agera.

Samma vecka samlades också militära företrädare och experter från Sverige, Norge, Danmark, Finland och Storbritannien för att diskutera hur artificiell intelligens, AI, kan användas inom spaning, målbekämpning och militär ledning. Deltagarna besökte försöksverksamheten för att diskutera hur den nya tekniken kan integreras i förbandens verksamhet.

Försöket under övningen handlar om hur brigadstaben med hjälp av realtidsbaserade uppkopplade ledningsstödsystem kan arbeta från andra platser, hur beslutsvägar kan kortas och hur olika funktioner kan få en gemensam lägesbild.

– Det handlar om att vi flyttar bak den här delen av brigadstaben till en säker och skyddad plats. I ett skarpt scenario troligtvis någonstans i Sverige, medan förbandet kanske opererar i Finland eller i Baltikum, säger Johan Hagsell.

På fältet kan soldater och officerare dela information och följa striden i realtid med surfplattor och smarta telefoner. I tältet ger ledningssystemchefen, luftstridsbefälet, underrättelsefunktionen, bekämpning, fältarbetsbefälet, ansvariga för logistik och transport en samlad lägesbild till stridsledaren på väggens skärmar.

Det handlar om att vi flyttar bak den här delen av brigadstaben till en säker och skyddad plats. I ett skarpt scenario troligtvis någonstans i Sverige, medan förbandet kanske opererar i Finland eller i Baltikum.

Lägesbilden hos brigadstaben bygger bland annat på Blue Force Tracking, BFT, som visar de egna förbandens positioner i realtid. På skärmarna kan personalen också visa bilder från drönarsystem och information från öppna källor, däribland trafikkameror.

– Vi försöker samla ihop så mycket information som möjligt för att kunna ta så bra beslut som möjligt, säger Johan Hagsell och hänvisar till erfarenheter från Ukraina.

– De har ju sagt att det viktigaste där är att utvecklingen sker på förbandsnivå och att du jobbar agilt för att snabbt kunna implementera ny teknik eller ny taktik – för att vara snabbare än ryssen.

Natotruppen på P7:

Karla, stridsfordonsvagnchef, deltog i LNLV 26 och förbereder sig nu för sin andra rotation till Lettland.

Foto: Emil Malmborg

Sedan de första försöken förra året har brigaden börjat utveckla sitt eget ledningsstödsystem, LSS Echo.

Erfarenheterna från Ukraina har också visat betydelsen av att ha kontroll över sina egna data, enligt Hagsell, vilket har gjort att soldater på 71:a bataljonen nu utvecklar en egen applikation till LSS Echo som fått namnet Oak.

– I applikationen har vi kartstöd. Vi har radiokommunikation och videoströmmar från drönare rakt in i applikationen. Och den del som vi arbetar med mest nu är en fire-modul som utvecklas med bekämpningschefen för att förbanden ska vara så snabba som möjligt från upptäckt till målbekämpning, säger Johan Hagsell.

Efter önskemål från förbandet skriver vi inte ut soldaternas efternamn.

Natotruppen på P7:

Överstelöjtnant Jens Persson, bataljonschef för 71:a bataljonen.

Foto: Emil Malmborg

Natotrupp P 7

Foto: Emil Malmborg

Fakta

LNLV 27

  • Drygt 500 soldater och officerare från 71:a bataljonen vid Södra skånska regementet, P 7, ska vid årsskiftet återigen ingå i den kanadensiskt ledda multinationella Natobrigaden, som utgår från militärbasen Ādaži utanför Riga.

  • Insatsen, LNLV 27, är en del av Natos Forward Land Forces, FLF, och syftar till att avskräcka ryska angrepp och försvara alliansens östra flank. Sverige och Danmark turas om att bidra med en bataljon till brigaden.

  • Det är 71:a bataljonens tredje rotation till Lettland. En stor del av soldaterna har tjänstgjort där tidigare, flera av dem står inför sin tredje insats.

  • Efter den kommande insatsen väntar ett uppehåll för P 7. Under 2028 väntas Livregementets husarer, K 3, i Karlsborg ta över under ett år eftersom regementets personal ska utbildas på nästa generation av stridsfordon 90.

Fakta

Natos drönarfokus i Lettland

I mars inledde Natos Innovation Range vid Sēlija i Lettland sina första tester av drönare och teknik för drönarbekämpning. Det är en av flera försöksmiljöer inom Natos arbete med snabbare införande av ny teknik. Lettland har en roll inom utvecklingen av obemannade system, Estland inom cyberförsvar och Sverige och Finland inom framtidens militära kommunikation, där bland annat säkra och motståndskraftiga 5G-nät ingår. (Länk Officerstidningen, min förra artikel från P 7)

Under hösten har Nato också genomfört omfattande teknikförsök i Lettland under namnet FUSE, Federated Unified Sensing and Effects. Syftet var att testa hur olika länders militära system kan kopplas samman, så att information från exempelvis drönare och andra sensorer snabbt når de förband som ska bekämpa ett mål.

Ur arkivet: