Små staters militär­strategiska dilemma

Små och medelstora stater är mer benägna att prioritera det nationella försvaret om man upplever militära hot i närområdet än stormakter som fokuserar mer på mål relaterade till inflytande och status. Men om risken för krig mellan stater i närområdet uppfattas som låg är mindre stater mer benägna att bidra till internationella insatser.

Fördjupade bi- och multilaterala samarbeten med likasinnade stater är viktigt för att skapa ett mer effektivt utnyttjande av redan existerande militära resurser”, skriver Jacob Westberg. Den 24 september möttes länderna inom det europeiska försvarssamarbetet European intervention initiative (E12) på Karlbergs slott i Stockholm för att diskutera aktuella säkerhetsutmaningar för Europa.

”Bort och hem igen” är undertiteln på J.R.R. Tolkiens bok Hobbiten om Bilbo Bagger, en hobbit som en mäktig trollkarl lockar med på en expedition där han tillsammans med en grupp dvärgar ska återta dvärgarnas hem och en skatt som erövrats av en drake. Det var tur att Bilbo återvände hem just den dag han gjorde. Hans egna egendomar höll nämligen på att auktioneras ut i den fridsamma bygden Fylke där man var okunniga både om kriget som Bilbo deltagit i och att han var på väg hem. Den svenska försvarsmakten har sedan kalla krigets slut också varit på en lång resa med tvära kast i fråga om såväl prioriterade uppgifter som efterfrågade militära förmågor. I denna artikel analyseras och beskrivs de militärstrategiska utmaningar som dessa tvära kast skapat med hjälp av strategisk teori.

Tillsammans med Håkan Edström, har jag studerat hur småstater, medelstora stater och stormakter har anpassat sina strategier till förändringar i den regionala och globala säkerhetsmiljön under 2000-talet. För att kunna jämföra dessa länder har vi skapat ett analysramverk som skiljer mellan olika former av militärstrategiska mål, medel och metoder. Detta analysramverk är även användbart för att analysera den svenska försvarsmaktens omvandling från kalla krigets slut till 2020 års försvarsbeslut. 

»Den svenska försvarsmakten har sedan kalla krigets slut också varit på en lång resa med tvära kast i fråga om såväl prioriterade uppgifter som efterfrågade mili­tära förmågor. «

I fråga om mål skiljer vi mellan de som prioriterar den egna statens säkerhet och överlevnad och de som syftar till att öka det egna landets inflytande eller status. Rörande medel görs en åtskillnad mellan militära resurser och förmågor som primärt är utvecklade för nationellt försvar mot en kvalificerad statlig motståndare och resurser och förmågor som primärt ska utnyttjas vid internationella militära insatser mot i regel icke-statliga motståndare. I fråga om metoder görs en åtskillnad mellan unilaterala ansatser, där militärstrategiska mål ska uppnås med huvudsakligen egna nationella resurser, och multilaterala ansatser, där mål huvudsakligen ska uppnås i samverkan med likasinnade stater.

Hur stater prioriterar mellan dessa olika mål, medel och metoder beror både på hur stora maktresurser en stat disponerar och uppfattningar rörande strategisk utsatthet – om den politiska ledningen i en stat anser att det finns ett militärt hot från en annan stat mot den egna staten eller någon av dess allierade. Stormakter prioriterar ofta mål relaterade till inflytande och status högre än småstater eftersom de senare har större anledning att se den egna säkerheten och överlevnaden som hotad. Både små och medelstora stater som upplever att det finns hot från andra stater i den egna regionen prioriterar skapandet av medel sammanhörande med nationellt försvar. Stater som uppfattar att risken för krig mellan stater i den egna regionen är låg är mer benägna att ställa om sina försvarsmakter för att kunna bidra till internationella insatser. 

I fråga om metoder har stormakter mer omfattande ambitioner när det gäller unilaterala ansatser för både nationellt försvar och expeditionär krigföring än mindre resursstarka stater. Småstater och mindre medelstora stater, till vilka Sverige räknas, saknar i allmänhet förmåga att med egna medel projicera militär makt utanför den egna regionen och de tenderar därför att i fråga om metoder prioritera multilaterala ansatser och militär samverkan med andra stater och organisationer.

Eftersom staters militärstrategiska prioriteringar är beroende av den politiska ledningens uppfattningar av strategisk utsatthet, så kan prioriteringen mellan olika mål, medel och metoder också förändras om säkerhetsläget i den egna regionen utvecklas i en positiv eller negativ riktning. Sveriges tvära kast inom försvarspolitiken är en tydlig illustration av detta.

Från mitten av 1990-talet fram till 2009 års försvarsbeslut skedde en gradvis ominriktning av Försvarsmaktens prioriterade uppgifter från nationellt försvar av det egna territoriet mot internationell krishantering tillsammans med andra stater och organisationer. Det innebar att militärstrategiska mål alltmer kom att inriktas mot att vinna inflytande och status som en pålitlig partner vid internationella insatser och att medel ämnade primärt för nationellt försvar avvecklades eller reducerades i antal för att finansiera utvecklandet av de nya förmågor som behövs vid internationella multilaterala insatser. Rysslands militära intervention i Georgien 2008 och dess annektering av Krimhalvön 2014 visade att det tidiga 2000-talets optimistiska tankar om en ny stabil europeisk fredsordning varit förhastade. Med försvarsbeslutet 2015 ominriktades Försvarsmakten åter mot närområdet och fick i uppgift att utveckla de medel och förmågor som behövs för att ge och ta emot militär hjälp, en inriktning som fortsatte och fördjupades i 2020 års försvarsbeslut.

 Enligt 2020 års försvarsbeslut ska den nationella försvarsförmågan successivt förbättras och byggas ut fram till 2030 och kanske längre. Det långa tidsperspektivet är realistiskt eftersom det tar mycket längre tid att skapa de medel som behövs än att avveckla befintliga förmågor. Det finns med andra ord ett tidsmässigt glapp mellan resurs- och insatsstrategier. Men hur ska Sverige, och de länder som vi lovat att bistå om de utsätts för ett angrepp, skydda sig fram tills att den nationella försvarsförmågan är återuppbyggd? För Sverige och andra europeiska länder som också avvecklat och reducerat delar av sina militära förmågor sammanhörande med nationellt försvar finns inget annat svar på kort sikt än nya metoder: fördjupade bi- och multilaterala samarbeten med likasinnade stater för att skapa ett mer effektivt samutnyttjande av redan existerande militära resurser. Den militära alliansfriheten är inte en tillgång vid genomförandet av en gemensam försvarsplanering med Finland, eller vid ytterligare fördjupade försvarssamarbeten med Nato-länder, men den har heller inte förhindrat undertecknande av bi- och multilaterala samarbetsavtal och genomförandet av förberedelser för att kunna ge och ta emot militär hjälp.

Finns det något att lära sig av de tvära kast som Sveriges försvarsstrategier genomgått efter kalla krigets slut? En viktig lärdom gäller den osäkerhet som präglar långsiktiga bedömningar av säkerhetsutvecklingen och det stora tidsmässiga glapp som finns mellan resurs- och insatsstrategier vid omvandlingar från nationellt försvar till insatsförsvar och tillbaka. Vi vet inte vilka medel och förmågor som kommer att vara mest efterfrågade på 2030-talet, men vi vet att vi måste börja skapa dem nu och i valet av prioriterade medel gäller det att välja dem vars avsaknad skulle kosta oss mest. 

Jacob Westberg-2021
Jacob Westberg är lektor i säkerhetspolitik och strategi vid Försvarshögskolan och författare till boken Svenska säkerhetsstrategier.

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post

Är du intresserad av ett nyhetsbrev?

Prenumerera på Officerstidningen nyhetsbrev och få de viktigaste artiklarna direkt i mejlkorgen. Nyhetsbrevet är under uppbyggnad men ange gärna din mejladress redan nu om du är intresserad.

Nu vill Försvarsmakten satsa mer på att anställda ska kunna nå sina interna karriärsmål för att behålla medarbetarna inom myndigheten. Det nya konceptet KICK ersätter det tidigare livs- och karriärsutvecklingsprogrammet.

Coacher inom KICK ska finnas tillgängliga på alla garnisonsorter. Totalt handlar det som cirka 50 coacher, både nyutbildade och ”konverterade” från LoK, och som arbetar med KICK på 20 procent av sin ordinarie tjänst inom myndigheten.

Under förbandsnedläggningarna i början av 2000-talet använde Försvarsmakten omställningsprogrammet LoK för att hjälpa anställda vidare i arbetslivet, vare sig det skedde internt eller externt. Ett inhyrt och kostsamt program som inte riktigt lönade sig när personal dessutom valde att lämna myndigheten. När avtalen löpte ut mot slutet av 2019 påbörjades en översyn av konceptet. Konsulter togs in och programmet jobbades om. I mars i år togs beslut om införande av det nya konceptet KICK, som nu också ägs av myndigheten.

– Den riktar sig till individer som kanske känner att något skaver, att man inte riktigt utvecklas, man vill stanna inom Försvarsmakten men prova sina vingar och jobba med något annat, säger kapten Nina Hillgren, projektledare för framtagningen av KICK, vid Ledningsstabens chefs- och personalutvecklingssektion på Högkvarteret. 

»Den riktar sig till individer som kanske känner att något skaver, att man inte riktigt utvecklas. «

En skillnad från konceptet LoK, som fokuserade på anställdas tidigare liv och erfarenheter, tar KICK i större utsträckning avstamp i ”här och nu” och blickar framåt på hur en anställd ska kunna nå interna karriärsmål. Själva programmet är förvisso likt det tidigare LoK, och innehållet är nu paketerat i kategorierna kompetens, inspiration, coaching och karriär.

Tillsammans med en handledare kartläggs den anställdas styrkor, drivkrafter och potentiella utvecklingsområden för att få en bättre självinsikt och en ökad självkännedom. Den anställde erbjuds därefter coaching för att identifiera vilka resurser, hinder och möjligheter som finns tillgängliga för att nå det önskade läget. I det fjärde och sista steget formuleras en handlingsplan. 

NinaHillgren2 kopiera
Nina Hillgren

– Resultatet av KICK-processen kan handla om att man behöver gå en kurs i till exempel projektledning. Eller så kanske man vill byta inriktning och jobba inom ett annat område. Försvarsmakten har oerhört många befattningar. Det här är en möjlighet för den anställde och hjälp till självhjälp kan man säga, säger Nina Hillgren.

Om en anställd vill gå en extern utbildning är det möjligt att genomföra den under arbetstid, även utbildningen ska bekostas av Försvarsmakten. 

Enligt Nina Hillgren räknar Försvarsmakten med att KICK kommer att genomföras av runt 200 anställda per år. Processen förväntas pågå under två till tre månader och erbjuds till alla fast anställda i myndigheten.

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post

Försvarsmakten planerar att starta upp ett program för industridoktorander med officerare som går forskarutbildningar vid civila lärosäten. Parallellt införs också ett system för att ta hand om de disputerade militärerna och deras kompetens i organisationen.

Försvarsmakten ser ett stort behov av disputerade officerare inom flera områden, däribland teknik, cyber, och psykologi.

Försvarsmakten har i många år försökt tillgodose det interna behovet av forskarutbildade officerare. Redan 1992 startade myndigheten ett program för doktorander som kallades Överbefälhavarens doktorandprogram. Inom ramen för det erbjöds utvalda medarbetare att genomgå en forskarutbildning för att sedan föra med sig den kunskapen in i Försvarsmakten. Mellan 1992 och 2010 satsades runt 220 miljoner kronor i ÖB:s doktorandprogram, men det blev inte som man hade tänkt sig och efter 18 år lades programmet ner. 

– Idén var god, men resultatet blev ganska tråkigt. De flesta doktoranderna genomförde utbildningen, men efter fem år av forskning kunde de komma tillbaka till Försvarsmakten och erbjudas samma tjänst som de hade haft innan de doktorerade. Många tröttande och gick till civila arbetsgivare istället. Det fanns inget utarbetat system för att ta tillvara deras kompetens och alltihop sköttes väldigt ad hoc, säger Anders Claréus, forskningssamordnare på Högkvarteret.

»Jag tror att hela Försvarsmakten kommer att vinna på det här systemet. «

Men nu införs såväl ett program för industridoktorander som ett system för hur dessa de ska omhändertas efter disputation. Som industridoktorander får officerare i Försvarsmakten möjlighet att läsa en forskarutbildning vid ett civilt universitet med bibehållen lön och fortsatt tjänstgöring. 

– Personalplaneringen av de här officerarna ska ske centralt och de ska placeras där det finns behov av just deras spetskompetens. Det kan exempelvis handla om tjänster riktade mot utveckling av materiel på Markstridsskolan, befattningar på Högkvarteret eller lärartjänster på Försvarshögskolan, Men vi kommer inte att konkurrera med Försvarshögskolan. Vi ska komplettera med utbildningar inom områden där FHS inte har examinationsrätt som cyber, teknik, psykologi med mera, säger Anders Claréus.

Anders Claréus, 2021
Anders Claréus

Även beslutet om vem som ska erbjudas en plats på industridoktorandprogrammet kommer att fattas centralt.  

– Jag tror att hela Försvarsmakten kommer att vinna på det här systemet. Det har alltid funnits ett behov av disputerade officerare, men kanske än mer nu när organisationen ska tillväxa, säger Anders Claréus. 

Hur många officerare som kan komma att erbjudas plats i programmet och hur mycket utbildningen ska få kosta är frågor som återstår att besvara. 

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post

Svenska försvarsbloggare håller ofta god ton i jämställdhetsfrågor, men i de anonyma kommentarsfälten är inläggen ofta hatiska. Det visar en studie från Försvarshögskolan.

I undersökningen har nio försvarsrelaterade bloggar studerats ur ett jämställdhetsperspektiv. Bloggarna själva håller för det mesta god ton, men i de anonyma kommentarsfälten vädras helt andra åsikter.  

– En del är aggressiva och ger uttryck för ett starkt hat gentemot kvinnor och hbtq-personer. En del inlägg var riktigt vidriga att läsa, säger Aida Alvinius som genomfört studien tillsammans med forskarkollegan Arita Holmberg. 

Vilka som står bakom de fientliga kommentarerna vet forskarna inte, men flera av dem har i alla fall viss insikt i Försvarsmakten, säger Aida Alvinius.

– Motståndet är omfattande. Många inlägg riktar sig direkt mot kvinnor, men även män som tar ställning för jämställdhet kritiseras och beskylls för att göra det i raggningssyfte.  

För att komma åt motståndet mot kvinnor och hbtq-personer behöver Försvarsmakten arbeta mer förebyggande, säger Aida Alvinius. 

– Studier från USA och andra länder visar att chefer har en nyckelroll om man vill åstadkomma en förändring. Nyanställda chefer måste direkt få veta hur de ska agera i jämställhetsfrågor. 

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post