Små staters militär­strategiska dilemma

Små och medelstora stater är mer benägna att prioritera det nationella försvaret om man upplever militära hot i närområdet än stormakter som fokuserar mer på mål relaterade till inflytande och status. Men om risken för krig mellan stater i närområdet uppfattas som låg är mindre stater mer benägna att bidra till internationella insatser.

Fördjupade bi- och multilaterala samarbeten med likasinnade stater är viktigt för att skapa ett mer effektivt utnyttjande av redan existerande militära resurser”, skriver Jacob Westberg. Den 24 september möttes länderna inom det europeiska försvarssamarbetet European intervention initiative (E12) på Karlbergs slott i Stockholm för att diskutera aktuella säkerhetsutmaningar för Europa.

”Bort och hem igen” är undertiteln på J.R.R. Tolkiens bok Hobbiten om Bilbo Bagger, en hobbit som en mäktig trollkarl lockar med på en expedition där han tillsammans med en grupp dvärgar ska återta dvärgarnas hem och en skatt som erövrats av en drake. Det var tur att Bilbo återvände hem just den dag han gjorde. Hans egna egendomar höll nämligen på att auktioneras ut i den fridsamma bygden Fylke där man var okunniga både om kriget som Bilbo deltagit i och att han var på väg hem. Den svenska försvarsmakten har sedan kalla krigets slut också varit på en lång resa med tvära kast i fråga om såväl prioriterade uppgifter som efterfrågade militära förmågor. I denna artikel analyseras och beskrivs de militärstrategiska utmaningar som dessa tvära kast skapat med hjälp av strategisk teori.

Tillsammans med Håkan Edström, har jag studerat hur småstater, medelstora stater och stormakter har anpassat sina strategier till förändringar i den regionala och globala säkerhetsmiljön under 2000-talet. För att kunna jämföra dessa länder har vi skapat ett analysramverk som skiljer mellan olika former av militärstrategiska mål, medel och metoder. Detta analysramverk är även användbart för att analysera den svenska försvarsmaktens omvandling från kalla krigets slut till 2020 års försvarsbeslut. 

» Den svenska försvarsmakten har sedan kalla krigets slut också varit på en lång resa med tvära kast i fråga om såväl prioriterade uppgifter som efterfrågade mili­tära förmågor.  «

I fråga om mål skiljer vi mellan de som prioriterar den egna statens säkerhet och överlevnad och de som syftar till att öka det egna landets inflytande eller status. Rörande medel görs en åtskillnad mellan militära resurser och förmågor som primärt är utvecklade för nationellt försvar mot en kvalificerad statlig motståndare och resurser och förmågor som primärt ska utnyttjas vid internationella militära insatser mot i regel icke-statliga motståndare. I fråga om metoder görs en åtskillnad mellan unilaterala ansatser, där militärstrategiska mål ska uppnås med huvudsakligen egna nationella resurser, och multilaterala ansatser, där mål huvudsakligen ska uppnås i samverkan med likasinnade stater.

Hur stater prioriterar mellan dessa olika mål, medel och metoder beror både på hur stora maktresurser en stat disponerar och uppfattningar rörande strategisk utsatthet – om den politiska ledningen i en stat anser att det finns ett militärt hot från en annan stat mot den egna staten eller någon av dess allierade. Stormakter prioriterar ofta mål relaterade till inflytande och status högre än småstater eftersom de senare har större anledning att se den egna säkerheten och överlevnaden som hotad. Både små och medelstora stater som upplever att det finns hot från andra stater i den egna regionen prioriterar skapandet av medel sammanhörande med nationellt försvar. Stater som uppfattar att risken för krig mellan stater i den egna regionen är låg är mer benägna att ställa om sina försvarsmakter för att kunna bidra till internationella insatser. 

I fråga om metoder har stormakter mer omfattande ambitioner när det gäller unilaterala ansatser för både nationellt försvar och expeditionär krigföring än mindre resursstarka stater. Småstater och mindre medelstora stater, till vilka Sverige räknas, saknar i allmänhet förmåga att med egna medel projicera militär makt utanför den egna regionen och de tenderar därför att i fråga om metoder prioritera multilaterala ansatser och militär samverkan med andra stater och organisationer.

Eftersom staters militärstrategiska prioriteringar är beroende av den politiska ledningens uppfattningar av strategisk utsatthet, så kan prioriteringen mellan olika mål, medel och metoder också förändras om säkerhetsläget i den egna regionen utvecklas i en positiv eller negativ riktning. Sveriges tvära kast inom försvarspolitiken är en tydlig illustration av detta.

Från mitten av 1990-talet fram till 2009 års försvarsbeslut skedde en gradvis ominriktning av Försvarsmaktens prioriterade uppgifter från nationellt försvar av det egna territoriet mot internationell krishantering tillsammans med andra stater och organisationer. Det innebar att militärstrategiska mål alltmer kom att inriktas mot att vinna inflytande och status som en pålitlig partner vid internationella insatser och att medel ämnade primärt för nationellt försvar avvecklades eller reducerades i antal för att finansiera utvecklandet av de nya förmågor som behövs vid internationella multilaterala insatser. Rysslands militära intervention i Georgien 2008 och dess annektering av Krimhalvön 2014 visade att det tidiga 2000-talets optimistiska tankar om en ny stabil europeisk fredsordning varit förhastade. Med försvarsbeslutet 2015 ominriktades Försvarsmakten åter mot närområdet och fick i uppgift att utveckla de medel och förmågor som behövs för att ge och ta emot militär hjälp, en inriktning som fortsatte och fördjupades i 2020 års försvarsbeslut.

 Enligt 2020 års försvarsbeslut ska den nationella försvarsförmågan successivt förbättras och byggas ut fram till 2030 och kanske längre. Det långa tidsperspektivet är realistiskt eftersom det tar mycket längre tid att skapa de medel som behövs än att avveckla befintliga förmågor. Det finns med andra ord ett tidsmässigt glapp mellan resurs- och insatsstrategier. Men hur ska Sverige, och de länder som vi lovat att bistå om de utsätts för ett angrepp, skydda sig fram tills att den nationella försvarsförmågan är återuppbyggd? För Sverige och andra europeiska länder som också avvecklat och reducerat delar av sina militära förmågor sammanhörande med nationellt försvar finns inget annat svar på kort sikt än nya metoder: fördjupade bi- och multilaterala samarbeten med likasinnade stater för att skapa ett mer effektivt samutnyttjande av redan existerande militära resurser. Den militära alliansfriheten är inte en tillgång vid genomförandet av en gemensam försvarsplanering med Finland, eller vid ytterligare fördjupade försvarssamarbeten med Nato-länder, men den har heller inte förhindrat undertecknande av bi- och multilaterala samarbetsavtal och genomförandet av förberedelser för att kunna ge och ta emot militär hjälp.

Finns det något att lära sig av de tvära kast som Sveriges försvarsstrategier genomgått efter kalla krigets slut? En viktig lärdom gäller den osäkerhet som präglar långsiktiga bedömningar av säkerhetsutvecklingen och det stora tidsmässiga glapp som finns mellan resurs- och insatsstrategier vid omvandlingar från nationellt försvar till insatsförsvar och tillbaka. Vi vet inte vilka medel och förmågor som kommer att vara mest efterfrågade på 2030-talet, men vi vet att vi måste börja skapa dem nu och i valet av prioriterade medel gäller det att välja dem vars avsaknad skulle kosta oss mest. 

Jacob Westberg-2021
Jacob Westberg är lektor i säkerhetspolitik och strategi vid Försvarshögskolan och författare till boken Svenska säkerhetsstrategier.

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post

Är du intresserad av ett nyhetsbrev?

Prenumerera på Officerstidningen nyhetsbrev och få de viktigaste artiklarna direkt i mejlkorgen. Nyhetsbrevet är under uppbyggnad men ange gärna din mejladress redan nu om du är intresserad.

Våren 2021 återtog talibanerna makten i Afghanistan. Var tredje utlandsveteran upplever att händelserna har påverkat synen på den egna insatsen. Det visar en Sifo-undersökning som Veterancentrum har initierat.

Afghanistanveteraner är stolta över sin insats visar en Sifoundersökning.

När talibanerna tog över makten blev den mediala uppmärksamheten enorm och stort utrymme gavs till utlandsveteraner som uttalade sig. Det är bakgrunden till beslutet att genomföra en undersökning med svensk personal som tjänstgjort i Afghanistan.

– Med talibanernas maktövertagande följde en mediabild där flera starka åsikter lyftes fram. Vi ville se hur utlandsveteranernas uppfattning såg ut som kollektiv så att vi kan dra mer allmänna slutsatser, säger Christopher van Zant, projektledare vid Försvarsmaktens Veterancentrum.

» Med talibanernas maktövertagande följde en mediabild där flera starka åsikter lyftes fram. «

Drygt 7.500 utlandsveteraner har tjänstgjort i Afghanistan mellan 2002 och 2021, av dem har knappt 30 procent deltagit i studien. De allra flesta uppger att händelseutvecklingen i landet inte har påverkat viljan att delta i fler internationella militära insatser. Överlag är man stolt över sin insats.

Samtidigt visar undersökningen att en av tre upplever att synen på den egna insatsen i stor utsträckning har påverkats av förändringarna i landet. Likaså indikerar resultaten att uppföljningen efter insatsen behöver ses över.

 

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post

Ett antal stridspiloter har ansökt om tjänstledighet. Med anledning av detta kommer flygvapenchef Carl-Johan Edström i veckan att besöka samtliga flottiljer för att träffa personalen. ”Det handlar om att visa respekt för individerna och den uppkomna situationen”, skriver Flygstaben i en skriftlig kommentar till Officerstidningen.

Ett antal stridspiloter har under vintern ansökt om tjänstledighet för studier. Det beror främst på ett missnöje över sin karriärutveckling men också på en frustration över rådande lönestruktur och pensionsavtalet, enligt uppgifter till Officerstidningen

I en skriftlig kommentar skriver Flygstaben att flygvapenchef Carl-Johan Edström i veckan som kommer ska besöka samtliga flottiljer för att träffa personalen. De skriver: ”Det handlar om att visa respekt för individerna och den uppkomna situationen, samtidigt får flygvapenchefen möjlighet att prata med dem. Det visar att han tar detta på stort allvar”, skriver Flygstaben och fortsätter: ”Vi vänder på alla stenar för att hitta möjligheter för att kunna behålla vår personal, inom alla personalkategorier”.

Flygstaben skriver vidare att flygvapnet har en utmaning under den kommande tioårsperioden. ”Vi har många erfarna piloter som går i pension, samtidigt som de yngre väljer att lämna oss. Det är mycket oroande. Därför startades arbetsgruppen, AG Behålla, på försvarsgrensnivå”.

Flygvapenchefen fattade, som ett första steg och inom sitt mandat, förra året beslut om att höja ingångslönen för flygförare.

Flygvapenchefen arbetar i samverkan med Försvarsmaktens produktionschef och personaldirektör med olika incitament för att skapa en längre aktiv karriär i flygtjänst, som främst riktas till flygförare som är födda 1988 eller senare. Det handlar bland annat om lönejusteringar, pensionspremie och åtgärder för att förbättra arbetssituationen (”Det är åtgärder avseende organisationsutveckling, infrastrukturåtgärder som ska möjliggöra att arbeta vid Flygstaben från samtliga av Flygvapnets garnisonsorter med mera”)

Syftet med detta är att, från central nivå, finna lösningar som kan bryta den negativa trenden att personal slutar i förtid samt få fler att vilja stanna längre istället för att gå i pension, enligt Flygstaben.  

När det gäller pensionsfrågan förstår vi att den är viktig. Flygvapenchefen stödjer en fortsatt dialog inom denna fråga med vetskap om att dialogen måste föras på högsta arbetsgivar- och ATO-nivå”, skriver Flygstaben i kommentaren.

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post

Det finns ett missnöje bland flygförare i flygvapnet och enligt uppgifter till Officerstidningen har flera stridspiloter ansökt om tjänstledighet i höst. Officersförbundet tror att situationen kan eskalera ytterligare om Försvarsmakten inte agerar.

Ett flertal stridspiloter har under vintern ansökt om tjänstledighet för studier. Det beror främst på ett missnöje med pensionsavtalet, men också på en frustration över rådande lönestruktur, enligt källor till Officerstidningen.

Pilotförsörjningen inom flygvapnet har varit ett problemområde under många år och de kommande åren väntar stora pensionsavgångar. Samtidigt finns svårigheter att både rekrytera nya flygförare och behålla redan befintlig personal.

Enligt uppgifter till Officerstidningen har ett antal stridspiloter på samtliga stridsflygdivisioner under vintern ansökt om tjänstledighet för studier. Det beror främst på ett missnöje över sin karriärutveckling men också på en frustration över rådande lönestruktur och kommande pension, enligt källor med insyn.

En majoritet av de som sökt om tjänstledighet ska enligt uppgift höra till kategorin stridspiloter som har fått höjd pensionsålder under sin anställning. 

Officersförbundet bekräftar situationen:

– Ja, vi känner till att det finns stridspiloter som överväger att lämna eller redan har börjat fundera på annat, antingen att sluta helt eller vara tjänstlediga för studier. Hur utbrett det är vet vi inte, så det ska förstås inte överdrivas. Men det indikerar något mycket viktigt – att man tappat tilltron till sin karriärutveckling, säger Johan Hansson, Officersförbundets förbundsdirektör. 

» Det indikerar något mycket viktigt – att man tappat tilltron till sin karriärutveckling. «

I Försvarsmaktens budgetunderlag för 2019 pekade myndigheten på att antalet flygförare riskerar att minska med upp till en tredjedel inom en tioårsperiod, bland annat till följd av pensionsavgångar och otillräcklig rekrytering.

Officerstidningen har tidigare skrivit om flygvapnets svårigheter att behålla piloter i flygande tjänst. Vid ett besök på Blekinge flygflottilj, F 17, hösten 2020 framkom att flera yngre stridspiloter på flottiljen det senaste året hade sagt upp sig eller tagit tjänstledigt. Majoriteten var gruppchefer och lämnade Försvarsmakten efter 10 till 15 år i flygande tjänst.

2021 skickades en enkätundersökning ut till stridspiloter i flygvapnet rörande avgångar i förtid. Enkäten gjordes inom ramen för kandidatuppsatsen ”Att skjuta ut sig” – Varför stridspiloter väljer att lämna Försvarsmakten i förtid (Bosdotter och Wellborg) vid Luleå tekniska universitet inför studier vid Högre officersprogrammet, HOP, på Försvarshögskolan.

I enkäten svarade en majoritet av de yngre stridspiloterna att de planerar att lämna flygvapnet de närmaste 10 åren. Lön och ändringen i avtal gällande pensionsålder angavs som faktorer bakom övervägandet att sluta. Även sådant som obalans med familjelivet och byte av arbetsort vid kommenderingar har bidragit till att stridspiloterna lämnat Försvarsmakten, enligt enkäten.

Vad tänker Officersförbundet om situationen?

– I rådande omvärldsläge blir frågan om flygförarnas villkor viktig – precis som övriga villkorsfrågor för våra medlemmar. Vi vill givetvis att arbetsgivaren inte bara ska vara framgångsrik i sin rekrytering, vi är mycket måna om att arbetsgivaren Försvarsmakten ska kunna behålla sin militära personal som man investerat stora summor tid och pengar i, säger Johan Hansson.

Flygstaben skriver i en skriftlig kommentar till Officerstidningen att flygvapenchef Carl-Johan Edström i veckan kommer att besöka samtliga flottiljer och träffa personalen med anledning av att ett antal stridspiloter har ansökt om tjänstledighet.

”Det handlar om att visa respekt för individerna och den uppkomna situationen, samtidigt får flygvapenchefen möjlighet att prata med dem. Det visar att han tar detta på stort allvar”, skriver Flygstaben och fortsätter: ”Vi vänder på alla stenar för att hitta möjligheter för att kunna behålla vår personal, inom alla personalkategorier”.

Flygvapenchefen arbetar i samverkan med Försvarsmaktens produktionschef och personaldirektör med flera incitament för att skapa en längre aktiv karriär i flygtjänst, främst för flygförare som är födda 1988 eller senare. Det handlar bland annat om lönejusteringar, pensionspremie och åtgärder för att  förbättra arbetssituationen.

”Syftet är att, från central nivå, finna lösningar som kan bryta den negativa trenden att personal slutar i förtid samt få fler att vilja stanna längre istället för att gå i pension. När det gäller pensionsfrågan förstår vi att den är viktig. Flygvapenchefen stödjer en fortsatt dialog inom denna fråga med vetskap om att dialogen måste föras på högsta arbetsgivar- och ATO-nivå”, skriver Flygstaben i kommentaren.

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post