Små staters militär­strategiska dilemma

Små och medelstora stater är mer benägna att prioritera det nationella försvaret om man upplever militära hot i närområdet än stormakter som fokuserar mer på mål relaterade till inflytande och status. Men om risken för krig mellan stater i närområdet uppfattas som låg är mindre stater mer benägna att bidra till internationella insatser.

Fördjupade bi- och multilaterala samarbeten med likasinnade stater är viktigt för att skapa ett mer effektivt utnyttjande av redan existerande militära resurser”, skriver Jacob Westberg. Den 24 september möttes länderna inom det europeiska försvarssamarbetet European intervention initiative (E12) på Karlbergs slott i Stockholm för att diskutera aktuella säkerhetsutmaningar för Europa.

”Bort och hem igen” är undertiteln på J.R.R. Tolkiens bok Hobbiten om Bilbo Bagger, en hobbit som en mäktig trollkarl lockar med på en expedition där han tillsammans med en grupp dvärgar ska återta dvärgarnas hem och en skatt som erövrats av en drake. Det var tur att Bilbo återvände hem just den dag han gjorde. Hans egna egendomar höll nämligen på att auktioneras ut i den fridsamma bygden Fylke där man var okunniga både om kriget som Bilbo deltagit i och att han var på väg hem. Den svenska försvarsmakten har sedan kalla krigets slut också varit på en lång resa med tvära kast i fråga om såväl prioriterade uppgifter som efterfrågade militära förmågor. I denna artikel analyseras och beskrivs de militärstrategiska utmaningar som dessa tvära kast skapat med hjälp av strategisk teori.

Tillsammans med Håkan Edström, har jag studerat hur småstater, medelstora stater och stormakter har anpassat sina strategier till förändringar i den regionala och globala säkerhetsmiljön under 2000-talet. För att kunna jämföra dessa länder har vi skapat ett analysramverk som skiljer mellan olika former av militärstrategiska mål, medel och metoder. Detta analysramverk är även användbart för att analysera den svenska försvarsmaktens omvandling från kalla krigets slut till 2020 års försvarsbeslut. 

» Den svenska försvarsmakten har sedan kalla krigets slut också varit på en lång resa med tvära kast i fråga om såväl prioriterade uppgifter som efterfrågade mili­tära förmågor.  «

I fråga om mål skiljer vi mellan de som prioriterar den egna statens säkerhet och överlevnad och de som syftar till att öka det egna landets inflytande eller status. Rörande medel görs en åtskillnad mellan militära resurser och förmågor som primärt är utvecklade för nationellt försvar mot en kvalificerad statlig motståndare och resurser och förmågor som primärt ska utnyttjas vid internationella militära insatser mot i regel icke-statliga motståndare. I fråga om metoder görs en åtskillnad mellan unilaterala ansatser, där militärstrategiska mål ska uppnås med huvudsakligen egna nationella resurser, och multilaterala ansatser, där mål huvudsakligen ska uppnås i samverkan med likasinnade stater.

Hur stater prioriterar mellan dessa olika mål, medel och metoder beror både på hur stora maktresurser en stat disponerar och uppfattningar rörande strategisk utsatthet – om den politiska ledningen i en stat anser att det finns ett militärt hot från en annan stat mot den egna staten eller någon av dess allierade. Stormakter prioriterar ofta mål relaterade till inflytande och status högre än småstater eftersom de senare har större anledning att se den egna säkerheten och överlevnaden som hotad. Både små och medelstora stater som upplever att det finns hot från andra stater i den egna regionen prioriterar skapandet av medel sammanhörande med nationellt försvar. Stater som uppfattar att risken för krig mellan stater i den egna regionen är låg är mer benägna att ställa om sina försvarsmakter för att kunna bidra till internationella insatser. 

I fråga om metoder har stormakter mer omfattande ambitioner när det gäller unilaterala ansatser för både nationellt försvar och expeditionär krigföring än mindre resursstarka stater. Småstater och mindre medelstora stater, till vilka Sverige räknas, saknar i allmänhet förmåga att med egna medel projicera militär makt utanför den egna regionen och de tenderar därför att i fråga om metoder prioritera multilaterala ansatser och militär samverkan med andra stater och organisationer.

Eftersom staters militärstrategiska prioriteringar är beroende av den politiska ledningens uppfattningar av strategisk utsatthet, så kan prioriteringen mellan olika mål, medel och metoder också förändras om säkerhetsläget i den egna regionen utvecklas i en positiv eller negativ riktning. Sveriges tvära kast inom försvarspolitiken är en tydlig illustration av detta.

Från mitten av 1990-talet fram till 2009 års försvarsbeslut skedde en gradvis ominriktning av Försvarsmaktens prioriterade uppgifter från nationellt försvar av det egna territoriet mot internationell krishantering tillsammans med andra stater och organisationer. Det innebar att militärstrategiska mål alltmer kom att inriktas mot att vinna inflytande och status som en pålitlig partner vid internationella insatser och att medel ämnade primärt för nationellt försvar avvecklades eller reducerades i antal för att finansiera utvecklandet av de nya förmågor som behövs vid internationella multilaterala insatser. Rysslands militära intervention i Georgien 2008 och dess annektering av Krimhalvön 2014 visade att det tidiga 2000-talets optimistiska tankar om en ny stabil europeisk fredsordning varit förhastade. Med försvarsbeslutet 2015 ominriktades Försvarsmakten åter mot närområdet och fick i uppgift att utveckla de medel och förmågor som behövs för att ge och ta emot militär hjälp, en inriktning som fortsatte och fördjupades i 2020 års försvarsbeslut.

 Enligt 2020 års försvarsbeslut ska den nationella försvarsförmågan successivt förbättras och byggas ut fram till 2030 och kanske längre. Det långa tidsperspektivet är realistiskt eftersom det tar mycket längre tid att skapa de medel som behövs än att avveckla befintliga förmågor. Det finns med andra ord ett tidsmässigt glapp mellan resurs- och insatsstrategier. Men hur ska Sverige, och de länder som vi lovat att bistå om de utsätts för ett angrepp, skydda sig fram tills att den nationella försvarsförmågan är återuppbyggd? För Sverige och andra europeiska länder som också avvecklat och reducerat delar av sina militära förmågor sammanhörande med nationellt försvar finns inget annat svar på kort sikt än nya metoder: fördjupade bi- och multilaterala samarbeten med likasinnade stater för att skapa ett mer effektivt samutnyttjande av redan existerande militära resurser. Den militära alliansfriheten är inte en tillgång vid genomförandet av en gemensam försvarsplanering med Finland, eller vid ytterligare fördjupade försvarssamarbeten med Nato-länder, men den har heller inte förhindrat undertecknande av bi- och multilaterala samarbetsavtal och genomförandet av förberedelser för att kunna ge och ta emot militär hjälp.

Finns det något att lära sig av de tvära kast som Sveriges försvarsstrategier genomgått efter kalla krigets slut? En viktig lärdom gäller den osäkerhet som präglar långsiktiga bedömningar av säkerhetsutvecklingen och det stora tidsmässiga glapp som finns mellan resurs- och insatsstrategier vid omvandlingar från nationellt försvar till insatsförsvar och tillbaka. Vi vet inte vilka medel och förmågor som kommer att vara mest efterfrågade på 2030-talet, men vi vet att vi måste börja skapa dem nu och i valet av prioriterade medel gäller det att välja dem vars avsaknad skulle kosta oss mest. 

Jacob Westberg-2021
Jacob Westberg är lektor i säkerhetspolitik och strategi vid Försvarshögskolan och författare till boken Svenska säkerhetsstrategier.

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post

Nautisk inriktning vid Officersprogrammet har reviderats och heter från i år sjökrigsvetenskaplig inriktning. Det berättade marinchef Ewa Skoog Haslum under Marinstridsdagarnas inledande dag, som annars främst ägnades åt kriget i Ukraina och Nato.

Under Marinstridsdagarna i Karlskrona samlas stora delar av marinens personal för att dela erfarenheter och information genom föreläsningar, seminarier och workshops.

När Marinstridsdagarna nu åter genomfördes i fysisk form efter pandemiåren, samlades runt 1 200 personer i Brinova arena i Karlskrona den 24 januari. Arrangemanget följdes också via länk från Oscarsteatern i Stockholm och Trädgår’n i Göteborg med cirka 500 deltagare på varje ort.

Dagen inleddes av marinstaben som pratade om behovet av plattformar, personalförsörjning och förmågeutveckling men också om förändringar på utbildningsområdet. En revision av nautisk inriktning på Officersprogrammet har genomförts och bytt namn till sjökrigsvetenskaplig inriktning.

Sjökrigsvetenskap omfattar fler praktiska moment än föregångaren vilket gör att tjänstgöringstiden för att få ut behörigheter efter examen kortas med ett halvår.

– Utbildningen har utvecklats i samarbete med Försvarshögskolan och går att söka nu. I höst börjar första kullen med den nya inriktningen, sa marinchef konteramiral Ewa Skoog Haslum.

I övrigt ägnades mycket tid åt kriget i Ukraina. En av Rysslandsexperterna på plats var Fredrik Löjdquist, före detta diplomat och numera chef för Centrum för Östeuropastudier.

» Det vi ser nu är en Rysslandskris och den är strukturell, systematisk och långsiktig. «

– Det vi ser nu är en Rysslandskris och den är strukturell, systematisk och långsiktig. Även om Putin skulle trilla av pinn eller avgå i morgon innebär det inte nödvändigtvis att Ryssland förändras. En fred kommer att kräva en förändring av det politiska systemet i Ryssland.

Ytterligare en Rysslandskännare som deltog var forskaren Jonas Kjellén vid Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI. Enligt honom bottnar det ryska misslyckandet i Ukraina främst i strukturella problem kopplade till den reformering av den ryska försvarsmakten som genomfördes efter kalla kriget. Sedan dess har delar av det ryska försvaret återtagits, framför allt inom flottan, medan armén är betydligt mindre än den än gång var.

– Under den moderniseringsreform som genomfördes slog man sönder massmobiliseringsarmén. Antalet mobiliseringsförband har minskat från 1 900 till 170 markstridsförband. Antalet officerare har sjunkit från 350 000 till 150 000, sa Jonas Kjellén. 

Dagen avslutades med en paneldebatt om Nato där rikshemvärnschefen deltog tillsammans med de ställföreträdande cheferna vid respektive försvarsgrensstab. Alla fyra var eniga om att anpassningen till Nato redan är långt framskriden.

– Vi har under många år känt oss interoperabla med Nato. Nu jobbar vi också mot integration, sa ställföreträdande marinchef brigadgeneral Patrik Gardesten.

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post

För få medarbetare, för lite tid och för dåligt administrativt stöd. Försvarsmaktens medarbetarundersökning visar en hårt pressad situation för många ute i organisationen. Personaldirektör Kim-Lena Ekvall Svedenblad säger att resultaten är oroande.

Resultatet från senaste FM Vind visar att många är fortsatt stolta över att jobba i Försvarsmakten. Men också att många går tungt.

I januari publicerade Försvarsmakten sin senaste medarbetarundersökning, FM Vind, som genomfördes 2022. Som i tidigare undersökningar uppger många anställda att de tycker om sitt jobb och är stolta över att arbeta i Försvarsmakten. Men resultaten visar också att många går tungt. Frågor kopplade till arbetsbelastning vittnar om brist på personal och att man har svårt att hinna med sina arbetsuppgifter.

De signalerna syntes redan i den förra FM Vind-rapporten för två år sedan, men den bilden har nu förstärkts. Svaren på frågan om man som chef har tillräckligt med administrativ personal för att lösa sina uppgifter backar, från 66 till 52 på en 100-gradig skala. Om arbetstiden räcker till sjunker också, från 55 till 47 och om man har tillräckligt med medarbetare går även den ner, från 54 till 46. 

– Jag är glad över att vi får reda på hur man upplever sitt arbete i Försvarsmakten, säger Försvarsmaktens personaldirektör Kim-Lena Ekvall Svedenblad som tillträdde tjänsten den 1 januari. Men med kriget i Ukraina, Natoansökan och en intensiv tillväxt har vi ett ansträngt läge och vi har även tidigare fått signaler om att man går tungt.

» Med kriget i Ukraina, Natoansökan och en intensiv tillväxt har vi ett ansträngt läge och vi har även tidigare fått signaler om att man går tungt. «

I förra numret av Officerstidningen meddelade ÖB Micael Bydén att 2023 inte kommer bli ett lugnare år än det föregående och i tidigare intervjuer har Försvarsmakten uppgett att personalförsörjningen väntas vara i balans först flera år framåt i tiden. 

– Jag är ganska ny på befattningen och har inte hunnit sätta mig in i läget som helhet ännu, men det är klart att jag är orolig. Vi kommer att analysera resultaten och fundera över åtgärder. Men närmaste chef kommer behöva ta samtal med sina medarbetare och diskutera vad som kan göras för att minska arbetsbördan i det korta perspektivet, säger Kim-Lena Ekvall Svedenblad. 

Ett område som är oförändrat sedan FM Vind 2020, är ovälkommet beteende. Sju procent av medarbetarna uppger att de någon gång blivit utsatta för ovälkommet beteende. 

– Vi har nolltolerans mot alla former av trakasserier, sexuella trakasserier, kränkande särbehandling och repressalier och vi är absolut inte nöjda med det här resultatet. Men vi jobbar hårt med frågorna och kommer att fortsätta göra det, säger Kim-Lena Ekvall Svedenblad. 

Normalt genomförs FM Vind en gång om året, men 2021 ställdes den in på grund av byte av leverantör av undersökningen. I den enkätundersökning som gjordes 2022 svarade 16 500 medarbetare på arbetsgivarens frågor. 

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post

Att Försvarsmakten är beroende av samarbeten med civila aktörer för militära transporter, framgick under Försvarsmaktens transportdagar i december. I två dagar diskuterades uppbyggnaden av ett transportsystem som fungerar oavsett beredskapsläge.

Järnvägen är det trafikslag där samarbetet mellan Försvarsmakten och civila företrädare kommit längst. ”Vi ska inte bli förvånade om vi får se trupptransporter med tåg under Aurora 23” säger Överstelöjtnant Per Thurhammar vid Produktionsledningen på Högkvarteret.

Under Försvarsmaktens transportdagar 2022, som hölls på en konferensanläggning i Sigtuna den 8 – 9 december, möttes företrädare för tåg, väg och sjöfart (flyget involveras under våren) för att tillsammans med Försvarsmakten diskutera upprättandet av ett fungerande och robust transportsystem för militära behov.

Temat för konferensen var förmågeutveckling, och att en fungerande logistik är grundläggande i en militär organisation poängterades av flera talare. Men att bygga transportlösningar tillsammans med civila aktörer innebär också en rad utmaningar i form av exempelvis nischade lastbärare, mängder av privata företag, brist på personal och inblandning av utländska aktörer. Inom vägtransporter är en försvårande faktor att lastbilarna genom åren blivit alltmer specialiserade mot en viss typ av gods. Försvarsmakten måste därför vara tydlig med sina behov för att kunna sluta avtal med relevanta företag. 

– Vi har ungefär 5 000 medlemsföretag, sa Fredrik Svensson, hållbarhetsansvarig vid Sveriges Åkeriföretag. Det finns cirka 38 000 fordon i Sverige och varje lastbil blir allt mindre flexibel eftersom man övergår till mer individuella lösningar. 

Inom området sjötransporter är utmaningarna än mer komplexa. Bland annat därför att den svenskregistrerade handelsflottan minskat kraftigt de senaste decennierna. Enligt uppgift från föreningen Svensk sjöfart har antalet svenskflaggade handelsfartyg sjunkit med 60 procent sedan 2001 och numera finns endast ett drygt hundratal fartyg kvar under svensk flagg. I ett förhöjt beredskapsläge kan det innebära problem eftersom det endast är flaggstaten som har rätt att förfoga över fartyget. 

» Svenska staten räknar med att ha tillgång till fartyg som kontrolleras av svenska rederier, men som går under annan flagg. Men juridiskt är det inte riktigt så enkelt och regeringen har i andra sammanhang själva sagt att utlandsflaggade fartyg inte är en svensk angelägenhet. «

– Svenska staten räknar med att ha tillgång till fartyg som kontrolleras av svenska rederier, men som går under annan flagg. Men juridiskt är det inte riktigt så enkelt och regeringen har i andra sammanhang själva sagt att utlandsflaggade fartyg inte är en svensk angelägenhet, sa Johan Schelin, professor i transporträtt vid Stockholms universitet. 

En annan fråga kopplad till sjötransporter handlar om bristen på svenska sjömän. I dag är besättningar på svenska handelsfartyg oftast nationellt blandade med befäl och matroser från länder som exempelvis Ryssland, Filipinerna och Polen. I kristider finns en risk att den utländska personalen vänder hem och då är frågan vem som ska köra fartygen. 

– 1970 fanns det 25 000 svenska sjömän, i dag är de långt under 10 000. I ett krisläge kan det bli svårt att behålla personal ombord, det ser vi nu med alla ukrainska och ryska sjömän. Jag skulle säga att bristen på svenska sjömän är den fråga som är svårast att lösa, sa Johan Schelin. 

Även Stefan Nohrenius, avdelningsdirektör vid Produktionsledningen på Högkvarteret, pratade om vikten av svenskflaggade fartyg och svenska sjömän. Han berättade om det pågående samarbetet mellan Försvarsmakten och sjöfartsindustrin och att målet är att hitta sömlösa transportlösningar som fungerar såväl i fred, kris och krig. 

– Vi har behov av militära transporter av både gods och personal och behöver en mängd olika fartygstonnage som roro, bulk och tank men även fartyg i skärgårdstrafiken, sa Stefan Nohrenius. 

Det trafikslag där samarbetet mellan Försvarsmakten och civila företrädare kommit längst, är järnvägen. Överstelöjtnant Per Thurhammar vid Produktionsledningen på Högkvarteret, meddelade att tåg inom en snar framtid åter kan börja användas vid trupptransporter. 

– Vi har en plan för hela riket när det gäller transporter på järnväg och vi ligger före i den processen. Vi ska inte bli förvånade om vi får se trupptransporter med tåg under Aurora 23, sa han. 

Även företrädare för Tågföretagen deltog under konferensen. De tyckte att samtalen som förs mellan inblandade aktörer är kreativa, men upplever också att det finns oklarheter.  

– En stor svaghet är att ingen har beslutandemandat, sa Lina Lagerroth, näringspolitisk expert vid Tågföretagen. Vi sitter runt ett bord och ska komma överens, men i slutändan behöver någon ha mandat att säga att så här gör vi, men det har vi inte i dag. Järnvägens roll är lite oklar och otydlig och vi vet inte vilken tågtrafik det är som vi förväntas upprätthålla vid kris eller krig. 

Fakta
Försvarsmaktens transportsektion

Försvarsmaktens transportdagar är ett årligt arrangemang under ledning av Försvarsmaktens transportsektion där militära och civila transportföreträdare möts för att diskutera logistik. Transportsektionen bildades 1874 (då Kommunikationsavdelningen) och är en av få organisationsenheter inom Högkvarteret från den tiden som fortfarande finns kvar.
Källa: Transportsektionen inom HKV-De första åren

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post