Små staters militär­strategiska dilemma

Små och medelstora stater är mer benägna att prioritera det nationella försvaret om man upplever militära hot i närområdet än stormakter som fokuserar mer på mål relaterade till inflytande och status. Men om risken för krig mellan stater i närområdet uppfattas som låg är mindre stater mer benägna att bidra till internationella insatser.

Fördjupade bi- och multilaterala samarbeten med likasinnade stater är viktigt för att skapa ett mer effektivt utnyttjande av redan existerande militära resurser”, skriver Jacob Westberg. Den 24 september möttes länderna inom det europeiska försvarssamarbetet European intervention initiative (E12) på Karlbergs slott i Stockholm för att diskutera aktuella säkerhetsutmaningar för Europa.

”Bort och hem igen” är undertiteln på J.R.R. Tolkiens bok Hobbiten om Bilbo Bagger, en hobbit som en mäktig trollkarl lockar med på en expedition där han tillsammans med en grupp dvärgar ska återta dvärgarnas hem och en skatt som erövrats av en drake. Det var tur att Bilbo återvände hem just den dag han gjorde. Hans egna egendomar höll nämligen på att auktioneras ut i den fridsamma bygden Fylke där man var okunniga både om kriget som Bilbo deltagit i och att han var på väg hem. Den svenska försvarsmakten har sedan kalla krigets slut också varit på en lång resa med tvära kast i fråga om såväl prioriterade uppgifter som efterfrågade militära förmågor. I denna artikel analyseras och beskrivs de militärstrategiska utmaningar som dessa tvära kast skapat med hjälp av strategisk teori.

Tillsammans med Håkan Edström, har jag studerat hur småstater, medelstora stater och stormakter har anpassat sina strategier till förändringar i den regionala och globala säkerhetsmiljön under 2000-talet. För att kunna jämföra dessa länder har vi skapat ett analysramverk som skiljer mellan olika former av militärstrategiska mål, medel och metoder. Detta analysramverk är även användbart för att analysera den svenska försvarsmaktens omvandling från kalla krigets slut till 2020 års försvarsbeslut. 

» Den svenska försvarsmakten har sedan kalla krigets slut också varit på en lång resa med tvära kast i fråga om såväl prioriterade uppgifter som efterfrågade mili­tära förmågor.  «

I fråga om mål skiljer vi mellan de som prioriterar den egna statens säkerhet och överlevnad och de som syftar till att öka det egna landets inflytande eller status. Rörande medel görs en åtskillnad mellan militära resurser och förmågor som primärt är utvecklade för nationellt försvar mot en kvalificerad statlig motståndare och resurser och förmågor som primärt ska utnyttjas vid internationella militära insatser mot i regel icke-statliga motståndare. I fråga om metoder görs en åtskillnad mellan unilaterala ansatser, där militärstrategiska mål ska uppnås med huvudsakligen egna nationella resurser, och multilaterala ansatser, där mål huvudsakligen ska uppnås i samverkan med likasinnade stater.

Hur stater prioriterar mellan dessa olika mål, medel och metoder beror både på hur stora maktresurser en stat disponerar och uppfattningar rörande strategisk utsatthet – om den politiska ledningen i en stat anser att det finns ett militärt hot från en annan stat mot den egna staten eller någon av dess allierade. Stormakter prioriterar ofta mål relaterade till inflytande och status högre än småstater eftersom de senare har större anledning att se den egna säkerheten och överlevnaden som hotad. Både små och medelstora stater som upplever att det finns hot från andra stater i den egna regionen prioriterar skapandet av medel sammanhörande med nationellt försvar. Stater som uppfattar att risken för krig mellan stater i den egna regionen är låg är mer benägna att ställa om sina försvarsmakter för att kunna bidra till internationella insatser. 

I fråga om metoder har stormakter mer omfattande ambitioner när det gäller unilaterala ansatser för både nationellt försvar och expeditionär krigföring än mindre resursstarka stater. Småstater och mindre medelstora stater, till vilka Sverige räknas, saknar i allmänhet förmåga att med egna medel projicera militär makt utanför den egna regionen och de tenderar därför att i fråga om metoder prioritera multilaterala ansatser och militär samverkan med andra stater och organisationer.

Eftersom staters militärstrategiska prioriteringar är beroende av den politiska ledningens uppfattningar av strategisk utsatthet, så kan prioriteringen mellan olika mål, medel och metoder också förändras om säkerhetsläget i den egna regionen utvecklas i en positiv eller negativ riktning. Sveriges tvära kast inom försvarspolitiken är en tydlig illustration av detta.

Från mitten av 1990-talet fram till 2009 års försvarsbeslut skedde en gradvis ominriktning av Försvarsmaktens prioriterade uppgifter från nationellt försvar av det egna territoriet mot internationell krishantering tillsammans med andra stater och organisationer. Det innebar att militärstrategiska mål alltmer kom att inriktas mot att vinna inflytande och status som en pålitlig partner vid internationella insatser och att medel ämnade primärt för nationellt försvar avvecklades eller reducerades i antal för att finansiera utvecklandet av de nya förmågor som behövs vid internationella multilaterala insatser. Rysslands militära intervention i Georgien 2008 och dess annektering av Krimhalvön 2014 visade att det tidiga 2000-talets optimistiska tankar om en ny stabil europeisk fredsordning varit förhastade. Med försvarsbeslutet 2015 ominriktades Försvarsmakten åter mot närområdet och fick i uppgift att utveckla de medel och förmågor som behövs för att ge och ta emot militär hjälp, en inriktning som fortsatte och fördjupades i 2020 års försvarsbeslut.

 Enligt 2020 års försvarsbeslut ska den nationella försvarsförmågan successivt förbättras och byggas ut fram till 2030 och kanske längre. Det långa tidsperspektivet är realistiskt eftersom det tar mycket längre tid att skapa de medel som behövs än att avveckla befintliga förmågor. Det finns med andra ord ett tidsmässigt glapp mellan resurs- och insatsstrategier. Men hur ska Sverige, och de länder som vi lovat att bistå om de utsätts för ett angrepp, skydda sig fram tills att den nationella försvarsförmågan är återuppbyggd? För Sverige och andra europeiska länder som också avvecklat och reducerat delar av sina militära förmågor sammanhörande med nationellt försvar finns inget annat svar på kort sikt än nya metoder: fördjupade bi- och multilaterala samarbeten med likasinnade stater för att skapa ett mer effektivt samutnyttjande av redan existerande militära resurser. Den militära alliansfriheten är inte en tillgång vid genomförandet av en gemensam försvarsplanering med Finland, eller vid ytterligare fördjupade försvarssamarbeten med Nato-länder, men den har heller inte förhindrat undertecknande av bi- och multilaterala samarbetsavtal och genomförandet av förberedelser för att kunna ge och ta emot militär hjälp.

Finns det något att lära sig av de tvära kast som Sveriges försvarsstrategier genomgått efter kalla krigets slut? En viktig lärdom gäller den osäkerhet som präglar långsiktiga bedömningar av säkerhetsutvecklingen och det stora tidsmässiga glapp som finns mellan resurs- och insatsstrategier vid omvandlingar från nationellt försvar till insatsförsvar och tillbaka. Vi vet inte vilka medel och förmågor som kommer att vara mest efterfrågade på 2030-talet, men vi vet att vi måste börja skapa dem nu och i valet av prioriterade medel gäller det att välja dem vars avsaknad skulle kosta oss mest. 

Jacob Westberg-2021
Jacob Westberg är lektor i säkerhetspolitik och strategi vid Försvarshögskolan och författare till boken Svenska säkerhetsstrategier.

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post

Är du intresserad av ett nyhetsbrev?

Prenumerera på Officerstidningen nyhetsbrev och få de viktigaste artiklarna direkt i mejlkorgen. Nyhetsbrevet är under uppbyggnad men ange gärna din mejladress redan nu om du är intresserad.

Officerstidningen kan vinna pris som årets facktidning på Tidskriftsgalan. ”Väldigt hedrande och roligt”, säger chefredaktör Josefine Owetz.

När branschorganisationen Sveriges Tidskrifter i oktober utser ”Årets tidskrift fackpress” kan Officerstidningen vinna det prestigefulla priset.

– Hurra! Tusan vad roligt. Detta känns väldigt hedrande, säger Officerstidningens chefredaktör Josefine Owetz.

Nomineringen till priset som Årets Tidskrift lyder:

”När bevakningsområdet plötsligt hamnar i hetluften och målgruppen växer gäller det att ha en god beredskap. Det har Officerstidningen. Med nyhetsledande reportage får läsarna en fördjupad förståelse för det hastigt försämrade säkerhetsläget och upprustningen av det svenska försvaret.”

– Jag är stolt och glad över nomineringen. Vi är en liten redaktion som arbetar hårt för att göra en läsvärd och aktuell tidning till medlemmarna. Det är jättekul att det uppmärksammas, säger Josefine Owetz.

Skärmavbild 2022-09-23 kl. 15.58.43
Josefine Owetz, chefredaktör Officerstidningen

De övriga tre tidningarna som nominerats till Årets Tidskrift Fackpress är Arbetet, ATL och Sveriges Natur.

Tidskriftspriset verkar för en hög kvalitet inom tidskriftsbranschen genom att premiera goda förebilder och nyskapande insatser. Nominerade och vinnare av Tidskriftspriset tas fram av ett antal jurygrupper med erfarna personer från mediebranschen.

Vinnarna utses under Tidskriftsgalan den 19 oktober.

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post

Den 1 september kom beskedet från Arbetsgivarverket: stridspiloter som fått höjd pensionsålder under sin anställning får behålla tidigare pensionsavtal. Men hittills har inte någon av de tjänstlediga piloterna kommit tillbaka till flygvapnet, enligt Per-Martin Sternevi, ordförande för Försvarspiloternas intresseorganisation.

Pilotförsörjningen i flygvapnet har varit ett återkommande problemområde under många år. Foto: Antonia Sehlstedt/Försvarsmakten

Många av flygvapnets stridspiloter sökte i vintras tjänstledigt för studier i höst. I slutet av augusti kunde Officerstidningen berätta att ett 30-tal av flygvapnets piloter lämnat Försvarsmakten.

Missnöjet i pilotkollektivet beror på ett drygt decennium av frustration över löner och arbetsvillkor, men även över det statliga pensionsavtal från 2016, PA 16 avdelning 1 – som innebar att pensionsåldern för flygförare födda 1988 och senare ändrades från 55 år till 67 år.

Den 1 september beslutade Arbetsgivarverkets om nya pensionsvillkor för den berörda gruppen piloter. De som omfattas av övergångslösningen är piloter födda 1988 och senare och som efter sin antagning fått höjd pensionsålder. Totalt handlar det om runt 90 personer.

– Jag är glad att vi i dialog med Försvarsmakten i en akut situation för en avgränsad grupp, snabbt kunnat finna en lösning som omhändertar frågan och stärker Försvarsmaktens personalförsörjning av piloter på kort och lång sikt, säger Anna Falck, Arbetsgivarverkets förhandlingschef, i ett pressmeddelande.

Piloterna får nu åter möjlighet att gå i särskild flygförarpension enligt samma förutsättningar som PA 16 avdelning 2.

» Jag hoppas och tror att våra tjänstlediga piloter kommer tillbaka och att övriga väljer att stanna. «

– Jag är glad och tacksam över att Arbetsgivarverket tog sig an frågan och fann en lösning inom avtalet. Jag hoppas och tror att våra tjänstlediga piloter kommer tillbaka och att övriga väljer att stanna, sa flygvapenchef Carl-Johan Edström i ett pressmeddelande från Försvarsmakten efter beskedet.

Men hittills har ingen av de tjänstlediga piloterna valt att återvända till flygvapnet, enligt Per-Martin Sternevi, ordförande för Försvarspiloternas intresseorganisation, FPI, en kårsektion till Officersförbundet. 

– Trots att arbetsgivarparten valde att ta ett ensidigt beslut utan arbetstagarorganisationen så är det ändå bra att pensionsbeslutet har kommit. Men som vi har kommunicerat innan, och befarat, så har det inte haft någon avgörande effekt. Jag har ännu inte hört om någon som har kommit tillbaka sedan man fick Arbetsgivarverkets beslut i handen. Ju längre tiden går, desto mer ökar avståndet till Försvarsmakten och frågan är om det ens finns intresse att komma tillbaka efter tjänstledigheten, säger han. 

» Nu behöver Försvarsmakten stå till svars för ett flygvapen som fullständigt håller på att implodera. «

Per-Martin Sternevi fortsätter:

– Löneutvecklingen är så pass viktig och det är en avgörande faktor bakom missnöjet eftersom den är så eftersatt gentemot andra myndigheter. Om man lever i tron att man kan lösa detta genom att ge tillbaka det som en gång togs ifrån dessa individer så har man inte insett problematiken. Det har sedan länge varit tydligt från piloterna att pensionsfrågan inte är nyckeln, utan en del av helheten. Men flygvapnet har valt att inte lyssna och nu behöver Försvarsmakten stå till svars för ett flygvapen som fullständigt håller på att implodera.

Per-Martin Sternevi, ordförande för Försvarspiloternas intresseorganisation.

I mitten av juli tillsattes en partsgemensam utvecklingsgrupp, UG Behålla, för att arbeta med Försvarsmaktens personalförsörjning av piloter på kort och lång sikt. Flygvapenchefen har också fattat beslut om att omfördela 600 miljoner de kommande tio åren på olika satsningar för att motverka pilotavgångar.

– Nu när Arbetsgivarverket har gjort sitt är det upp till oss att fortsätta arbetet med att säkerställa personalförsörjningen med åtgärder som ligger inom Försvarsmaktens mandat, för denna och andra grupper. Min och Flygstabens fokus ligger där först på att implementera de åtgärder som har beslutats och sedan arbeta vidare inom andan för ÖB dagorder om personalförsörjning. Det viktiga arbetet som UG Behålla gör kommer att fortsätta, säger flygvapenchef Carl-Johan Edström i pressmeddelandet.

Försvarspiloternas intresseorganisation efterlyser åtgärder inom löneområdet och har flera gånger poängterat att lönen kommer att bli en avgörande faktor för att Försvarsmakten ska ha en chans att få tillbaka och behålla piloter, säger Per-Martin Sternevi.

– Vi ligger lönemässigt i stort sett runt 20 000 kronor i månaden under andra statliga myndigheter som bedriver flygtjänst. Jag har uppfattat att flygvapnet avser förhålla sig till Försvarsmaktens processer avseende lönebildning. Ska man göra det tror inte jag att man kan rädda flygvapnets personalförsörjning. 

» Vi ligger lönemässigt runt 20 000 kronor i månaden under andra statliga myndigheter som bedriver flygtjänst. «

– Försvarsmakten äger sin egen lönebildning. Att hänvisa till egna processer i denna situation är helt irrelevant. Jag har en känsla av att man ännu en gång tänker syna sina piloter för att se om de kommer tillbaka efter några veckor eller inte. Det är i så fall väldigt olyckligt då Försvarsmakten, förutom att bli snuvad på sina förhoppningar, även fortsätter att bli av med piloter. Det har vi redan sett tecken på då cirka tio transportpiloter lämnade in ansökningar om tjänstledighet för studier i förra veckan, säger Per-Martin Sternevi.

Transportpiloter är de som flyger Hercules, specialflyg och statsflyg. 

Officerstidningen har sökt företrädare för flygvapnet men de har tackat nej till en intervju. 

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post

Snart kommer de första anpassade kroppsskydden med bättre passform för fler kroppstyper. Försvarets materielverk, FMV, har tecknat två nya avtal för leverans av kroppsskydd till Försvarsmakten, varav ett är utformat specifikt för kvinnor.

Nya kroppsskydd, framtagna för kvinnor sett till passform och storlekar, levereras under nästa år.

Behovet av utrustning med bättre passform för kvinnor i Försvarsmakten har varit en återkommande fråga i många år. Nyligen skrev FMV avtal för leverans av anpassade kroppsskydd med företaget TYR Tactical.

– Det skickar en viktig signal att Försvarsmakten tar fram utrustning som passar för kvinnor eftersom det är enormt viktigt att skyddet har rätt storlek, vikt och passform för att soldaten ska kunna lösa sina uppgifter med bibehållet högt stridsvärde, säger Marvin Lifbom, chef för avdelningen Gemensam materiel på FMV, i en artikel på Försvarsmaktens webbplats.  

De nya skydden är speciellt framtagna för kvinnor sett till passform och storlekar, och ger en likvärdig skyddsnivå som det befintliga Kroppsskydd 12, skriver FMV. Leverans sker under 2023. Utöver detta har FMV även tecknat avtal för ytterligare leverans av Kroppsskydd 12. Bakgrunden är att Sverige behöver återanskaffa kroppsskydd för att ersätta de som sänts till Ukraina under det pågående kriget. 

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post