Hur har det första året som forskningschef varit?

– Jättespännande. Hög belastning. Jag har aldrig tidigare haft en befattning där jag jobbat så mycket på min mentala tröskelnivå som här och jag står i spagat mellan olika delar. Generalläkarens forskningsmänniskor vill prata om dammpartiklar i lungor efter prolongerad ökenexponering, Undsäk och kryptologerna vill prata kvantsäkra kryptosystem och rymdgänget vill prata om friktionskoefficient vid atmosfäriskt återinträde. Det är extremt många roliga och intressanta områden, men det är mycket att sätta sig in i för att kunna prata vältaligt om dem.

Förutsätts du själv ha koll på alla olika forskningsområden?

– Nej, det kan jag ju inte men jag är jättestolt över att ha extremt kompetenta människor som jag arbetar med. Under mig finns 25 Fot-områden, alltså forsknings- och teknikutvecklingsområden, som är funktionellt indelade. Vi har såklart marksystem, flygsystem, marinsystem, rymdsystem och cybersystem. Sedan har vi också Undsäk som ligger under Must. Vi har försvarsmedicin som sköts av generalläkaren och CBRN som sköts av skyddscentrum och så vidare. För varje område finns en utsedd ordförande, men jag jobbar nära dem och vi har regelbundna avstämningar. Min uppgift som forskningschef är att ansvara för den kunskapsbyggande delen av forskning och utveckling. Forskningschefen är också ansvarig för doktorander och disputerade i myndigheten.

Jag har aldrig tidigare haft en befattning där jag jobbat så mycket på min mentala tröskelnivå som här och jag står i spagat mellan olika delar.

Genom åren har det riktats en del kritik mot Försvarsmakten för bristande förmåga att ta hand om disputerade officerares kompetens. Hur tycker du att Försvarsmakten sköter den uppgiften?

– Vi har historiskt inte varit bra på det här, och ironiskt nog har det som jag klagat på i alla år nu blivit mitt problem att lösa. 1993 inrättades ÖB:s doktorandprogram. Ambitionen var god, men det fanns inte någon riktig styrning och ibland hamnade forskningen väl långt ifrån den militära kontexten. Man visste heller inte vad man skulle ha disputerade officerare till. Sedan har vi haft doktorandprogram på Försvarshögskolan ett tag, men världen är större än FHS. Nu är vi ändå ett drygt 50-tal officerare med forskarutbildning i organisationen och försvarsgrenarna har sina egna disputerade forskningschefer, även om den befattningen i armén just nu är vakant. Vi befolkar organisationen och äger den, en befattning i taget. Jag är inte på något sätt nöjd, men jag är oerhört stolt över att vi är så många som vi ändå är.

Du är själv disputerad officer och doktorerade 2021 inom området stresspsykologi. Vad betyder det för den befattning du har idag?

– Du måste vara forskare för att kunna leda andra forskare. Det är extremt många områden att sätta sig in i snabbt och det kräver att du har förståelse för hur det akademiska systemet fungerar. Jag blir också ofta rådgivande och det dyker hela tiden upp frågor om vad vetenskapen säger om ditt eller datt. Många gånger har vi bra forskning och då kan jag ge ett faktaunderlag som bygger på vetenskap och inte så mycket på känslor. Man behöver också ha en förståelse för hur den akademiska friheten fungerar kontra den ibland nödvändiga sekretessen. Det enklaste sättet att förklara det på är att jag kan prata både militäriska och akademiska. Å ena sidan måste jag vara en erfaren officer för att kunna förklara för ett civilt lärosäte vad som är relevant ur ett militärt perspektiv. Å andra sidan måste jag vara en meriterad forskare och förstå etikprövningsansökan och friheten att ingå publiceringar för att kunna föra samtal med Vetenskapsrådet om ansvarsfull internationalisering.

Och ansvarsfull internationalisering, vad innebär det?

– Civila lärosäten bygger alltid på öppenhet. Det är så vi bygger kunskap och transparens. Vi ska kunna granska och kritisera det som publiceras för att utvecklas framåt, och det bygger på den villkorslösa öppenheten. Men det fungerar bara så länge alla länder respekterar öppenheten och inte utnyttjar den ensidigt för sin egen förmågeutveckling. Det här har lärosätena nu börjat upptäcka och det är det som kallas ansvarsfull internationalisering. Dela med dig så mycket som möjligt, men dela inte med dig av alla dina forskningsrön till exempelvis Kina gratis. Annars finns risken att vi bygger ett annat lands förmågeutveckling med våra forskningsresurser. Inom Försvarsmakten är det inget konstigt att hantera sekretess, men för den civila forskningsvärlden går det stick i stäv med deras principer. Vetenskapsrådet gav förra året ut riktlinjer för ansvarsfull internationalisering. Nu har de fått i uppdrag av regeringen att titta på om det finns särskilda tekniker som vi bör skydda genom lag. Jag tror att det är bra. En fullständig sekretess hade varit katastrofal. Vi måste sprida kunskapen för att bygga trovärdighet, men en viss kontroll kan vara nödvändig.