Senast publicerat
Senast publicerat:

Många anställda i Försvarsmakten upplever tystnadskultur

Tystnadskultur
På arbetsplatser med tystnadskultur riskerar den som för fram kritik att hamna i social och karriärmässig karantän.

Foto: Björn Öberg

Varannan anställd i Försvarsmakten har upplevt tystnadskultur och ju högre upp i organisationen man kommer desto mer utbrett är det. Arbetsställen som präglas av den här typen av problem riskerar att tappa i förtroende och bli mindre effektiva än andra. Det visar forskning om tystnadskultur och destruktivt ledarskap som publicerats de senaste åren.

Linda Sundgren

Den här artikeln är en del av en serie artiklar om tystnadskultur i Försvarsmakten.

Hälften av Försvarsmaktens anställda har någon gång upplevt tystnadskultur under sin tjänstgöring. Det visar en forskningsrapport från Försvarshögskolan. Att åtgärda problemen kan vara både svårt och tids­­krävande, men nu pågår ett arbete vid Försvarsstabens HR-avdelning med att ta fram ett analysverktyg för att upptäcka den här typen av destruktivt ledarskap ute på förbanden.

I december publicerade Officerstidningen en artikel som beskrev problem med tystnadskultur vid Försvarsmaktens underrättelse- och säkerhetscentrum, FM undsäkC. Chefer anklagades för att hålla varandra om ryggen och medarbetare vågade inte lyfta kritik av rädsla för repressalier. Efter den publiceringen hörde personal från andra förband av sig och berättade om liknande problem hos dem. Däribland ett skyddsombud som efter att ha lyft allvarliga arbetsmiljöproblem blivit motarbetad, förflyttad och nekats befattningar som han varit kvalificerad för med oklar motivering.

”Jag och flera kollegor har försökt att lyfta arbetsmiljöproblem, men vi har mötts av en ovilja att agera och i vissa fall av direkta repressalier. Jag upplever att det finns en stark kultur av mörkläggning, intern korruption och att personal som försöker följa arbetsmiljöregler motarbetas”, skriver han till Officerstidningen.

En yrkesofficer berättar hur nära relationer mellan vissa medarbetare och chefer på hans förband påverkar beslut och arbetsmiljö på ett negativt sätt. Den som för fram kritik riskerar försämrade karriärmöjligheter och att skällas ut offentligt.

– Cheferna tar inte sitt ansvar som arbetsgivare och de gömmer sig bakom kommandostyrning och order. Jag kämpar med näbbar och klor för att få åka på uppdrag till andra ställen. Det är jätteskönt att komma bort härifrån, säger han.

Jag kämpar med näbbar och klor för att få åka på uppdrag till andra ställen. Det är jätteskönt att komma bort härifrån.

Under senare år har det forskats allt mer inom området tystnadskultur. I början av året publicerades en vetenskaplig artikel i Scandinavian Journal of Psychology, baserad på en studie om destruktivt ledarskap i den svenska försvarsmakten. Enligt studien har runt hälften av de drygt 850 försvarsmaktsanställda som deltog i undersökningen någon gång upplevt inslag av tystnadskultur, antingen på sitt nuvarande förband eller hos en tidigare organisationsenhet. Studien leddes av Maria Fors Brandebo vid Institutionen för ledarskap och ledning på Försvarshögskolan. Hon forskar och undervisar om destruktivt ledarskap och tystnadskultur i Försvarsmakten sedan ett 20-tal år.

Liknande läsning:

– Tystnadskultur är ganska vanligt i Försvarsmakten och när jag presenterarar vår forskning för officerare är det fler som säger att de känner igen sig än de som inte gör det. Ibland blir jag förvånad över deras öppenhet i de här frågorna. Många gånger konstaterar de bara att ’så här är det’, säger Maria Fors Brandebo. 

Maria Fors Brandebo, Försvashögskolan

Maria Fors Brandebo

Försvarshögskolan

Forskning visar att det finns skillnader i tystnadskulturens utbredning inom olika yrkes- och åldersgrupper i Försvarsmakten. Bland annat är yngre militärer längre ner i organisationen och civila medarbetare mer benägna att säga ifrån än yrkesofficerare som kommit längre i karriären.

– Ju högre upp i hierarkin man kommer desto vanligare tycks det vara med tystnadskultur. Sannolikt beror det på att individer på lägre nivå har mindre att förlora än de högre upp. Att riskera att behöva lämna uniformen efter många år i yrket kan vara ett enormt steg jämfört med en yngre medarbetare eller civilanställd som byter jobb, säger Maria Fors Brandebo. 

Myndigheten för arbetsmiljökunskap (Mynak), sedan årsskiftet en del av Arbetsmiljöverket, publicerade i höstas forskningsstudien Tystnadskultur på arbetsplatser. Av de cirka 7 000 personer från olika branscher och sektorer som deltog i studien, hade 26 procent upplevt tystnadskultur.

– Vi såg att tystnadskultur är något vanligare i offentlig sektor än i det privata näringslivet, säger Lotta Dellve, professor i arbetsvetenskap vid Göteborgs universitet som var forskningsledare för studien från Mynak och fortsätter: 

– Ibland är den som utövar tystnadskultur väldigt medveten om sitt agerande medan det i andra fall handlar om att man gör på ett visst sätt därför att man ’alltid har gjort så’.

Vi såg att militära medarbetare oftare bet ihop. De tänkte att antingen kommer jag att byta befattning snart eller också gör chefen det, då är det inte värt att ta striden.

Arbetsplatser med tystnadskultur präglas av tre samspelande faktorer, enligt Mynaks rapport: tystnad (rädsla eller ovilja att säga ifrån), censur (att tysta varandra) och dövhet (en ledning som inte lyssnar och som förnekar problem). Skälen till att individer skapar tystnadskultur varierar. Medarbetares tystnad kan bero på en rädsla för repressalier eller på att det upplevs som meningslöst att säga ifrån. Den som censurerar andra kan göra det för att exempelvis gynna den egna karriären medan nonchalans mot kritik kan bero på att chefer vill slippa omhänderta besvärliga frågor eller vill undvika att framstå i dålig dager uppåt i organisationen.

– Vanligast är att man upplever dövhet i organisationen, hela 42 procent uppgav det. 30 procent hade upplevt tystnad och 24 procent censur. Till viss del skiljer sig resultaten åt mellan män och kvinnor. Vi ser att män oftare censurerar varandra medan kvinnor oftare upplever organisatorisk dövhet, säger Lotta Dellve.

Lotta Dellve

Lotta Dellve

Professor i arbetsvetenskap vid Göteborgs universitet

Medarbetare som inte vill anpassa sig till tystnadskulturen riskerar att bli motarbetade och utsatta på olika sätt. Det kan handla om social utfrysning, att bli förfördelad i fråga om exempelvis kurser och utbildningar eller en utebliven befordran. 

 – Den som inte anpassar sig riskerar att pekas ut som sårbar och svag, framför allt på mansdominerade arbetsplatser. Du kan också hamna utanför gemenskapen. På chefsnivå kan vi se att linjechefer som går mot normen i organisationen visserligen har en starkare röst att använda uppåt, men även de riskerar att bli utfrysta. De håller sig därför ängsligt undan och filtrerar kommunikationen uppåt, säger Lotta Dellve.   

Maria Fors Brandebo ser liknande mönster av konsekvenser för dem som går emot tystnadskutlur i Försvarsmakten. Medarbetare som ifrågasätter missförhållanden eller lyfter problem kan hållas tillbaka på olika sätt.

– Chefer kan genom sitt agerande skapa en oro och rädsla för repressalier som gör att medarbetarna slutar att säga ifrån och försöka påverka. I vår senaste studie såg vi också att den som inte fick gehör hos närmaste chef och därför valde att gå till högre chef, kunde få höra att man inte ska skvallra på chefen, säger Maria Fors Brandebo.

Hon berättar att den studien också visade tydliga skillnader mellan hur civila och militära medarbetare agerar.

– Vi såg att militära medarbetare oftare bet ihop. De tänkte att antingen kommer jag att byta befattning snart eller också gör chefen det, då är det inte värt att ta striden. De vill inte vara besvärliga och riskera att hamna i frysfacket. Militärer är ofta otroligt tåliga och står ut med mycket, säger hon och fortsätter.

– Civila medarbetare som upplevde problem gick oftare till sin närmaste chef, till högre chef eller till HR, men då kunde de få höra att de inte passade in i organisationen. De visste inte det militärer vet, att man inte ska säga ifrån eller göra något som kan få chefen att framstå i dålig dager. När vi frågade de här individerna vilket råd de skulle ge till andra i samma situation, sa de att ’säg ingenting och gör ingenting. Det blir bara värre då ’.  

Tystnadskultur

Illustration: Björn Öberg

Maria Fors Brandebo menar att det finns flera parametrar i det militära systemet som bidrar till att skapa en grogrund för tystnadskultur. Bland annat pekar hon på hierarkier och befordringssystem.

– Karriärsystemet gör att du är beroende av positiva omdömen och goda vitsord från högre chefer för att komma vidare. Alltså är det inte bara dina faktiska meriter som avgör om du blir befordrad eller får relevanta befattningar utan också din relation till chefer. Det skapar en rädsla för att gå i klinch med andra. Längre fram är i karriären är det kanske den individen som sitter i en nomineringsnämnd när du ska ansöka om att bli befordrad, säger hon.

Även det sätt på vilket Försvarsmakten leds kan påverka öppenhet och vilja att yttra sig.

– Organisationer som kännetecknas av att man ska följa order och där det är viktigt med lydnad, löper större risk än andra att drabbas av tystnadskultur. I den typen av organisationer är det svårare att samtidigt uppmuntra individer att säga ifrån och påtala fel, brister och misstag. Det kan vara en svår balansgång, säger Maria Fors Brandebo.

En metod som chefer ibland använder för att bemöta kritik om tystnadskultur är att hävda att det endast handlar om ett fåtal missnöjda individer, snarare än en utbredd kultur. Men den typen av respons är något man som chef bör vara försiktig med, menar Maria Fors Brandebo.

– Då skickar man en tydlig signal ut i organisationen att den typen av kritik inte bör lyftas, och då ska det väldigt mycket till om någon annan vågar säga ifrån. Jag brukar säga till chefer som tycker att de har gnälliga medarbetare att de ska vara glada för det. Det visar att det finns tillräckligt mycket tillit för att det ska uppfattas som meningsfullt att lyfta problem. Det är när man inte får höra något som man ska börja bli orolig.

Tystnadskultur kan påverka en arbetsplats på olika sätt. Det kan skada tilliten och förtroendet mellan individer och chefer och hämma motivation, handlingskraft och produktivitet. Det kan också leda till ohälsa med sjukskrivningar som följd och problem med personalförsörjningen.

– Om man inte vågar prata om sådant som är fel eller om det uppfattas som meningslöst för att man ändå inte får gehör, kommer det att påverka organisationens utveckling. Problem försvinner inte bara för att man inte pratar om dem. På arbetsplatser med tystnadskultur brukar folk heller inte trivas särskilt bra och det kan påverka möjligheten att behålla och rekrytera personal, säger Maria Fors Brandebo.

Många gånger finns det vissa chefer som är symbol för tystnadskulturen och som det saknas tillit för. Då måste man våga byta ut de cheferna för att nå resultat, även om jag vet att det är en ’unpopular opinion’.

Att omvända en arbetsplats där tystnadskultur råder och skapa en sund arbetsmiljö, kräver omfattande insatser, menar forskarna. Det kan handla om personalförändringar, införande av rutiner och nya sätt att förhålla sig till varandra. Maria Fors Brandebo säger att det i grunden handlar om att bygga tillit och förtroende.

– Man behöver jobba med tilliten och många gånger finns det vissa chefer som är symbol för tystnadskulturen och som det saknas tillit för. Då måste man våga byta ut de cheferna för att nå resultat, även om jag vet att det är en ’unpopular opinion’.

Att byta ut chefer är inte den enda åtgärd som krävs. Det måste även till andra insatser.

– Det handlar sällan bara om enstaka chefer utan också om hur individer runt de här cheferna agerat. Du kan ha vänt dig till chefer högre upp i organisationen och till kollegor som du tappat tilliten till. Att återskapa tillit tar väldigt lång tid och det kommer inte att gå från en dag till en annan. Det kanske inte ens räcker med ett år ett två. Man måste tänka långsiktigt, säger Maria Fors Brandebo.

Även Lotta Dellve menar att de chefer som bidragit till att skapa tystnadskultur inte kan vara dem som ska lösa problemet.

–Man behöver ta tag i de chefer som sprider en toxisk känsla på alla nivåer, även de allra högsta nivåerna. Det kan också finnas problem med chefsrekryteringen som man behöver fundera över. Många av de tuffa chefer som står ut länge skapar många problem under sig, säger hon.

Enligt Lotta Dellve behöver man skapa arenor där medarbetare och chefer kan kommunicera med varandra på ett bra sätt. Det kan handla om exempelvis veckomöten och regelbundna arbetsplatsträffar.

– Det handlar om att skapa trygghet för en tillitsfull kommunikation med trygga grupper, trygga chefer och ett tryggt och säkert klimat där kritik tas på allvar. Det är grunden för att kunna lösa problemen, säger hon. 

Men enligt Lotta Dellve behöver även de chefer som varit en del tystnadskulturen, bli lyssnade på.

– De har kanske blivit dysfunktionella i det här avseendet därför att de har varit i en kultur väldigt länge där de lärt sig att det är bästa sättet att agera på. Det är så de har överlevt. Men för att kunna åtgärda problemen behöver man definitivt ta in någon utifrån eller från högre upp i organisationen som tar över ansvaret under en period. Det är de organisationer som gjort på det sättet som har lyckats bäst, säger hon.

Fakta

Tecken som pekar på ­tystnadskultur

  • En underförstådd gemensam uppfattning att tystnad är den lämpliga reaktionen på ­kritiska frågor.
  • Att det finns en rädsla för repressalier om man lyfter problem.
  • Att det finns en uppfattning att det är meningslöst att lyfta problem eftersom chefer/ledning ändå inte lyssnar.
  • Att medarbetare som vill lyfta kritiska frågor tystas av kollegor.
  • Att kritik som förs fram under arbetsplats­träffar och andra möten inte dokumenteras, hanteras och följs upp på ett korrekt sätt.


Källa: Forskningsrapporterna Tystnadskultur på arbetsplatser och Den destruktiva loopen

 

Åtgärder för att lösa problemen

Lotta Dellve och Maria Fors Brandebo om åtgärder för att lösa problem med tystnadskultur:

  • Byt ut de chefer som sprider en toxisk stämning och som har bidragit till att skapa tystnadskultur. Dessa chefer saknar tillit och förtroende hos medarbetarna och kan inte vara med och lösa de problemen som de själva varit med att skapa.
  • Ta hjälp av en utomstående resurs eller chefer högre upp i organisationen under en övergångsperiod.
  • Skapa arenor för kommunikation som veckomöten, arbetsplatsträffar och skyddskommittémöten. Ta kritik på ­allvar och var noga med att dokumentera, åtgärda och återkoppla till med­arbetarna.
  • Skapa rutiner för att omhänderta situationer där medarbetare inte får gehör hos cheferna i ­linjen. Som att inrätta en visselblåsarfunktion och informera om hur den fungerar.
  • Räkna med att det kommer ta tid att återskapa tillit och förtroende i organisationen, ibland ett år eller mer.
Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Efter tre år lämnar Jonny Lindfors nu över befälet för armén till sin efterträdare. När han summerar sin tid som arméchef beskriver han en försvarsgren som tagit stora steg framåt – med bidrag till Natos stående styrkor, bättre tillgång på materiel och växande förband. ”Flera milstolpar har passerats och vi ser resultat av sådant som vi har arbetat länge med”, säger han.

Josefine Owetz
Jonny Lindfors
”Jag har ju vetat att den här dagen kommer. Det visste jag för tre år sedan när jag klev på. Men det är med viss sorg och en känsla av att det känns lite för tidigt att lämna armén”, säger Jonny Lindfors.

Foto: David Kristiansen/Försvarsmakten

Det är Almedalsveckans nästsista dag när Officerstidningen träffar arméchef generalmajor Jonny Lindfors ombord på HMS Carlskrona i Visby hamn. Det är också hans nästsista dag som chef över armén. Dagen därpå ska han lämna över befälet för armén efter tre år på posten. Nu väntar Bryssel och uppdraget som Sveriges militära representant i Nato och EU. Men först återstår den sista riktiga arbetsdagen – och ett bokslut över en intensiv period för armén. När han får frågan hur läget är i armén i juni 2026 kommer svaret snabbt:

– Vansinnigt mycket bättre än läget i armén i juni 2022, 2023, 2024 och 2025, säger han och fortsätter:

– Det är lite en känsla av ”äntligen”. Nu börjar materielen faktiskt komma, flera milstolpar har passerats och vi ser resultat av sådant som vi har arbetat länge med.

Våren har varit hektisk, konstaterar han. Armén har bland annat genomfört en rad större övningar, bemannat Natos Forward Land Forces i Lettland, etablerat FLF Finland och fortsatt utveckla samarbetet inom Nato. Jonny Lindfors återkommer flera gånger till övningsverksamheten som årets stora styrkebesked för armén.

– Vi har haft en intensiv övningsvår. Personalen har varit borta väldigt mycket hemifrån, men vi har haft en oerhört bra övningsverksamhet. Det jag är särskilt nöjd med under året är att vi faktiskt förflyttade 4:e brigaden och ett antal funktionsförband upp till norra Sverige, med alla de utmaningar som det innebar. Det var oerhört lärorikt. Vi kan givetvis bli bättre, men vi klarar av att göra det, säger han och fortsätter:

– Sedan har vi Cold Response i Finland, som jag faktiskt tror överträffade allas förväntningar. Vi övade verkligen hela kedjan utan att det blev en dålig övning längst ner.

Den 4:e brigaden har nått dit jag ville att den skulle nå.

Vårens lyckade övningar är ytterligare en pusselbit, menar han, i en försvarsgren som utvecklas snabbare än på länge.

– Jag stack ut hakan efter Cold Response och sa att vi nog har Europas bästa brigad. Det är svårt att mäta såklart, men den 4:e brigaden har nått dit jag ville att den skulle nå. Och det är en tydlig bock i kanten på väg mot att leverera försvarsbeslutet 2025.

Det har inte varit utan svårigheter dock, tillägger han, och lyfter att det har varit vissa utmaningar med att få till ett fungerande ledningssystem till brigaden.

– Men nu har vi tagit oss till en nivå som är acceptabel och vi har en väldigt bra plan framåt för hur det ska bli riktigt bra.

Övningsvåren avslutades med försvarsmaktsövning Aurora 26. För arméns del innebar det bland annat att flera lokala slutövningar genomfördes.

– Vi hade stöd i våra slutövningar av ukrainska soldater som var inbäddade i övningarna och delade med sig av sina kunskaper av hur de tar sig an dagens stridsfält. Allt detta gör att vi verkligen känner att vi tar stora steg framåt.

De senaste åren har armén i perioder haft problem med tillgången på personlig utrustning. Inför det stora inrycket av värnpliktiga hösten 2023 nådde bristen på personlig utrustning sin kulmen. Inför höstens inryck av värnpliktiga ser situationen betydligt bättre ut, berättar Jonny Lindfors.

– Vi har lidit av brist på personlig utrustning. Det har inte gått över helt, men vi har mycket bättre kontroll över problemet idag. Jag är optimistisk. För några år sedan kände man lite av en klump i magen den här årstiden. Man tänkte: nu är det inryck, nu kommer snart de hemska rapporterna. Men i år har jag ingen klump i magen, säger han och tillägger:

– Det kommer som vanligt att vara en del brist på storlekar till en början. Men vi har som målsättning att det ska finnas på plats efter en vecka. Så får vi utvärdera hur det går sen. Vi har ett mycket större självförtroende i den frågan idag och vi har bättre koll på läget.

Arméchef Jonny Lindfors

"För några år sedan kände man lite av en klump i magen den här årstiden. Man tänkte: nu är det inryck, nu kommer snart de hemska rapporterna. Men i år har jag ingen klump i magen", säger Jonny Lindfors.

Foto: Johan Nilsson/TT

När personalförsörjningen kommer på tal beskriver Jonny Lindfors utvecklingen som positiv. Inflödet av både yrkesofficerare och soldater ökar och de större utbildningskullarna börjar nu märkas ute på förbanden.

– Inflödet är väldigt stort, nästan så att vi behöver bromsa. Jag skulle önska att vi behöll våra soldater längre och fick en bättre return on investment i Vi har en hög personalomsättning i soldatklientelet. I officerskåren har vi en rätt normal personalomsättning, säger han och fortsätter:

– Det som är skönt att se är att det fylls på ute på skolorna och att stora kullar kommer ut. Det växer ute på förbanden på ett sätt som vi har pratat om länge, men nu händer det faktiskt. Och när det växer kommer nya problem.

Vi behöver nog vänja oss vid att ha en enklare standard på vissa av våra faciliteter.

Den största utmaningen för armén just nu handlar enligt Jonny Lindfors inte längre främst om personal eller materiel, utan om infrastruktur. Det finns ett stort behov av utbyggnad av förråd, verkstäder, uppställningsytor och kontor.

– Det går för långsamt, både vad gäller att kunna ta emot materiel på ett bra sätt och det börjar bli trångt i kaserner och befälsrum. Vi behöver nog vänja oss vid att ha en enklare standard på vissa av våra faciliteter. Good enough just nu är bättre än perfekt alldeles för sent.

Han menar att enklare lösningar ibland måste accepteras för att utbyggnaden ska kunna gå tillräckligt snabbt. Han återkommer till ett citat från en tysk kollega:

– ”Det värsta hotet mot en bra plan är drömmen om den perfekta planen”. Det tycker jag att det ligger väldigt mycket i. Om vi väntar på den perfekta lösningen riskerar vi att komma för sent.

Det är många uppgifter som ska lösas och personalen är en ändlig resurs. Hur ser du på balansen mellan uppgifter och resurser i armén?

– De personer som går jättehårt, om man tittar på övertid och tidsuttag, är våra bristkompetenser som alltid behövs överallt; det vill säga logistikpersonal, tekniker, viss it-personal och personal inom säkerhetstjänst. I den stora massan tror jag att det är ett ganska lagom tryck, med toppar och dalar, men över lag tror jag att det finns till och med mer att hämta. Jag är också helt övertygad om att det finns befattningshavare som sitter på chefsstolar som är jäkligt utsatta och som känner att nu är det mycket på mitt bord. Men det går ju också i vågor. Jag känner inte att armén är på väg att utmattas eller gå under.

Ett område där Jonny Lindfors ser behov av förändringar är nuvarande arbetstidsavtal. Han säger att han litar på att arbetstagarorganisationerna och Försvarsmakten förhandlar fram ett ändamålsenligt avtal, men att han anser att det behövs förändringar som både underlättar tillgängligheten på förbanden och samtidigt ger de anställda en skälig ersättning.

– Det ska vara en morot att tjänstgöra. Sedan ur arbetsgivarperspektiv, och faktiskt även ur den enskilda soldatens perspektiv, ska tjänstgöring inte generera så hysteriskt mycket ledighet som det gör idag. Den feedback som jag får av många av soldater, är att man gör sin insats, tjänar bra och kommer hem. Sedan kan man ha en ledighetsperiod på upp till tre månader och det är inte alltid uppskattat, säger han och fortsätter:

– Att hitta en bra mellanväg tror jag är eftersträvansvärt. Och lita på att ingen vill driva personal i botten eller att vi ska få ett dåligt stridsvärde. Men det bygger på att man känner att det finns en skälig ersättning från början.

Jonny Lindfors, överlämningsceremoni

"Jag hoppas verkligen att alla i armén känner vilka steg vi har tagit. Det är svårt att känna det när man är mitt uppe i det, utan det är väl kanske för att jag själv är på väg att lämna och tittar tillbaka på hur det blev", säger Jonny Lindfors.

Foto: David Kristiansen/Försvarsmakten

När Officerstidningen träffar Jonny Lindfors är det som sagt en dag kvar innan han ska lämna över befälet för armén till ställföreträdande arméchef brigadgeneral Per Nilsson, som kommer att vara tjänsteförrättande chef fram till dess att en ny arméchef utses i början av hösten.

– Jag har nästan förträngt det där fram tills nyligen. Jag har ju vetat att den här dagen kommer. Det visste jag för tre år sedan när jag klev på. Men det är med viss sorg och en känsla av att det känns lite för tidigt att lämna armén, samtidigt som jag ser fram emot ett nytt förtroende och ett superspännande uppdrag. Men det är ändå en känslosam övergång. Mer än vad jag trodde det skulle vara.

Blir du nostalgisk?

– Nja, nej, det blir jag nog inte. Däremot har jag den här känslan av att jag hade gärna velat göra det här och det här också. Känslan är nog snarare att det här gick väldigt fort och att jag hade behövt mer tid.

Har du något medskick till de anställda?

– Jag är oerhört nöjd med det som presteras på förbanden. Jag tycker att jag har bra koll, men jag inser att jag alltid blir positivt överraskad när jag kommer ut och besöker förbanden och ser vad som händer. Och den utveckling, den drivkraft och den framåtanda som finns på lägre nivå, den är jag otroligt stolt över och vill verkligen uppmuntra, säger han och fortsätter:

– Sedan vill jag skicka med att de ska vila i sommar och ha en välförtjänt sommarledighet. Jag hoppas verkligen att alla i armén känner vilka steg vi har tagit. Det är svårt att känna det när man är mitt uppe i det, utan det är väl kanske för att jag själv är på väg att lämna och tittar tillbaka på hur det blev.

Man kan hälla på hur mycket teknik och AI som helst, men till slut kommer kärnan alltid att vara en soldat som står där på marken längst ut och ska lösa en uppgift.

Jonny Lindfors befordras till generallöjtnant inför sin kommande befattning som svensk militär representant, Milrep, i Natos och EU:s respektive militära kommittéer i Bryssel.

Hur ser du på din nya befattning?

– Jag ser jättemycket fram emot den. Det är en ny miljö för mig, men med gamla kontakter. Jag känner att jag har mycket att lära och att jag behöver sätta mig in i de dagsaktuella frågorna i både EU- och Natosfären.

Vad kommer du att sakna mest med att vara arméchef?

– Det är relationerna och människorna och att faktiskt ha förmånen att kunna åka mellan ÖB och den militärstrategiska nivån till att vara med på en stridsskjutning med soldaterna. Den närheten kommer jag att sakna. Jag har haft ett väldigt stort förtroende från ÖB med mandat, resurser och en stor frihet att inrikta armén. Det har varit jäkligt stimulerande och det är därför jag känner lite sorg också för att det hade varit kul att få driva några frågor lite längre och kanske se lite mer av utfallet av mina egna beslut.

Om du skulle ge ett råd till din efterträdare, vad skulle det vara?

– Att sätta sig in i hur våra landtaktiska planer ser ut och vart Nato är på väg vad gäller hur man vill strida. Men heller aldrig glömma att det är soldaten som är kärnan i armén. Man kan hälla på hur mycket teknik och AI som helst, men till slut kommer kärnan alltid att vara en soldat som står där på marken längst ut och ska lösa en uppgift.

Ur arkivet: