Senast publicerat
Senast publicerat:

»Dåligt ledarskap driver bort människor ur Försvarsmakten«

Kapten Malin Smith, Försvars­maktens HR-centrum
Försvarsmakten
Detta är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Jag är officer och jobbar på Försvarsmaktens HR-Centrum. Utöver mitt arbete med personalförsörjning har jag nyligen haft ynnesten att gå en taktikkurs. Både till vardags i min tjänstgöring, på fritiden bland vänner och nya bekantskaper och nu senast när jag mött nya kollegor under utbildning hör jag många historier. När officerskollegor hör att jag jobbar på HR-Centrum är det många som vill berätta. Berätta om det som de varit, eller är, med hopp om att jag kan göra något för att förbättra deras situation.

I mitt jobb framgår det med all önskvärd tydlighet att vi har officersbrist i Försvarsmakten. Jag jobbar med den. Eller rättare sagt, mot den. Oftast talas det om rekrytering som lösning på problemen. En större mängd rekryter och kadetter ska påbörja utbildning de närmaste åren och jag är övertygad om att det är viktigt. Samtidigt slutar en av fem officerare inom fem år efter examen och hälften slutar inom tio år. De som slutar kan inte ersättas av varken rekryter eller kadetter. I många fall tar det fem, tio, femton eller tjugo år att skapa en någorlunda likvärdig officer likt den som slutar. 

Det som ofta berättas för mig är inte historier om låga löner (även om alla vet att vi har det). Det är inte heller en klagosång av för många dygn borta per år (även om det också är verkligheten). Nej. Istället är det historier om ett ledarskap som till synes aktivt driver bort människor ur myndigheten. 

Det här är ett axplock av historier från senaste åren där officerarna är anonymiserade: 

● Officer lyfter frågan om nivåhöjande utbildning till sin chef. Chefen svarar att hen är för gammal för att göra karriär och får därför inte gå yrkes- och befattningskurs, YBK.

● Officer söker en tjänst på sin organisationsenhet, OrgE, som hen är kvalificerad för. Rekryterande chef bekräftar att officeren har kompetensen och är lämplig, men att officeren är lite för ung.

● Officer är högt rankad för att gå YBK taktisk kurs armén, Tak A. Officer åker på insats och när officeren kommer hem är hen längst ned på nomineringslistan.

● Officer jobbar på ett arméförband, men inom funktionen ledning. Officeren vill söka taktisk ledningskurs, Tak Led, för att vidareutvecklas inom ledningsfunktionen, men får av sin OrgE svaret att “alla i armén ska gå taktikkurs armé”. Officeren som inte har en direkt stridande befattning prioriteras längst ned på listan att gå Tak A. Nivåhöjande utbildning uteblir.

● Officer går en taktikkurs och är riktigt motiverad att komma tillbaka till hemmaförbandet där en ny befattning väntar enligt plan. Efter ett kort telefonsamtal där officeren oväntat får höra att hen blivit omplacerad till en helt annan befattning på en annan geografisk plats utan att själv bli tillfrågad funderar officeren på att sluta. Officeren vill inte och kan inte ta befattningen eftersom privatlivet då inte går ihop. 

● Officer är på utlandstjänst. Inom loppet av bara några månader blir officeren uppringd ett flertal gånger för att i varje samtal bli tilldelad en helt ny placering på sin OrgE när hen kommer tillbaka. Till slut ber officeren sitt förband att bestämma sig för “vad som helst” då hen inte orkar få ständigt nya besked under insats. 

● Officer har gått Tak A och har missat en av 38 veckor. Officeren har kompletterat allt hen kan och har inte missat någon examination. Officeren får dock inte godkänt på utbildningen och blir inte befordrad i syfte att “statuera ett exempel”. Officeren måste tillbaka om ett år för att lyssna på tre föreläsningar för att bli godkänd på kursen.

● Officer får höra att hen måste utföra en kommendering på annan ort för att bli befordrad på sin OrgE. Officeren kan av familjeskäl inte vara borta från sin hemort i två år och får således inte bli befordrad. 

Känner du igen dig? Har du också undrat varför någon chef i din närhet fått bli chef? Och fortfarande är chef? Har du eller dina kollegor också blivit plötsligt omplacerade utan att ha blivit tillfrågade? Har du en riktigt duktig kollega som inte längre orkat och sagt upp sig i förtid? Har du också hört soldater säga att ”det alltid är de bästa officerarna som slutar”? Du är inte ensam. Det finns så många fler historier och de flesta med många både förargande och oroväckande detaljer. De flesta som berättar vill skrika högt. De vill sparka och slå för att uppmärksamma de orätter de utsätts för. Men de vet att om de gör det så har de sannolikt skadat sin karriär, och ingen av dem vill egentligen sluta. De vill jobba som officerare i Försvarsmakten och de har eller har haft både driv, vilja och ambitioner. Det är riktigt dugliga officerare som Försvarsmakten tveklöst behöver och de vill stanna kvar, men motivationen som en gång brann håller på att slockna. 

Försvarsmakten behöver på allvar ta tag i ledarskapsproblemen. Vi dunkar varandra i ryggen för att vi har så bra ledarskap, men varför låter vi då riktigt dåliga chefer jobba kvar som just chefer? Med rådande läge har vi definitivt inte råd med chefer som bryter mot bestämmelser, far med osanning, åldersdiskriminerar, tydligt favoriserar eller trycker ner sina yngre officerskollegor. Får vi yngre officerare inte utvecklas, påverka vår karriär och bli respekterade som medmänniskor kan Försvarsmakten inte stoppa, om ens hejda, officersbristen. Det kommer dessutom inte vara de duktigaste officerarna som läser högre officersprogrammet, är bataljonchefer eller jobbar på Högkvarteret inom några år, för då har de bästa slutat.

Östersjön ska inte längre ses som enbart en vallgrav mot öst med uppgift att hålla en fientlig granne på avstånd. Genom inträdet i Nato har Sveriges försvarsstrategiska roll i området utvidgats och vi ska nu tillsammans med våra allierade ta kontrollen över havet för att säkerställa försvaret och försörjningen i regionen.

Peter Haldén
Kampen om Östersjön – Sveriges nya ­verklighet i Nato
De ryska aktiviteterna i Östersjön har ökat markant efter den fullskaliga invasionen av Ukraina. Här syns svenskt stridsflyg följa en rysk ubåt på väg in i Östersjön.

Foto: Försvarsmakten

Östersjön är Sveriges geopolitiska tyngdpunkt i ordets samtliga bemärkelser. Otroligt mycket har förändrats sedan Sveariket började bildas från små hövdingadömen på 900-talet och fram tills idag, men Östersjön och dess speciella egenskaper har varit centrala faktorer under hela Sveriges existens. Framtiden är som alltid oviss och öppen men att den kommer kretsa kring detta hav, det står klart.

Vad som sker med och i länderna runt Östersjön samt hur teknologi och strategiskt tänkande påverkar både civil och militär sjöfart är de främsta påverkansfaktorerna för vårt land. I ett långt perspektiv ser vi två grundläggande mönster. Det första handlar om kampen mellan ett öppet och ett stängt hav. Ända sedan medeltiden har ett antal regionala makter, framför allt Danmark och Sverige, velat monopolisera kontrollen över Östersjön och därmed marknader i Östeuropa som kan nås via floderna som mynnar ut i havet.

Det andra handlar om de växlande konfliktdimensionerna. Länge ägde de flesta militära konfrontationer rum längs en nord-sydlig axel där Danmark och Sverige bekämpade varandra. Under Sveriges och Rysslands långa tvekamp övergick konfrontationslinjen i en öst-västlig dimension och även Bottenhavet blev en krigsskådeplats. Under världskrigen mellan Tyskland och Ryssland (i olika skepnader) återkom den nord-sydliga dimensionen, men sedan 1945 har konfrontationen ånyo rört sig i en öst-västlig riktning.
Efter att krigen mellan Sverige och Ryssland tog slut 1809 rådde fred och öppenhet i Östersjön (med undantag för Krimkriget 1853–1856) fram till första världskriget då havet stängdes och minerades. Mellankrigstiden, då både Tyskland och Sovjetunionen var svaga, var åter en tid av öppenhet och politisk pluralism. Andra världskrigets härjningar och det efterföljande kalla kriget stängde havet igen då först Nazityskland och sedan Sovjetunionen i stort sett kontrollerade Östersjön.

Efter murens och Sovjetunionens fall har Östersjön på nytt öppnats för fredligt utbyte mellan länder och konfliktnivån har sjunkit drastiskt. Men Rysslands återkomst som krigisk stormakt har kastat skuggor över dessa framsteg. Nu måste Sverige och våra allierade på nytt använda marina resurser, inte för att monopolisera Östersjön utan för att se till att handelsflödena förblir fria och för att trygga Baltstaternas existens.

Militärstrategiskt och försvarspolitiskt gäller att Östersjön inte längre bara är en vallgrav som skyddar riket. Istället är det en ovärderlig transportled som måste hållas öppen och säker, både för oss och för våra allierade.

Hur ser då vår närmaste framtid ut? På 1500-talet sa Machiavelli att hälften av världen är bortom vår kontroll och bestäms av fienden, slump och friktioner. Men han sade också att vi styr över den andra hälften med vår styrka, beslutsamhet och förstånd. Militärstrategiskt och försvarspolitiskt gäller att Östersjön inte längre bara är en vallgrav som skyddar riket. Istället är det en ovärderlig transportled som måste hållas öppen och säker, både för oss och för våra allierade.

Under det kalla kriget var Sverige inriktat på att bedriva sea denial. Det vill säga att kunna förneka Sovjetunionen användning av Östersjön som ett militärt operationsområde och i allra värsta fall förhindra att de använde havet för att angripa svenskt territorium. Detta var huvuduppgiften för båda beståndsdelarna av den svenska marinen, både flottan och kustartilleriet.

Men i och med inträdet i Nato har vår militärstrategiska roll förändrats. Nu handlar det snarare om att kunna upprätta sea control så att Baltikum och Finland, men även svenska ostkusten, kan förses från havet. Detta gör vi framför allt genom att avskräcka Ryssland från angrepp och hot, men givetvis även genom förmågan att bedriva och skydda logistik.

Även om situationen idag kan påminna om läget under stormaktstiden då Sverige var beroende av att fara på Östersjön har den tekniska situationen förändrats. Här tar jag bara upp två element, men dessa är ofrånkomliga. För det första står Sverige inför en enorm fartygsaffär. Vi kommer att inhandla fyra nya fregatter för mångmiljardbelopp. Som alla förändringar har den sina anhängare och sina kritiker. Fregatterna utgör kraftfulla plattformar med ett otal resurser för att övervaka och kontrollera sjöområden, men är samtidigt stora och dyrbara måltavlor, inte minst för drönare.

Debatten lär fortsätta om detta är en klok investering eller ej, men som alla system avgörs dess nytta inte bara av tekniska egenskaper utan också av vilken strategisk och försvarspolitisk kontext de ska verka i. Med fregatterna kommer inte bara nya behov av att träna på fartygen utan även behov för strateger och politiker att tänka i nya banor.

För det andra torde det vara uppenbart att drönare förvandlat stridens och krigets villkor de senaste decennierna. Detta gäller i snart sagt samtliga domäner: mark, sjö och luft. I början av det rysk-ukrainska kriget var Ukraina i stort sett resurs- och chanslöst i Svarta havet. De hade ytterst begränsade marina resurser som kunde matcha den på pappret så mäktiga ryska svartahavsflottan. Landet försattes i en förlamande blockad och hotet om en landstigning i hamnstaden Odessa föreföll överhängande. Men inom ett par månader lyckades man vända situationen till dess diametrala motsats. Med hjälp av havsdrönare och specialoperationer har man bekämpat Svartahavsflottan och tvingat den att söka skydd i hamnar långt bort från områden där den kan göra nytta.

I Israels och USA:s krig mot Iran 2025 och 2026 har drönare gjort ytterligare framsteg, dels för angrepp mot markmål, dels mot sjömål. I den senare rollen har drönare också klivit fram som ett vapensystem som kan uppnå en strategisk verkan som inte står i proportion till dess kinetiska effekter.

Givetvis måste drönare spela en huvudroll i tänkandet om Östersjöns militära framtid. För det första måste fartyg och baser utrustas med skydd mot både luft- och sjöburna drönare och personal måste utbildas. Eftersom Östersjön är ett så litet hav är det möjligt att nå alla fartyg med drönare som opereras från markdomänen vilket ställer krav på övervaknings- och spaningssystem med lång räckvidd.

Fregatter

De fyra fregatterna som Sverige ska beställa av Frankrike, riskerar att bli lätta måltavlor för ryska drönare, menar Peter Haldén.

Foto: REA/Pierre Ollier

I detta hänseende måste vi ta höjd för att en drönare inte kommer ensam utan att alla trender verkar gå mot att en angripare använder sig av stora svärmar. Det är det taktiska hotet vi måste vara dimensionerade för.
För det andra måste vi reflektera över vilka möjligheter drönartekniken ger oss – i luften, på ytan och under ytan. Ett område där de tydligt förstärker våra förmågor är övervakning, både på och under ytan. Bevakning och skydd av undervattenskablar är en uppgift där drönare, kanske med hög grad av AI-driven autonomi, kan göra oerhörd nytta. Förstärkningen av övervakningsförmåga är en tillgång i krig, skymningsläge och fredstid. För uppgifter som bordningsaktioner kan en drönarsvärm ge värdefullt skydd.

För samtliga användningsområden gäller även att drönare är system som inte kostar mycket att producera eller använda, vilket ger oerhörda fördelar när det gäller skalbarhet och redundans. Men drönarna påverkar också den strategiska dimensionen. Ett sätt att tänka på drönarnas inflytande på Sverige är att ta hjälp av de klassiska marinstrategiska begreppen sea control och sea denial. Drönare förefaller vara ett vapensystem som stärker defensiven och försvårar offensiven, både till lands och till sjöss. Om Sverige skulle bedriva sea denial och försvara oss mot ett angrepp i Östersjön vore drönarteknologin en välsignelse. I ett fiktivt scenario där svenska amfibiesoldater har tillgång till svärmar av drönare för att bekämpa en angripare vore det inte roligt att vara en fientlig fartygschef. Även om amfibie­förbanden ges uppgifter att bedriva ­operationer syftande till sea denial, kanske baserade på andra sidan Östersjön, då gäller alltjämt att drönare skulle kunna ge avsevärda fördelar.

Ömsesidig blockad är inte ovanligt i den marina historien och vi ser det idag i Persiska viken. Kanske är detta ett tänkbart scenario även för Östersjön men i ett sådant – visserligen inte önskvärt – läge är det vi som sitter med de bästa korten på hand.

Omvänt skulle man kunna hävda att drönartekniken stärker Rysslands marinstrategiska position eftersom den gör det lättare att försvåra överskeppningar och användandet av Östersjön för att försvara Baltikum och Finland. En starkt drönarutrustad rysk marin skulle kunna försätta dessa länder i ett blockadliknande tillstånd, ungefär som Iran gör i Persiska viken idag. Men, begreppet sea denial gör det också möjligt att vända på perspektivet och se Östersjön som en stor strategisk svaghet för Ryssland. Ända sedan början av 1700-talet då landets första flotta byggdes, Baltikum erövrades och Sankt Petersburg byggdes har Östersjön varit landets livlina. Så är det även idag. Ishavshamnarna Arkhangelsk och Murmansk är avlägsna och i dåligt skick, Vladivostok ligger långt bort från industri- och befolkningscentra och Svartahavshamnarna befinner sig i en krigszon och är sårbara för ukrainska angrepp.

Rysslands ekonomi är helt enkelt beroende av Östersjön för transporter. Ett viktigt strategiskt mål blir då att få Kreml att inse att de inte ska göra något som äventyrar denna pulsåder. Om Ryssland börjar rubba sjöfarten i Östersjön, undervattenskablarna eller luftfarten över dess yta, då kan vi göra samma sak.

Ömsesidig blockad är inte ovanligt i den marina historien och vi ser det idag i Persiska viken. Kanske är detta ett tänkbart scenario även för Östersjön men i ett sådant – visserligen inte önskvärt – läge är det vi som sitter med de bästa korten på hand.

Agerar då stater alltid i enlighet med sina rationella intressen? Givetvis inte. Men en stark och smart svensk marin närvaro är ett viktigt sätt att övertyga Ryssland att de inte kan vinna en tävlan som handlar om att stänga Östersjön.

Peter Haldén

Peter Haldén

Lärare på Strategiavdelningen på Försvarshögskolan och huvudredaktör till antologin ”Östersjön. En geopolitisk historia”, Stolpe förlag, 2026.

Fakta

Drönare i sjökrigföring

Obemannade farkoster har på kort tid för­ändrat krigföringen till sjöss. De kan upptäcka fientliga fartyg, ubåtar och rörelser långt ­innan dessa når eget territorium – och dessutom göra det billigare och mer uthålligt än be­mannade fartyg och flygfarkoster. Drönare kan också användas för precisionsangrepp eller för att störa ut och överbelasta fiendens ­försvarssystem.

Källa: Försvarsmakten

Ur arkivet: