Sök
Stäng denna sökruta.

»Dåligt ledarskap driver bort människor ur Försvarsmakten«

Kapten Malin Smith, Försvars­maktens HR-centrum
Försvarsmakten
Detta är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Jag är officer och jobbar på Försvarsmaktens HR-Centrum. Utöver mitt arbete med personalförsörjning har jag nyligen haft ynnesten att gå en taktikkurs. Både till vardags i min tjänstgöring, på fritiden bland vänner och nya bekantskaper och nu senast när jag mött nya kollegor under utbildning hör jag många historier. När officerskollegor hör att jag jobbar på HR-Centrum är det många som vill berätta. Berätta om det som de varit, eller är, med hopp om att jag kan göra något för att förbättra deras situation.

I mitt jobb framgår det med all önskvärd tydlighet att vi har officersbrist i Försvarsmakten. Jag jobbar med den. Eller rättare sagt, mot den. Oftast talas det om rekrytering som lösning på problemen. En större mängd rekryter och kadetter ska påbörja utbildning de närmaste åren och jag är övertygad om att det är viktigt. Samtidigt slutar en av fem officerare inom fem år efter examen och hälften slutar inom tio år. De som slutar kan inte ersättas av varken rekryter eller kadetter. I många fall tar det fem, tio, femton eller tjugo år att skapa en någorlunda likvärdig officer likt den som slutar. 

Det som ofta berättas för mig är inte historier om låga löner (även om alla vet att vi har det). Det är inte heller en klagosång av för många dygn borta per år (även om det också är verkligheten). Nej. Istället är det historier om ett ledarskap som till synes aktivt driver bort människor ur myndigheten. 

Det här är ett axplock av historier från senaste åren där officerarna är anonymiserade: 

● Officer lyfter frågan om nivåhöjande utbildning till sin chef. Chefen svarar att hen är för gammal för att göra karriär och får därför inte gå yrkes- och befattningskurs, YBK.

● Officer söker en tjänst på sin organisationsenhet, OrgE, som hen är kvalificerad för. Rekryterande chef bekräftar att officeren har kompetensen och är lämplig, men att officeren är lite för ung.

● Officer är högt rankad för att gå YBK taktisk kurs armén, Tak A. Officer åker på insats och när officeren kommer hem är hen längst ned på nomineringslistan.

● Officer jobbar på ett arméförband, men inom funktionen ledning. Officeren vill söka taktisk ledningskurs, Tak Led, för att vidareutvecklas inom ledningsfunktionen, men får av sin OrgE svaret att “alla i armén ska gå taktikkurs armé”. Officeren som inte har en direkt stridande befattning prioriteras längst ned på listan att gå Tak A. Nivåhöjande utbildning uteblir.

● Officer går en taktikkurs och är riktigt motiverad att komma tillbaka till hemmaförbandet där en ny befattning väntar enligt plan. Efter ett kort telefonsamtal där officeren oväntat får höra att hen blivit omplacerad till en helt annan befattning på en annan geografisk plats utan att själv bli tillfrågad funderar officeren på att sluta. Officeren vill inte och kan inte ta befattningen eftersom privatlivet då inte går ihop. 

● Officer är på utlandstjänst. Inom loppet av bara några månader blir officeren uppringd ett flertal gånger för att i varje samtal bli tilldelad en helt ny placering på sin OrgE när hen kommer tillbaka. Till slut ber officeren sitt förband att bestämma sig för “vad som helst” då hen inte orkar få ständigt nya besked under insats. 

● Officer har gått Tak A och har missat en av 38 veckor. Officeren har kompletterat allt hen kan och har inte missat någon examination. Officeren får dock inte godkänt på utbildningen och blir inte befordrad i syfte att “statuera ett exempel”. Officeren måste tillbaka om ett år för att lyssna på tre föreläsningar för att bli godkänd på kursen.

● Officer får höra att hen måste utföra en kommendering på annan ort för att bli befordrad på sin OrgE. Officeren kan av familjeskäl inte vara borta från sin hemort i två år och får således inte bli befordrad. 

Känner du igen dig? Har du också undrat varför någon chef i din närhet fått bli chef? Och fortfarande är chef? Har du eller dina kollegor också blivit plötsligt omplacerade utan att ha blivit tillfrågade? Har du en riktigt duktig kollega som inte längre orkat och sagt upp sig i förtid? Har du också hört soldater säga att ”det alltid är de bästa officerarna som slutar”? Du är inte ensam. Det finns så många fler historier och de flesta med många både förargande och oroväckande detaljer. De flesta som berättar vill skrika högt. De vill sparka och slå för att uppmärksamma de orätter de utsätts för. Men de vet att om de gör det så har de sannolikt skadat sin karriär, och ingen av dem vill egentligen sluta. De vill jobba som officerare i Försvarsmakten och de har eller har haft både driv, vilja och ambitioner. Det är riktigt dugliga officerare som Försvarsmakten tveklöst behöver och de vill stanna kvar, men motivationen som en gång brann håller på att slockna. 

Försvarsmakten behöver på allvar ta tag i ledarskapsproblemen. Vi dunkar varandra i ryggen för att vi har så bra ledarskap, men varför låter vi då riktigt dåliga chefer jobba kvar som just chefer? Med rådande läge har vi definitivt inte råd med chefer som bryter mot bestämmelser, far med osanning, åldersdiskriminerar, tydligt favoriserar eller trycker ner sina yngre officerskollegor. Får vi yngre officerare inte utvecklas, påverka vår karriär och bli respekterade som medmänniskor kan Försvarsmakten inte stoppa, om ens hejda, officersbristen. Det kommer dessutom inte vara de duktigaste officerarna som läser högre officersprogrammet, är bataljonchefer eller jobbar på Högkvarteret inom några år, för då har de bästa slutat.

Dela artikel:
Facebook
Twitter
E-post

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Senast publicerat