Senast publicerat
Senast publicerat:

Arméchefen: Eget ansvar att ha säker vapenhantering

Arméchef Jonny Lindfors.

Foto: Försvarsmakten

Kontroll och efterlevnad av uppförandekoden är viktigast för att förebygga vådaskott. Det menar arméchef generalmajor Jonny Lindfors, som tolkar ökningen av avvikelser som ett tecken på större rapporteringsbenägenhet.

Emmeli Nilsson

Den här artikeln är en del av en serie artiklar om vådaskott i Försvarsmakten.

Ett ögonblicks ouppmärksamhet kan förändra allt när ett vapen avfyras oavsiktligt. Men vad som egentligen räknas som ett vådaskott i Försvarsmakten är idag oklart, statistiken är bristfällig och disciplinpåföljderna varierar. I grunden handlar det om kultur, ledarskap och utbildning – och om att skapa en öppenhet där anställda vågar rapportera misstag.

FMUK-utredningen och de iakttagelser utredningskommissionen gjorde på Älvsborgs amfibieregemente efter det dödliga vådaskottet på Livgardet 2022 ledde till diskussioner om säkerhetskulturen inom Försvarsmakten.

– Har det uppstått en kultur där man känner sig så erfaren att man börjar gena i kurvorna, och inte följer de säkerhetsbestämmelser vi har? Där har vi försökt trycka väldigt mycket på att när man är riktigt professionell, då följer man checklistan, säger arméchef Jonny Lindfors, som också är marksäkerhetsföreträdare i Försvarsmakten.

Att förekomsten av vådaskott kan vara kopplad till kultur tvivlar han inte på. Därför är det viktigt att prata om attityder, värdegrund och punkterna i uppförandekoden, menar han.

– ’Jag visar respekt mot alla i min omgivning’. Säker vapenhantering går absolut in där. Om vi lyckas följa de punkterna så kommer vi lyckas även i den här kulturfrågan.

I början av utbildningen är det inte orimligt att misslyckas, enligt Jonny Lindfors, och därför finns det en struktur för att det ska kunna skjutas vådaskott utan risk för skador eller andra konsekvenser.

Liknande läsning:

– Då ska vi absolut inte odla en kultur av bestraffning. Men i andra situationer där någon uppenbart har brustit i vapenhanteringen och har en utbildningsnivå som gör att man kan ställa krav och ha förväntningar – då har personen ett eget ansvar att ha en säker vapenhantering.

Han vill lyfta betydelsen av kontroll som något positivt i säkerhetsarbetet. Men den som får en tillsägelse reagerar ofta med att känna sig kränkt, menar han.

– Man kan inte riktigt hantera känslan av skuld eller skam. Då vill man gärna projicera, och tänker att det är den som sa till som är dum. Den psykologiska tryggheten att kunna säga till och bli tillsagd utan att det blir dålig stämning är viktig.

Vid ett vådaskott på skjutbanan under utbildning ska man inte åläggas en disciplinpåföljd.

Tryggheten behöver finnas åt båda håll, enligt Jonny Lindfors. Det ska gå att säga till om något har gått fel, eller varit nära att gå fel, utan att riskera bestraffning.

– Samtidigt behöver vi ha konsekvenser när någon inte följer de bestämmelser vi är satta att följa, och de måste man vara beredd att ta. Det är en svår balansgång.

Marksäkerhetssektionens årsrapport från 2024 visar närmare en tredubbling av antalet inrapporterade avvikelser mellan 2022 och 2024. Jonny Lindfors hoppas att det är ett resultat av arbetet med att öka avvikelserapporteringen, men kopplar det också till Försvarsmaktens tillväxt. 

Det är en förklaringsmodell han också tycker går att applicera på ökningen av antalet vapenrelaterade avvikelser och vådaskott under 2024.

– Jag vill tolka det som att vi varit mycket tydligare med att vi inte slentrianmässigt ska utdöma straff för att någon skjutit vådaskott i en utbildningssituation. Det hoppas jag har gett en ökad psykologisk trygghet och rapporteringsbenägenhet, säger Jonny Lindfors.

Att utbildningen forceras ser han inte som något problem.

– Inte så länge vi kan hantera det inom en acceptabel risk. Vi bedriver vansinnigt mycket farlig verksamhet med väldigt få skador.

Någon tydlig definition av vådaskottsbegreppet tror han inte kommer kunna utvecklas. Vådaskott måste bedömas i varje enskilt fall, betonar han.

FMUK-rapporten gav nytt bränsle åt frågan om disciplinåtgärder när utredarna lyfte att påföljder tycks delas ut enligt olika principer, och ifrågasatte huruvida de alls behövs vid vådaskott.

– Där var förre ÖB Micael Bydéns inriktning väldigt tydlig. Vid ett vådaskott på skjutbanan under utbildning ska man inte åläggas en disciplinpåföljd. Men i en okontrollerad miljö ska det utredas och kan leda till en disciplinpåföljd. 

Jonny Lindfors tror inte att Försvarsmaktens system med disciplinåtgärder är mindre rättssäkert än det civila rättssystemet.

– Det är en spegling av att brottmål i en del av landet kan falla ut annorlunda än i en annan del av landet. Det är fortfarande människor som gör bedömningarna, och då är det klart att det kan bli olika.

Ytterst måste det finnas en konsekvens om någon är så oaktsam att det orsakar allvarliga brister i omgivningens säkerhet, anser han.

Att vådaskott skulle vara en naturlig del av Försvarsmaktens verksamhet ger han inte mycket för. Inte heller uppfattningen att tidsbrist kan stressa fram avsteg från rutiner eller säkerhetsbestämmelser.

– Det är en usel ursäkt.

Så ser Marinen och Flygvapnet på vådaskott

Kommendörkapten Jonas Thern, chef för verksamhetssäkerhetsenheten på Marinstaben:

Verksamhetssäkerhetsenheten på Marinstaben hanterar säkerheten i den militära sjöfarten för hela Försvarsmakten. Skjutövningar på marken hanteras av sektionen för verksamhetssäkerhet och marksäkerhet vid Arméstaben.

– Vi skjuter ju till sjöss och där förekommer vådaskott. Men det är öppet hav, och i de allra flesta fall avlyst område, säger Jonas Thern.

Det ger andra förutsättningar än på en skjutbana, påpekar han. Vådaskotten har ofta berott på handhavandefel och ouppmärksamhet.

– Enligt min erfarenhet har det handlat om att man inte lagt tillräckligt mycket tid på att öva handhavande. De vapensystem jag varit med om vådaskott på är de vi inte skjuter så ofta. Jag påstår att det finns en korrelation i marinen mellan vådaskott och hur mycket man övar.

På enheten jobbas det nu med att styra upp marinens avvikelsehantering. Avvikelseråd har införts på varje förband och centralt, dit avvikelser kan lyftas när det behövs hjälp med klassificering eller när avvikelserna inte kan lösas på förbanden.

– Mycket handlar om att bygga upp ett förtroende så att folk tycker det är värt att rapportera, säger Jonas Thern.

Han har inte hört om några personella skador av vådaskott i sitt verksamhetsområde, inte heller att någon skulle ha fått löneavdrag.

– Det är mänskligt att begå misstag. Framför allt när det är moment vi sällan utför.

Förvaltare Per Eric Ejstes, verksamhetssäkerhetsofficer mark, Flygstaben:

I flygvapnet finns en ”just culture” inarbetad i flygsäkerheten, och den smittar av sig på övriga verksamhetssäkerhetsområden, menar Per Eric Ejstes.

– Vi utreder inte olyckor utifrån att vi ska sätta dit folk, utan för att vi inte ska hamna där igen.

Flygvapnet har aktiv verksamhet dygnet runt samtidigt som personal utbildas, vilket påverkar säkerhetsarbetet och kulturen.

– Det får inte vara krångligt att riskhantera. Det är också kopplat till kvalitetsarbete. Vi vill ju alltid eftersträva att uppnå operativ effekt.

När vådaskott sker handlar det i princip alltid om misstag på grund av exempelvis trötthet, menar han.

– Vi ska inte ha en dömande del i avvikelsehanteringen. Du ska våga rapportera.

Och det görs också, är hans erfarenhet. Han bedömer att avvikelserapporteringen är jämn och förhållandevis hög i flygvapnet. Olyckor och tillbud kommer alltid inträffa, anser Per Eric Ejstes.

– Och då gäller det att riskhantera. Vi behöver göra rätt saker i förhållande till vad vi klarar av, förhålla oss till mognaden i förbanden. Befälet måste känna sin egen trupp, säger han och förklarar att han tror att det behövs mer ömsesidig mentorering.

– De äldre måste kunna mentorera de yngre, vi måste kunna prata med varandra och tillrättavisa på ett bra sätt. Det handlar inte om att vara elak, utan att vi hjälps åt tillsammans.

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

"Vad händer när en organisation inte bara har problem med trakasserier, utan också med sin egen förståelse av problemet? När diagnosen är felaktig blir även behandlingen det. I detta avseende bör händelserna på Livgardet inte bara förstås som ett isolerat och avgränsat fall", skriver Håkan Silverup.

Josefine Owetz

Foto: Kollage

Det som nu har uppdagats vid Livgardet är inte bara ännu ett uppmärksammat rättsfall av sexuella övergrepp och trakasserier i Försvarsmakten. Det är en händelse som tvingar fram en mer obekväm och analytiskt krävande fråga: vad säger detta om de sociala och organisatoriska villkor som präglar Försvarsmakten?

Att reducera det som skett till enskilda individers handlingar är otillräckligt. Det osynliggör de mekanismer som gör övergreppen möjliga och återkommande. Sexuella övergrepp och trakasserier återkommer gång på gång – både i Försvarsmakten och i försvarsmakter internationellt.

Fallet på Livgardet framstår, med svenska mått, som exceptionellt i sin omfattning. Det rör sig inte om en isolerad gärningsperson, utan om flera förövare, många utsatta offer och en upprepning över tid som pekar på ett mönster. Det är centralt. När övergrepp sker systematiskt förändras också analysen. Då handlar det inte längre om en avvikelse från en norm, utan om sociala normers faktiska funktion i en given organisation.

Samtidigt finns det en historia av att dessa frågor har uppkommit och hanterats i Försvarsmakten flera gånger tidigare – och att de ändå kvarstår och upprepas. Flera överbefälhavare, från Owe Wiktorin till Micael Bydén, har återkommande deklarerat nolltolerans mot sexuella trakasserier. Dessutom har flertalet politiska interpellationer behandlat ämnet i riksdagen sedan slutet av 1990-talet.

När uppropet #givaktochbitihop, en del av den bredare Metoo-rörelsen, samlade omkring 1 700 kvinnor inom Försvarsmakten, blev det tydligt att erfarenheter av trakasserier och kränkningar inte var marginella. Vittnesmålen pekade mot återkommande mönster: normalisering av sexistisk jargong, tystnad, rädsla för repressalier och en upplevelse av att organisationens interna logik vägde tyngre än individens trygghet. Den centrala frågan blir därmed vad som faktiskt förändrades efter detta. Vilka strukturella åtgärder implementerades – och varför tycks de i så fall inte ha varit tillräckliga? Många händelser och många har agerat genom åren, men ändå återkommer problemen.

För att förstå Livgardet-fallet måste det också placeras i ett bredare, internationellt sammanhang. Liknande problem har dokumenterats i militära organisationer världen över. Tailhook-skandalen i USA visade redan på 1990-talet hur en hierarkisk och homogen kultur kunde möjliggöra omfattande övergrepp. Liknande mönster har därefter uppmärksammats i bland annat Storbritannien, Norge och Kanada. Problemen uppstår inte i marginalen, utan i organisationernas kärna.

Militära organisationer är, ur ett sociologiskt perspektiv, särskilt värda att utforska eftersom de förenar flera faktorer som forskning kopplar till en ökad risk för trakasserier och exkludering. De är strikt hierarkiska, vilket skapar asymmetrier i makt och beroende. De är också ofta starkt könskodade, där maskulinitetsnormer inte bara är närvarande utan också är funktionella för verksamheten i att socialt konstruera det legitima militära dödliga våldet. Detta innebär inte att våld automatiskt riktas internt, men det påverkar hur gränser för acceptabelt beteende konstrueras och upprätthålls.

I sådana miljöer kan trakasserier och övergrepp fungera som mekanismer och medel för social positionering. De kan användas för att testa lojalitet, etablera hierarkier, stärka sin egen maktposition eller markera tillhörighet samt skapa former för social utestängning. Det gäller inte enbart sexuella övergrepp mot kvinnor, utan även andra former av mobbning, kränkningar, inklusive pennalism och destruktiva jargonger riktade mot både män och kvinnor i det militära. Det centrala är att dessa handlingar inte nödvändigtvis uppfattas som avvikelser inom gruppen, utan som en del av dess interna logik.

Samtidigt visar forskning om att anmäla trakasserier och övergrepp i att majoriteten av dem som utsätts för trakasserier inte säger ifrån. I vissa undersökningar inom försvarssektorn uppger runt 80 procent att de inte anmäler sina erfarenheter eller upplevda oegentligheter. Orsakerna är välkända: bristande tillit, rädsla för konsekvenser, osäkerhet kring hur ärenden hanteras – och inte minst en organisatorisk normbildning där gränserna för vad som anses acceptabelt successivt förskjuts.

”Vad händer när en organisation inte bara har problem med trakasserier, utan också med sin egen förståelse av problemet?”

Detta skapar en dubbel problematik. Dels sker övergrepp och trakasserier inom organisationen. Dels saknar organisationen förmåga – eller trovärdighet – att fånga upp, bearbeta och åtgärda dem i sitt innersta. Resultatet blir ett slutet system där problemen reproduceras samtidigt som organisationen misslyckas med att hantera dem. För stundtals får förövare stanna kvar i sina befattningar, och ibland går de till och med vidare i sin karriär medan offren står kvar med skam och skuld som leder till psykisk ohälsa.

Det är just i detta resonemang som parallellen till Livgardet blir analytiskt väsentlig. Risken är överhängande att även detta fall kommer att förstås inom ramen för en liknande logik: att identifiera individuella förövare, genomföra disciplinära åtgärder och därefter återgå till den organisatoriska normaliteten. Det innebär inte att ansvar ska upplösas eller relativiseras. Tvärtom. Individuellt ansvar är en nödvändig del av varje rättsprocess. Men om analysen stannar där riskerar man att reproducera samma problem. Erfarenheten visar att en sådan strategi, att enbart jaga det ”ruttna äpplet”, inte bara är otillräcklig – den riskerar att förstärka problemet genom att skapa en illusion av åtgärd utan faktisk förändring.

Den centrala frågan blir därmed mer fundamental: vad händer när en organisation inte bara har problem med trakasserier, utan också med sin egen förståelse av problemet? När diagnosen är felaktig blir även behandlingen det. I detta avseende bör Livgardet inte bara förstås som ett isolerat och avgränsat fall. Det är snarare en del av ett omfångsrikare svenskt – och internationellt – mönster, där militära organisationer återkommande konfronteras med samma typ av problem, och där lösningarna gång på gång visar sig otillräckliga eftersom de inte adresserar de underliggande sociala strukturerna.

Så länge problemen förstås som några enskilda individers agerande  kommer övergrepp att återkomma. Först när Försvarsmakten börjar granska sina egna sociala strukturer finns möjlighet till verklig förändring.

Håkan Silverup, officer och doktorand i militär sociologi vid Lunds universitet

Ur arkivet: