Senast publicerat
Senast publicerat:

»Att som officer forska i Försvarsmakten är väldigt utmanande«

Under övning fokuserar arméförbanden för mycket på att vinna striden och för lite på att bygga kunskap. Det säger major Martin Schüler som nästa år disputerar med en avhandling om säkerhetsklimat och lärande i Försvarsmakten. Genom doktorandtjänsten har han fått nya insikter om den organisation som han trodde att han kände och förstod.

Redaktionen
Johan Alp

Den här dagen skulle Martin Schüler befunnit sig i Kanada och presenterat en studie om hur olika Twitterkonton samverkar med varandra, för forskare inom militär ledning. Men på grund av pandemin har mötet omvandlats till ett digitalt event och Martin Schüler har fått tid över att besöka Officerstidningens redaktion i Stockholm för en intervju om sin pågående doktorsavhandling. Sedan han började doktorandtjänsten vid Försvarshögskolan 2017 har forskningen tagit en betydande del av hans vakna tid i anspråk och stundtals varit en svår konkurrent om utrymmet med familjen. Ändå tvivlar han inte på att han valde rätt som kompletterar officersyrket med en akademisk karriär. 

– Det här är första gången jag känner att jag gör något vettigt i Försvarsmakten, säger han och lutar sig tillbaka i stolen på andra sidan det runda konferensbordet. 

– Som doktorand får jag tänka och jag upplever att jag har något att bidra med. 

Men att gå från officer till forskare med uppdrag att studera den egna organisationen har inte varit någon enkel resa, förklarar Martin Schüler. Efter 15 år i Försvarsmakten trodde han att han kände och förstod verksamheten, men den uppfattningen har kommit på skam. Doktorandstudierna har kastat nytt ljus över tillvaron och sådant han tidigare tog för självklart ter sig numera ibland i det närmaste obegripligt. 

– Min bild av Försvarsmakten har raserats fullständigt och flera gånger har jag slagits av att jag inte förstår varför vi agerar som vi gör. Att vara lydig och lösa uppgifter har varit naturligt, men när jag nu har möjlighet att se uppgiftlösandet från olika perspektiv blir det även problematiskt. Vissa chefer vill ge sken av att vara handlingskraftiga och kompetenta och i sin iver utsätter de sin personal för farliga situationer helt i onödan. 

Liknande läsning:
Det här är första gången jag känner att jag gör något ­vettigt i Försvarsmakten.

Som doktorand lär sig Martin Schüler ett visst förhållningssätt, att vara nyfiket kritiskt undersökande och granskande. Att börja ifrågasätta ”gamla sanningar” är en naturlig del av den processen.  

– Men det kan vara ganska jobbigt också, säger han. Att som officer forska i Försvarsmakten är väldigt utmanande och det skapar en ensamhet som jag måste hantera. Även om jag befinner mig tillsammans med andra är jag själv med mina forskningsfrågor. Det finns inget Prio-hjälpcenter som jag kan ringa och rådfråga. 

Martin Schüler forskar om lärande och hur grupper uppfattar området säkerhet i Försvarsmakten. Som fältstudie använder han övningsverksamheten inom armén där han följer förberedelser, genomförande och efterarbete kring övningar. 

– Övningar inom armén är centrala eftersom de inte har samma närhet till skarp insats i det dagliga arbetet som flyget och marinen. Samtidigt finns det en osäkerhet kring övningsverksamheten. Under mina intervjuer har jag märkt att folk har mycket lättare att prata om säkerhet under insats eller i vardagen än vid övning. Att arbetsmiljölagen gäller vet man om, men de flesta tror att den kommer att upplösas och ersättas av något annat i händelse av krig. Och frågan är hur vi då ska öva för att förbereda oss? Vilken hänsyn ska vi ta till säkerhet och arbetsmiljö om vi ändå inte tror att det kommer att gälla i ett skarpt läge?

FAKTA

Avhandlingen 
Martin Schüler doktorerar inom området arbetsintegrerat lärande. I sin avhandling studerar han säkerhetsklimatet inom Försvarsmakten och hur organisationen tar hand om de erfarenheter som uppstår i samband med övning. Hans doktorandtjänst är hos Försvarshögskolan, men eftersom FHS saknar examinationsrätt på doktorsnivå inom Martin Schülers forskningsområde är han också knuten till Högskolan Väst i Trollhättan. 

Läs mer här.

Hans studier visar också att det finns brister i hur säkerheten hanteras i samband med övning. 

– Försvarsmakten ser ofta på säkerhet som något man kan lägga utanpå den övriga verksamheten. Först gör man en plan och sedan tillför man lite säkerhet också. 

Går det att arbeta med säkerhet på det sättet?

– Nej, det är helt omöjligt. Risken är stor att säkerhetslösningarna upplevs som krångliga och hindrande. Man måste ha med säkerhetstänket från början. Säkerheten ska vara en så naturlig del av arbetet att man knappt tänker på att man gör det. 

Martin Schüler menar att synen på säkerheten under övning påverkas av mekanismer som finns inbyggda i Försvarsmaktens organisation. Dessa mekanismer ifrågasätts sällan, trots att de ibland riskerar att bli kontraproduktiva. En sådan mekanism är viljan att vinna striden. 

– Att vinna striden är centralt under övning och uppmuntras av Försvarsmakten, trots att utgången egentligen inte säger något om förmågan hos varken den som vinner eller den som förlorar. Övningen blir som en ritual där vi talar om vem som är kapabel och vem som inte är det. 

Problemet, säger Martin Schüler, är att striden under en övning aldrig är autentisk. Den är en planerad konstruktion som har ytterst lite med verkligheten att göra och utan autenticitet går det heller inte att dra slutsatser utifrån utfallet av striden. Han lyfter fram Northern Wind 2019 som exempel. 

– Hur sannolikt är det att en norsk brigad kommer att anfalla Sverige från norra Finland och utan flygunderstöd, utan logistikstöd och så vidare? En förmodad fiende kommer heller inte att ha de vapensystem som användes under den övningen. Att med de här förutsättningarna dra några användbara lärdomar utifrån vem som vinner striden är svårt. 

FAKTA

Martin Schüler
Ålder: 42.
Yrke: Officer, major till graden, och doktorand vid Försvarshögskolan. 
Familj: Gift med Heidi, två barn,
9 och 10 år gamla, samt den
spanska vattenhunden Cleo.
Bor: Vid Nya varvet i västra delen av Göteborg. 
Intressen: Gillar att dyka, ”men det var länge sedan jag hade tid för det”. Nu ägnas den begränsade fritiden åt familjen. En kväll i veckan är han med dottern i stallet och han följer med sonen som tycker om att klättra. 

Ändå tar viljan att vinna ofta överhanden, konstaterar Martin Schüler. Och när begäret blir starkare än ambitionen att lära, då är deltagarna också beredda att gå utanför spelplanen för att nå målet. Det kan tyckas rationellt i stunden, krigslist, men samtidigt faller planeringen och det skapar orättvisa förutsättningar för de övade. Martin Schüler talar om att hamna i ett tillstånd där vinsten överskuggar både säkerheten och lärandet.  

– Det är lätt att fastna i ett gamer mode och då är man beredd att ta ganska stora risker. Vissa chefer blir till och med arga när Säkerhetsinspektionen kommer och ska göra sina inspektioner under en övning. De menar att inspektörerna hindrar dem från att lösa uppgiften och vinna striden. Striden är sockerbiten som drar till sig all uppmärksamhet.

Men det här betyder inte att övningar saknar betydelse, framhåller Martin Schüler. Han säger att övningar är ett viktigt verktyg för att testa system och bygga kunskap. Däremot behöver fokus flyttas från själva striden till andra moment under övningen.  

– Det finns väldigt mycket vi borde öva, men som vi av olika skäl inte gör i dag. Vi övar exempelvis inte logistik eftersom det anses för dyrt. Vi övar inte hela sjukvårdskedjan eftersom det är för krångligt med skadade och vi övar inte med autentiska värden för indirekt eld. Här menar jag att vi behöver tänka om och ställa oss frågan varför vi övar och vad vi vill uppnå, säger han och fortsätter.  

– Under en övning händer det otroligt mycket hela tiden som vi borde dra lärdom av, men för att kunna göra det behöver vi pausa oftare och reflektera. Kanske behöver också övningsledningen ta ett kliv tillbaka och låta folk misslyckas. I dag hjälper de till väldigt mycket och kan till och med visa övad personal var motståndaren befinner sig. Det finns ett osynligt kontrakt mellan blågula och övade vilket bidrar till att förbandet inte behöver hantera alla säkerhetsuppgifter under en övning.

Striden är sockerbiten som drar till sig all upp­märk­samhet.

En annan mekanism som påverkar säkerhet och lärande under övning är inställningen till tid.  Snabbhet premieras i Försvarsmakten och uppfattas som tecken på beslutsamhet och skicklighet. Men fokuseringen på snabba beslut kan leda till fel och brister som fortplantar sig och blir till sanningar – ett skadligt lärande som riskerar att öka sårbarheten. Dessutom är tidsaspekten intressant ur ett övningsperspektiv, menar Martin Schüler. 

– Tidigare hade vi benämningen R10 på vissa förband som talade om inom hur många dygn förbandet skulle vara operativt. Då kan det omöjligen ta mer än tio dagar att förbereda förbandet för övning. Ändå kan vi börja planera ett halvår i förväg och beställa hem materiel och utrustning, en form av förbandsdoping inför övningen. Men om ett förband inte ens kan vara redo för övning på utsatt tid, hur ska det då kunna vara det i krig? 

Martin Schülers intresse för säkerhetsfrågor väcktes i början av 2007, när han tjänstgjorde som tekniker på K 3. Året innan hade de första terrängbil 16 (Galten) levererats till förbandet. Martin Schüler var en av de första att genomföra förarbevisutbildningen på fordonet med klassiska förarprov, däribland undanmanöver för älg. 

– När jag väjde svajade bilen till och den var så tung att den gick omkull och rullade runt. Vi slog oss ganska ordentligt och fick åka ambulans till sjukhuset. I haveriutredningen gick man relativt hårt åt övningsledaren medan den sydafrikanska tillverkaren av fordonet undrade varför vi skulle väja för älgar när vi satt i ett bepansrat fordon. Vi borde bara köra rakt på djuret, menade de. Under utredningen blev det tydligt att olika säkerhetskulturer möttes och jag tyckte att det var intressant. 

Tankarna om att doktorera hade fötts redan året innan olyckan med Galten, men vägen fram till en forskarutbildning var inte självklar. Som officer utbildad i det gamla systemet hade Martin Schüler knappt några högskolepoäng alls och en doktorandtjänst kräver magisterexamen. En förflyttning från teknikertjänsten på K 3 till sjukhuskompaniet på Trängregementet i Skövde kom att bli en dörröppnare. Han fick möjlighet att under tre år läsa en fil kand i psykologi inriktad mot risk och säkerhet parallellt med arbetet. Därefter blev det ytterligare två års studier till en magisterexamen. 

– Under de här åren jobbade jag 100 procent och pluggade 100 procent. Enlig dealen med arbetsgivaren fick jag vara borta på föreläsningar två dagar i veckan och arbetstiden jag förlorade tog jag igen på nätter och helger. Jag ville inte att arbetet skulle bli lidande och jag ville heller inte mjölka organisationen. Visst var det tufft ibland, men det gick.  

Nu befinner sig Martin Schüler i slutfasen av sin doktorandperiod och går allting vägen disputerar han i maj. Steget därefter är i dagsläget oklart, men ambitionen är att stanna i Försvarsmakten och fortsätta att forska och undervisa.

– Jag vill vara med och bidra till lärandet i Försvarsmakten och utveckla ny kunskap, säger han.  

Men är Försvarsmakten redo för det här? Att bli kritiskt granskad och ifrågasatt inifrån av doktorerade officerare som du själv?

– Nej, absolut inte. Inom områden som teknikutveckling, som inte är så känsligt och laddat, är det nog enklare. Men när det handlar om människor och hur man utbildar och tränar kommer det förmodligen
att bli jobbigare. Samtidigt är det nödvändigt om vi ska kunna bygga upp en militär profession som vilar på vetenskaplig grund. 

FAKTA

Karriär
1998: Värnplikten, K3.
2001: Yrkesofficersprogrammet. 
2003: Teknisk officer vid P4 med tjänstgöringsort Karlsborg. 
2010: Sjukhuskompaniet vid Trängregementet i Skövde.
2015: Kandidatexamen. 
2016: Magisterexamen. 
2017: Stabsutbildning på ­Försvarshögskolan. 
Doktorandutbildning vid Försvarshögskolan/Högskolan Väst i Trollhättan inleds.

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Det var Top Gun-drömmen som tog generalmajor Jonas Wikman till flygvapnet, men det var laget han fastnade för. Som flygvapenchef leder han idag försvarsgrenen genom en reformtid och ett förändrat säkerhetsläge – samtidigt som flygvapnet i år fyller 100 år. ”Det är ett tillfälle för oss att stanna upp och värdera vår historia och framtid”, säger han.

Josefine Owetz
Jonas Wikman
Jonas Wikman var ställföreträdande insatschef när Rysslands invasion av Ukraina inleddes 2022. ”Det var en period när Försvarsmakten gjorde skiftet till att bli ett aktivt försvar”, säger han.

Foto: Margareta Bloom Sandebäck

Solen skiner över Flygskolan i Linköping när den traditionsenliga vingexamen genomförs i slutet av september. Vid en ceremoni delar flygvapenchef generalmajor Jonas Wikman ut de gyllene utbildningstecknen till flygvapnets nya piloter.

– Vilken dag! En dag när solen skiner både ute och inne. Jag har starka minnen själv från examensceremonin och det här är en dag som många av oss minns, säger han i sitt tal, enligt en artikel på Försvarsmaktens webbplats.

Att ”få sina vingar” markerar övergången från elev till pilot inom flygvapnet. Jonas Wikmans egen examen ägde rum 1993 på Krigsflygskolan, F 5, i Ljungbyhed.

– Det var stort att få vingarna. Det markerade att man hade genomfört flygutbildning, fått flyga själv för första gången och blev examinerad som riktig pilot.

Första gången vi ses för den här intervjun är det en fredag i slutet av maj. Jonas Wikman sitter vid mötesbordet på sitt kontor på Flygstaben vid Uppsala garnison. I år firar flygvapnet 100 år, vilket uppmärksammas på många olika sätt under året. Flygvapnets jubileumsdag, med ceremonier, vaktparad genom Stockholm och en historiskt stor överflygning av huvudstaden, är ännu några veckor bort.

Det är ett tillfälle för oss att stanna upp och värdera vår historia och framtid. Jag är därför väldigt glad för att 100-årsfirandet sker nu.

Hur har arbetsveckan varit?

– Den har varit intensiv, innehållsrik och koncentrerad, som alla veckor är nu. 100-årsfirandet märks av hela tiden och det innebär såklart en extra arbetsuppgift för hela organisationen. Men det är samtidigt en väldigt bra tajming. Vi är mitt i en stor reform, med Nato, nya plattformar, ett nytt operativt koncept och nya operationer, säger han.

Han medger dock att han först såg jubileumsåret som ytterligare en uppgift i en redan fulltecknad kalender, men i stället har det blivit något helt annat.

– Det har blivit ett sätt att stärka oss. Det är ett tillfälle för oss att stanna upp och värdera vår historia och framtid. Jag är därför väldigt glad för att 100-årsfirandet sker nu.

Jonas Wikman har varit chef för flygvapnet sedan december 2022. I början av 2025 förlängdes hans förordnande till den 31 december i år. Nyligen kom beskedet att det förlängs ytterligare, till mars 2027.

Hur kom det sig att det blev en karriär i Försvarsmakten från början?

– Det är en bra fråga. Jag tror nog ingen riktigt kan svara på den frågan. Allas liv består väl av en rad tillfälligheter och möjligheter med dörrar som har öppnats och stängts, och där man har klivit in genom en dörr och inte genom en annan. Det är väl det tråkiga svaret.

Han är född 1972 i Härnösand och tillhör generationen där värnplikt var en naturlig del för alla unga män, förklarar han. Inledningsvis hade han inga tankar på en militär karriär, men under grundutbildningen ändrades det.

– Jag var som alla då en del av Top Gun-generationen, om man kan säga det utan att det låter alltför pajigt. Men när jag var ung fanns det inget häftigare än att bli stridspilot. Det skulle väl möjligen ha varit hockeyproffs då.

Filmen Top Gun har premiär 1986 och för Jonas, i likhet med många andra av hans jämnåriga, föds en dröm om att bli stridspilot. Men för de allra flesta mötte drömmarna om en karriär som pilot, med de karaktäristiska solglasögonen och häftiga flygmanövrar, den hårda verkligheten under de tuffa testerna.

– Jag hade på något vis självförtroende nog att söka till stridspilot under värnplikten. De flesta av oss som sökte då var helt säkra på att vi aldrig skulle komma in. Men vi sökte ändå, ifall att. Jag klarade testerna och sedan blev det som det blev. Jag kände mig hemma direkt.

Känslan av att komma hem hade han dock redan känt tidigare, innan han ens påbörjade sin värnplikt. Eftersom Jonas redan hade börjat drömma om en pilotkarriär ville han byta till flygvapnet och göra sin värnplikt på Jämtlands flygflottilj, F 4, på Frösön, i stället för i armén.

– Jag kommer fortfarande ihåg det där samtalet när jag ringde till rekryteringsofficeren på F 4. Jag kände mig välkomnad direkt när jag sa att jag hellre ville göra värnplikt i flygvapnet. ’Klart du vill, välkommen’, sa han. Jag fick en känsla av att han hade väntat på mitt samtal, och ända sedan dess har jag upplevt att vi är ett ’vi’. Jag älskar gruppen och laget, att få vara en del av helheten. Att det finns ett oss.

Jag förälskade mig i en högprestandamiljö där kärnan är ett lag som har en uppgift att lösa tillsammans och som varje dag tränar för att göra det.

Just att få tillhöra ett lag är något som Jonas Wikman återkommer till flera gånger. Även om det var pilotyrket och flygplanen som lockade inledningsvis, var det något annat som han verkligen fattade tycke för, berättar han när vi ses igen några veckor senare – den här gången under Almedalsveckan i Visby. Officerstidningen träffar honom en tidig morgon ombord på HMS Carlskrona, innan dagens hektiska seminarieschema drar igång. Han sitter uppe på däck och blickar ut över hamnen.

– Jag förälskade mig i en högprestandamiljö där kärnan är ett lag som har en uppgift att lösa tillsammans och som varje dag tränar för att göra det. Dagen börjar med att man diskuterar hur man ska bli bättre, sedan genomför man verksamhet och dagen slutar med att man diskuterar vad man har åstadkommit, säger han och tillägger:

– Det är väl väldigt likt vilken lagsport som helst: man ritar på whiteboardtavlan, byter om tillsammans, går ut och löser en uppgift, och funderar sedan efteråt på hur man kan bli bättre.

Jonas Wikman

”Mitt dunderrecept är träning. Det är den stora resetknappen för mig. Jag blir stark och pigg av det”, säger Jonas Wikman om hur han kopplar bort jobbet på fritiden. Oftast blir det tyngdlyftning och löpning.

Foto: Margareta Bloom Sandebäck

Jonas Wikman

”Embrace the Chaos” har blivit ett uttryck som Jonas Wikman ofta använder.

Foto: Margareta Bloom Sandebäck

Som nybakad pilot flög han attackversionen av skolflygplan 60 vid Skånska flygflottiljen, F 10, i Ängelholm. Efter några år blev han flyglärare och arbetade som det något år. När det sedan var dags att välja flygsystem valde han Draken. Han berättar att det var ett enkelt beslut.

– Det var sista chansen att få flyga detta fantastiska flygplan. Det var på något vis den sista generationen där flygningen och aerodynamiken avgjorde striden. Själva spakandet var det svåra och det som man skulle bli bra på.

Han beskriver Draken som ”old school” och svårflugen, ett flygplan där pilotens skicklighet gjorde stor skillnad. Med Gripen kom en annan sorts strid, där systemhanteringen och samverkan med andra står i centrum.

– Jag säger inte att det ena var bättre än det andra. Men det är häftigt att ha fått uppleva båda generationerna, både spakandet och systemgenerationen.

Han flög Draken så länge flygplanet var i tjänst i flygvapnet och därefter väntade omskolningen till Gripen. Men turordningen att påbörja utbildningen gick efter ålder, och som en av de yngsta i divisionen på F 10 fick han vänta några år. Under väntetiden började han arbeta med flygfysiologi och flygmedicin.

– Människan i flygsystemet kan man säga. Jag var redan då intresserad av hur människan fungerar under extrema belastningar. Höga höjder, överlevnad i vatten och vinter, g-krafter och den typen av frågor.

Tidpunkten var också avgörande. Jas 39 Gripen skulle klara belastningar på upp till nio gånger jordens dragningskraft, samtidigt som flera haverier i USA hade orsakats av att piloter förlorat medvetandet på grund av g-krafterna.

– Frågan var väldigt het. Det var då som utvecklingen av vår utrustning skedde, för att faktiskt klara de höga krafter som vi klarar idag. Jag engagerade mig mycket i hur vi skulle få människorna att fungera under de extrema belastningar som flygning är.

Han arbetade med utbildningsverksamhet för besättningar, blev chef för utbildningsenheten och sedan, som major, chef för Flygmedicincentrum. Genom flygmedicinen tog Jonas Wikmans chefskarriär en annan riktning än den vanliga.

– Normalt går man från pilot till gruppchef, divisionschef, flygchef, flottiljchef och så vidare. Jag gjorde inte det. Jag lämnade egentligen inte flygvapnet, men gick efter flygmedicin till Flygstaben och sedan vidare till Försvarets materielverk.

Omvägen visade sig bli en tillgång för den fortsatta karriären, konstaterar han.

– Jag fick ta del av Försvarsmaktens centrala verksamhet väldigt tidigt i karriären. Det har hjälpt mig att förstå helheten, och det är en stor del till varför jag har kunnat jobba på många högre befattningar.

Innan Jonas Wikman blev flygvapenchef kom han närmast från befattningen som ställföreträdande insatschef. Han arbetade på Insatsstaben under den svenska evakueringen från Afghanistan och när Rysslands storskaliga invasion av Ukraina inleddes.

– Jag var ställföreträdande chef där när vi ledde de operationer som vi genomförde före och efter invasionen. Det var en period när Försvarsmakten gjorde skiftet till att bli ett aktivt försvar.

Karriären har innehållit försvarsmaktsplanering, materielanskaffning och flygutprovning på Försvarets materielverk. Han var också den första svenska flygvapenofficeren att ha befattningen som senior rådgivare till det afghanska flygvapnet.

– Jag var ensam svensk där, inbäddad i en amerikansk enhet som hade till uppgift att bygga ett nytt flygvapen. Det gav mig kunskap om den internationella miljön och erfarenhet av att förstå, beskriva och ge råd om hur man från grunden bygger ett väl fungerande flygvapen.

Vilka har varit karriärens höjdpunkter?

– Jag tror att jag har börjat och slutar på mina absoluta favoritbefattningar i Försvarsmakten. Pilottiden var fantastisk, att som ung pilot få ägna sig åt hantverket i en division och i ett lag. Och nu har jag det bästa jobbet jag har haft och kommer att ha.

Att tacka ja till uppdraget som flygvapenchef när dåvarande ÖB Micael Bydén ringde var självklart, men han berättar att det var svårt att greppa vad befattningen innebar innan han var på plats.

– Det är lite för stort för en flygvapenofficer att förstå innan man är där. Flygvapnet betyder så mycket i så många perspektiv. Det var svårt att föreställa sig att man skulle vara ledare eller chef för hela flygvapnet. Sedan blir det alltmer konkret när man börjar jobba, och då känns det helt naturligt.

Hur har åren som flygvapenchef varit?

– De har varit allt. Roliga, intensiva, pressande, svåra.

Rollen som flygvapenchef upplever han inte som ensam, men däremot som utsatt.

– Jag känner ett väldigt stort ansvar, med all rätt, för jag har en stor påverkan på flygvapnet. Både att föra det vidare mot en ljusare framtid och att möta det som befolkningen, mina chefer och politiken förväntar sig. Trycket är stort, säger han och fortsätter:

– Men jag företräder en organisation, och jag gör det med känslan av att vara en del av en organisation där vi tillsammans tar ansvar för uppgiften. Det låter klyschigt, men jag känner mig nästan som motsatsen till ensam.

Jag känner ett väldigt stort ansvar, med all rätt, för jag har en stor påverkan på flygvapnet. […] Trycket är stort.

Hur han vill bli ihågkommen som flygvapenchef vill Jonas Wikman ännu inte tänka på. Han är fortfarande mitt i uppdraget, betonar han. Men han vet åtminstone vad han vill ha åstadkommit när han lämnar över befälet för flygvapnet.

– Under min tid förändrades omvärlden och det säkerhetspolitiska läget. Jag vill ha lyckats frigöra den potential och kraft som finns i Försvarsmakten och flygvapnet, så att vi har kunnat anta den utmaningen. Att vi angrep den med rätt prioriteringar i en otroligt dynamisk och pressad situation.

Det som drev honom som ung officer var att bli bra tillsammans med sina kamrater. Den drivkraften finns kvar, men laget har blivit större, konstaterar han.

– Nu är laget flygvapnet, Försvarsmakten, landet och i större omfattning Nato. Många av mina stridsparskamrater sitter i andra Natoländer. Men det inspirerande är fortfarande att tillsammans lösa en svår uppgift, en av de viktigaste uppgifterna som finns. Det är svårt att hitta en starkare motor.

260101_petblo05_jubileumsdagen108

Under året har företrädare för flygvapnet besökt nuvarande och nedlagda flygflottiljer och genomfört krans- nedläggning vid ett 30-tal platser, för att hedra dem som tjänstgjort under flygvapnets första 100 år. ”Det är en omfattande men väldigt fin minnesresa genom vår historia”, säger Jonas Wikman.

Foto: Petra Blomqvist/Försvarsmakten

Fakta

JONAS WIKMAN

Ålder: 54 år.

Familj: Hustru Katarina och tre (utflugna) barn.

Bor: Stockholmsområdet.

Intressen: Träning, friluftsliv, familj och Formel 1.

Läser just nu: Allehanda läsunderlag och boken ”ZOV: en avhoppad rysk soldat om Putins krig mot Ukraina”.

Lyssnar på just nu: DJ X (Spotifys personliga AI-DJ) och Flygvapenpodden.

Karriär i urval:
1993: Pilotexamen vid F 5.

1996–2000: Stridspilot vid F 10.

2005–2006: Chef för Flygmedicin- centrum.

2012–2014: Chef för Test och Evaluering Luft, FMV.

2016–2017: Rådgivare flyg vid Nato Resolute Support, Afghanistan.

2017–2021: Chef för resursproduktionsenheten vid Produktionsledningen.

2021–2022: Ställföreträdande insatschef vid Operationsledningen.

Ur arkivet: