Senast publicerat
Senast publicerat:

Stort behov av nya dyksystem och tryckkammare i Försvarsmakten

Med säkrare dyktabeller och en ny gasblandning i dykflaskorna återtas Försvarsmaktens dykförmåga bit för bit. Samtidigt börjar utrustningen bli gammal och om den inte omsätts snart hotar nya dykstopp. Det säger chefer inom Försvarsmaktens dykverksamhet.

Linda Sundgren
Antonia Sehlstedt/Försvarsmakten
Försvarsmaktens dykförmåga är på väg att återställas efter år av tekniska problem och dykstopp, med nya dyktabeller och nitroxblandningar som minskar risken för dykarsjuka. Samtidigt står verksamheten inför utmaningar med att uppdatera utrustning som snart blir för gammal för användning.

Efter år av tekniska problem och återkommande dykstopp håller dykförmågan inom Försvarsmakten på att återtas. Nya dyktabeller tillsammans med en ny nitroxblandning i dykflaskorna ska minska risken för tryckfallssjuka, eller dykarsjuka som det också kallas. Samtidigt står dykeriverksamheten inför nya och omfattande utmaningar. Framför allt handlar det om behovet av att omsätta materiel som om några år kommer att falla för åldersstrecket.

– Vi använder fyra dyksystem som anskaffades runt 2010, säger Johan Brynger, teknisk systemledare dyk i Försvarsmakten. Livslängden på dem är runt 20 år och från att en upphandling inleds tar det mellan fem och åtta år innan vi har nya grejer på plats. Vi närmar oss alltså end of life och därmed ett nytt dykstopp.

Försvarsmaktens dykeriöverledare, fanjunkare Joakim Andersson, håller med om att det är bråttom att få igång upphandlingen för att inte riskera att tappa dykförmåga längre fram.

– Om vi inte kan påbörja skarp anskaffning senast 2025 ökar risken radikalt för ett tekniskt dykstopp, säger han.

Liknande läsning:

» Om vi inte kan påbörja skarp anskaffning senast 2025 ökar risken radikalt för ett tekniskt dykstopp «

Anledningen till att nyanskaffningen dröjer är brist på pengar, säger de. Dykverksamheten tillförs medel för att vidmakthålla befintlig utrusning, men har inte fått de resurser som krävs för att omsätta systemen.

– Vi lappar och lagar, men systemen börjar bli gamla och det blir allt svårare att hitta reservdelar. Och då ska man komma ihåg att det är livsuppehållande system som vi använder. Det är en farlig verksamhet vi ägnar oss åt, men vi upplever att man inte riktigt förstår allvaret i det vi gör, säger Joakim Andersson och fortsätter.

– Att dyka verkar uppfattas som en hobby, men vi som arbetsgivare har ett ansvar att se till att den dykande personalen inte skadas eller omkommer i arbetet. Det finns fortfarande dykare som har bestående men efter de problem vi hade för tio år sedan med röjdykarsystemet OMD 10.

Det är heller inte enbart dyksystemen som börjar bli till åren. Det gäller även Försvarsmaktens tryckkammare som används vid behandling av dykarsjuka samt kompressorer.

– När det gäller tryckkamrarna är läget än mer akut än för dyksystemen och de går på konstgjord andning i dag. Det finns ett tiotal tryckkammare på land som behöver omsättas och hittills har vi beställt två som ska levereras 2025. Karolinska sjukhuset har meddelat att deras tryckkammare bara är tillgänglig under kontorstid så det är mycket viktigt att våra fungerar, säger Johan Brynger.

Sedan dykverksamheten återupptogs 2019 efter det senaste dykstoppet, pågår ett återtagande av dykförmågan. Nya dyktabeller (Swen 21) med större säkerhetsmarginaler har införts, där risken att drabbas av lindrig dykarsjuka minskat från 2,3 procents risk ner till 1 procent. Riskreduceringen innebär bland annat att man inte dyker lika djupt längre. Förr genomfördes frekventa dyk ner till 60 meter. I dag dyker man regelmässigt till 30 meter och en ansökan om att få dyka på 45 meter har lämnats in till Sjösäkerhetsinspektionen.

» Att dyka verkar uppfattas som en hobby, men vi som arbetsgivare har ett ansvar att se till att den dykande personalen inte skadas eller omkommer i arbetet «

– Vi har fortfarande förmågan att dyka på 60 meter då dyksystem och dykgaser är godkända för detta och skulle vi behöva gå ner till exempelvis en läckande gasledning kan vi göra det. Men då krävs ett beslut om undantag från marinchefen och sjösäkerhetsinspektören. När den nuvarande dykutrustningen byts ut mot modernare materiel räknar vi med att åter kunna dyka till 60 meter, säger Joakim Andersson.

Ytterligare en utmaning inom dykeriet är personalförsörjningen. Enligt Joakim Andersson och Johan Brynger är intresset för deras verksamhet stort och en majoritet av de som genomför värnpliktsutbildningen hos dem vill stanna kvar. Men i brist på utvecklingsmöjligheter är det många som slutar efter några år vilket gör att verksamheten tappar erfarenhet och kompetens.

– Det måste finnas karriärvägar framåt om vi ska kunna behålla personalen, annars riskerar vi att inte kunna bemanna våra dykledarbefattningar. Vår organisation är som ett timglas. Vi är breda i botten och i toppen, men har nästan ingen i midjan. Vi i ledningen börjar bli äldre och vi behöver fylla på med ny personal underifrån, säger Joakim Andersson.

Han berättar att det under senaste dykstoppet beslutades att det skulle finnas en specialistofficersutbildning med inriktning dyk på plats den sista december 2019. Någon sådan existerar fortfarande inte.

– Men nu har vi fått gehör för att det är bråttom och det verkar som att en SO-utbildning ska komma igång till 2025. Även löner och dyktillägg behöver ses över. Individer som trivs med tungt arbete i kyla och mörker på stora dykdjup är tyvärr inte lätta att få tag i, säger Joakim Andersson.

FAKTA

År av problem inom dykeriet

Efter flera fall av dykarsjuka stoppades användningen av röjdykarsystem OMD 10 år 2015. En mängd tester och utvärderingar av systemet genomfördes och slutligen kunde man konstatera att problemen orsakades av läckande dykflaskor. 2016 togs OMD 10 åter i bruk. Sommaren 2018 infördes ett generellt dykstopp – OMD 10-systemet undantaget – i Försvarsmakten sedan Försvarets materielverk, FMV, uppdagat allvarliga brister i hanteringen av dykmateriel. Året därpå återupptogs dykverksamheten, men arbetet med att minska riskerna inom dykeriet har fortgått. Bland annat infördes nya dyktabeller med större säkerhetsmarginaler 2023 och dykflaskorna har fått en ny nitroxblandning.

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    "25 av Natos medlemsländer är kvar i Ottawakonventionen. Man kan fråga sig hur de resonerar. Tre av dem, Storbritannien, Kanada och Tyskland, har roller som motsvarar den Sverige har tagit på sig i FLF Finland, i FLF Estland, Lettland och Litauen", skriver Ulrika Modéer, generalsekreterare Svenska Röda Korset i en replik.

    Josefine Owetz

    Foto: Natacha Pisarenko/AP/TT

    Patrik Oksanen, Karlis Neretnieks och Stefan Forss skriver att Sverige bör lämna Ottawakonventionen. Tvärtemot vad många i Sverige tror, växte inte Ottawakonventionen fram i fredstida bekvämlighet. I stället bygger den på data från kirurger, hjälporganisationer och soldater som har arbetat i krig. De har visat att 90 procent av dem som dödas eller skadas av personminor och andra explosiva rester från krig är civila, varav många barn.

    Stridande parter har en skyldighet i att skydda civila, och Ottawakonventionen visar att ett sådant skydd är möjligt. Den har lett till att antalet civila offer för dessa vapen minskat med mer än 75 procent.

    Debattörerna skriver: ”Finland, Estland, Lettland, Litauen och Polen har lämnat Ottawakonventionen som förbjuder användning av truppminor, och återtar nu den förmågan. Skälet är inte att de värderar humanitär rätt lägre än Sverige, utan att de måste kunna stoppa ett ryskt genombrott på eget territorium.” 

    När flera europeiska länder väljer att frånträda Ottawakonventionen blir resultatet att konventionen undergrävs.

    Utan att recensera hur dessa länder värderar humanitär rätt, är det ett faktum att när flera europeiska länder väljer att frånträda Ottawakonventionen blir resultatet att konventionen undergrävs, vilket får återverkningar på den internationella rätten i sin helhet. Risken för det tydliggjordes i propositionen för Finlands frånträde. Man ska också känna till att i både Estland och Lettland sa höga militära befälhavare offentligt att det inte fanns något behov av att lämna konventionen – strax innan de politiska besluten fattades. I ett osäkert omvärldsläge skulle ett svenskt utträde riskera att spela i händerna på krafter som strävar efter att ytterligare undergräva internationella normer.

    Debattörerna skriver vidare: ”Vid konkret gemensam operationsplanering kan det uppkomma frågor om vad medverkan vid planering, ordergivning och annat praktiskt bistånd innebär.”

    Inom Nato och andra multinationella samarbeten är det vardag att medlemsstater har olika folkrättsliga åtaganden. Vanligtvis hanteras det i den operativa planeringen. Ottawakonventionen förbjuder inte samarbete med stater som inte är anslutna, under förutsättning att Sverige själv inte bland annat använder, tillverkar eller innehar personminor, bidrar eller uppmuntrar andra stater till sådana gärningar.

    Dessa begrepp kan definieras tydligare i svensk lagstiftning eller en militärmanual för att undvika oklarheter. Då behöver man inte gå så långt som att lämna Ottawakonventionen. Våra kolleger i Internationella Rödakorskommittén (ICRC) har stor kunskap om hur det kan ske.

    25 av Natos medlemsländer är kvar i Ottawakonventionen. Man kan fråga sig hur de resonerar.

    25 av Natos medlemsländer är kvar i Ottawakonventionen. Man kan fråga sig hur de resonerar. Tre av dem, Storbritannien, Kanada och Tyskland, har roller som motsvarar den Sverige har tagit på sig i FLF Finland, i FLF Estland, Lettland och Litauen. I varken Storbritannien, Kanada eller Tyskland finns någon majoritet för eller ens debatt om att lämna konventionen.

    Tvärtom visar verkligheten att man har hittat juridiska möjligheter att vara kvar i Ottawakonventionen samtidigt som man stödjer och samordnar personal från Nato-länder som har frånträtt den. Det finns ingenting som tyder på att det inte skulle kunna gå att göra även i Sverige.

    Att lyssna till FN-veteranen och minröjaren i Libanon, Christoffer Lundström, stämmer till eftertanke. I Sveriges Radios Konflikt från maj i år säger han att han har förståelse för att man använder stridsvagnsminor. Men just personminor är ”extra hemska”, säger han, ”just för att det drabbar civila väldigt mycket under lång tid. Man drabbas ju under lång tid framöver även om man initialt kanske kan ha en kort fördel.”

    Ulrika Modéer, generalsekreterare Svenska Röda korset

    Ur arkivet: